Vad de andra inte ser [SV]

Titel: Vad de andra inte ser
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Rating: PG12

Prolog;
Hennes ögon fylldes av tårar för tredje gången idag. Hon kunde inte inse att Cedric var död. Killen hon ville spendera resten av sitt liv med hade dött. Det hade gått några månader sedan hon lämnade Hogwarts, och om två dagar skulle hon tillbaks. Det gick inte att få in i huvudet att Cedric inte skulle vara där i år, han skulle inte få vara med på Sorterings-ceremonin eller gå i Hogwarts korridorer igen. Hon kände hur tårarna började rulla ner för kinderna, men hon brydde sig inte om att torka dom, för att hon visste att hon skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Hon la sig ner på sängen som hon satt på och kramade sin kudde. Det knackade på dörren och hennes mamma visade sig i dörröppningen.
''Cho, du måste börja packa, du vet att skolan snart börjar igen. Och snälla du, ryck upp dig. Han kommer inte tillbaks för att du gråter''
Hur kunde hon säga så?! Orden ekade i huvudet ''Han kommer inte tillbaks för att du gråter'' vad tänkte hon med? Den första killen som hon verkligen älskade hade dött! Trodde hon att man kom över det på en dag? Trodde hon det så visste Cho inte vad hennes mamma tänkte med. Hon grät bara mer och mer av tankarna på Cedric. Hans varma, fina leende och hans underbara, grå ögon. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar då hon tänkte på första gången hon och Cedric kysst varandra, men leendet försvann lika snabbt som det uppstått.
Hon torkade tårarna och satte sig upp. Hon stirrade på sin bruna, ärriga arm. Hennes föräldrar visste inte om vad hon gjort under sommaren. Hon hade skurit sig, både på armarna och benen. Det kändes lite dumt att de inte märkt något, eftersom att hon haft på sig både linnen och shorts över sommaren. Men hon kunde inte ens föreställa sig hur upprörda de skulle bli om det visste något om hennes självskadebeteende. Några gånger då hon skurit sig så hade hon känt Cedric's närvaro. Som om han suttit och iakttagit henne då hon skadat sig själv.
Hon tog ett beslut för sig själv, att hon skulle komma över Cedric. Hon skulle hitta en ny.

Vad tycker ni? Ska jag fortsätta? (allt är improviserat, alla andra kapitel kommer jag att skriva i förhand om det blir så att jag fortsätter)

Det kan nog bli bra! Fortsätt!

Hejsan!
Tänkte börja lite på fanfictionen, i min fanfiction så är Cho lika gammal som Harry och de andra i hans årskurs(egentligen är Cho ett år äldre än de). Ni får gärna ge mig kritik, bra som dålig! Hoppas att ni gillar det, och om ni inte gör det så får ni berätta vad ni tycker jag kan ändra på eller förbättra!

Kapitel 1

Resan från perrong 9 ¾ var hemsk. Hon hade aldrig känt sig så tom som då. Trots att i stort sett alla i hennes elevhem hälsade på henne så kände hon sig tom. Den enda hon ville skulle hälsa på henne var Cedric, men han skulle aldrig hälsa på henne igen. Tanken kändes som ett slag i magen, men det var sanningen och det visste hon själv. På tåget mot Hogwarts så hade hon satt sig ensam i en kupé, men efter det så kom Luna, Padma, Parvati och Ginny och satte sig med henne. De diskuterade om allt mellan himmel och jord, Cho själv var inte särskilt aktiv i samtalet, hon nickade ibland och gav något kort svar då någon frågade henne något.

Helst av allt så ville hon somna och inte vakna igen, få förenas med Cedric och spendera resten av hennes liv som död med honom.

’’Neville Longbottom då? Han är såå snygg’’ Suckade Ginny och tittade drömmande ut genom fönstret. ’’Eller hur, Cho?’’

’’Va? Ja, det är han väl’’ Svarade Cho som verkligen ansträngt sig för att komma på vad det var Ginny egentligen sagt.

’’Hur går det med killarna nu då? Jag menar efter Cedric och allt?’’ Padma log mot henne när hon ställde frågan. ’’Du behöver förstås inte prata om det om du tycker att det är känsligt’’ Lade hon till snabbt så att inte Cho skulle ta illa upp.
Cho log uppgivet mot Padma, som ställt frågan av ren vänlighet.
’’Det är okej, det rullar på’’ Svarade Cho lite uppgivet, men log ändå mot Padma.
’’Vad bra. Du ska inte gräva ner dig på grund utav det, det kommer nya, jag lovar!’’ Padma log mot Cho som var nära på att brista ut i gråt, det kunde vem som helst se. Cho stirrade ut genom fönstret och granskade landskapet som flög förbi. Samma utsikter som alla andra gånger som hon åkt där, men fortfarande lika underbara.

Tids nog kom de fram till Hogsmeade och det blev dags för alla att kliva av, förstaårs-eleverna åkte båt, förstås och de andra eleverna färdades med testraler upp till slottet. Sorteringsceremonin gick väldigt bra, Ravenclaw fick några nya elever, dom verkade faktiskt helt okej för att börja första året.
Alla drack och åt gott under kvällen, alla utom Cho som satt och höll på att kräkas av blotta tanken av mat. Hon sneglade över mot Hufflepuff-bordet och fastnade med blicken på en kille. Var det han? Hade hans död bara varit på låtsas? Hade allt bara hänt i hennes huvud? Hon blinkade hårt och tvingade sig själv att vakna ur drömmen. Så klart såg hon att det inte alls var Cedric, utan Justin Finch-Fletchley.

Kvällen rullade på och det blev dags att gå till sällskapsrummen. Som alla tidigare år så delade Cho rum med Padma och Luna. Hon var ganska nöjd med det, båda var snälla, omtänksamma och empatiska vilket gjorde att Cho under alla år delat sina tankar med de andra tjejerna i hennes sovsal.

Tack för att ni lagt ner tid och läst ♥

Bra skrivet, fortsätt!!

Taack! I will!
Känns bara lite trist när ingen läser, men det gör väl ingen i början?:p

Men jag läser ju! Men det blir säkert fler..

jaa, det är bra det iaf, haha.. Men så är det alltid i början , tror jag..

Bra!! Behövs verkligen mer ff:s om Cho här.

*bevakar*