Nu och för alltid [SV]

Titel: Nu och för alltid
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: G
Beskrivning: Familjen Potter och Weasley blir inbjudna att spendera en dag på Puddlemere Uniteds hemmaarena! Allt är som vanligt; Ron är macho, Albus gråter och James är överallt. Trots detta kan Teddy inte känna att han passar in. Vad ska en tioåring med existensproblem ta sig till?

Denna fanfic är en del (1 av 5) av resultatet till "Project: Fanfiction - HJÄLP!!" och den tillägnas Miyoko på Animecka. Tack så mycket för hjälpen.
Jag kommer att lägga upp hela ficen här på mugglarportalen, men jag länkar även till min projektblogg om ni hellre skulle vilja läsa den där (Snälla ha överseende för bloggens fula utseende, och fokusera på ficen istället! Sankyuu... ^^,)


Nu och för alltid
http://jealousparanoia.wordpress.com/projectfanfiction-1-harry-potter/




-----------------------------------------------------------

Nu och för alltid



"Nej, Ron! Det där var ju infarten! Du skulle ju ha svängt in där!"
En djup suck kunde höras från förarsätet för sjuttioelfte gången sedan bilen startade i London tidigare samma morgon. Ted Remus Lupin satt och iakttog de två vuxna i framsätet med stora ögon och uppmärksamma öron. Aldrig fick man lära sig så många intressanta ord som då farbror Ron och faster Ginny bråkade.
"Vid Merlins randiga kalsonger! Det är väl självklart att jag kör fel med dig skrikande i örat! Gör oss alla en tjänst och var snäll och knip igen mathålet ett tag, va?"
Teddy var säker på att han från sitt säte bak i bilen kunde se hur Ginnys röda hår flammade farligt runt hennes huvud då hon skickade mörka blickar åt sin bror. Hon sköt rygg som en ilsken katt medan hon gjorde sig i ordning för en ny verbal attack. Förväntansfullt lutade sig Teddy framåt på bilstolen, men vad än Ginny skulle ha sagt så dränktes hennes ord av ett glatt skrik alldeles för nära Teddys högra öra. Detta var tätt följt av en tjutande Albus.
"James, lägg av med det där," suckade Teddys gudfar uppgivet. Harry satt lutad över ryggstödet vid sin plats på Ginnys andra sida, medan hans pojkars mor fortfarande grälade med sin bror. "Ge tillbaka filten annars får du inte leka med din kvast på en månad."
"T-t-t-te...Teddi..." Teddy kände ett litet ryck i ärmen på sin tröja och vände blicken till Rose som satt fastspänd bredvid honom. Hon vred sig ständigt i sin bilbarnstol, med händerna pressade mot grenen på sina blommiga shorts och ögonbrynen hårt hopdragna i koncentration. "Teddi... tiss-tiss..."
Gud vad han önskade att de kunde komma fram snart.

Gruppen på sju promenerade uppför en lerig kulle. De befann sig nu på en åker, och det hade tydligen regnat kvällen innan av att dömma på deras nu gyttjetäckta kläder. Solen låg ännu lågt på himlen, så det var fortfarande ett långt tag kvar till lunch, men att döma av Rons irriterade raska steg i täten och James som nu mer hängde i sin fars hand, så började några av dem bli hungriga.
"Jag gav ju tillbaka filten! Det gjorde jag ju! Det är inte mitt fel att han gråter. Jag har inte gjort något! Snälla pappa, säg inget till mamma! Hon kommer ta min kvast!" Förvånansvärt väl inövade tårar samlades i fyraåringens ögon, och han snyftade ynkligt där han näst intill släpades efter Harry som på sin andra arm höll en fortfarande storgråtande Albus.
Teddy gnuggade sig i ögonen och gäspade stort. Hans fötter kändes som betongklumpar där han plumsade genom leran. Han stirrade ner på dem och faschinerades av hur hela foten sjönk ned i slasket. Hela skon var täckt av lera och benet sjönk ned till långt upp på smalbenet vid varje steg. Om han satte sig ner hur långt skulle han då...
"Aj!" Han hade precis gått rakt in i Ron's rygg, studsat bakåt och nu satt han med leran upp till midjan.
"Ah-ha! Jag visste väl att vi var rätt ute, Ginny! Du har blivit sorgligt lik mamma på sistone..."
"Passa dig riktigt noga."
"James, lägg av nu annars får du gå själv."
"Teddiii! Tiss-tiss! Nuu!"
Teddy kunde bara stirra. Han kunde från sin plats på marken skymta sex höga målstolpar bortom en tjugo meter hög vägg på en byggnad som påminde om några gamla ruiner av en arena från Italien hans mormor visat honom på ett fotografi. Till och med Albus hade tystnat då hans blick fallit på den imponerande fasaden, och den ungen hade ändå tjutit från och till i snart två timmar.
"Ah! Harry! Jag undrade just när ni skulle komma." En ganska lång man i ungefär samma ålder som de vuxna hade stått vid entrén till byggnaden och kom nu joggandes upp mot dem.
"Oliver, det var inte igår. Hur står det till?"
"Bara fint, bara fint. Du tog med familjen ser jag, trevligt att se dig Ginny. Och dig med Ron. Hur mår Hermione? Jag hörde ni just fått en till familjemedlem."
"Jo, det flyter fint. Det här är min dotter Rose," Han gestikulerade till flickan som fortfarande stod och röck i Teddys jackärm. "och Hermione mår bara bra. Hon är hemma med vår yngsta, Hugo. Han är bara tre veckor så Hermione tyckte inte det var lämpligt att ta med honom... fast jag tycker ju personligen att det ska börjas i...-"
"Åh, håll snattran Ron. Vi vet redan att du planerar att köpa en kvast åt honom till jul." För första gången den morgonen reagerade James på något hans mor sagt, och han hoppade upp från marken han tjurigt satt sig på när Harry ignorerat honom.
"Va?! Ska Hugo få en kvast? Vadå för en? Kommer han att kunna använda den? Annars kan jag alltid flyga in den åt honom. AAAH! Pappa, pappa, pappa! Kommer jag också att få en?!" Mannen vid namn Oliver stirrade bara på det leriga yrvädret innan han bröt ut i skratt.
"Det måste vara din det här, eller hur Harry?" Harry flinade lite förläget och kliade sig på huvudet.
"Ja, jo det är det. Token framför dig är James, och killen här är Albus." Harry såg sig sedan runt som om hans sökte efter något, innan han upptäckte Teddy på marken. Han höjde på ögonbrynet och skakade lite på huvudet medan han sträckte ut handen åt honom. Han drog upp Teddy på benen och rufsade hans hår då han riktade ett nytt flin åt Oliver. "Och det här är min gudson, Ted Lupin."
"T-trevligt att träffas..." Teddy nickade nervöst åt den långe mannen framför honom. Nu på närmare håll märkte han att han var oerhört vältränad och rejäl i sin kroppsbyggnad. Skrämmande var den bästa beskrivning Teddy kunde åstadkomma så här tidigt på dagen.
"Ah-ha, så det här är professor Lupins son?" Han stirrade ned på Teddy, som fick en enorm lust att sjunka genom marken. "Fantastisk människa var han. Det bästa lärare jag någonsin haft. Du borde vara stolt över honom."
"Det- det är jag!" Teddy blev alldeles varm inombords. Det var inte ofta främlingar nämnde hans föräldrar och de flesta hade en helt annan reaktion då de fick höra hans familjenamn. Oliver skrockade med en djup röst.
"Mitt namn är Oliver Wood, och jag ska vara er guide idag. Trevligt att råkas Ted," Han skakade hans hand och gestikulerade sedan till byggnaden bakom honom. "och välkomna till Puddlemere Uniteds hemmaarena!"

Om utsidan var imponerande, vilket den var, så var det ingenting jämfört med insidan av arenan. Storslagen. Än en gång hängde Teddys haka ner mot marken. Puddlemere Uniteds färger i marinblått och guld fanns att finna överallt. Läktarnas säten var alla marinblå och från de höga tornen hängde långa banderoller med Puddlemeres logga; två korsade gyllene kaveldun på en marinblå vapensköld.
"Än en gång; välkomna till vår hemmaarena!" Mr. Wood log stort mot dem alla, slog ut armarna som om han tänkte omfamna dem allihop. "Känn er som hemma, är det något ni vill veta så är det bara att fråga. Ska vi ta och börja rundturen?"
De promenerade raskt genom arenans många och långa korridorer, stannade lite här och var då Mr. Wood ville tala om något för dem. För tillfället stod de dock stilla framför ett stort troféskåp, och där hade de varit stillastående i snart fyrtiofem minuter. Teddys gudfar var en obotlig quidditch-nörd och hade därför känt sig tvungen att fråga om var och en av troféerna, och han ville inte ge sig innan han fått veta allt om historien bakom dem. Mr. Wood var tydligen inte bättre han heller, för han svarade med stor entusiasm och lade hela tiden till egna personliga åsikter och berättelser.
Hur mycket Teddy än gillade sporten så fanns det en gräns och linjen som markerade hans koncentrationsförmåga hade passerats för cirka en halvtimme sedan. James, som vid födseln oturligt nog inte tilldelats någon koncentrationsförmåga, hade någon gång under de vuxnas samtal lirkat sig ur Harrys grepp och var nu i full färd med att ränna runt och öppna dörrar, konversera med korridorens alla tavlor och reta sin bror. Hur han klarade av att göra allt detta på samma gång slutade aldrig att fascinera Teddy. Ungen gav verkligen känslan av att vara överallt samtidigt.
Då Ginny äntligen upptäckte vad hennes odåga till förste son sysslade med var Teddy redan förlorad i sina tankar igen. Han stirrade på en enorm och näst intill töntigt överdekorerad trofé, på vars topp två stycken quidditchspelare i guld stod och slog på varandra med sina små guldkvastar. Varför är de här över huvudtaget?
"NEEEJ MAMMA! Inte min kvast! Jag lovar att vara snäll! Jag ska ALDRIG mer springa, reta Al eller något annat igen, ta inte kvasten bara! Jag lovar, jag lovar, jag lovar, jag lovar!!" Ah. James på repeat väckte Teddys minne från en middag hos Weasleys en vecka tidigare.

Middagen i sig hade varit underbar som vanligt. Mrs. Weasleys kokkonst var i en klass för sig. James hade dock som vanligt gått lös efter desserten då sockerhalten i den stackars varelsen stigit till en ohälsosam nivå och överskottsenergin fanns inte ens på kartan. Någon gång under vimlet av en arg Ginny och en förtvivlad James som förgäves försökte komma undan sin mors vrede med en massa ursäkter och ett antal middagsgäster som försökte lugna ned de två från sidan med ord som ”liten”, ”säkert trött” och ”Vi kan väl ta en bit sirapstårta till och lugna ner oss en aning?” hade Harry nämnt att de var inbjudna på en rundtur av Storbritanniens äldsta quidditcharena, ledd av deras egen vaktare, som passande nog visade sig vara Teddys gudfars gamla quidditchkapten från hans skoldagar.
”Det är som tack från deras sportchef för att vi… mörklade… vissa.. hrrm, upptäckter för The Daily Prophet den gången vi fått ett tips om att rannsaka hans hus. Vi borde inte fara… men jag tänkte att pojkarna kunde uppskatta det…” hade Harry mumlat lågt till farbror Ron under grälets gång.

”KYAAAAH!!!” Det oerhört gälla och omanliga skriket väckte Teddy ur sina funderingar. Han såg sig om för att finna källan. Ron var numer uppflugen på Harrys rygg, med ena benet runt hans midja och andra halvvägs över hans vänstra axel. Han hade armarna lindade hårt runt Harrys huvud och klängde sig fast för glatta livet. Detta såg mycket lustigt ut i Teddys, och alla andras ögon också för den delen. Eftersom Ron var ganska mycket längre än Harry tyckte Teddy snarast att han påminde om en sorts böldliknande koala som slagit sig till ro på Harrys axel. Även om Harry var rätt stadig på benen i vanliga fall, så ledde snart Rons extra tyngd till att de båda två dråsade i marken med en duns.
”Det var en spindel, eller hur?! Var tog han vägen? Döda honom, Ginny! Spräng bort honom! Bombarda, bombarda!!” Ron hade nu tagit sig friheten att sätta sig på Harrys mage, vars rättmätige ägare ännu låg på golvet en aning omtöcknad.
Småbarnen skrattade högljutt – till och med Albus, och Mr. Wood skakade i illa dolda fnissningar. Ginny däremot var allt annat än road, och det var med en trött uppsyn som den gravida kvinnan drog upp Ron från marken. Hon daskade honom över hjässan med handflatan och fräste åt honom att sluta vara en sådan fjolla och bete sig som en man för en gång skull.
Ron, vars ego måste ha sårats vid dessa ord, blev illröd om öronen och han puffade ut bröstet i sin ’det-här-är-min-manlighetspose’.
”Herregud Harry! Är din fru alltid så här emo, eller är det bara pms?” De två syskonen brydde sig dock inte om något svar som den omtumlade äkta maken på marken mumlade ut till svar, utan var nu engagerade i ett stirrkrig med varandra.
”Oj! Är klockan redan så här mycket? Hörru ni, vi måste nog röra oss vidare. Det är någon som vill träffa er ute på planen om cirka tjugo minuter.” Sagt och gjort, gruppen började än en gång att röra på sig och tjugo minuter senare befann de sig ute på den gröna mattan igen.
”Katie!” Ginny joggade så gott hon kunde fram till kvinnan som stod och väntade på dem vid planens mitt. Hon var vacker, med långt brunt hår och varma bruna ögon. Hon var ungefär lika lång som den gravida kvinnan bredvid henne, med vilken hon nu glatt konverserade. Resten av gruppen rörde sig nu framåt mot de båda kvinnorna, förutom James som tydligen hittat något oerhört mycket intressantare vid ena långsidan, och för tillfället drog han med sig en ovanligt tyst och nyfiken Albus.
”Vad kul att se dig Katie! Är det här du håller till nu för tiden?” Harry log stort mot kvinnan. Hon vände sig från Ginny och sken upp då hennes blick landade på gruppen framför henne.
”Harry! Ron!” Hon kramade om dem båda två och tog sedan ett steg bakåt för att granska dem. ”Jag hoppas att ni haft en hitintills trevlig vistelse här hos oss. Oliver har väl inte tråkat ut er hoppas jag?”
Ginny fnös högt vid detta. ”Som om det skulle kunna vara möjligt.”

Efter presentationer gjorts föll Ginny och kvinnan som kallades Katie in i ett typiskt ’mamma-prat’ med en artigt lyssnande Harry bredvid dem. Mr. Wood hade sprungit iväg för att fixa något och Ron hade gått bort till de båda syskonen som levde rövare borta vid läktarna. Teddy själv hade snart lessnat på de vuxna och gick själv förstrött runt planen längs läktarväggen.
Även fast Harry bjudit med honom på den här resan, kunde han inte låta bli att känna sig lite överflödig. Det här var ju faktiskt inte hans familj, och han hörde inte hemma med dem, så mycket visste han. Harry inkluderade ofta Teddy på liknande utflykter för att vara snäll, men Teddy förstod själv att det var just därför. För att vara snäll. Han hade nog mycket att stå i med sina egna ungar; en som hade alldeles för mycket energi för sitt eget bästa, en som tjöt 7/24 och en tredje på väg. Men snart, tänkte Teddy, snart fyller han elva, och till nästa höst var det äntligen dags för honom att fara till Hogwarts, och då skulle han inte behöva vara till besvär för sin gudfar längre.
Han kunde inte riktigt bestämma sig för om den tanken gjorde honom lycklig eller inte. Det sög i magen. Då kommer de inte att behöva bry sig om honom längre. Teddy sjönk ner på marken och han drog upp knäna till hakan. Då har de en ny unge, och då kommer han ändå bara att vara i vägen.

”Hur är det?” Skräckslaget ryckte Teddy till och han höjde blicken mot rösten. Det var Mr. Wood. ”Du såg så ensam ut. Får jag slå mig ner?” Teddy nickade sakta med blicken fortfarande klistrad på mannen. Mr. Wood satte sig bredvid honom och granskade hans ansikte under tystnad.
”Hur gammal är du, Ted?”
”Teddy.”
”Va?” Mr. Wood såg oförstående på honom.
”Kalla mig Teddy, Ted var min morfar.” Ett skratt bubblade ut från Mr. Woods strupe och han rufsade Teddys hår.
”Okej då, Teddy. Hur gammal är du?” Teddy stirrade ner på marken och hans kinder färgades sakta röda.
”Tio.”
”Då är det Hogwarts nästa år för dig då? Ser du fram emot det?” Teddy var på väg att svara med det vanliga ’Ja! Det kommer bli jätteroligt!’, men hejdade sig precis som han skulle öppna munnen. Vad tyckte han egentligen?
”Nej. Jag vill inte fara till Hogwarts.” En lång tystnad följde hans uttalande, och han förebrådde tyst sig själv för sin onödiga uppriktighet. Klart att han, Puddlemeres kände vaktare, inte ville lyssna på en tioårings gnäll. Det var fånigt. Han borde skratta och säga att det bara var på skoj. Att han-…
”Varför inte?” Än en gång blev Teddy överraskad av den här vuxnes oväntade svar. Han var inte som andra vuxna. Innan Teddy visste ordet av det, så hade han börjat ösa ur sig allt han hållit inom sig sen den dagen Harry accepterat honom som en extra deltidsson.
”Jag tror inte att jag någonsin kommer att passa in. Inte hemma, inte på skolan och inte med Harry och hans familj.” Teddy försökte svälja den hårda klumpen som verkade ha fastnat i hans hals. ”Han har redan fullt upp med sin riktiga familj.” Han stirrade meningsfullt mot Ginnys mage som skymtades bakom Harrys skyddande arm. Klumpen verkade växa.
”Det känns som… att när jag far iväg så kommer de att hinna fylla min plats i deras familj, och jag kommer ändå bara vara en extra börda då den nya ungen kommer…” Hans röst dog bort och han försökte förgäves att dra ett rasslande andetag. Klumpen hade förvandlats till ett träskland. Träskvattnet måste ha skvalpat över då han andades, för det rann nu från Teddys ögon och nerför kinderna. ”Skit också!” Han gnuggade frustrerat jackärmen över sin syn, med det verkade inte göra någon skillnad.
”Jag vill inte att de ska glömma bort mig!”
Han gömde ansiktet bakom knäna och den lille pojkens axlar skakade kraftigt. Plötsligt kände han ett tryck på sin vänstra överarm, och hans huvud dunsade mot sidan av Mr. Woods bröstkorg. Mannen i fråga sade ingenting, utan satt bara och strök Teddys axel tyst med sin tumme medan pojken i fråga lätt tårarna rinna fritt. De satt på detta sätt under en lång stund utan att någon av dem bröt tystnaden.
”Harry är inte min pappa. Hur mycket jag än vill det så kommer han aldrig att bli min riktiga familj. Min familj är död.” Mr. Wood hade under hela tiden suttit tyst och lyssnat. Han såg uppriktigt bekymrad ut över Teddys tankar.
”Har du pratat om det här med Harry?” Teddy såg förfärat upp på honom. Var han inte klok? Hur kunde han någonsin-… ”Han är väldigt förstående din gudfar. Hans egna föräldrar gick bort när han var väldigt liten, precis som dina. Han om någon borde förstå hur du känner.” Teddy sänkte huvudet. Det var sant. Harrys föräldrar mördades när han var bara ett år, precis som Teddy var då han förlorade sina. Harry pratade heller aldrig om sin gamla fosterfamilj och Teddy hade aldrig mött dem heller.
De satt båda kvar ett långt tag medan Harry, Ginny och Katie pratade och Ron lekte häst med Albus och James. Oliver, som Teddy blivit tillsagd att kalla honom, släppte till slut greppet om Teddys axel och lät pojken sätta sig upp medan han betraktade honom.
”Jag är helt säker att du kommer stormtrivas på Hogwarts,” sade han efter ett tag och log stort mot Teddy. ”Jag hade själv lite svårt att vänja mig med att till exempel dela sovsal med ett gäng främlingar… och det finns en hel del stränga lärare som älskar att ge sina elever fånigt mycket läxor, men att passa in… det kommer du nog inte ha några problem med.” Teddy stirrade på Oliver medan hans hjärna försökte ta in vad han just sagt.
”Om det finns någon vars goda sida du måste vara på så är det McGonagalls, ett bra sätt att lyckas med det är att inte komma för sent på hennes lektioner. Om inte annat funkar det rätt bra att gå med i quidditchlaget. Jag har aldrig mött en mer engagerad supporter.” Oliver skrattade och stirrade ut i inget, som om han dagdrömde.

Deras konversation fortsatte på detta lättsamma sätt, och Oliver berättade entusiastiskt om alla sina år i Gryffindors quidditchlag. Om den gången han fick en dunkare i skallen och låg medvetslös på sjukhusflygeln i en vecka och om gången då Ron försökt förhäxa en annan elev, vilket slutade med att Ron själv spydde upp enorma sniglar i timmar. Teddy lyssnade med häpnad till quidditchhistorierna och på slutet skrattade han så kraftigt att tårarna rann.
Teddy berättade sedan i sin tur om James alla bravader. Bland annat om hur han av misstag råkat tända eld på Teddys mormors katt och de gånger Teddy själv vaknat upp och sett vad lustiga drömmar kunde leda till om man var en metamorfmagus. Hans mormor och Harry brukade fortfarande skratta åt den gången han kommit ned från övervåningen med regnbågsfärgat afrokrull och fågelnäbbsnäsa.

Det var sedan med mycket lättare hjärta som Teddy reste sig upp och följde efter vaktaren som efter att deras konversation nått sitt slut börjat gå i riktning mot en dörr vid sidan av entrén. Det var tydligen ett skjul fullt med kvastar, dunkare, klockar och andra quidditchtillbehör i alla olika storlekar. Med armarna lastade med minikvastar och en barnversionsklonk gick de mot en mindre energisk Ron och hans alldeles för livliga kompanjoner. Albus tycktes ha vaknat lite, för Teddy hade inte hört honom gråta överhuvudtaget de senaste tjugo minuterna.
De delade upp sig på två lag; Ron, James och Rose – som James sprungit och hämtat borta hos Ginny bara för att han vägrade spela med sin bror, mot Teddy, Oliver och Albus. Efter att Oliver hjälp dem alla upp på varsin kvast var de snart fullt engagerade i en match av miniquidditch.
Solen hade för länge sedan stigit till sin högsta punkt och var nu på väg ner igen i sakta mak.
”Kom igen då, Ron! Du suger ju!” James var en aning irriterad på Rons halvhjärtade försök att fånga klonken då den kom susande mot deras målringar. Dessa befann sig inte trettio meter upp i luften, snarare två meter och var två rockringar som Oliver förhäxat att sväva på vardera sida om deras lilla plan. Rose hade gett upp innan matchen ens börjat och satt nu och plockade mirakulöst framkallade blommor som dök upp från ingenstans på marken. Albus försökte tafatt att hjälpa till så gott han kunde, men han cirkulerade mest bara vid mitten. Eftersom att Oliver var professionell quidditchspelare så hjälpte han mest bara Teddy att förstå vad vaktandet gick ut på och visade honom diverse olika sorters räddningar. James å andra sidan verkade ta matchen på fullt allvar och blev mer och mer frustrerad över alla mål som Ron släppte in och hans egna skott som Teddy räddade.
”Kom igen nu! Du är ju helt värdelös Ron! Rädda något då! Skjut mål, NU!” När Teddys lag så småningom ledde med trettio mål mot fem eskalerade det hela till att James försökte göra allt från att jaga till att vakta och gnälla på Ron samtidigt. En prestation han lyckades förvånansvärt bra med.
”Ungar! Kom nu, vi ska fara!”

Efter att ha plockat undan och sagt sina hejdå rörde sig den lilla gruppen på sju än en gång uppför kullen och tillbaka mot bilen. Betydligt tröttare och gladare satte sig Teddy i baksätet mellan James och Albus som båda två somnat på vägen nerför kullen. Ron och Ginny hade redan satt igång sitt munhuggande igen och bredvid dem nickade Harry till i sitt försök att hänga med vad som sades. Teddy betraktade honom tyst och han kunde känna hur det blev svårare och svårare att hålla ögonen öppna i det brandgula skenet från den sjunkande solen utanför.
Kanske det inte skulle bli så farligt att börja Hogwarts i alla fall? Han kunde ju alltid söka till quidditchlaget om de var i behov av en ny vaktare… sen kanske han kunde smuggla med sig kartan James hittade i julas. Han kanske kunde hitta något om sin pappa i biblioteket... Harry hade sagt att han… Teddy gäspade stort. … att han lämnat… mycket… efter… efter si-… sig.
Med en duns föll Teddys huvud framåt och inom två sekunder kunde tunga andetag höras från den lille pojken. Ginny log mot de små liven i baksätet. Hennes egna söner satt och sov med kinderna lutade mot Teddys axlar, och Rose som snusade mot James sida hade ett stycke av Teddys jacka hårt knosad i sin lilla hand. Ginny smekte ömt sin mage. Vad tomt det skulle bli till hösten.

Wow! ♥
Den här är super, jag älskar den redan! Du skriver jättebra, karaktärer och känslor är välbeskrivna och man kommer in i berättelsen! ♥ ♥ Superfint! ♥
Dessutom är Teddy och Oliver några av mina favoriter, och det var så fint att läsa om dem! ♥
Och långa kapitel gillas! En verklig pangnovell att få läsa! ♥

Jättebra!

Åh Vad bra!!! Älskar James i din berättelse allt ärt så tydligt och man kan känna igen sig i Teddy.

Snövinge, Luna 1 & Piggelin jag är hemskt glad över att ni uppskattade den gör verkligen arbetet värt det, så tack så oerhört mycket för att ni läste den! ♥

Det vore skam om ingen läste den!
Har du skrivt några fler?

Waaah~ du förgyllde just min kväll (är mitt uppe i projektrapportskrivning så det behövdes verkligen, tack!)
Och det har jag faktiskt, men tyvärr inte några fler Harry Potter... Har däremot skrivit två Naruto-fics och en Code Geass, känner du till dem?

gu sà bra den är!

Jag är glad att du gillar den jan

Den är sà bra kommer det mer?