Pojken som överlevde är död! (SV)

POJKEN SOM ÖVERLEVDE ÄR DÖD!
Svenska
Fanfiction
1 Kapitel hittills
Handling:

Harry Potter har dött!
Under striden i slutet på Harrys sjunde år går han till Voldemort för att offra sig. Ginny, Hermione och Ron saknar honom jättemycket, men hittar ett sätt att få honom tillbaka.

________________________________
-Har du sett Ron? Hermiones röst låter darrig. Lupin vänder sig om.
-Han var här för två minuter sedan. Han sa att om jag hittade dig skulle jag säga att han väntade vid ''ingången till hemligheternas kammare''.
-TACK! säger Hermione.
-Det var så lite, säger Lupin, men Hermione hör honom inte, hon är redan påväg mot toaletten.

SAMTIDIGT I DEN FÖRBJUDNA SKOGEN!

-Jaså, du har kommit nu, ''pojken som överlevde''.
Du vet vad det innebär va?
Harry nickade. Sen såg han en grön blixt och allt försvann.


----------------------------------------------------------------
-Gudskelov Ron DU ÄR HÄR! Hermione snubblar in på toaletten.
-...hemligheternas kammare...hufflepuffs bägare...svärdet...medaljongen.
-Ron? Hermione viftar med handen.
-Ja?
-Har du tänkt på att man måste prata ormspråk för att komma in?
-Ja! Jag har hört Harry göra det!
-Var är han?
-Jag vet inte, han klarar sig (tror han då)... hör här
Ron öppnar munnen och ett väsande ljud hörs. Ormen på handfatet börjar röra på sig. Ett hål öppnar sig och dem hoppar ner i det.

------------------------------------------------------------------

-...harry...nej...din stackare...och ron och hermione...SNYFT!
Hagrid går nerför stigen med Harry famnen. Han är död.

-------------------------------------------------------------------

-Där!
Den döda basiliskens kropp ligger över hela golvet. Dem går fram och öppnar det gigantiska gapet.
-Hermione...
-Nu har du den rösten så du tänker be mig göra något!
-Ja faktiskt. Kan du dra ut en tand på basilisken?
-Varför då? vill du ha en soveunir? ((vet ej hur det stavas)
-NEJ! Harry förstörde dagboken med en för 5 år sedan.
-SMART! RON! DU ÄR ETT GENI!
Hon ger honom en hastig kyss på kinden och drar ut en tand.
Då ser dem en staty på andra sidan ormens kropp. En likadan som Xenophilius Lovegood hade hemma hos sig. På den sitter... ett äkta diadem.
-HERMIONE! TA DET OCH FÖRSTÖR DET!
Hermione ålar sig över till andra sidan basilisken och rycker av diademet från statyn. Hon lägger det på marken och hugger tanden i det.


----------------------------------------------------------------------------
När Hagrid kommer in i stora salen vänds alla blickar mot honom.
Ett sus går genom alla.
-...NEJ!

Hagrid struntar i allas blickar. Han går fram till podiet och lägger Harrys kropp i mitten. Han vänder sig om och ser Fred Weasleys döda kropp. Hans familj har inte kommit än. Hagrid sluter Harrys ögon. ''Nu ser det ut som om han sover'', tänker Hagrid innan han går över till Fred och gör samma sak.
----------------------------------------------------------------

(ursäkta mig, jag vet jag inte skulle bli så hoppig, men nu har hermione och ron kommit upp ur kammaren, jag kom inte på vad jag skulle skriva så jag hoppade fram lite)


--------------------------

-Kom nu! Vi måste leta upp Harry och berätta.
Han hjälper Hermione upp den sista biten.
-Har du diademet?
-Japp. Vi måste ju visa det för alla!
-Du och din stolthet..., Hermione ler. ''Kom nu''
Dem tar varann i hand och springer ut från toaletten och ner för korridoren.
((för er som läst sjuan vet ni ju att dem kysser varandra, i den här novellen har dem redan gjort det, eftersom harry var med dem och han är inte med dem i hela novellen))
Dem stannar efter ett tag och pustar ut. Plötsligt slocknar ljuset. Sen tänds det igen lite längre bort. Dem ser siluetten av en man som tar sig för bröstet. Sen kommer en grön blixt från någonstans i mörkret och mannen faller ner. Hermione och Ron hukar sig ner när ljuset tänds igen. Dem ser en man i svart mantel och dödsätarmask springa iväg från stället där blixten kom ifrån. Dem tittar på den döda mannen på golvet. Det var ingen mindre än...Remus Lupin.
-Hermione...jag trodde vi hade bråttom? Ron ser frågande ut.
-Bryr du dig över huvud taget om att det ligger en död man på golvet framför dig?
Ron ser förfärad ut.
-Jo självklart gör jag det. Men jag skulle inte vilja att det hände mig, dig, harry eller någon i min familj. Därför måste vi skynda oss NU!
Hermione sliter blicken från Lupin och tittar på Ron.
-Vi kan väl i alla fall bära in honom i stora salen?

-Visst. Det håller Ron definitivt med om. Det är ju tack vara honom som Hermione hittade honom och tack vare honom som hans bäste vän har en själ. (Remus Lupin lärde Harry att utföra en patronus!)
Hermione lyfter sin trollstav.
-Winggardium Leviosa.
Lupins kropp åker upp i luften. Dem går mot stora salen.
-Var tror du Harry är någonstans? Hermione är orolig.
-Jag vet inte men snälla du VAR INTE SÅ OROLIG! HOGWARTS ÄR JU JÄTTESTORT! Han är inte död så fort man inte vet var han är!
-Inte död kanske men... Hermione kniper ihop munnen. Hon vågar inte ens tänka tanken.
När dem kommer in i stora salen ger Ron upp ett skrik. Hermione förstor inte vad han menar förrän hon ser Fred Weasleys döda kropp.
Hon går fram till Ron, som redan rusat fram till Fred, och hon kramar honom hårt. Hon känner att han gråter. Hon har ALDRIG sett honom gråta förrut. Hon upptäcker att hon har sänkt trollstaven. Lupin ligger nu tvärs över en annan kropp (hon såg ju inte var hon la honom!) men hon ser inte vem kroppen tillhör. Hon släpper Ron och riktar än en gång trollstaven mot Lupin.
-Winggardium Levio...va?
Lite längre bort ser hon Tonks. Hon är död. Varför hade hon inte stannat hos sin mamma? Och Teddy... kommer aldrig mer få se sina föräldrar. Hon skakar av sig känslan av att Teddy kommer få ett HEMSKT HEMSKT liv och riktar ÅTERIGEN staven mot Lupin.
-Winggardium Leviosa! Kroppen lyfter. Först nu förstår hon vem kroppen under honom tillhör...


-...Harry...nej!...Harry!...snälla...
Hermione snyftar för fullt. Ron har redan vänt sig om.
-Vad gråter du för...NEJ!
Han går fram till Harry och böjer sig ner. Nu rinner ännu fler tårar nerför hans kinder.Hermione böjer sig ner och lägger huvudet under Harrys hals. ...Harry...hennes bästa vän...kan inte vara sant.


-Var är Fred? Du, har du sett Fred? Nähä. Du då? Tänkte väl det.
Hermione sliter sig från Harry.
-George.
-Har du sett F...Ja Hermione?
-Han är död.
-VA!?
-HAN ÄR DÖD! Hermione skriker ut orden, hon hatar dem, hon hatar dem! Hon tillägger:
-Och det är Harry också!
-JAG HÖRDE DIG FÖRSTA GÅNGEN!
Han vänder sig om och ser Ron nerhukad bredvid Freds döda kropp.
Han går fram till Fred, med tårarna rinnande nerför kinderna.
Han kan inte fatta det.

Just nu i Hermiones huvud:
Jag undrar just om George tar självmord? Jag har läst att väldigt många tvillingarna gör det. Fred och George är ju som ihopväxta! Han lägger iallafall säkert ner affären. Åh Harry...VARFÖR?

I samma ögonblick öppnas portarna till stora salen. Det är MacGonagall. Hon får syn på Harry.
-NEJ!
Hermione har aldrig aldrig ALDRIG hört henne skrika så.
-Professor MacGonagall?
Men MacGonagall är redan framme vid dem och hon böjer sig ned vid Harry.
---------------------------------------------------------
Det går några minuter och allt är helt tyst. Man har utifrån, besvärjelser som kastats skrik och rop, men i stora salen är allt tyst, bortsett från alla som gråter. Men tystnaden bryts av att portarna öppnas än en gång. In kommer Mr Weasley, Mrs Weasley och Ginny.
Bakom dem kommer Percy, Bill och Fleur. Ginny och Mrs Weasley är mitt uppe i en häftig diskussion.
-...att du smiter in! Ginny JAG SA ÅT DIG!
-Remus sa åt mig!
-Remus sa: Stanna här men DELTA IN I STRIDEN.
-Jag tänker inte sitta bredvid och se min familj strida!
-Nej men att smita ut Ginny, det trodde jag inte om dig!
-Mamma, jag ville inte strida jag ville bara prata med...
-Vår dotter...
-Mamma, jag försökte hitta...
-Tänk att du kunde.
-Harry, mamma! Jag försökte hitta Harry!
-Ginny, Harry är i störst fara här. Att söka upp honom är som att ta självmord!
-Och? Mamma jag måste berätta för honom att...
Hon hejdar sig. Det vet hon faktiskt inte själv.
-Berätta att...? Hennes mamma sr frågande ut.
-De har inte du att göra med!
Mrs Weasley ser besegrad ut.
Plötsligt hör ett förfärat skri från Fleur. Hom pekar upp mot podiet. Där ligger Freds döda kropp.
-George! Mrs Weasley skriker så högt att hela stora salen tystnar och tittar mot henne.
-Mamma, jag är George! George rödgråtna ansikte tittar upp. Men Mrs Weasley är redan på väg mot podiet.
Hermione, som stått och tittat på alla, vilket det kändes som, miljoner ledsna människor. Hon ser sig om för att se hur Ron har reagerat på det hela. Han är inte där.Hon slänger en sista blick på Harry, och reser sig sedan. Hon går tvärs genom stora salen, ut, och mot gryffindors uppehållsrum. Fötterna verkar styra sig själv. Efter ett tag som känns som VÄLDIGT lång tid är hon framme. Den tjocka damen sover, men porträttet svänger upp ändå. Hon kryper in igenom hålet. Det är ingen i rummet, men det hörs ett dunkande ljud från killarnas sovsal. Hon springer uppför trappan och öppnar dörren.
Där står Ron och dunkar huvudet i väggen.
-Ron! Hermione ropar upprört.
Han svarar inte, utan fortsätter dunka huvudet i väggen. Hon rusar fram och drar bort honom från väggen. Han ser hemsk ut. Ansiktet är alldeldes rödgråtet, han har en rispa över kinden, han har blod över läppen, stora tussar hår saknas, och i pannan har redan ett blåmärke börjat blomma ut. Han försöker rycka sig ur hennes grepp, men hon säger ett bestämt nej. Först då säger han något.
-Aldrig i livet!
-Det hjälper inte att slå sig själv!
Han öppnar munnen för att säga något, men han stänger den igen. Han inser att hon har rätt.
Hermione försöker få ögonkontakt med honom, men han tittar ner.
-Dessutom ska väl inte Fred, eller Lupin, eller Tonks, eller...
Hon hejdar sig.
-...Harry, eller alla andra som dött gjort det förgäves?
Ron tittar upp.
-...nej... viskar han tyst.
-Precis! Kom nu! Hermione drar i honom.
Ron reser sig upp, och Hermione hör honom muttra osammanhängande ord.
-...fan alltså...jag ska döda...om bara...Bellatrix Lestrange...nu fan alltså...
Sen vrålar han
-JAG SKA FAN DÖDA DIG LESTRENGE! OCH VOLDEMORT! OCH DOLOCHOV! OCH SNAPE! OCH... han kippar efter andan.
-Alla som gjort dem du älskar skada, avslutar Hermione lugnt.
-Ja, säger Ron.
Han tar henne i handen och dem går ut.
När dem kommer in i stora salen står hela familjen Weasley + Fleur och gråter vid Fred. Utom Ginny. Hon sitter och håller Harrys hand.
Hon gråter. Hermione släpper Ron och går till Ginny och kramar henne.
Ron går fram till Percy.
Hermione lyfter blicken och får syn på Neville och Luna. Dem står lite längre bort vid en död kropp. Luna håller om Neville, som verkar gråta. Hermione känner först inte igen personen på golvet, men sen ser hon att det är Nevilles farmor (eller mormor, dem skriver olika i böckerna)
Undrar vad som händer med Neville.
Ginny, som fått en ny gråtattack, skakar så att Hermione knappt kan hålla om henne. Herregud, vad händer med världen?
Plötsligt vänder sig Luna om. Hon ser Harry. Hon visar inte det minsta tecken, på sorg, ilska eller besvikelse. Hermione tänker precis fråga henne om hon inte bryr sig, om hon struntar i Harry, när tårarna sakta faller ner från hennes kinder. Hon ser fortfarande inte ledsen ut på ansiktsuttrycket, men hon gråter. Sen knäpper hon sina händer och börjar mumla ord som Hermione inte kan höra.

***

Ginny, som inte sagt något på hela tiden, frågar Hermione tyst:
-Hur dog han? Vad har hänt?
Hermione skakar på huvudet.
-Jag vet inte, säger hon.
I samma sekund öppnas portarna och Lord Voldemort kommer in.
-Du där! Jätten!
Hagrid, som rest sig upp från den lilla pallen, tittar ilsket på Voldemort.
-Du hemska männska...
-Inte det språket! Vart stack du?
Hagrid öppnar munnen, men Voldemort avbryter honom.
-Vem bryr sig. Hör upp allesammans! Här ser ni Potter, även känd som ''POJKEN SOM ÖVERLEVDE''.
Han går fram till Harry och puttar omilt bort Ginny och Hermione.
-Han dog när han försökte rädda sitt eget skinn. Kort sagt- Han sket i er.
All rädsla inför Voldemort försvinner ur Hermione. Hon känner hur hon kokar. Nej visst- hon visste inte hur Harry dog. Men så mycket visste hon, att så gick det INTE till. Hon tappar behärskningen.
-LÖGNARE!
Hon hoppar upp och springer fram och börjar slå Voldemort. I samma sekund ångrar hon sig. Men nu är hon ändå dödens, hon kan lika gärna fortsätta lite till.
Hon upptäcker - till sin förvåning- att Voldemort står och skrattar.
-Haha...CRUCIO!
Hermione ger upp ett skrik. Så det var detta - detta- Harry hade upplevt. Hur överlevde han? Det gjorde han ju visserligen inte, men det av ett annat skäl. Hon känner en ilande smärta genom kroppen, hon vill dö, vad som helst men INTE DET HÄR!
Långt borta - eller nära, hon vet inte- hör hon en röst.
-RÖR HENNE INTE! ''AVADA KEDAVRA''
Ett högt vrål, flera segertjut, snyftningar som upphör, Bellatrix Lestrenge röst som säger: Herre! ''snyft''
Hermione har ingen aning om var hon befinner sig. ett ljudligt PANG och allt svartnar.

När hon vaknar ser hon vitt.
''Är det såhär det känns att vara död'' tänker hon, men sen känner hon efter och hon kan röra på sig. Hon andas. Hon känner doften av medicin, och hon hör en röst:
-Hur är det med dig?
Hon öppnar ögonen helt. Ovanför henne står Ron, med en stor blåtira.
-Vad hände? Mumlar hon yrvaket.
-Vad minns du?
-Voldemort kastade Cruciatusförbannelsen över mig... det gjorde ont... någon skrek att han inte skulle röra mig- var det du-?
Ron nickar.
-Ron...
Hennes ögon fylls utav tårar, har hennes vän, eller hon borde kunna säga POJKVÄN, trotsar LORD VOLDEMORT för hennes skull?
''Tack'' är det enda hon får fram.
Ron ler men han säger ingenting.
-Var det det enda du minns?
-Nej... någon kastade AVADA KEDAVRA... jag vet inte mot vem...var det också du?
Ron nickar.
-Något mer?
-Ja, några skrek, Bellatrix Lestrange... men de flesta jubl...
Sen inser hon vad som hänt.
-RON! Hon kastar sig i hans famn och kysser honom.
Ron, en aning förvånad men glad, kramar henne hårt.
Just nu, trots bästisens och brodens död, känns det faktiskt lite bra.

Ron håller om henne länge, länge. Självklart var det för bra för att vara sant. Madame Pomfrey kommer in. När hon får syn på Ron utbrister hon:
-Miss Granger behöver VIIILA!
-Jaja, mumlar Ron och reser sig, kastar en förmulen blick på Hermione och går ut.
''Jaha'', tänker han. Vart ska han nu då?
Han stannar och tänker vad som känns bäst. Samma svar klingar i hans huvud helatiden.
''Gå tillbaka till sjukhusflygeln! Din flickvän behöver dig hon BEHÖVER dig!''
Han skakar envist bort tanken. Nej. Det blir inte samma sak med Madame Pomfrey i hälarna. Hon bröt magin.
Borde han gå till pojkarnas sovsal? Han behövde vara själv ett tag.
''Gå tillbaka till sjukhusflygeln, hon behöver dig''.
Han ignorerar tankarna. Det känns konstigt, för tankar har inga känslor, men ändå. Han ska se till att de inte får några.
Han skakar av sig ALLA konstiga tankar om sjukhusflygeln och Hermione, och fortsätter fokusera.
Han känner efter vad som känns rätt, och låtsas att Hermione inte finns. Då får han skuldkänslor. Hon var väl också viktig?
''Fokus, Ron!'' hörs en röst i hans huvud.
-Jaja...stora salen. Det känns rätt. Ja. Det får det bli.
Han vänder på klacken och går mot Stora salen
När han kommer in i salen håller alla på med att lägga ner kropparna i kistorna. Hela familjen Weasley (-Ginny) hjälper varandra med Fred.
Neville och Luna lyfter Nevilles Farmor(/Mormor).
Kingsley och Professor Sprout lyfter ner Lupin. Dem har redan lagt Tonks i en kista bredvid.
Ron ser inte Harrys kropp. Den är omringad av människor.
Han går fram till folkhopen och knuffar bort dem. Just nu- eller kanske aldrig mer- känns dem inte viktiga.
Nu ser han Harry. Närmast honom står Ginny ; Oliver Wood, Katie Bell, och till Rons stora ilska; Cho Chang. Sen när bryr hon sig?
Sen får han dåligt samvete IGEN. Hon stod faktiskt närmare Harry än både Wood och Katie Bell. Han lägger sin hand på Ginnys axel. Han smeker hennes kind. Den är våt. Han lägger sin arm om hennes axlar. Hon hukar huvudet neråt, som om hon inte vill att han ska se att hon gråter. Som om han inte redan vet det?
-Hu-ur g-g-gick det med H-H-Hermione?
Hon stammar fram orden.
-Hon är okej, säger Ron så lugnt han kan. Hon är i sjukhusflygeln.
-Vi går dit! Säger Ginny och reser sig bestämt.
Hon tränger sig ut ut folkhopen, och går tvärs genom stora salen. När hon kommer fram till porten stannar hon och vänder sig om.
Då står det still i huvudet på Ron. Ändå rör sig tusen miljoner tankar där. Harry är död. Han bryr sig inte om Ron väljer Hermione. Men hur känns det? För ett år sedan hade valet varit självklart. Harry. Men nu har det gått ett år, och saker är inte lika klara längre.
Sen hör han Harrys röst. Han pratar med honom! Men när han ser Harry på golvet rör sig inte hans läppar, och han blundar fortfarande.
''Det gör inget. Välj henne. Hon har alltid blivit bortvald. Välj henne. Hon behöver det''.
Han känner att Harry, var han än är, menar det. Så han ger Harry en sista blick, och går ut från stora salen.

När han kommer till sjukhusflygeln hör han röster innifrån.
-...Madame Pomfrey, jag MÅÅÅR bra!
-Nej unga dam, du stannar här och vilar!
-Kan du be Ron komma hit.
-UTAN BESÖK!
Ron tänker precis gå därifrån, när han får upp en tanke i huvudet.
''vad gör det om hon ger mig kvarsittning/straffkommendering''?
Det är ju faktiskt den värsta sak som kan hända. Om han blev avstäng, who cares? Året är ju snart slut.
Han öppnar dörren.
Madame Pomfrey stirrar på honom.
-sa jag inte åt dig...
-LAMSLÅ!
Madame Pomfrey for bakåt som om något osynligt knuffat henne. Hon är helt lamslagen. Han går fram till Hermione.
-Ron...
-Säg inget. Han avbryter henne. Om hon bara tänker två sekunder kommer hon fatta.

Hermione hoppar ur sängen.
-Kom så går vi, säger hon bestämt, och går mot dörren.
Ron hänger häpet efter.
Hon går snabbt och han får anstränga sig för att hålla jämna steg med henne.
När de kommer fram till stora salen ligger ALLA kroppar i kistor på podiet. Professor Flitwick håller på att skriva namnen på kistorna.
På vissa har han redan skrivit; Fred Weasley; Nicole Abott; Colin Creevey; Roger Davies; Nymphadora Tonks; Dedalus Diggle och Vincent Crabbe. Just nu uppenbarar sig ett R ett E ett M ett U och ett S på nästa kista. Hermione tittar upp mot honnörsbodet. Professor Trelawney sitter och snyftar i en liten halsduk.
-...jag visste det...har vetat i 4 år...jag såg det i min kristallkula...
Hermione suckar och tittar mot kistorna igen.
Nu har det även uppenbarat sig ett 'Lupin' på kistan.
Ron lägger handen på hennes axel och hon rycker till. Hon vänder sig om och tittar i hans tårdränkta ögon.
-Förlåt...viskar han.
Hermione fattar ingenting.
-Förlåt för vadå? Undrar hon.
-För allt. För att jag anklagade din katt för mord, för att jag aldrig tackade dig för när jag fick skriva av ett prov, för Lavender´, för...
Ron sväljer.
-...allt. Avslutar han.
Hermione ler.
-Förlåt för att jag har varit en olidlig besserwisser.
Ron brister ut i gapskratt.
-Där sa du något.
Han kysser henne än en gång.

***

-Granger, Weasley... MacGonagall skyndar fram till dem. ''Ni stod Harry mycket nära, vill ni har äran?''
-Vadå? Säger Hermione och Ron i kör.
-Att skriva hans namn på kistan såklart!
-Gärna.
-Gärna.
-Kom med då. Hon visar dem vägen till Harrys kista. Hon ger dem en gest som betyder ungefär; ''Sätt i gång''!
Hermione riktar trollstaven mot kistan. Hon vet inte hur hon gör, men på något sätt visar sig ett ''H'' ingraverat i guld på kistan.
-Hur...? Ron ser frågande ut.
-Jag vet inte hur jag gjorde, jag bara gjorde det...Försök, Ron!

JÄTTEBRA!!!

Mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

yay


Ron tar ett djupt andetag, Han riktar staven mot kistan och innan han hinner tänka har det dykt upp ett ''potter'' i guld på kistan.
-Förstår du, Ron? Visst var det lätt? Hermiones ivriga frågor väcker Rons djupa funderingar.
-Ja. Säger han kort, sen går han mot sin familj, där Mrs Weasley är i full färd med att gravera in små guldhjärtan på Freds kista. När hon märker att Ron har kommit tittar hon upp.
-V-vi är s-s-så st-t-t-tolta över dig R-r-ron. D-d-du vann över h-honom.
Hon ler ett ansträngt leende.
Hermione viskar i Rons öra.
-hon är mer tacksam än hon kan visa just nu.
Ron tänker att hon har rätt, och följer med henne ut. Ginny sitter nerböjd över en liten flicka, som måste vara syskon till någon på hogwarts, hon ser ut att vara 5-6 år.
När Hermione ser hennes ansikte vet hon precis vem det här är.
-Hon är lik sin syster, eller hur? Ginnys tårdränkta ögon tittar upp mot Hermione. Hermione nickar.
-Vem...? Ron ser frågande på Hermione
-Alicia. Avbryter Hermione. ''Alicia Spinnet''.
Ginny drar fram en bandagerulle ur fickan och börjar linda Alicias systers arm.
-Hon är död, säger Ginny.
-Varför sätter du bandage på hennes arm då? Säger Ron och Hermione i kör.
-Jag vet inte, det känns rätt, säger Ginny och tittar upp mot Ron.
En lång tystnad sprider sig.
-Visst är det hemskt att vissa måste dö innan de ens får börja skolan?
Ginny har brutit tystnaden.
Ron och Hermione nickar.
Ron går fram och lyfter upp flickan i armarna.
Hermione och Ginny tar varsitt ben.
Sen hjälps de åt att bära in henne i stora salen

När de kommer in i stora salen är den nästan tom på folk, bortsett från familjen Weasley.
-Ron, ron, ron? Jorden anropar Ron!
Ron vänder sig om Hermione står och viftar med handen.
-Ja?
-Är du okej?
-Ja...varför skulle jag inte vara det?
-Du ser grön ut i hela ansiktet!
Ron har inte tänkt på det, men han känner ett kvävande illamående.
Han lägger sig ner och spyr. Sen blir allt svart.

EN MÅNAD SENARE

När Ron vaknar upp ser han Hermiones, Ginnys och Mrs Weasleys oroade ansikten ovanför sig.
Han hör att de pratar men han uppfattar inte vad dem säger.
-öh...hallå? vad hände? mumlar han yrvaket.
-Hur mår du, Ron? Ginnys röst låter kvävd.
-öh...bra, men kan någon berätta vad som hände?
-vad kommer du ihåg? Frågar Hermione
-Det var ett GIGANTISKT pepparkakshus, och i det var det en tron av smält socker, och fred och harry hade dött och...
Hermiones sorgsna leende avbryter honom.
-Vadå? frågar han stött.
-Du måste ha drömt, Ronald. Säger hon bara.
Han pustar ut.
-Bra, kan jag få träffa Harry nu?
Hermiones, Ginnys och Mrs Weasleys ledsna ansikten får honom att förstå att hela historien inte var dröm. Hans ögon fylls av tårar. Ingen behöver säga mer. Alla förstår.

***

-Men det där om att jag förintade Voldemort, det var bara drömtrams va? Frågar Ron för tredje gången under frukosten i kråkboet.
-Nej Ron, och om inte du tar och kniper käft nu vrider jag öronen av dej, och tro mig, det är inte roligt att vara enörad! flinar George och pekar mot sitt öra. Eller tja, där hans öra nu borde sitta.
Vilket det inte gör.
-Men ändå...
-Ron har nog lite svårt att fatta, flinar Hermione och kysser honom på kinden.
Ron tittar för säkert miljonte gången denna dagen på Hermiones mage. Den är större än vanligt.

'''


Dagarna gick som seg kola. Ginny blev mer och mer deprimerad, Hermiones mage blev större och större, Ron blev mer och mer berömd och saknaden efter Harry låg som en klump i magen på alla.

-Ron, du vet MYCKET VÄL vad vi MÅSTE göra..., Hermiones röst ekar allvarligt i Rons huvud. Han ser sig själv lämna henne, gå därifrån, han ser sin mamma hata honom, han ser sin syster vara besviken på honom, han ser...

Ron vaknar med ett ryck. Klockan är ett på natten.
Ron sätter sig upp spikrak i sängen. Mardröm. Eller? Han får huvudvärk, så han går och tar ett glas vatten. Han smyger mot Ginnys rum. Han tittar in genom dörrspringan. Ginny sover. Hermione sitter på en pall vid fönstret och tittar ut.
-Hermione...viskar Ron och går fram till henne.
Hon skakar av sig hans hand.
-Ron, du vet MYCKET V...
Ron kan inte behärska sig.
-JA JAG VET! vrålar han. Ginny vaknar med ett ryck. ''JAG VET ATT VI MÅSTE BERÄTTA! JAG VET! DET ÄR DET ENDA DU HAR SAGT TILL MIG DEM SENASTE VECKORNA!''
Hermione säger inte emot, vilket förvånar Ron.
-Vad i HELVETE gormar ni om? tjuter Ginny.
Det går några sekunder, man hör steg i trappan, någon skriker, en röd blixt och PANG! Den nu välbekanta känslan av att allt försvinner träffar Ron.
DAGEN SENARE

FRUKOST

-Ron...nu. Viskar Hermione i Rons öra.
-Jo...det är såhär...Uppmärksamhet TACK! Ron vrålar det sista.
Alla blickar vänds mot honom
-Hermione är...
hm...
Jo...
alltså...

Ron hittar inte rätt ord.
-Mamma, du kommer bli farmor.

***

SNÄLLA HÅLL INTE PÅ SÅDÄR
''MEN JAMES ÄR JU ÄLDRE ÄN HARRY SÅ HUR?''
Tips: vill ni läsa som det ''ska''vara så läs boken!

***

En tystnad sprider sig.
Bill bryter den genom att ställa sig upp och applådera.
Ginny reser sig upp, även hon, och springer fram för att krama Hermione och Ron. Mrs Weasley brister ut i störtgråt, och efter ytterligare tio sekunder står alla runt det lyckliga paret och applåderar
(jag vet det låter lite som ett bröllop)

****************
-Kolla, det ska byggas ett bibliotek i diagongränden!, Nej det är en gammal tidning, vänta lite...Ojdå, det är klart! Vi åker dit på en gång!
Hermione strålar.
-Hermione, är det så bra, jag menar, snart så...
-Jaja, läsa kan jag. Kom!
Hermione marscherar fram till öppna spisen och tar en näve flampulver.
-Kom efter mig? Okej? Bra. ''DIAGONGRÄNDEN''
Hon känner att hon kastas bakåt och med en duns landar hon sedan i spisen på den läckande kitteln. Hon skakar bort all aska ur håret och borstar av från kläderna, när hon får Ron med en duns i huvudet.
-AJ!
-Förlåt, gick det bra? Ron ser orolig ut.
-Jadå
Dem makar sig ut ur spisen, vilket var tur, för i nästa sekund dimper Ginny ner i spisen. Hon borstar bort sotet och reser sig.
Tom skyndar fram.
-Vad får det lov att vara? Frågar han artigt.
-Ingenting tack, men vet du var det nya biblioteket ligger? Svarar Hermione minst lika artigt.
-Självklart, fröken...?
-Granger, sir.
-Mycket vackert namn, miss Granger. Hur som helst, nerför gatan och sväng till vänster, gå förbi den stora stenen, och sedan är du där.
-Tack så mycket, sir, skyndar sig Hermione och säga, innan dem alla tre går ut genom dörren. Dem följer Toms vägbeskrivning, och kommer till slut till en byggnad som ser ut att vara bibliotek. Den verkar vara nybyggd, det ligger sågspån överallt. Dem går upp för stentrappan och in på biblioteket. Hermione verkar ha hittat sitt paradis. Där finns minst en miljon med böcker, ser man direkt. Allt är uppradat på olika hyllor och avdelningar, och uppenbarligen finns även övervåning och undervåning. Ron och Ginny suckar. Dem vet att detta kan ta lååång tid. Dem slår sig ner i varsin fåtölj och väntar, medan Hermione irrar runt som ett barn på julafton.
Hon försvinner bakom en hylla och när hon kommer tillbaka ser man henne inte, för hon bär på en stor trave med böcker. Hon stönar högt och ljudligt, och sedan tappar hon alla böckerna. Hon ger upp ett högt skrik och tar sig för magen.
-Jävlar, hinner Ron tänka innan han rusar fram och lyfter upp henne. Ginny greppar tag i Ron samma sekund som de transfererar sig därifrån.
-FAAAAAAAAAAAAN! vrålar Ginny när de kommit fram. Hon tittar på sin hand. Hon har förlorat två naglar. Hon splittade sig. Hon tittar upp och ser att dem är på sankt mungos. Hon vänder sig om och förstår vad som hänt.
-Nu är det dags, va, Ron? Frågar hon.
-Ja, gå och hämta personal för helvete!

---------------------------------------------------------------
ursäkta språket.
------------------------------------------------------------

-Vad ska hon heta? Frågar Hermione när hon sitter med det lilla livet i sin famn.
-Rose, säger Ron bestämt. Han vet inte varför, han bara tycker det.
-Rose, Rose, Roooose, Roseeeee, säger Hermione som för att smaka på ordet. Hon verkar gilla det.
-Hej Rose, säger hon.
Hon räcker över honom till Ron. Ron tar förskräckt emot ''Rose''
I samma ögonblick knackar det på dörren.
-Hallå? Hörs Ginnys röst utifrån.
-Kom in! Ropar Ron och Hermione i kör.
Dörren öppnas och Ginny kommer in. Hennes förskräckta ögon övergår till mjuka när hon ser ''Rose''
-Detta är Rose, säger Ron stolt.
-Vad fin hon är... Ginnys ögon blir blanka när hon ler.
-Kom, så får du hålla henne! Manar Ron.
Ginny går och sätter sig bredvid Ron, och Ron räcker över Rose.
-Vilken liten... säger Ginny när hon har Rose i sin famn,

Den lille ''Rose'' ligger och sover i sin lilla vagga. Hermione och Ron sitter bredvid och gungar henne. Det knackar på dörren.
-Kom in! Ropar Ron
Dörren öppnas och Ginny kommer in, tätt följd av George, Bill, Fleur, Mrs och Mr Weasley och...

DON DON DON DON DON!!!!!!!!!!!!!!

Scrolla ner...




































Japp...























Gissa vem?



































Knack knack...





































Vem där?





























Det säger jag ju inte!



































Kom in då!



























Och



























In




Genom

































Dörren



































Kom











































Ingen

































Mindre

































Än


































































det ni!


-Va!? skriker Hermione så hela salen hoppar till. Hon hoppar ur sängen och backar så långt bort hon kan från varelsen i dörren. Hon krockar med Ron, som gjort precis samma sak. Han är blek
-Hur? väser Hermione fram.

I dörren står en stor, svart, lurvig hund som påminner om den så kallade ''grymmen''.

-Vad i HELVETE har hänt? Hermione har lugnat ner sig lite, men hon gallskriker fortfarande.
-Vi har INGEN aning! skriker alla i kör.
Hunden trippar fram till Hermione, och börjar skjuta i längden. Efter ca 3 sekunder står en man där hunden nyss stod.
-sirius? viskar Hermione förskräckt.
-Jag har inte heller någon aning. Jag bara... helt plötsligt låg jag bara i min gamla säng på grimmldiplan.
-Men hur...
-Vi vet in..., säger Mrs Weasley, men när hon får se sitt nya barnbarn tappar hon tråden. Hon brister i gråt.
-Mamma! Ropar Ron och himlar med ögonen.
Hon tystnar omedelbart.
-Får jag hålla henne? Frågar hon istället.
-Självklart, säger Hermione och räcker över Rose till Mrs Weasley.
-Och det 'är är Ros förstår ja'?`Säger Fleur på sin vanliga franska-dialekt.
Hermione nickar.
-Bonjour då, madmoiselle ROS!
-Rose, sötnos, pikar Bill henne
-Vi har en annan gåta här att reda ut! Avbryter George.
Varför dyker det upp döda människor helatiden?
-Vadå helatiden? säger Ron och höjer på ögonbrynet.
Han avbryts av Percy som kommer inramlande genom dörren.
-Hej...säger han.
-Hej Perc! Säger George glatt.
-Gratulerar, kära broder! Säger Percy och ler stort mot Ron, utan att ta någon som helst notis om George.
-Tackar tackar, kära broder, svarar Ron. ''Hursomhelst, vadå helatiden?''
-Hallå? Hörs Tonks röst utifrån. ''Varför stack ni''? Hon kommer in genom dörren. Alla tittar på henne.
-Vadå? säger hon förnärmat.
-Tillbaka till ämnet...försöker George.
-Välkommen tillbaka, Tonks, säger Hermione när Tonks går fram och ger henne en grattis-kram. (grattis till Rose)
-Ja...nu har vi problemet. Varför? Säger Mr Weasley bittert.
Dem känner en bitande kyla allihopa, och en gigantisk tornado kommer virvlande genom rummet Tonks försvann, Sirius försvann, allt var ett stort virrvarr, någonstans grät Rose, men var? Fleur skrek franska som Hermione gissade var svordomar, Bloddroppar virvlade mellan luften och ''PANG'' allt var som vanligt igen.
Även Rose var borta.
-Rose! Vrålade Hermione, som vägrade tro att tornadon hade släpat med sig Rose. Ett bebisskri hörs. Ron böjer sig ner och plockar upp en blodig Rose från golvet. Alla drar andan och Hermione sätter handen för munnen.

***

Alltså, nu hoppar jag ett dygn eller så men ingen har ett skit aning om vad som hänt. Rose sår läkte på en timme.
***

-Jag tog med lite böcker från bibblan till dig, Hermione, säger Ginny när hon sitter vid sängkanten.
-Tack Ginny! Sägger Hermione förtjust och börjar kolla i böckerna.
Hon fastnar för ''Magiska besvärjelser ingen någonsin anat'', och sitter som fastklistrad i boken. Ginny ler och går ner till matsalen för att ta lite lunch med Ron.
-Tror du dem kommer tillbaka? Hermione frågar Ron försiktigt.
-Vilka då?
-Tonks och Sirius såklart!
-Vad är det med dem nu då? Ron ser skeptisk ut.
-Men Ron, Vid Merlins kalsonger, dem var ju här här om dan!
-Öh... Hermione, mår du riktigt bra?
-Självklart mår jag bra! Snäser hon till svar.
-Okej, okej...Ron förstår att det inte är någon ide att tjafsa. Hermione får väl tro det om hon vill.
I samma ögonblick inser Hermione att det var en dröm. Hon pustar lättat ut.
-Det var inget, säger hon till Ron innan hon återgår till sin bok ''Magiska besvärjelser ingen någonsin anat''.
Ron går ner för att käka frukost.
-Ron kolla här! säger Hermione och dänger boken i bordet så Ron hoppar till. Rose vaknar, men Hermione bryr sig inte om om det.
-Levande-död-och levande igen- expeditionen? läser Ron högt och höjer på ögonbrynen.
-Läs det! Manar Hermione.
Ron börjar läsa

Levande-Död-Och levande igen-expeditionen
För att få själstenen som väcker den döde till liv på riktigt!
Du måste först röra ihop en trolldryck med dessa ingridienser:

Hackat horn från bergsgeten i alperna

Skinn från basilisken

En svans från en krokodil du själv har dödat

Ett hårstrå från den dödes huvud

Mald grodtunga från en groda du själv har dödat

Ett hästöra från en häst du själv har dödat

2 Skivade apsvansar

Blod från en isbjörn





Hermione tittar på Ron som är fast av texten. Efter en stund tittar Ron upp.
-Vad menar du?
-Men Ron, vi har chansen att få tillbaka Harry! Och om vi gör ''dubbelsats'' så kan vi få tillbaka Fred också!
Ron inser chansen.
-Ja! Men ett problem. Nej två faktiskt. 1. Rose 2. Uppdraget. Hur ska vi hitta allt?
-Vi fortsätter läsa, säger Hermione.

Koka det i 100 graders vatten tills drycken fått en blålila nyans. Häll sedan upp den i 3 glas.

I ett glas, tillsätt 1 tsk salt

I ett glas, tillsätt 1 tsk mjöl

I ett glas, tillsätt 1 tsk socker

Drick först en klunk av saltvattnet, sedan en klunk mjölvatten, och sist en klunk sockervatten. Med endast 1 sekunds mellanrum!
Resten av sidan kan du inte se förrän du gjort det som står ovan.

Sedan är resten av sidan vit.

-Problem 2 löser vi. Men problem 1? Säger Hermione.

-Vi får göra såhär, Ron. Hermione är bestämd. ''Du får börja med dehär medan jag fortfarande ammar. Gör så gott du kan, men var försikt...''
-Kom till saken? säger Ron
-Ja, öh...jo, ja, och sen, om ca 6 mån, transfererar du dig hem hit, och tar med mig till dit du slutade. Jag fortsätter med expeditionen, och du vaktar Rose, ca 2 mån, sen byter vi igen. och... jag vet! Vi kan be Ginny vara här, så först är du och hon ute, sen är jag och hon ute och letar, sen jag och du sen...du fattar!
-Okej...men...mm..., Ron låter tveksam.
-Har du själv nåt bättre förslag.
-Nej, nej...ditt var bra, Hermione. Vi måste bara få med Ginny på det.
-Ginny? Hermione knackar på dörren.
-Ja...vänta lite, så, nu kan du komma! Ropar Ginny inifrån.
Hermione kommer in.
-Vad gör du? Frågar hon
-Ingenting, säger Ginny onaturligt snabbt med gäll röst.
-Ginny, allvarligt? Hermione tittar menande på henne.
Ginny suckar och drar fram ett papper hon hade under kudden.
Hermione ser att det är en kopia från sidorna i hennes egen bok.
-Jag tänkte bara att... vi hade kunna fixa det. Vi hade kunnat göra dubbel sats och få tillbaka Fred och Harry. Vi hade kunnat turas om att vara med Rose, fast du är dem första månaderna...och...
Hon tystnar.
Hermione ler.

-Lova nu att vara FÖRSIKTIGA!
-Käften, Hermione, du har sagt det femtioelva gånger! Ron suckar och skrattar samtidigt.
-Förlåt, men du vet att...
-Vi vet, avslutar Ginny och ger Hermione en avskedskram. Ron kysser Hermione och ger Rose en kram. Sen öppnar de dörren och går.

***
När de kommer fram till diagongränden.
***
-Vad stod först på listan? frågar Ron.
-Öh...
Ginny tar upp listan ur fickan och kollar på den.
-Hackat horn från bergsgeten i alperna?
-Var ligger det?
-Fråga inte mig! Ginny ser stött ut.
-Jaha, så, fint, vi vet inte vad alperna ligger, bara att packa och dra hem, eller? säger Ron sarkastiskt.
-Klaffen, Ron, säger Ginny.
-Ursäkta, nämnde ni alperna? hörs en röst bakom dem. Ron och Ginny snurrar runt. Där står en man.
-Ja, vet ni vad det ligger? säger Ginny.
-Självklart, självklart! säger mannen. ''Min familj har en stuga i Schweiz! Jag ska faktiskt dit nu!''
Ron mumlar något om ''så det är där det ligger'' men ingen tar notis om honom.
-Kan vi lifta med er? säger Ginny.
-Kom med då! Säger mannen och räcker fram båda armarna. Ron och Ginny griper tag i varsin och sen känner dem den avskyvärda känslan.

---

En bitande kyla hugger fast i dem båda syskonen.
-Fan! skriker Ron.
-Tack för...hjälpen? Mannen är spårlöst borta.
-Tror du verkligen att vi är i alperna? skriker Ron mellan de höga vindarna. Det är snöstorm.
-Vet inte, men det verkar helt öde! skriker Ginny.
Det tittar uppför den väldiga backen och får se ett dussin bergstoppar.
''Jaha'', tänker Ginny och börjar gå.
-Whoa Whoa Whoa! Vart ska du? Frågar Ron ilsket.
-Vi måste ju upp på berget för att komma till geten, einstein!
-Öh, ja förlåt, säger Ron och börjar gå efter Ginny.
De går och går, men inget händer. Plötsligt får de syn på en stuga.
-Ron kolla!
-Vadå?
Ginny pekar upp mot berget. Ron pustar och springer efter Ginny. De springer uppför berget. Ginnys hår har frysit till is, Ron, som var snorig, har is i näsan och båda har tappat känseln i händer och fötter. Ändå går dem och går och går.
Efter en stund kommer det upp. Ron springer upp och knackar på verandan.
-Hallå? Skriker han.
Ginny suckar.
-Det är ju förfallet, Ron. Ingen bor här.
Ron känner på dörren. Den är öppen.
-Kom, säger han och de går in.
Ginny hade rätt. Ingen kan ha bott i huset, Det är spindelväv och en tjockt lager damm. Varken Ron eller Ginny bryr sig, utan lägger sig på sängen som lutar, eftersom den har tappat ett ben.

***
-Harry! Jag är så lycklig att jag inte kan sitta stilla.
-Häll käften.
-Men...
-Jag sa, HÅLL KÄFTEN!
Jag kände tårarna falla ner för mina kinder.
-Jag trodde du älskade mig.
-Du trodde fel.
Han står och skrattar åt mig, länge länge. Jag är så arg så jag vet inte vad. Jag känner hatet växa inom mig-
Ändå älskar jag honom mer än någonsin.

***

När Ginny vaknar nästa morgon vet hon inte var hon är. Hon känner bara att hon fryser. Sen ser hon sig omkring i den dammiga stugan hon kommer ihåg allting. Om transfereringen, kylan, promenaden och huset. Men hon kommer inte ihåg varför. Någonstans i bakhuvudet känner hon att det har med Harry och göra, men han hatar ju henne, så vad skulle det vara? Plötsligt inser hon att det var en dröm. Men ändå...? Så kan det ju vara. Även om det var det det var. En dröm.

***

-Harry! Jag rusar fram för att ge honom en ryggdunkning,
-Låt mig vara, din sate.
-Va...?
-Jag sa, låt mig vara, din sate. Är du döv eller?
-Nej, men snälla du...?
-Du tog min bästa vän!
-Jag trodde det var jag!
-Nej, hellre dör jag än är din bästa vän! Säger han och skrattar rått. Jag känner för att ge tillbaka, så jag säger:
-Du tog min syster!
-Du sa det var okej! Men frågade du någonsin mej?

***

Ron vaknar, kallsvettig och flämtande. I fotändan på hans ruckel till säng står Ginny. Hon står insvept i en filt.
-Var fick du tag på filten? Säger Ron, som är ihjälfrysen och hungrig.
-Kom med här, säger Ginny och vänder sig om. Han hoppar upp ur sängen och springer ikapp Ginny, som är påväg längs rummet. Plötsligt böjer hon sig ner och petar på något på golvet. En lucka öppnas och hon hoppar ner i hålet.
-Kom ner, Ron, Hörs det nerifrån. Han hoppar efter henne ner i hålet. En ljuv värme sprider sig. Ron blundar och försöker njuta av värmen. Sen öppnar han ögonen och ser sig omkring. Det är ett stort rum, som gryffindors uppehållsrum ungefär. I ett hörn ligger en hög med filtar bredvid en stor soffa. Bredvid och mittemot soffan ligger det sackosäckar i rött, orange och gult. I ett annat hörn finns flera backar med honungsöl och en hel del korgar med bl.a bertie botts, kittelkakor, russinbröd, citrondrömmar, lakritsstänger, pumpapastejer och mycket mer.
I andra änden av rummet brinner en brasa. Han tänker inte på varför det finns där, utan sjunker bara in i en sackosäck med en honungsöl.

När Ron vaknar nästa morgon står Ginny och tänder brasan.

-Hej brorsan.

-Hej, vad gör vi här nu igen? Frågar Ron'

-Alperna, Ron, för hundrade gången.

-Förlåt, säger han urskuldande.

I samma ögonblick hörs ett PANG! från fönstret.

-Vafan? säger Ron och springer dit. Han öppnar det och tittar ut. Ingenting. Sen hör han ett kraxande nerifrån och han tittar ner. Där ligger en medvetslös, djupfryst uggla.

-Piggy? Frågar Ron och lyfter upp fågeln. Den har ett brev som hänger runt foten. Han hakar av det och ger ugglan till Ginny, som springer bort till brasan för att värma upp Piggy. Ron öppnar brevet. Det är Hermiones handstil.









Hej Ron och Ginny!

Hur mår ni? Är allt okej?

Har ni hittat hornet från geten än? Har ni kommit till Alperna?

Er mamma är galen, hon tror ni är döda. Men hon hade såklart varit DÖDSRÄDD att Harry skulle ge sig ut efter Sirius för några år sedan, så hon pratade om det med Lupin. Och han sa att det var ingen chans, för Harry läste inte så avancerade svartkonster (fast det är ju ingen svartkonst men ni fattar) och förresten, OM det mot alla odds skulle hända så var Harry skicklig nog. Men det är Harry det... fast då var han femton, och ni är arton och sjutton. Jag har ingen aning, det är för komplicerat. Hur som helst, Rose har det bra, Mrs Weasley, Luna och Fleur kommer hit och hjälper mig varje dag. Och George kommer hit lite då och då för att hålla mig sällskap. Han är helt deprimerad.

Oj, förresten, jag har glömt helt! Jag har köpt en stuga på stranden, ganska nära Kråkboet! Den är jättefin! Längtar tills ni får se den!



Hoppas ni har det bra!



Tusen kramar



Hermione



---------------------------------------



-Vi svarar direkt! säger Ron.

-Okej, säger Ginny, och drar fram en penna ur bakfickan. Dem vänder på lappen och skriver ner ett svar till Hermione.





***



Hej Hermione!

Vi har det jättebra! Vi har kommit till Alperna (men ingen get!) och här hittade vi en stuga. Och nere i källaren var världens mysrum! Med filtar, mat & dryck, soffa och brasa!

Ledsen att det blir så kort, men vi har inte plats för så mycket. Vi tog inte med något papper.

Skönt att höra att du får hjälp, och dem där hemma är okej. Vad roligt med stugan

Vi ses!

MILJONER kramar



Ginny och Ron.



--

Det sista får dem göra så litet dem bara kan, för pappret var litet och Hermione hade redan skrivit på det. Men det får duga, så dem fäster det vid benet på Piggy och han flyger iväg.



-Ron, kom nu, vi får gå ut nu! Ginny låter sträng.
-Måste vi? Vi har ju gått ut VARENDA DAG i 3 veckor!
-Och det blir snart 3 månader om vi inte fixar detta. Kom nu.
Ginny drar på sig jackan och visar att om Ron inte kommer nu, får han vara ensam i detta huset. Och det gillar han inte, så han hoppar upp ur den söndriga soffan och börjar rota i en stor hög efter sin jacka.
När Ron har hittat den, tagit på sig den och båda har tagit på sig skorna går de ut i kylan.
Jaha? Säger Ginny.
-Fan också! säger Ron
-Vadå? Frågar Ginny
-Vi vet inte exakt vilka håll vi har gått åt dessa 21 dagarna!
-Fotspåren, smarto! säger Ginny och himlar med ögonen.
-Det hjälper inte så mycket om det har snöat hela natten, eller? Frågar Ron, aningen självbelåtet. ''Smarto!'' lägger han till när Ginny förfärat tittar ner i snön. Ron har rätt. Det har snöat och alla fotspåren är borta.
-Ron, kom vi går in igen, säger hon.
Ron ser ut som ett levande frågetecken.
-Och tar med oss en STOR matsäck och några sovsäckar. Vi stannar ute några dagar. lägger hon till.
Ron hoppar till och ryser av tanken, men förstår att det är enda sättet. Att börja om varje dag leder ingenstans. Han går in och hämtar vad hon bett om.
När han kommer ut igen har Ginny gått en bit bort. Han springer efter henne, men det blir för jobbigt med all packning, så han transfererar sig en bit. När han kommit fram ser han att hon sitter på huk över något som ser ut som fotspår. Men inte mänskliga. Det ser mer ut som... klövar.
-Geten. Säger hon kort.
-Vi följer efter dem! Säger Ron och ger Ginny halva packningen.
-Winggardium Leviosa. Säger de i kör och håller upp staven så att packningen flyger bredvid dem.
Sen börjar de följa efter spåren.
De går i ca 30 min, men sen ser dem en svag siluett längre bort. Det ser ut som en get. Ginny låter packningen dunsa i marken, och börjar springa uppför backen.
Ron är inte långt efter. När de kommer fram till getterna vet de inte vad de ska göra. Ginny stannar och Ron gör likadant. Getterna lyfter på huvudet, och fortsätter sedan beta.
-Vi måste döda den, viskar Ginny.
-Nej, det måste vi inte sa Ron. Sen hände allt jättesnabbt;
Ron drar fram staven och skriker ''Petrificus totalus!'' mot geten. Den andra geten går till anfall mot Ginny, och den tredje springer därifrån. Rons besvärjelse träffar geten och geten ligger still som is. Ginny kastar ''Protego!'' mot geten som anfaller henne, och geten knockas av något osynligt. Ron och Ginny pustar ut.
-Shit, säger Ginny.
Ron riktar staven åt de hållet stugan är, och skriker
''Accio kniv!''

MER!!!!!!!

ÅÅÅ, GUD DET VAR DET MEST SPÄNNANDE JAG NÅGONSIN LÄST!!!

ja eller hur

NTonks, heter du Dolphingirl på KPWebben? Kände igen fanficen...Men den äger, så nu bevakar jag den på både KPW och Mugglis!

MER!!!!!!

M.E.R. N.U.