Hermiones minnen [SV]

Språk: Svenska
Rating: PG-13
Antal kapitel: 1
Färdigskriven: Nej
Sammanfattning:
Hermione vaknar upp på sjukhus där hon legat i koma i flera år. Har hela hennes Hogwartstid varit en dröm? Eller?

------------------------------

Kap 1 - Återuppvaknande


Natten var lugn på London Hospitals avdelning för långvariga komapatienter. Chefssjuksköterskan Mrs Pool gick på sitt nattskift vid midnatt och påbörjade som vanligt sin rond.
Miss Ellison på Rum 1 mådde bra, Mr Green på Rum 2 behövde mer dropp. I Rum 3 låg miss Granger, en 18-årig flicka som snart hade missat hela sin tonårstid. Mrs Pool mindes när hon kom till avdelningen åtta år tidigare. En blek 10-åring som råkat ut för en bilolycka och aldrig vaknat upp ur sin medvetslöshet.
Hon kontrollerade att Miss Grangers dropp fungerade som det skulle och var på väg ut ur rummet när hon såg vaga rörelser under Miss Grangers stängda ögonlock. Detta var inget ovanligt bland komapatienter, även fast hjärnan vägrade vakna på riktigt fanns där trots allt aktivitet. Mrs Pool blev alltid beklämd när liknande saker hände. Som sköterska på komaavdelningen var det glädjeämnet att någon av patienterna vaknade på riktigt. Senast det hände var för sex år sedan. Sköterskan tog en extra till på Miss Granger . Hennes ögon rörde sig snabbare nu.
Med en flämtning såg Mrs Pool hur Miss Granger långsamt öppnade ögonen.

Två veckor senare kunde Hermione sitta upp i sängen på egen hand. Hon hade flyttats till en annan avdelning och hennes dagar var fyllda av sjukgymnastik och återhämtning. Hennes föräldrar var hos henne så ofta de kunde. Hermione gjorde framsteg nästan varje dag hos sjukgymnasten och det var inte hennes fysik som oroade hennes föräldrar och läkarna. Det var hennes psyke.

Hermione hade sin första träff med en av sjukhusets psykologer en regnig tisdag i augusti. Hon hade blivit skjutsad dit i en rullstol och fått hjälp av en sköterska att sätta sig i en stor, mjuk fåtölj. Strax därpå kom psykologen Mrs Brennan in i rummet bärandes på en bricka med två koppar rykande te och några torra kex.
”Hej Miss Granger, trevligt att träffas. Vill du ha en kopp?”
”Ja tack, det vore gott.” svarade Hermione.
”Jag förstår att du kan använda händerna nu?”
”Ja.”
Hermione tog en slurk te.
Efter frågor om hennes tillfriskande och allmänna välbefinnande kom psykologen in på mer brännande frågor.
”När du vaknade upp, vad tänkte du då?”
”Att någonting hemskt hade hänt mig och att jag låg på St Mungos. Men när jag såg att jag låg på ett vanligt mugglarsjukhus blev jag riktigt rädd. ”
”Vi tar det från början… St Mungos?”
”Trollkarlssjukhuset”
Mrs Brennan skrev något i sina papper.
”Du nämner att du blev rädd när du vaknade i ett såkallat mugglarsjukhus… Vad betyder det?”
”Ett helt vanligt sjukhus. För vanliga människor utan magiska krafter. Mugglare alltså.”
”Och du är inte en vanlig människa?”
”Nej, jag är en häxa! Sen jag var elva år har jag utbildat mig på trollkarlsskolan Hogwarts, jag var bäst i min årskurs. Jag hjälpte till att störta den mest ondskefulla trollkarlen trollkarlsvärden känt till. Något mer du vill veta?” Hermione spände ögonen i Mrs Brennan.

Det tog ytterligare två veckor för psykologen att dra Hermiones hela historia ur henne. Mrs Brennans psykologiska utredning visade att Miss Granger led av svår schkitzofreni och att hon efter att hennes fysiska rehabilitering var klar skulle placeras på det psykriatiska sjukhuset Angelhill utanför London.

Ett år senare satt Hermione på en bänk i Angelhill Hospitals stora park. Septemberluften bet henne i kinderna och hon önskade att hon hade tagit på sig en varmare tröja.
Kanske var det sant som alla sa? Kanske var hon galen? Men hennes minnen av Hogwarts, av Harry och speciellt av Ron var så klara. Hade hennes hjärna verkligen fantiserat ihop alltihop medan hon låg orörlig i en sjukhussäng i åtta år?
Hon sträckte sig efter en pinne som låg på marken.
”Accio… vadsomhelst.”
Ingenting hände, som vanligt.
Hon reste sig från bänken för att gå tillbaka till sjukhuset, det var snart dags för middag. Hon hoppade till av ett skarpt ljud bakom henne. Hon vände sig om och såg…
”Krake?!”

Shit vad bra den är! Skriv mer!!!

super bra skriv snälla mer!

jättebra

Tack så mycket, ska absolut skriva mer! Nytt avsnitt kommer efter helgen! Kram på er!

Skrivskrivskriv!!! Innan helgen!!

Har inte tid att skriva nu tyvärr, men nästa kapitel ligger färdigt inne i huvudet!

det var jätte bra du måste fortsätta!!!!!

Okej, men nu då?

Kan inte vänta C: