Jag vill faktiskt inte veta [SV]

Titel: Jag vill faktiskt inte veta
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG (pga svordomar)
Beskrivning: Efter en lång tråkig dag, beslutar en viss Black och en viss Potter att alla marodörer skall ingå i ett vad för att fördriva tiden; Vem har Hogwarts bästa föröljelseteknik?! Som vanligt när James och Sirius är i farten går det mesta över styr... Vad måste stackars Remus göra för att få tillbringa en enda kväll i lugn och ro med lite läxläsning? Hur skall denna cirkus sluta?

Denna fanfic är en del (2 av 5) av resultatet till "Project: Fanfiction - HJÄLP!!" och den tillägnas Theresia och Erik som tack för hjälpen.
Jag kommer att lägga upp hela ficen här på mugglarportalen, men jag länkar även till min projektblogg om ni hellre skulle vilja läsa den där (Snälla ha överseende för bloggens fula utseende, och fokusera på ficen istället! Sankyuu... ^^,)


Jag vill faktiskt inte veta
http://jealousparanoia.wordpress.com/projectfanfiction-2-harry-potter/




-----------------------------------------------------------


Jag vill faktiskt inte veta


Där var det igen. Den ödesdigra sucken of doom. Vänta fem sekunder... och mycket riktigt, ännu en suck, och denna gång har den förökat sig. Det enda som verkligen inte får hända har hänt: de är uttråkade – båda två. Om jag kryper ihop bakom den här boken, och lutar mig lite åt fönstret så glömmer de kanske bort att jag är här...
”Tramptass.”
”Tagghorn.”
Jag kan nästan höra på tonen i deras röster hur de utbyter sin blick med varandra. Blicken, med endast en blick kan de förstå varandra fullständigt och de sitter nu med största sannolikhet och planerar något som varken är tillåtet eller smart.
Herregud. En veckas ordentligt pluggande var allt jag bad om. En vecka! Det är snart dags för examensskrivningarna, och hur lång tid är det sedan vi började? Tre timmar. Helt hopplöst, jag kan lika gärna ge upp nu.
Jag ser diskret över mot Peter bakom en skyddande hand.
Det finns fortfarande en chans att jag lämnas utanför det här...
Men nej, av att döma på hans ansiktsuttryck då han betraktar dem så slipper vi inte undan – ingen av oss. Ingen idé att försöka gömma sig längre. Är Peter medräknad så är jag det med. Jag puttar omkull boken som jag ställt på högkant för att se båda två sitta med varsitt enormt flin planterat över sina nunor. De sitter och stirrar på varandra på ett nästan maniskt sätt, och jag vet inte om jag vill skratta eller gråta.
”Vi slår vad,” säger de sedan i en mun utan att se på oss. Jag kan höra Peters nervösa andetag och hur han febrilt sväljer bredvid mig.
”Slår vad?”
”Ja, min käre Måntand,” Sirius ser på mig med en allvarlig blick, innan han reser sig upp med en djup, dramatisk suck. ”Ett vad.” Han bara står där i ett par sekunder med utputande bröst och händerna knutna vid sina sidor, blickandes upp mot hörnet av uppehållsrummets tak utan att säga något mer.
”Ett vad!” skriker James som äntligen verkar ha förstått Sirius nya upptåg, och flyger upp bredvid honom medan han avfyrar sin Hamlet-pose. Han håller upp ena handen framför sig och stirrar på den som om han håller något där, och andra handen greppar dramatiskt över hjärtat. Jag skulle aldrig ha introducerat Shakespeare för honom...
”Ett uppdrag så farligt, så krävande och- och- och...” Han tystnar med ett uttryck av hård koncentration etsat över hela ansiktet. Det är nästan lite kul. Han blir liksom rödare och rödare för varje sekund.
”Krävande var ordet!” kommer det från Sirius som skiftar pose. ”Det skall nämligen icke sluta förrän vi har en vinnare.” Han verkar ha ledsnat på dramatiken för han sätter sig sedan igen och flinar stort åt oss.
”Vad har ni nu hittat på? Ska ni aldrig låta mig plugga?” Jag suckar och sjunker ihop i min fåtölj. Varför jag?
”Absolut inte, Måntand! Hur kan du tro något sådant om oss?” James har fortfarande inte släppt sitt poserande, utan står kvar på samma fåniga sätt.
”Berätta bara så vi kan få det här överstökat.”
”Nåväl, Måntand, det ska vi.” Sirius utbyter ytterligare en blick med James och lutar sig sedan fram mot oss. Peter ser vettskrämd ut.
”Vi ska se vem som har den bästa förföljelsetekniken.”
Åh,nej...
”Va?” är det enda som jag orkar klämma fram som svar.
”Jo, du förstår Måntand, att vi kommer att skriva ned namnen på ett par utvalda elever och lärare här på skolan på ett par lappar.”
”Sedan kommer vi att lägga lapparna i en hatt, sko eller liknande ihåligt föremål,” fortsätter James med en röst som om han talar med en femåring. Jag är van, så jag orkar inte ens reagera på denna förolämpning.
”Sedan kommer var och en av oss att dra en lapp, och det namn vi drar upp är namnet på den elev eller lärare som vi måste förfölja under all ledig tid,”
”Till det så småningom endast är en av oss som inte förlorat vårt byte.”
”Denne någon,”
”Har vunnit,”
”Trettio galleoner,”
”Och de andra får ett straff.”
Okej, de har äntligen blivit tokiga.
”V-va?” piper Peter.
”De har bestämt att var och en av oss ska förfölja någon på skolan tills det att tre av oss tappat bort eller blir bortjagade av den vi ska följa efter. Den som vinner får tio galleoner från var och en av de andra deltagarna och de som förlorar får ett straff av något slag, eller hur?” tillägger jag och betraktar de båda knäppskallarna framför mig.
”Absolut och mitt i prick, din kloke gamle räv!” flinar James.
”Och för att göra det så rättvist som möjligt, tilldelas vi vårt straff i förhand, som motivation och så att det är lika 'straffigt' för alla oavsett vem man får som offer,” säger Sirius med ett nöjt leende.
”Och jag antar att vi inte har något val heller?”
”Korrekt igen, Måntand! Låt oss nu bestämma straffen!”
James drar fram ett oanvänt pergament från sin väska och min övergivna fjäderpenna, och skriver sedan ned var och ett av våra namn på pergamentet.
”Få se nu, vi börjar med Peter. Jag tycker att han ska få hjälpa Hagrid i skogen.”
”Aldrig i livet! Det är ju inget straff!” protesterar Sirius. ”Filch! Den gamle kråkan behöver all hjälp han kan få. Peters straff blir att hjälpa Filch med vad han än sysslar med, oavsett om Filch vill det eller ej.”
”Perfekt!” säger James och krafsar nöjt ned detta på sitt pergament. ”Och Remus?”
De utbyter en snabb blick, nickar och säger sedan med en mun: ”Kettleburn.”
”Va? Varför?” Skötsel och vård av magiska djur är mitt absolut sämsta ämne, för djuren tycks känna på sig att jag är varulv och litar därför inte på mig.
”För att du hatar det,”
”Och sedan du fick alla Kettleburns hippogriffer att löpa amok häromdagen, så tycker jag faktiskt ganska synd om den gamle mannen.”
”Det är du skyldig honom,”
”Ta det som en man!” avslutar James med det där förbannade flinet.
Jag ska nog torka bort det, vänta bara...
”Okej, men då ska James vara volontär på sjukhusflygeln i en vecka.” Han bleknar genast. ”Ta det som en man, James.”
Haha, my win! Jag vet nog att du har bacillskräck. Sirius skrattar så han tjuter, men det ska nog kunna åtgärdas.
”Och Sirius kan tåla några dagar i biblioteket och hjälpa Pince med sorteringen av avdelningen med abnormala anekdoter.”
”Niemas problemas darling,” svarar Sirius med föga övertygande självsäkerhet och ett ryckigt leende.
Ska jag lida ska jag banne mig dra med dem i fallet.
”Okej! Let's get down to business!” säger James och han och Sirius faller snabbt in i en livlig men, fullkomligt knäpptyst diskussion över pergamentstycket. Hur nu detta kan gå till har jag inte den blekaste aning om, men efter att ha känt dessa korkar i snart fem år, så vill jag nog inte veta heller. Efter några minuter rätar de upp sig igen båda med varsitt nöjt flin kletat över ansiktet.
”Okej,” börjar Sirius. Han talar med en allvarlig röst som verkligen inte matchar hans ansiktsuttryck. ”så här kommer vi att göra; Remus ska få börja dra en lapp ur asken-”
”Det där är Tagghorns högra sko, Sirius.”
”...ur asken, eftersom du egentligen ville spendera din tid med något så onödigt som examensstudier. Varsågod.” Sakta och tvekande stoppar jag ned mina fingrar i skon, självklart har de lyckats samla alla lappar nere i tårna, och jag plockar så snabbt jag kan upp den första lapp som mina fingrar rör vid. Pergamentet är lätt fuktigt och luktar gamla bananer.
”Öppna inte än! Ingen öppnar förrän alla lappar är tagna! Slingersvans, din tur.” Peter ser så oerhört äcklad ut att det nästan är komiskt. Snart sitter vi alla med varsin grådaskig papperslapp i handen.
”Kom igen nu!” säger James. Han ser ut som ett barn på julafton. ”Alla på en gång. Ett, två,tre!”
Ett sus går igenom vår lilla grupp och jag känner att jag nästan vill gråta. Jag ser över mot Peter och upptäcker att han redan gör det. Fan.
”Vem fick ni?”
”Malfoy,” muttrar jag.
”Lovegood,” flinar Sirius.
”S-s-snigel-” Peter drar in vad som låter som tre liter snor. ”-horn.”
”Oh, men då fick ju du-”
”Fucking, snorgärsen Snape! This is gonna be awesome!” Av att döma på James eldiga blick, så har stackars Snape en särskilt tuff vecka framför sig.
I pity him...

Eww, usch vad äckligt! Jag ska aldrig bli helare! Aldrig! Fy Satan!
Jag kan inte för allt guld i världen förstå varför jag står här med en skål fylld av grågult, illaluktande var. Vad är fel i den här bilden? Jo, jag, i det här rummet, med skålen av äckligheter i mina händer.
”Potter! Om du ska se så där lidande ut kan du gå härifrån, annars så kan du faktiskt hjälpa mig med Stevens bölder! De måste punkteras allihop, och jag vill inte ha något svineri på mitt golv, så samla upp varet i skålen du har där. Skynda på nu! Volontär, haha, jo jag tackar...” Föreståndarinnan skyndar vidare mot en bädd vid sjukhusflygelns andra hörn och kvar står jag nu här med Michael Stevens varfyllda rygg framför mig.
Ew. Rysningar rullar längs min ryggrad, pisshurva som Sirius kallar det. Haha! Jag hoppas han lider lika mycket som jag! Jag trycker försiktigt spetsen på en skalpell mot en av de mindre bölderna och drar ett tunt snitt på utbuktningens nedre kant. Den spricker med ens och ny gulgrå vätska strömmar ut och ned i skålen. Jag trodde aldrig på riktigt att jag skulle hamna här. Hur tusan kunde det sluta så här?

Vi startade upp vår lilla tävling redan dagen efter jag och James kommit på vår briljanta idé. Jag menar, hur kan man ha tråkigt när man måste koncentrera sig på att göra någon annans liv oerhört frustrerande? Hur som helst, så hade vi bestämt att vi vid frukosten skulle lokalisera våra offer och sedan separeras då de ätit klart. Tanken var att vi skulle följa efter dem under all tid mellan lektionerna, och inte lämna dem utom synhåll förrän de gått in till sina klassrum. Spänningen ligger delvis i att se vem som kan klara detta utan att komma alldeles för sent till våra egna lektioner.
Jag fann direkt min tilldelade elev, inte för att någon hade några problem med att se honom. Xenophelius Lovegood är en högst märklig sjundeårselev från Rawenclaw, och dagen i ära hade han snurrat in en massa tallkottar i sitt långa blonda hår. Då vi satte oss vid Gryffindorbordet och de andra tre började speja runt salen, betraktade jag Lovegood medan han förstrött förde en gaffel mellan munnen och sin gröttallrik. Han stirrade nervöst runt sitt huvud som om han iakttog något bara han själv kunde se.
Mycket märklig snubbe.
”Men var är Snoris? Jag vill inte behöva smyga ner i Slytherins sällskapsrum så här tidigt på dagen, det skulle sabba hela min vecka,” gnällde James och tryckte sedan in sin fjärde rostade brödskiva i munnen.
”Har du ingen hejd i hela kroppen? Sen är det väl bara rättvist att du inte får lov att använda manteln den här veckan, eller hur?” Remus gäspade stort medan han slött rörde i sin tekopp.
”Jag en växande pojke, Måntand, och jag behöver all mat jag kan få. Men vad då ingen mantel?! Är ni allvarliga?”
”Självklart. Annars är ju hela den här cirkusen meningslös.” Ännu en gäspning undslapp Remus strupe och han verkade ha svårt att bestämma sig för om han skulle fokusera på koppen eller Malfoy borta vid Slytherinbordet. Jag kunde höra hur James muttrade men jag varken orkade eller hade tid att lyssna på honom.
”Nu måste jag dra, stollen är på väg någonstans. Må bäste marodör vinna!” Jag skyndade ut ur salen, förbi Lovegood och ställde mig vid trappan för att börja rota i min väska så att han skulle kunna passera utan att misstänka att jag väntade på honom. Jag följde honom med blicken ur ögonvrån, och då han lugnt strosade förbi mig väntade jag ett par minuter innan jag följde efter honom uppför trappan.
Lucky! Det här kommer att gå som smort!

Ungefär exakt tjugo minuter senare störtade jag med andan i halsen in till vår trolldryckslektion med Snigelhorn, som passande nog delades med Slytherineleverna. I en halv sekund var jag på väg att sätta mig på platsen bredvid James, tills jag insåg att den redan var tagen av en mycket irriterad Snape. En aning förvirrad gick jag istället fram och satte mig bredvid Remus som såg ut som om han inte kunde bestämma sig för att skratta eller gråta.
”Du hann precis.”
”Knäppgöken gick fel och hamnade uppe vid uggletornet innan han kom på att han skulle till förvandlingskonstsalen. Jag ser däremot att gamle Tagghorn verkligen går fullt ut i sin uppgift.”
”Du skulle ha sett Snape när han satte sig. Hans min var obetalbar,” sade Remus medan han flinande ner i sin kittel. ”Och Slingersvans har följt Snigelhorn som en hund hela morgonen.” Jag såg upp mot främre delen av klassrummet där Peter satt vid bänken närmast katedern, vid vilken en tydligt nervös Snigelhorn fumlade med sina anteckningar. Därefter flyttade jag blicken till höger sida av klassrummet för att betrakta Snape som verkade kämpa ett tyst slag med sig själv. Han tycktes inte kunna bestämma sig för om han skulle börja skrika åt James som synbart inte gjorde något, eller helt enkelt bara ignorera honom.
Eftersom varken jag eller Remus hade våra offer i närheten spenderade vi större tiden av Snigelhorns lektion till att skratta åt Snape, som av att döma på hans alltmer skakande händer verkade förlora kriget. Vilken utav sidorna som var på väg att vinna roade vi oss med att slå vad om.
”Vid Merlin! Du är så fruktansvärt frustrerande att jag förundras, verkligen förundras, över det faktum att dina föräldrar inte dött på grund av de tvingats spendera de senaste femton åren i ditt sällskap!” skrek han åt James som endast flinade till svar. Snigelhorn såg om möjligt ännu nervösare ut då han gjorde en svag ansatts att mäkla fred mellan Snape och James. Längre än ett tafatt ”Men, pojkar...” hann han dock inte då lektionen redan förklarats avslutad och Snape redan var på väg ut i korridoren.
”Yes! Du är skyldig mig tre pumpapastejer, fem honungsöl och femton siklar, tack.”
”Käften, Måntand! Jag trodde verkligen att mr. Stoneface skulle kunna härda ut i alla fall en dag...”
”Åh, Sirius, Sirius, Sirius... du underskattar verkligen hur grymt irriterande ni kan vara.”
”Hehe, tja du vet... Vänta! Vadå 'ni'? Jag trodde det handlade om James här!” ropade jag efter den lömske gamle vargen när han skyndade sig ut ur klassrummet.
”Sorry! Måste hitta Malfoy innan han hinner springa iväg någonstans. Kom ihåg! Tre pastejer, fem öl och femton siklar!” Och sedan var han borta. Jag svor tyst över mitt oflyt under tiden jag packade min väska och just som jag slängde den över axeln för att leta reda på Lovegood såg jag Snigelhorn som tycktes försöka lirka ur Peter vad han egentligen ville.
”Snälla mr. Pettigrew, kan du inte bara säga vad det är så jag kan hjälpa dig? Vad är det du vill?”
”Öh... alltså, jag... jag kan inte s-säga, hrrm...” Peter såg hjälplöst över mot mig. ”J-jag kan inte säga det...” avslutade han i en viskning. Snigelhorn suckade uppgivet och såg sig om i klassrummet. Hans blick föll på mig och han fick ett lustigt uttryck i ansiktet.
”Åh! Åh, jag förstår! Det är något du inte kan säga i närheten av andra! Det är okej, följ med mig bara, så ska vi hitta ett ställe där du kan tala ut. Se så, kom nu.”
Skakade av undertryckt skratt lämnade jag klassrummet för att hitta Lovegood, och i mitt stilla sinne kunde jag trots allt klämma fram en gnutta medkänsla för stackars Peter. Stackarn kommer utan tvekan att få tillbringa den kommande veckan i gamle Filchs sällskap.

Jag hittade snart Lovegood igen. Ett uppdrag som inte var alltför svårt att utföra, eftersom att han vandrade upp och ner för de tio mellersta trappstegen på trappan vid entréhallen. Upp och ner, upp och ner. Jag ställde mig vid foten av trappan och betraktade honom.
En verkligt underhållande snubbe.
Men sedan stannade han tvärt upp, såg sig om och började gå nerför trappan och ut mot skolområdet. Med ens följde jag efter. Jag behöll mig på ett avstånd på cirka tio meter då han skyndade nerför området, förbi skogsvaktarstugan och in i den förbjudna skogen. Inte för att jag var rädd för skogen, vi hade redan varit in i den ett flertal gånger förr, men en känsla av obehag började sakta krypa fram i min mage. Vad tusan hade han i skogen att göra?
Han fortsatte längre in i skogen, och stannade inte förrän han kommit fram till en plats där träden växte med lite mer mellanrum. Jag stannade bakom ett träd fem meter ifrån honom och såg på medan han sträckte ned handen i sin väska och drog ut en rå och blodig köttbit. Han kastade den framför sig och väntade. Spänt stirrade jag på marken där köttbiten låg och efter drygt två minuter försvann den i tomma intet. Mitt blod frös till is i kroppen och jag kunde inte röra mig eller slita bort blicken från Lovegood som drog fram mer och mer kött ur väskan och skänkte detta till det osynliga väsen som fanns framför honom.
Spöken äter inte, spöken kan inte få något att försvinna.
Jag stod där som förstenad i säkert en halvtimme, innan Lovegood bestämde sig för att det var bra nu och började gå upp mot slottet igen. Tafatt följde jag efter, vagt medveten om att jag just missat halva lektionen i trolldomshistoria.
Han är fanimig galen, fullkomligt galen. Spritt språngande.

Jag mötte upp de andra lagom till lunch vid gryffindorbordet där de alla redan satt och åt sin njurpaj.
”Yo!” brölade James runt en mun full av mat. ”Hur går det med uppdraget?”
”Tala inte om det. Jag kommer seriöst att få men för livet för det här.” muttrade jag till svar då jag satt mig och hällt upp ett glas pumpasaft åt mig själv.
”Du fick åtminstone lollige luvan istället för psykopat-illern. Seriöst, jag kommer nog inte överleva veckan om det fortsätter så här... jag svär att han varit på vippen att förhäxa mig minst fem gånger sen i morse.” Remus suckade djupt och pressade in ännu en bit av sin njurpaj i munnen. Jag såg över på James, som såg oförskämt nöjd ut, och insåg sedan när jag tänkte vända mig till vår fjärde marodör att han inte var närvarande.
”Var är Peter?” De flinade båda två och nickade bort mot huvudbordet. Där framme satt en ytterst besvärad Snigelhorn. Bakom honom stod en Peter och hoppade på tårna. Jag frustade till av skratt, det såg ut som om han höll på att kissa ner sig.
”Snälla, Pettigrew! Kan du inte bara säga vad det är du behöver?”
”Jag kan inte, det- det...”
”Ja, ja... för mycket människor. Men varför kunde vi inte tagit det på mitt kontor?”
”...det går inte, det- det-”
”För mycket människor. Jag vet!” Snigelhorn såg ut som om han var på väg att börja gråta.
”Den lille råttan behöver inte ens ljuga! Det är så komiskt att det nästan är sorgligt.” James garvade rakt ned i sin pumpasaft så det skvätte över hela hans ansikte.
”Ah, helvete! Nu är han klar, jag måste gå. Vi ses!” Remus försvann därefter ut ur stora salen.
”Hehe, och där går mitt sällskap. So long, mate!” mumlade James med ett enormt flin över hela ansiktet då han reste sig upp och utan vidare strövade fram till Snapes sida utan så mycket som ett ord. Snape såg fullkomligt rasande ut då han höjde tempot och försvann ut i entréhallen med James bakom sig som en hundvalp.
”Han överlever aldrig veckan...”

Han är helt vrickad, det finns helt enkelt ingen annan sanning. Om det någonsin funnits en absolut sanning måste det ha varit den. Xenophilius Lovegood, sjundeårselev från Ravenclaws elevhem på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom är fullkomligt och totalt vrickad. Bevisen är helt uppenbara, ända från tofsarna på hans skor till hans korkprydda blonda hår.
Hela dagen hade han spenderat till att hålla utkik och prata med ting ingen annan än han själv tycktes se. För tillfället var han på väg ner för en av skolans alla trappor, och jag följde sakta efter tio meter bakom honom. Jag hade för länge sedan tappat fattningen om exakt vilken trappa detta var, eftersom käre Xenophilius aldrig verkade kunna gå någonstans utan att gå vilse minst tre gånger.
Plötsligt stannade han när vi nästan var vid trappans fot, och sedan vände han sig om och såg på mig. Det var första gången den här dagen som han över huvudtaget lagt någon som helst notis om min närvaro, trots det faktum att jag inte försökt dölja den sedan lunch.
Han stirrade på mig i säkert två minuter, så pass länge att jag åter kände den där känslan av obehag som jag haft inne i skogen, och sedan började han sakta att gå emot mig. Jag vet inte varför, men då han rörde sig närmare mig rörde jag mig allt längre bakåt. Min mage knöt sig då han utan att säga något höjde tempot. Jag gick fortare uppför trappan med blicken stelt fäst på Lovegood, och sedan kände jag plötsligt hur min fot gled igenom trappsteget och något grep tag om min vad. Åh, fanfanfan!
”Narglarna gillar inte att folk spionerar på dem. De blir nervösa då,” sade han med en lugn och stadig stämma då han endast var några centimeter från mitt ansikte. Sedan vände han sig om och gick. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Så där stod jag i ett par minuter. Jag sa ingenting och rörde inte en muskel. Jag vågade knappt andas. Sedan sjönk verkligheten in.
”Aaww – Fuck it! 99%!” Så nära, så nära att jag klarat första dagen, men jag förlorade! Jag förlorade i mitt eget spel, och dessutom sitter jag fast med ena benet i en fucking trappa, Merlin vet var i skolan!
Fan!

Följande morgon satt jag surmulet vid frukosten i stora salen och blängde på min gröt. Jag hade inte kommit loss ur det falska trappsteget förrän långt efter middagen, då jag i min desperation ropat till mig en förskrämd husalf som städat i korridoren nedanför. Inte nog med att jag nu mer var tio galleoner fattigare och hade en trevlig vecka i biblioteket att se fram emot, så hade jag dessutom ont i benet.
James hade fortfarande mage att se sådär oförskämt nöjd ut som han gjort hela föregående dag, så bara för den goda sakens skull bestämde jag mig för att sparka honom hårt i smalbenet.
”Ouch! Fuck! Vad fan Sirius?! Satan...” Jag skrattade inombords.
Ska jag ha ont och jävligt så ska fanimig han också ha det.
Remus såg ännu nervigare och blekare ut än han gjort dagen innan så jag bestämde mig för att låta honom vara, han led redan tillräckligt.
”Pfft, kolla på Slingersvans. Han håller på att gå Snigelhorn på nerverna. Vet du att han sov utanför hans kontor i natt?” James skakade av skratt trots att han fortfarande satt och gled sitt smalben.
”Seriöst?”
”Helt allvarligt, fick höra det av Nästan Huvudlösa Nick i morse. Han vill verkligen inte tillbringa nästa vecka tillsammans med Filch.”
”Shit... nu måste jag dra,” sade Remus och svepte snabbt sitt kalla te då han såg att Malfoy reste sig upp för att lämna salen.
”Kom ihåg: ser du ett grönt ljus, så ducka.”
”Ha-ha, mycket lustigt. Hoppas du skrattar lika mycket när jag ligger där i en korridor någonstans nere i källaren...” Med de orden lämnade den skakige ulven vårt sällskap.
”Du tror väl inte att han verkligen skulle...?” frågade James mig allvarligt. Jag sände honom en dyster blick och skakade på huvudet.
”Käre Tramptass, med Malfoy skulle ingenting förvåna mig. Men vi får se det positivt. Vem vet? Vi kanske får oss en mysig vargfäll innan veckans slut.”

Både James och Peter försvann strax därpå, James bakom en skakande Snape och Peter kilade omkring baki hälarna på Snigelhorn som nu endast såg uppgiven ut. Jag förflyttade mig mellan lektionerna i lugn takt och under några få sekunder var jag nästan glad att jag åkt ut först, eftersom jag nu hade all tid i världen att se på medan de andra förföljde sina offer. Något som var mer än roande.
På väg upp mot spådomskonstssalen kunde jag genom ett av fönsterna se Remus som besvärat smög efter Malfoy till sjundeårselevernas lektion i skötsel och vård av magiska djur. Han höll sig ständigt på ett säkert avstånd av minst tjugo meter. Malfoy såg allt annat än road ut, och till och med från min position uppe i slottet kunde jag svära på att hans trollstavsarm med jämna mellanrum gjorde ett utfall mot hans ficka innan den tvingades ner av någon sorts osynlig kraft. De båda andra stollarna mötte jag titt som tätt mellan lektionerna ända fram till lunch då vi alla skulle återsamlas i stora salen.
”Var är Remus?” frågade jag då både James och Peter satte sig ned bredvid mig.
”Jag vet inte, jag har nog med att hålla reda på Snigelhorn,” sade Peter med en axelryckning, vilket resulterade i att potatismoset som han varit på väg att trycka in i munnen for upp i näsan istället.
”Han kanske fortfarande är ute på vilovägar tillsammans med vår käre Malfoy?” föreslog James genom en stor tugga grillad kyckling.
”Hm... kanske det.” Jag skulle precis lassa upp mer mos på min egen tallrik då jag såg sagde Malfoy komma in i stora salen med ett mycket nöjt flin kletat över hans spetsiga ansikte. Jag väntade mig få se vår lille ulv komma insläntrande bakom honom, men Remus kom aldrig.
”Shit, nu börjar jag nästan bli lite orolig. Borde vi gå och leta efter honom?”
”Hade gärna gjort det, men jag vill verkligen inte förlora,” sade James med en orolig och ursäktande min. Jag såg över på Peter, men han hade ögonen så stelt fästa på Snigelhorn att han troligen inte ens märkt att Remus fortfarande var försvunnen.
”Schysst. Men om det hänt något ska ni veta att vargfällen är min, och jag tänker inte dela med mig!”

Jag hittade snart Remus i en skrubb uppe på tredje våningen. Tydligen hade Malfoy kastat en kroppslåsningsförbannelse över honom och sedan släpat in honom i närmaste tomma utrymme.
”Jag trodde på allvar att han skulle döda mig. Du skulle ha sett hans min! Mest förvånad är jag nog att jag inte lade svansen mellan benen och stack, fast i och för sig så hann jag inte...” Remus muttrade på hela vägen till lektionen i försvar mot svartkonster, och fortsatte sedan med sitt muttrande om hur absolut hemskt det varit att följa efter Malfoy, tills vi gick och lade oss då jag kastade mina skor på honom.
”Käften! Du satt åtminstone inte fast i en trappa, sov nu!”
Chocken hade lagt sig för Remus morgonen efter, och kommande dagar roade vi oss med att iaktta och slå vad om de andras uppdrag. Sedan var det plötsligt fredag och jag hade vunnit tre förpackningar med surrande smaskbin, men förlorat fem chokladgrodor, två honungsöl och sex förpackningar med Bertie Botts bönor i alla smaker.
”Jag kommer att bli fullkomligt ruinerad om ingen av dem åker ut snart.” Remus skrattade bara då han skrev ned resultaten hittills i en liten svart bok.
”Så, vem vinner alltsammans då?” Vi såg på varandra en lång stund där vi satt i varsin fåtölj uppe i uppehållsrummet, och sedan sade vi med mun: ”James!”
”Vi kan inte båda tro på en och samma person.”
”Sten, sax, påse! Den som förlorar får ta Slingersvans parti.” Remus såg på mig med rynkade ögonbryn och tvekande innan han nickade sitt okej.

”Se det positivt: Snape kanske äntligen gör utlopp för sin ilska. Jag menar, Tagghorn skulle lätt reta gallfeber på en död ko.” Remus log tröstande mot mig då vi gick ned till middagen, men det hjälpte inte.
Klart som fan att Slingersvans kommer balla ur innan James, han ser redan nu ut som om han ska svimma varje gång någon överhuvudtaget ser åt hans håll.
Precis som vi skulle gå in i stora salen möttes vi av en flämtande Peter som kom joggande uppför trappan till källaren.
”Vad är det, Slingersvans? Snälla, säg inte att du blivit bortskrämd redan! Det har jag inte råd med!” kved jag då han stannade framför oss.
”N-nheh, de-det är inte... det är J-j-james, på sj-ssschjuk-...f-flylylygeln...” Peter flåsade så kraftigt att varken jag eller Remus kunde urskilja ett ord av vad han just försökt säga. Den stackars pojken hade ingen kondition, what-so-ever.
”Äh, koh-kohm hhhärr!” sade han irriterat och släpade oss med uppför trapporna. Vi befann oss snart framför sjukhusflygelns tjocka dörrar.
”Har James hamnat på sjukhusflygeln?! Varför sa du inte det?”
”Dheh- huuh, gj-gjorrdeh j-jah ju!” flåsade Peter då han följde oss in i salen.
Rummet var kantat av ett antal sterila sjuksängar, och på en i mitten låg någon med en omisskännelig svart kalufs. Det vi såg när vi kom fram till sängsidan fick mig att bli tvungen att lämna rummet på grund av undertryckt skratt, och jag fnissade fortfarande då jag kom tillbaka in efter ett par minuter.
”Oj, oj Tagghorn... Om inte din nya look kommer att få Evans att falla pladask, så vet jag inte vad som kommer att göra det.”
”Käften byracka!”
”Men du måste erkänna att bävertänderna passar fint ihop med hornen.”
”Åh, nej! Vem vann?! Vem åkte ut först?” frågade Remus förtvivlat och skakade James så kraftigt att hans långa framtänder skallrade mot hakan.
”Tagghorn åkte först såklart. Jag följde efter Snigelhorn på väg mot hans kontor då vi stötte på James i korridoren. Sedan fortsatte jag följa efter honom tills jag var säker på att James verkligen tappat Snape och var säkert inlagt här på sjukhusflygeln. Det var då jag letade reda på er.”
”Neeej!! Min choklad!” Remus föll snyftande på knäna bredvid sängen och jag jublade så högt över min vinst att föreståndarinnan kom och körde ut oss från sjukhusflygeln.

Jag kunde fortfarande inte förstå min lycka när jag kommande onsdag vandrade in i uppehållsrummet bara för att mötas av ljudet av James och Sirius röster som skrek mot varandra.
”Din dumma idé!”
”Ja men du var med på den! Du har dessutom inte fått spendera din eftermiddag med att klämma bölder! Äckligt tjockt gult var!”
”Och du har inte blivit attackerad av galna böcker! Den tuggade på min hand! Tuggade!” De verkade ha slut på saker att skrika åt varandra, för de stod nu båda två endast och flåsade medan de blängde åt den andre. Sedan utbytte de en av de där blickarna med varandra, log och satte sig ned. Jag kommer aldrig förstå hur de gör det, även om Remus brukar säga att de troligen är siamesiska tvillingar, åtskilda vid födseln.
”Eh... hej?” mumlade jag då jag försiktigt smög fram mot soffgruppen de båda ockuperat.
”Yo, Slingersvans! Hur känns friheten?” James flinade upp mot mig över knallkortshuset som han precis påbörjat.
”Öh... jo, det är väl...” Men längre än så hann jag inte komma innan porträtthålet öppnades och Remus steg in. Han släpade sig fram mot en av sofforna som han genast sjönk ihop i. Hans händer var täckta av smuts och brännmärken och en stor del av botten på hans klädnad var avriven och det som återstod av hans i vanliga fall välskötta skoluniform pyrde lätt. Han satt surmulet och sög på ett lillfinger som svällt upp till sin dubbla storlek medan han drog av sig ett par före detta vita sockar som nu mer var täckta av en grågrön sörja.
”Shit, Måntand! Vad har du gjort med handen?!” utbrast Sirius medan James nyfiket satt och petade på Remus klädnad som gav ifrån sig små puffar av svart rök varje gång han tog i den.
”Fladdermaskar,” muttrade han endast till svar då han slog till James hårt över handen.
”... har de över huvudtaget någon mun?”
”Snälla, fråga inte.” Jag kunde se hur ännu en blick for mellan James och Sirius, och det gjorde Remus också. Vi såg båda på varandra, nickade och gick sedan med bestämda steg upp till sovsalen.
Jag vill verkligen, verkligen inte veta.

oh my god vad långt!!

fatta inte det där med del 2....

Jättebra!
Jag tycker den var i perfekt längd!
Men jag läser väldigt snabbt dock..

Åh den var jättebra ju!

Ja!
Eller hur?

Så himla bra! Du är min nya fanfiction idol!

Jättebra!♥

- Piggelin
Haha, jo du förstår, jag har skrivit en fanfiction-samling på fem fristående delar från tre olika serier och detta är helt enkelt del 2. ^^,

- Luna 1, Pixie, Snövinge & Protego
Gud vad glad jag blir att ni gillade den! Tack för de fina kommentarerna, blir nästan generad

men... skrev du nåt om... elelr jag är inte konstig för att jag frågar men skrev du nåt om att kissa?

Om att kissa? O.o Haha, neej - inte det inte. Snarare en liknelse till någon som är grymt kissnödig: sådär så att man knappt kan hålla sig, om du förstår vad jag menar?