När kärlek bara smärtar ~ Hur kan man älska, när man vet hur det kommer sluta? [SV]

Titel: När kärlek bara smärtar ~ Hur kan man älska när man vet hur det kommer sluta?
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction.
Färdigskriven: Nej.
Rating: Eh... Kanske PG, för säkerhetsskull.
Handling: Molly Weasley (jr), Fred Weasley (jr), och James Potter (jr) befinner sig hos Fred och har allmänt tråkigt, när de råkar ut för en olycka med tidvändare. De åker tillbaka till Marodörernas tid på Hogwarts, och till en början är de enbart glada och imponerade över händelsen. Men när de förbjuds att tala om för någon varifrån de kommer, och när kärleken börjar växa, kompliceras saker och ting... För hur kan man älska, när man vet hur det kommer sluta?
~

Kapitel 1. Ankomsten.
Fred stönade otåligt och måttade en irriterad spark mot ett par duperingsdetonatorer som vågade sig ner från hyllorna inne på lagret. Hans äldre syster Roxanne gav honom en irriterad blick, men sa ingenting. Hon var väl medveten om anledningen till Freds otåliga och uttråkade humör. Det hade knappt gått två veckor av sommarlovet, och han hade knappt kunnat ha någon kontakt alls med sina vänner. Det berodde delvis på att han hade hjälpt till mer än vanligt i butiken, och delvis på att också hans vänner varit upptagna.
”Fred, Roxie?” Deras mamma Angelina kikade in genom dörren. Hon hade en trött rynka i pannan, och det mörka håret var uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon var en större version av Roxanne, det sa alla, precis som Fred ansågs vara en kopia av deras pappa, George. ”Jag måste åka nu, och vi har rekordmånga kunder i butiken. Ni kan väl hjälpa till?”
Hon väntade inte på svar, utan försvann iväg direkt. Vilket inte var så konstigt, egentligen. Angelina hade spelat för Holyhead Harpies i evigheter, och för cirka ett år sedan hade hon gått över till tränarkarriären. Nu hade hon erbjudits att träna landslaget, och var ofta mycket upptagen.
Samtidigt hade arbetarna i butiken, de båda kvinnor som brukade hjälpa till då barnen var på Hogwarts, fått semester. Och butiken blev bara mer och mer populär, vilket innebar mer och mer kunder. Roxanne höjde på ögonbrynen mot Fred, som ryckte på axlarna. Tillsammans gick de ut från lagret och in till själva butiken.
Den var överfull, precis som vanligt, och båda två kunde skymta bekanta ansikten i mängden. Fred vinkade mot Lorcan och Lysander Scamander, ett par tvillingar i hans årskurs, och de vinkade glatt tillbaka. Trots att de gick i Ravenclaw var dem relativt bra vänner med Fred, och hans egna kompisar också, naturligtvis. Men de hann inte stanna för att prata, eftersom George ropade till sig sina barn. Han log, men såg aningen stressad ut, vilket var mycket ovanligt för honom.
”Där är ni”, sa han glatt. ”Roxie, kan du hjälpa mig med disken? Jag tror att det behövs två där nu. Fred, du får assistera kunderna om de behöver hjälp. Du vet väl var det mesta finns?” Han log mot sin son, och Fred besvarade glatt leendet. Ända sedan han var liten hade han hittat lika bra som George i butiken, och mycket bättre än Roxanne och Angelina. Mycket, mycket bättre.
”Visst, pappa”, svarade han glatt. ”Har du hört något från Molly eller James, förresten?” George log. Fred hade ställt samma fråga minst tre gånger varje dag sedan sommarlovet började. Men den här gången kunde han ge sin son ett annat svar än han gjort alla de övriga dagarna.
”Ja, faktiskt.” George skrattade till då Fred ivrigt och lystet såg upp på honom. ”De kommer imorgon, båda två. Lucy och Audrey ska till Spanien ett par veckor, och Percy måste jobba, så Molly kommer bo hos oss en tid. Jag vet inte riktigt hur James har planerat att göra, men det får vi väl se.”
Fred flinade brett och utförde en liten glädjedans på stället. Han hade saknat sina kusiner och bästa vänner något otroligt, mer än han egentligen ville erkänna för sig själv. Fred log fortfarande brett då han dansade iväg för att ta hand om kunderna. George sneglade på sin dotter, som log och himlade med ögonen. Fred hade alltid varit sådan. George vände åter blicken mot sin son, som rörde sig snabbt och smidigt genom folkmassan. Han påminde så mycket om sin döde farbror, och var gång George såg på honom fylldes han med något mer än kärlek och glädje. Saknad, ja, men inte sorg. Han visste att Fred, hans egen tvillingbror, inte skulle ha velat att han hade gett upp. Och det var därför han fortsatte med skämtbutiken. Han gav inte upp, och han visste att hans son inte heller skulle göra det.

Morgonen därpå vaknade Fred tidigt, och tillbringade sedan morgonen med att öppna butiken och sitt på disken, med benen dinglande i tomma luften. Han tänkte låta sina föräldrar sova ut den här morgonen, och han tänkte inte heller förstöra sin systers skönhetssömn. Han visste mycket väl att Roxanne förmodligen inte skulle bo kvar hemma så länge till.
Det var inte många ute i Diagongränden den morgonen, men det förvånade honom inte. Tidigt en måndagmorgon i början av sommarlovet var det väl inte så många ute och handlade. Högsäsongen för Diagongränden var under augusti, då alla Hogwartselever handlade sina saker inför skolåret. Det var också då högsäsongen för Weasleys Vassa Varor kom igång, och den perioden då Roxanne och Fred hade som minst ledigt.
Morgonen gick. Fred fortsatte dingla med benen, assistera ett par få kunder, och ha tråkigt. Precis som han gjort under de två veckor han varit hemma den här sommaren. Fred suckade tungt, men i samma ögonblick plingade det till då dörren öppnades. Fred såg upp, och ansiktet sprack upp i ett brett leende. Fyra personer kom in i butiken, och Fred kände igen dem allihop, mer än väl. Först kom en rödhårig man med hornbågade glasögon och ett strängt ansikte. Strax bakom honom kom en vacker, yngre kvinna med klarbruna ögon och långt, rött hår.
Och bakom dem, sida vid sida och med lika stora leenden som Freds, kom hans båda bästa vänner och kusiner. James, med sitt rödbruna, rufsiga hår och klara, ivriga bruna ögon. Bredvid honom gick Molly, kortare än James, med rött, långt hår och gråblå ögon, precis lika ivriga som James. Båda två jublade när de fick syn på Fred och rusade fram till honom. Fred flinade och besvarade deras kramar. Ett ögonblick senare verkade dem vara dubbelt så många där nere, eftersom Roxanne, George och Angelina kommit ner från deras lägenhet och in i butiken. Kvinnorna var påklädda, men George hade bara en scharlakansröd morgonrock över pyjamasen. Fred såg hur hans faster Ginny kämpade för att låta bli att skratta, och till och med Mollys pappa, den stränge Percy, log.
”Väckte vi dig, George?” frågade Ginny, och kunde nu inte längre hålla sig för skratt. George flinade han också och gav henne en snabb kram.
”Nej då”, försäkrade han lögnaktigt. ”Jag har varit vaken i evigheter.”
Fred himlade med ögonen.
”Kom”, sa han till sina vänner. ”Vi går upp, så får dem prata ifred.”
Molly och James nickade, och tillsammans gick dem ut genom lagret och vidare upp för trappan. Dörren till lägenheten var olåst, eftersom man bara kunde komma in genom butiken, och det oftast var någon däruppe då. Fred log och gick före in till sitt rum, där han slängde sig på sängen.
”Äntligen”, suckade han belåtet. ”Jag har haft urtråkigt i sommar!”
”Hur tror du att jag har haft det, då?” frågade Molly förnärmat. ”Jag har varit tillsammans med pappa och Lucy i två hela veckor!” Dem skrattade, ett befriande skratt som talade om för dem hur mycket dem egentligen betydde för varandra.

Jättebra! Skriver du fortfarande på den här?

Tack!
Haha, vet inte. Jag har ett worddokument med den här... Ska nog börja skriva på den igen, för jag själv gillade idén. ^^

Va bra!

Bra skrivet! ♥

Haha, tack. ^^
Det känns som om det var länge sedan jag skrev dem andra kapitlen, så jag ska skriva om dem. Men jag ska fortsätta med den här.

Braa!