Von Schwartztrilliogin.

Ok, har kommit ganska långt i Von Schwartztrilliogin om den tyska Auroren Bella Von Schwartz och hennes liv.

Ni får som Magivärldens medlemmar en försmak :-)



PROLOG   Dimman låg tät över det västtyska landskapet. De kalla vindarna vandrade söder ut och oro låg som en hinna över ett land i antisrmitiskt styre. Stordåd, förändringar och rikedom var utlovat till ett folk i behov utav trygghet. Bakom krigets murar lurade faror av helt andra former. Mörka tider låg framför ett söndrat europa på väg in i missär. Denna kväll var speciell för Elsa och Dieter Keller. Det var nämligen dagen då deras förstfödda dotter kom till världen. Efter ett dygns kämpande efter en tung förlossning var det klart och en frisk, trots för tidigt född dotter, placerades på Elsas tunna och magra bröstkorg. Paret Keller inbillade sig att hon var mest lik Dieter. Innerst inne visste dem själva att dessa drag var näst intill omöjliga att åtskilja och att analysen varit till huvudsakligen framtagen för att kunna relatera till sin nytillkomna skapelse. Ett stolt leende spred sig över föräldrarparets läppar men bakom detta leende fanns en oro. En oro över möjligheten att försvara sitt barn samt en oro för hur dem skulle berätta just det där. Det där som gjorde familjen samt henne svårare och mer komplicerade än andra. Det där som också gav familjen fler fiender än endast kriget mellan mundanerna i sig. Elsa ansåg det nästan rasistiskt att gruppera ickemagiska med de mundana och vad som skulle vara de vanliga. Hon såg det som en spegling utav människans inre konflikter. De förebyggande teorierna och planerna som gjorts upp för deras dotters trygghet ledde henne med grundlig trygghet in i skolvärldens liv och redan i skolan var det tydligt att denna speciella flicka skulle lämna avtryck i sin omgivning. Izabella, Angela Keller var inte rädd för något och detta skulle komma att bli hennes styrka och svaghet i livet. KAP I   Izabella eller Bella som hon kallats ur folkmun, log och vände sig mot sin moder efter att ha fått hjälp med att knyta sidohåret och luggen med hjälp utav en smaragdgrön rosett. Hennes korpsvarta, spikraka hår glänste till som silver när solljuset som smet in genom köksfönstret träffade hennes hjässa. Skoluniformen fick henne att se lagom oskyldig ut och det v formade, smala ansiktet påminde nästan om en dockas. Bella neg artigt och kliade sig under örat där en bit hår irriterat och fastnad under klädnaden på grund utav den opraktiska längden. Hon hade bara klippt sig en gång om året i nu sjutton års tid. Hennes rosenröda kinder gav kontraster till det bleka ansiktet som med åren påminde allt mer om sin moders. Hennes läppar var näst intill opigmenterade vilket vid flera tillfällen varit en negativt laddad fixering. Bella var trots självsäkerheten, fylld utav tankar och ideer och var redan som ung en drivande eldsjäl.   På Rosenstein skola för häxkonster och trolldom hade det sjunde och sista året tagit prioritering i Bellas basala men trots detta, händelserika liv. Eftersom hon aldrig intresserat sig för kvastboll eller andra fysiska aktiviteter, tog hon stöttning i studier och social utveckling. Eleverna satt som vid varje ny terminsceremoni uppradade och grupperade i vardera elevhem. En tystnad spred sig över salen då en äldre man iklädd tunika med alla regnbågens former, reste sig upp. Han såg sliten ut men på något sätt inte gammal. Kanske var det för att det var näst intill omöjligt att identifiera ens en gnutta ansiktsbehåring i det rynkiga ansiktet. Han log vänligt och slog ut med armarna. "Välkommen elever till ännu en termin. En del är väl bekanta med våra traditioner och allmänna regler men vi har även en nytt friskt blod att värna om samt utvecklas tillsammans med. Nytt för i år är det fina besök vi fått ifrån magiministeriet." Han förde handen artigt emot tio män och kvinnor uppradade vid lärarbordet. "Dessa är yrkesvägledare som ska guida er samt förbereda er för arbetslivet. Detta omfattar sjätte och sjundeklassare endast. Frågor och information omfattande övriga årsgrupper skall förmedlas via elevhemsföreståndare." Fröken Keller såg lagom roat på rektor Stephan Heinz. Hon rullade freinetiskt en byertschpenna mellan fingrarna och suckade tungt samtidigt som hon lät huvudet vila i handflatan som hon stadigt balanserade med med hjälp utav armbågen mot bordet. Framför henne satt en jämnårig pojke och betraktade hennes tristess. Hans mörka afrohår påminde henne om en mössa hennes mor ägt. Bella lutade sig närmre honom men behöll fokusen på rektorn samtidigt som hon viskade diskret. "Om jag nu ska lyssna på detta så borde jag iallafall få något i berömm. Jag tror inte att de där yrkesvägledarna kommer att  vara mycket till en större hjälp för min del iallafall." Den mörka pojken smålog. "Dem är alla från olika departement på ministeriet. Jag känner igen den tredje mannen från vänster. Han arbetar på departementet för magiska djur och varelser. Jag ska prata med honom om praktik och utbildning med specialinriktning drakar. De har alltid faschinerat mig.".   Bella suckade och sträckte på sig samtidigt som hon la ned händerna i knät för att balansera tillbaka kroppstyngdenn och räta ut ryggen. "Jag har ingen aning om vad som skulle passa mig. Det ska väl vara något omväxlande, spännande och något som man inte behöver tänka så mycket utan mest gå på sin magkänsla.". Pojken log stort och såg finurligt på Bella. Det var som om han höll på tankar och ideer utan att ventilera vidare. Professor Heinz presentation utav vardera yrkesvägledare gjorde det inte lättare för Bella. Trots en kreativ personlighet hade hon svårt att fatta beslut. Hade hon fått välja elevhem så hade det ändå resulterat i att en tvångsplacering efter ett beslut utav skolledningen. Redan i unga år uppfattades hon som en aning dominant. Det hade också varit anledningen till att människor lätt lurats utav detta och gett henne mer frihet och egenbestämmanderätt än vad hon själv klarat av att hantera och själv önskat ha.   Eter en maffig middag och elevhemsplacering utav de nya förstaklassarna var det som vanligt kväll och det låg inte i traditionen att ha lektioner den första dagen. Detta år skulle inte bli ett undantag. Veritas Mortems elevhemsrum var pyntat med mörkgröna, silvriga och svarta detaljer. Den svarta varg som prydde elevhemmets emblem var prydd med smaragder som ögon. Bella hade alltid trivts mycket bra där. Kanske var det känslan utav mörker och motsatsen till en gullig stämning som gjorde det. Det var något hon reflekterat mer över för varje termin som gått. Hon sjönk ned i en fotölj och log. Bella hoppade till av ett knarrande ljud och vände sig hastigt om. Hon reflekterade snabbt fram att hon måste ha slumrat till. En ung flicka som såg ut att ha nordiskt påbrå, klev försynt in och betraktade rummet. Hon hade isblå ögon och näst intill kritvitt hår. Bella såg oroligt på den nya flickan som efter att ha bemött hennes blick, tittade ned i marken samtidigt som hon fortsatte längre in i rummet. Bella rynkade pannan och la huvudet på sned sådär som hundar kan göra när man pratar med dem. "Hej...du är ny förmodar jag..?" Flickan fortsatte djupare in i rummet och vände sig och såg på sin nya skolkamrat. Bella noterade hur hon blivit ignorerad. Det var hon inte vad vid. Hon var långt ifrån uppmärksamhetskrävande. Så hade hon uppfostras och så skulle det förbli.   I flickornas sovsalar var det lugnt. Bella tassade föraynt in i salen och såg sig omkring i hopp om at känna igen någon. Hon lade märket till hur ingenting förändrats innan hon åkt på sommarlov. Trots den oförändrade miljön kändes ingenting som de tidigare åren. Det var något som hon inte kunde beskriva. En känsla av osäkerhet och tvekan färdades genom den tyska adelsättlingen. Hon satte sig på sängkanten och suckade tungt. Hon tog ett stadigt grepp om madrassen och knöt händerna i den och lutade sig sedan bakåt samtidigt som hon slöt ögonen. Ännu ett år låg framför henne, det sista och kanske viktigaste av dem alla. Vuxenlivet var ett faktum och Bella bemötte den med glädje.     KAP II Den långa, gråhåriga kvinnan stirrade henne djupt in i ögonen. Hon påminde Bella om sin egen mormor. Skillnaden var trots detta stor. Ida Keller var känd för att le. Detta var mer än vad man kunde säga om denna dam. Ett framtvingat leende spred sig över Bellas läppar då hon slagit sig ned framför damen som skulle hjälpa henne ut i arbetslivet. "Mitt namn är Rosita Steiner och jag arbetar på departementet för magiska djur och varelser. Jag förstår det som att du var intresserad av ett samtal med mig.". Bella suckade tungt inombords och svarade artigt. "Jag skrev upp mig på samtal med dig och Mr Thomas som jobbar på departementet för magiska sporter och spel." Hon hade blivit så illa tvungen eftersom det stod i utbildningsplanen att delta på minst två möten. Egentligen brydde hon sig inte. Kanske berodde det på hennes oförmåga att se sig själv som vuxen. Rosita tog fram en pergamentrulle ur en sliten skinnväska med grönt fjäll, tillverkat utav skinn från en Grön kortnosing. Rosita log och sneglade på Bella samtidigt som hon ställde ifrån sig väskan på bordet i det lilla samtalsrum de lånat. "Jag kan läsa igenom det du har att dela med dig av men räkna inte med att jag kommer höra av mig." Rosita suckade tungt och grimarserade på det där sättet föräldrar gör när deras barn matvägrar. "Fröken Keller, ni kan väl förmå er att ge det hela en chans ändå. Du kanske finner det hela ytterst givande i slutändan. Ibland behöver man bara en knuff frammåt i livet." Bella tog emot pergamentrullen och stoppade den kaxigt innanför skolklädnaden. Sedan reste hon sig artigt och stod ovanligt still i några sekunder. "Jag tror inte det. Jag har inga frågor att ställa. Lycka till med att finna någon som faktiskt bryr sig och som inte köper dubbelmoralen i att arbeta med och för djur samtidigt som de köper väskor, tillverkade utav dem." Bella vände sig om nästan mitt i meningen och vandrade bestämt mot dörren som hon smällde igen efter sig med nonschalans.   Dupee som gjort Bella sällskap vid öppningsceremonin dagen innan var näste man på tur för möte med Bellas offer för ignorans. Han reste sig upp för att snabbt få en sammanfattning utav sin ointresserade klasskamrat. "Glöm det Dupee, glöm det bara. Det är inte värt det. Det är meningslöst på långa vägar. De försöker bara hjärntvätta dig i att arbeta för staten. Jag kommer aldrig få ett jobb men jag bryr mig inte. Vet du va Dupee? Jag bryr mig faktiskt inte. Pappa är död nu och det är på grund utav just dem. Jag fick inte ens veta varför han dog. Hur ska jag kunna veta hur och varför han dog när allt dem gör är att hålla hemligheter för oss? Är det så det ska bli när jag börjar jobba? Att jag hamnar på en avdelning jag inte ens kan med stolthet berätta för mina framtida barn om? Att jag ska förorsakas i mitt arbete och lämna familjen i ovetskap? Är det så?" Bella andades hastigt efter att ha brusat upp i meningen. Hon såg med besvikna och sorgsna ögon på sin vän hon haft sedan skolstarten. Dupee besvarade hennes blick samtidigt som han släppte kallelsen till mötet och lät pappersarket falla till marken. Han la armarna om Bella och viskade diskret i hennes öra. "Då tycker jag att vi går."   Dagens lektioner var till skillnad från tidigare, allt annat än intresseväckande. Bella stirrade på kitteln framför sig som bubblade vilt och okontrollerat. En kort skallig man med överdrivet runda glasögon ställde sig på en trätrall och betraktade hennes läxa. Han ruskade på huvudet och gav ifrån sig ett snattrande ljud som i synnerlighet indikerade på misslyckande. Bella sjönk in i sig själv och lät blicken vandra runt om i klassrummet där lektion i trolldryckskonst var i full rullning. Känslan som hon tidigare känt då hon dagarna innan återvänt till sovsalarna kom åter över henne på ett krypande och smygande men påtagligt sätt. Värmen och ångorna från diverse bryggder var hon ju van vid och personerna runt omkring henne var ju de samma som tidigare. Bella skrämdes en aning över att inte förståvad det var kände. Hon anade tubbel på nivåer hon aldrig kunnat föreställa sig. Dupee verkade allt annat än bekymrad, snarare tvärt om. Bella unnade honom detta. Han hade haft en tuff uppväxt med en mor som lämnat honom i tidiga år samt en far som spenderat hela hans liv på Garunga, fängelset inte många tar sig levande ut ifrån. Hon funderade ibland på vad han kunde ha gjort för att låsas in där samt fått en så pass lång dom som femtio år. Vid flera tillfällen hade hon funderat på att fråga Dupee men stoppat sig själv då hon varje gång kommit till slutsatsen att det var bäst för henne att helt enkelt hålla käften. Redan sedan barnsben hade hon fått lära sig att ord kunde skada mer än någon formel i hela världen. Oftast inbillade hon sig att hennes föräldrar haft rätt även om grodor kunde lämna även hennes mun lite då och då. Bella log åt den bildliga tanken.   I besvikelse av att ha misslyckats med tillvärkning utav den lugnande "fridsdrogen", tog Bella tunga steg ut ur lektionssalen. Hon kände sig tung och en aning yr. Rummet gungade till framför hennes ögon och hon stog stöd genom att luta sig mot stenväggen utanför lektionssalen som var sammanledande med den stora korridoren bort mot stora matsalen. En blek flicka med rött vågigt hår stannade upp. "Hur är det med dig?" Bella såg upp på flickan och rätade snabbt på sig och borstade av lite dam som lagt sig i linningen på den välsydda skoluniformen. "Oroa dig inte Sara. Det är ingen fara. Jag är hungrig och. ... Äsch glöm det. Jag klarar mig." Sara Aus log vänligt och nickade för att bekräfta hinten om att lämna Kellerflickan ifred. Korridoren kändes ovanligt lång och matsalen ovanligt distanserad. Ett tjockt mörker omslöt Izabella Keller som ansträngde sig freinetiskt för att lokalisera sig till rätta innanför skolans stenväggar.   Matsalen var som vanligt fylld med hungirga elever, ordningsmän samt skolans personal. Långborden var dukade med läckerheter för alla smaklökar. Bellas aptit var det dock en stor skillnad på. Hon placerade sig på sin vanliga plats bredvid Dupee Reuter som verkade mer intresserad utav en stearinbit som fastnat i duken. "Ryck upp dig nu. Det serveras kyckling idag. Du älskar ju kyckling." Bella lät blicken vandra mot silverbesticken som låg framför henne. Trots nedstämdheten var det svårt för henne att totalt ignorera dagens lunch. En kycklingvinge fick falla offer för hennes minimala hunger. "Jag förstår inte Dupee, något står inte rätt till. Ingenting är som förut. Det kommer att hända något i år, något som inte bör hända." Dupee såg fundersamt på henne. "Som vad? Vad menar du med det där?". "Jag vet inte, jag kan inte sätta fingrar, känsla eller ord i vad men något står inte rätt till." Hennes svar fick henne att låta mer osäker än under lektionen tidigare på dagen då professor Barker hade förhört henne i trolldryckslära. Dupee lät blicken vandra mot lärarbordet vilket noterades snabbt utav Izabella. "Tänk inte ens tanken. De kommer bara att idiotförklara mig. Vi låter det vara. Det är säkert bara jag som är paranoid."   Vid lärarbordet hade yrkesvägledarna tagit plats för att delta i måltiden. Bella undvek ögonkontakt med Rosita Steiner men lade snabbt märket till mannen bredvid henne. Hans kritvita långa hår var uppsatt i en välknuten hästsvans. Han påminde en aning om rektorn själv fast minst tjugofem år yngre. Han bar en svar skjorta med en mörkgrön väst över samt en lång svart sammetsrock som hängde öppet. Det var inte kläderna hon reagerat mest på utan ärren som betäckte hans ansikte. Det såg nästan ut som om han blivit riven utav något, något stort och mycket farligt. Han utstrålade dominans men samtidigt ett lugn som hon inte sett hos någon annan än sin far. Dupee rörde med handen framför hennes ögon för att återfå kontakten med Bella vars blick verkade ha fastnat på lärarbordet. "Bella, vad tänker du på?" Bella ryckte till och vände sig mot Dupee. "Oj, nej ingenting. Jag bara funderade på en sak men det är inget viktigt." Dupee smålog och skrattade för sig själv. "Benjamin Wolf... Han heter så. Han arbetar på departementet för lagar och säkerhet." Ett leende spred sig över Bellas läppar då hon faktiskt inte förvånats över hur väl han kände henne. Hon placerade besticken kvart över tre på tallricken och reste sig sedan från matbordet mätt och relativt belåten.     Ute var det varmt och sensommaren tog ut sin rätt. Nere vid sjön som låg bara några minuter från skolåmrådet, lekte ett par ekorrar. Bella lutade sig mot ett träd och sjönk sagta ned på en stubbe. De friska dofterna gav henne en känsla utav eufori. Runt omkring henne låg löv i alla höstens färger. Naturen hade alltid varit en fristad föf henne. En bris fattade tag om hennes korpsvarta hår som nästan placerades som en halsduk runt hennes tunna hals. Bella slöt ögonen och log för första gången på dagen. Hon koncentrerade sig på sina andetag och kände hur pulsen sjönk till vila för stunden.   Dupee hängde upp matchtröjan och satte sig ned på sängkanten. Någonstans var han glad över att han endast skulle spela kvastboll endast ett år till. Pressen hade tagit ut sin rätt och en tre år gammal knäskada gjorde det motigt. Dupee ställde sig vid fönstret och betraktade utsikten över det flera hektar stora skolområdet samt den nästan pedantiskt klippta gräsmattan. Dupee stelnade till och lutade sig närmre fönstret. Ljudet av ett skrik fick honom att rysa till. En bit ifrån den stora porten fick han syn på två män som hastigt kastade en ung pojke emellan dem. Dupee skyndade sig ned för trappan och sprang genom korridoren ned mot stora trappan som ledde till utgången. Dupee slog upp dörrarna och såg på de båda männen samt pojken som låsts fast om halsen med hjälp utav en utav männens arm. "Kommer du närmre så dör han, hör du vad jag säger? Jag är inte rädd för att göra det." Dupee mötte den betydligt yngre pojkens blick och backade sagta undan samtidigt som han fingrade försiktigt efter trollstaven som låg placerad i hans högra bakficka. "Jag vill att du hämtar Steiner, hör du mig pojk? Ge mig Rosita Steiner!!" Den färgade kvastbollsspelaren vände sig hastigt om och skyndade sig tillbaka in genom de stora portarna. I farten funderade han på hur männen kunnat tagit sig in på området samt tillfångata förstaklassaren utan att upptäckas. Han undrade också vad de ville och vad Rosita Steiner hade för koppling till dem.   Bella vaknade till och kände sig utvilad. Hon konstaterade för sig själv att hon inte kan ha sovit allt för länge eftersom ingen letat efter henne. Nyfiken på vad lektionen i Försvar mot svartkonster skulle handla om, spatserade hon med avslappnade steg mot skolans huvudentre. Ju närmre hon kom destå mer påtagligt blev det. Ljudet som påminde om jämmer och bedjan, ljudet av en ung pojke i oro. Bella ökade takten och småsprang mot ljudets riktning. Vinden greppade tag om hennes klädnad som bromsade henne en aning. Det pedantiskt uppknutna håret föll ned längs med hennes ryggrad då rosetten lossnat i samma skede. Hon stannade hastigt till och fick syn på de båda männen som verkade ha mer än åsikter att tilldela den unga pojken. Hastigt ryckte hon fram trollstaven och gick med bestämda steg i deras riktning. Hon stannade upp bara några meter ifrån deras ryggar och bet ihop käkarna. Hon riktade staven mot de båda och sträckte på sig. "Släpp honom! Vad ni än vill så finner ni det inte här. Detta är en skola och jag kan garantera att ni just nu begår det största misstaget i erat livs historia." De båda männen vände sig hastigt om och log hånfullt. Bella fick syn på pojken som chippade efter andan. En tår rann ned för hans kind och det blonda håret var som fastlimmat i pannan på honom av svett som rann ned för hans nästipp. Gisslantagarens kompanion skrattade och tog några självsäkra steg mot Izabella. "Du vet inte vad du pratar om flicka lilla. Det vi söker finns bara här just nu och ingen annan stans." Han påminde henne om en granne de umgåtts mycket med, fast förstörd och bortkommen. Hans krulliga bruna hår hade nästan bundits i dreads och ett flertal tänder saknades i den övre käken. Hon kände hur kylan från honom tog en genväg rakt igenom henne. "Har inte din mamma lärt dig att fråga snällt istället för att hota? LAMSLÅ!!!!" Med en enkel rörelse paralyserades de båda männen som sedan föll jämsides till marken. Bella skyndade sig fram mot pojken och omfamnade honom. Hon kände hur hans hjärtslag pulserade genom hela kroppen. Han skakade och kallsvettades på samma gång. Bella torkade bort en tår som rann ned för hans persikolena kind.   Bakom henne slogs portarna upp och Dupee stormade ut tillsammans med Rosita Steiner, professor Heinz också han, Benjamin Wolf. Bella släppte taget om pojken och vände sig mot personalskaran som hastigt växte. Hon stammade oroligt fram den enda mening hon kunde komma på för stunden. "Jag kunde inget annat göra, dem höll pojken gisslan i utbyte mot något, jag vet inte vad och..." Heinz avbröt hastigt. "Fröken Keller, du ombeds härmed återvända till sällskapsrummet. Eftermiddagens lektioner ställs in. Detta gäller alla samtliga elever." Bella nickade artigt och rörde sig med säkra steg mot sällskapsrummet. Oroligt såg hon ned i marken som äntligen slutat gunga.   I sällskapsrummet satt eleverna uppslukna i oro. Den öppna eldstaden spred värme i det stoa rummet som plötsligt inte kändes lika luftigt som tidigare. Blickar vändes mot Izabella som genant lutade sig mot ett hörn bredvid två jämnåriga klasskamrater. "Korkat Keller, nu kommer du ha mörkrets motståndare emot dig resten av ditt liv haha". En blek pojke med fräknar och rött, spikigt hår, hånflinade och reste sig upp ur soffan där han suttit. "Du kanske vill dö, du kanske vill leva ditt liv i tragedier och sorg. Eller som kanske en dag följa din fars fotspår. I slutändan död och bortglömd." Bella rusade fram mot pojken och greppade tag om hans skjortkrage med båda nävarna. Hon lyfte honom en bit från marken och bet ihop käkarna. "Min far vad den godaste människa du någinsin kommer att få höra talas om Bratt. Bara för att ingen vet hur han dog så betyder det inte att han är bortglömd." Hon ställde ned pojken på trägolvet igen och samlade sig. "Vet du unte hur han dog? Hahaha detta blir allt mer roande. Jag trodde alla visste hur den store auroren Dieter Keller kämpade in i det sista." Bella stelnade till och såg fundersamt på pojken. I samma ögonblick slog dörren till det överfyllda sällskapsrummet. Benjamin Wolf gjorde entre på ett nästan otrevligt sätt. Hans långa vita hår var utsläppt och en slinga täckte de mörka djupa ögonen. Professor Heinz försvan nästan bredvid honom trots att han var skolans mest auktoritära person. Professor Heniz fäste blicken på flickan som precis förstenat de ovälkomna männen. "Fröken Keller, följ med oss med omedelbar verkan.". Bella tog några försynta och osäkra steg i rektorns riktning. Hon undvek ögonkontekt med Wolf samtidigt som hon svansade efter dem ut i korridoren och bort mot rektorns kontor.  Inne på rektorns kontor fanns saker som Bella inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig, existera. Hon satte sig framför rektorn på en trästol klädd i gulsfärgad plysch. Benjamin Wolf slog sig ned på kortsidan. Han lutade sig frammåt och knäppte ihop händerna på bordet. "Izabella, vet du varför du är här nu?" Hans röst var som bommull. Bella reste huvudet och fäste för första gången blicken på den svartklädda mannen. Hon hade reagerat på den mägnden saker han bar på sig. Bältet han bar om den välbyggda midjan, innehöll de flesta användbara redskap. Trollstaden var placerad i en hylsa och runt om hans midja kunde man finna allt från akut, nödvändiga drycker samt ett flertal redskap som för henne var lika främmande som det mesta i professor Heinz kontorsrum. Bella svalde nervöst men påminde sig snabbt om Wolfs vänliga tonfall. "Jag hade inget val. Är det ingen som förstår detta?" Hon tänkte tillbaka på det Bratt sagt till henne inne i sällskapsrummet. Det där som gällde hennes far. "Ursäkta herr...." Mannen fyllde vänligt i. "Benjamin Wolf, jag arbetar på depsrtementet för magiska lagar och säkerhet." Nervöst fingrade hon försynt på spetskanten på sin skjorta. "De män som var här idag Izabella var medlemmar utav mörkrets motståndare. De sökte Rosita Steiner. De har gjort affärer i flera år men det verkar som att hon velat dra sig ur." Han lutade sig närmare Bella. "Det du gjorde kan faktiskt ha räddat hennes liv." Bella hörde hans ord men förstod inte riktigt. Vem som helst kunde ha lamslagit dessa män. Hon var bara på rätt plats vid rätt tillfälle. "I all respekt Mr Wolf, jag agerade på impuls och känsla. Jag har flera dagar känt på mig att något varit på gång att hända. Jag har flera gånger stannat upp och bara inväntat smällen." Professor Heinz avbröt inte utan inväntade att Bella skulle tala färdigt. "Izabella, du förtjänar att veta hur din far dog." Heiz pekade artigt mot Wolf som drog trollstavrn ur hölstret. Han la sin hand på Bellas axel och suckade. "Detta är endast ett minne Bella och du kan inte påverka det förflutna. De kommer inte att se eller höra oss. Jag tycker att du förtjänar att veta sanningen." Bella rös till och kände hur hon åter igen blev yr och snurrig.   "Gör er redo för vad som helst. Vi letar efter en ytterst opålitlig man utan någon som helst skam i kroppen. Ha ryggen fri en sekund och det kan bli er död. Enligt uppgifterna befinner han sig någon stans i detta område." Den långa välutrudtade mannen vankade fram och tillbaka framför en stor griffeltavla. På tavlan satt ett foto på en mörk man som utropades som efterlyst. Männen och kvinnorna som iakttog sammanträdets ledande talesman bar alla liknande klädsel. Bella vände sig mot Benjamin Wolf som stod rakryggad bredvid henne själv och mannen vid griffeltavlan. Hon noterade hur en yngre man sträckte upp handen. "Ja herr Wolf, har du något att tilldela gruppen innan vi ger oss av?" Bella ryckte till då hon nu stod mellan originalet och minnet utav rn och samma man. "Med all respekt komissarie Keller, vi har fått flera varningssignaler ifrån patrullgrupp femton. Jag misstänker ett bakhåll. Borde vi inte följa den första planen?"  Komissarie Keller? Kunde det stämma? Bella ställde sig framför mannen som verkade leda operationen. Hon såg honom djupt in i ögonen och började sagta vandra runt honom i cirklar. Oberörd besvarade han frågan i samma vänliga tonläge som Wolf talat till henne tidigare. Bella vände sig hastigt mot Wolf som nickade artigt. Rösterna blev allt svagare och bilden allt suddigare. Samma känsla utav osäkerhet och yrsel kröp snabbt över henne. Hon försäkrade sig i att få med Wolf genom att hastigt toucha hans rygg med fingertopparna.Åter igen svartnade det till framför ögonen på henne. I ljusets hastighet färdades hon åter igen. Bella återfick lika snabbt som tidigare synen och balansen. Denna plats var annorlunda. Hon stirrade ut över det stora landskapet. Vinden agerade hotfullt och Bellas hår stod nästan i vågrät vinkel bakom hennes rygg. Framför henne beakade hon ett fält där två grupper stod öga mot öga i vad hon fick känslan, var en slutstrid. En man kastades fram mot mitten. Bella kände igen honom. Han var den enda i gruppen hon kände igen från det tidigare minnet. Han hukade sig framför de övriga. Två äldre män riktade samtidigt sina trollstavar mot hans riktning. Ett mörk- grönt sken lämnade deras stavar och mannen föll till marken med omedelbar verkan. I samma stund hörde Bella de orden som hon aldrig skulle komma att glömma. "Nu när ni gett oss Keller och vi äntligen fått honom ur vägen, kan vi återlämna det vi lovat." Mannen som talade var sliten och en aning puckelryggad. Hans mörka hudfärg gjorde det svårare att avskilja honom från mörktret. Han sträckte artigt fram vad som liknade ett skrin gjort i silver. Bella ville skrika, trots att hon visste att hon inte skulle höras. Vinden blåste snabbt bort den tår som lämnat hennes kind. Hon slöt ögonen och skrek sedan "De avrättade honom, det var en deal, du försökte hjälpa!!!! Han..."  Bella vaknade åter upp i stolen i professor Heinz  kontorsrum. Hon skjöt snabbt stolen bakåt och reste sig hastigt. "Han var en utav dem, mörkrets motståndare.." Wolf följde hennes rörelse och stod nu bredvid hennr. Han såg henne djupt in i ögonen och placerade sina händer på hennes axlar. "Din far vad huvud auror. Han jobbade emot Mörkrets motståndsrörelse. Han offrade sitt liv för hela staben, hela ministeriet. Han var en hjälte Izabella." Bella sjönk åter ned i stolen där hon suttit. "Du visade mod idag. Han lever i dig. Förstår du inte?" Bella slöt ögonrn och dunkade pannan i bordet. "Jag är inte modig Mr Wolf. Jag är dumdristig och totelt orädd. Jag är lat och bitter och jag avskyr det mesta. Förstår du inte? Jag kommer inte att komma in på någon skola efter detta. Med mina betyg kan jag lika gärna flytta ut på landet och isolera mig från allt vad en framtid innebär." Professor Heinz avbröt henne på det ödmjukaste sätt man troligtvis kunde avbryta någon på. "Bella, jag har rådslagit och samtalat med komissarie Wolf och vi är båda överens om att erbjuda dig en auktorisering och utbildning på departementet för lagar och säkerhet." Bella höjde huvudet och mötte Professor Heinz entusiastiska blick. "Och på tyska betyder det?" Benjamin Wolf placerade åter sin hand på hennes högra axel för att uppmuntra till ögonkontakt. "Att du skulle bli en fantastisk auror Bella." "Auror?" Bella såg fundersamt på ministern. "Det som din far arbetade som. Lagens långa arm i den magiska världen. Se det som att vårat arbete går ut på att leta efter sådana som dödade din far, sådana som gjorde intrång på skolan idag." Bella såg fundersamt på komissarie Wolf och sin rektor. Hon reste sig hastigt och nickade artigt emot dem båda innan hon med försiktighet öppnade dörren för att återgå till sällskapsrummet och flickornas sovsal. Den korta vägen tillbaka var den längsta hon någonsin gått. Minnesbilderna hon tagit del utav med hjälp utav Benjamin Wolf, minister samt aurorernas huvudman, fick henne att rysa. Hennes far hade varit en utav dem. Han hade alla dessa år valt att hålla sitt arbete hemligt, för att skydda familjen.   Bella stormade in i sällskapsrummet och fick syn på Dupee som verkade upptagen med ett flertal bakläxor som han prackats på utav professor Muntzer, skolans äldsta lärare och ledande forskare i försvar mot svartkonster. Bella tog ett stadigt tag om sin väns axel och vred honom mot sig i en hastig fart. "Min far var auror, han offrade sig för ministeriet efter att de brytit ett löfte med dem." Dupee ryckte till och avbröt henne. "Lugna ner dig Bella, jag vet.... Jag vet..." Hans ord gjorde henne inte precis lugnare. Hon slet tag i en utav böckerna framför honom i förvirring och tro om att hon haft med sig eget studiematerial. Hon flämtade till och vände sig mot honom en sista gång innan hon med bestämda steg lämnade sällskapsrummet. I bittert tonfall ropade hon efter sig i hopp om att skolans väggar skulle rasa samman, "Din far avrättade honom!!!!!". 


Följande text är ett utdrag ur trilliogin om Bella Von Schwartz och jag hoppas att den inte tas i användning för annat än läsning. Mycket tid ligger bakom hennes berättelser så snälla respektera detta faktum. Vill ni ha hela så får ni fråga snällt :-).

Det var jättebra! Vill gärna ha en forsättning snart!

Ett litet tips, dela gärna in texten i olika stycken där du tycker att det passar. Det blir lite rörigt och svårläst annars tycker jag!

En sak fattar jag inte riktigt. Ska du skriva av en texten ur en bok till din berättelse? Eller var det bara prologen? Eller är du du författaren till "Bella von Schwartz-triologin?

Självklart ska jag bara "använda" texten till att läsa den här!

Jag är författare till hela storyn. Det gick inte att dela upp styckerna eftersom jag skriver från touch pad vilket inte e ett drömläge direkt haha men ni kan få en liiiiten fortsättning....



DEL II   Bella log vänligt emot mannen hon mött nästan exakt fem år tidigare. Hennes korpsvarta stripiga hår var uppsatt i en slarvig knut som påminde mer om en morgonfrisyr än något hon borde valt en dag som denna. Iklädd svarta skinnbyxor, ett svart linne och en mörkröd plyschkavaj, stod hon nu åter igen öga mot öga med mannen som väckt sanning bakom Dieter Kellers död. Izabella Keller slog sig artigt ned på den präktigt beklädda stolen. Benjamin Wolf, Fürer Auroren stod det på guldramen som hon nervöst rättade till. Hon lade sedan händerna i knät för att försäkra dem båda om att inget mer på hans skrivbord skulle röras, flyttas eller organiseras om av Kellerdottern. Bella betraktade rummet och de intressanta saker han verkat ha samlat på sig med åren. Intressantast utav allt var nog de intorkade huvuden som svävade fritt i luften över en utav bokhyllorna. Hon ansträngde sig för att inte fixera blicken allt för mycket på dem. Det skulle bara leda till att han förklarade historien bakom dem och det skulle ta udden av hela mötet. Hon var enkel att distrahera och det var hon väl medveten om.   "Izabella Keller, du är här för att jag kallade dig." Wolf knöt henderna och la dem på skrivbordet framför sig samtidigt som han rätade på ryggen. "Vi har tagit emot din ansökan och behandlat den och jag kan härmed intyga samt bekräfta att du antagits till höstens nya utbildningsgrupp. Som du säkert vet är utbildningen tre år och du kommer att tillhandases med en studentbostad i närheten utav ministeriet." Bella hörde knappt det första. Tanken på att åter igen behöva flytta, skakade henne. Hon hade flyttat tio gånger på tjugotvå år och hade därför svårt för snabba miljöbyten. "......men det ska väl inte vara några problem? Det är det minst skrämmande och kompliceade i den här utbildningen haha." Han hade rätt. Bella insåg att flytten var hennes sista problem och den första av hennes fobier som hon skulle behöva arbeta bort. Det skulle inte fungera annars, inte i det här yrket. Denna skola var annorlunda och ingen skulle stryka henne medhårs som de gjort på Rosenstein. Bella nickade för att bekräfta att hon förstått och visade inga tecken på den tveksamhet hon kände över flytten. "Jag förstår Mr Wolf, det är ingen fara. Jag är rätt van så det kommer inte bli några svårigheter för mig att behöva ställa om mig i miljön omkring mig. Är flexibel som person och detta förändrar inget." Bella kände sig stolt över att faktiskt kunna vara ärlig om sina känslor, mest inför sig själv. Wolf log smått men återgick sedan till ett strikt och intetsägande ansiktsuttryck. Han tiltade huvudet snett åt vänster och försökte ta reda på vad som fångat hennes concentration då Bella såg ytterst ofokuserad ut. Bella ryckte till ur tanken  och hittade snabbt tillbaka till konversationen samt sammanhanget.  

Benjamin Wolf slängde fram avtalet som skulle binda henne till utbildningen på det tyska trolldomsministeriet. Bella betraktade formuläret och greppade fjäderpennan. Hon insåg i den stunden att de inte skulle ägna mer tid åt att diskutera saken då hon trots allt funderat på just detta i fem års tid. Hon drog en aning på smilbanden i det stela ansiktet och undertecknade sedan pergamentrullen i vänster nedre hörn. Wolf drog kontraktet till sig och fyllde i sin signatur i det högra. I full medvetenhet av vad hon precis gett sig in på, kände hon sig stolt. "Dåså, den tredje Januari sätter vi igång. Bara att åka hem och packa då fröken Keller." Bella som åter påmints om flytten besvarade honom med ett leende som talade för självsäkerhet och lycka. "Vi ses då Mr Wolf." Bella reste sig artigt upp och rättade till kavajen. Med lätta steg lämnade hon hans välinredda kontor.  

Utanför hans rum vimlade det av människor som sprang i olika riktningar. Bella hade svårt att fokusera blicken på något specifikt utan lät den vandra över de stora ytorna och långa korridorerna. Hastigt bromsade hon till och stod nu öga mot öga med en relativt ung pojke vars kläder var liknande de som Benjamin Wolf burit. "Oj, ursäkta. Har du svårt att hitta ut igen? Vart ska du förrästen?". Bella stelnade till och konstaterade straxt därpå att mannen framför henne var en potentiell framtida kollega, om hon nu skulle antas till hans arbetsgrupp tre år senare. Hon betraktade hans långa korpsvarta hår och de nästan grå ögonen. Hans bleka hy fick honom nästan att se en aning sjuk ut och mustaschen som växte ihop med getskägget påminde henne en aning om Wolf själv. "Eeh, ja, jag ska ut bara. Hehe man behöver ju nästan karta och kompass här för att bara hitta utgången." I hopp om att mannen hade iallafall ett litet sinne för humor, log hon artigt och skrattade, även om det kunde tolkas som en aning nervöst. "Jag kan följa dig ut. Jag slutar ändå för dagen men har ett snabbt ärende i stan innan jag kliver av helt för dagen." Hans röst var len och relativt dov och han ingav ett lugn som nästan fick henne att känna sig trygg där hon befann sig. Artigt sträckte hon fram handen och neg trots att hon egentligen alltid tyckt att det sett fånigt ut när tjejer niger. "Izabella Keller, jag var bara här en snabbis idag för att skriva under papprerna för utbildningen nästa termin." Den några år äldre mannen besvarade hennes artighet och log vänligt. "Så trevligt, då kommer du att få en del att stå i de närmaste tre åren. Heinrisch Von Schwartz är namnet. Jag arbetar på utredningsenheten och tar mest hand om förhör och dyrlikt men visst händer det att man åker ut ibland också." Bella som fastnat i hans ögon ragistrerade namnet men hade redan glömt vilken rotel han arbetat på. Hon följde honom till hissen som skulle ta henne till entrevåningen. Då hon konstaterat att aurordepartementet låg klurigt gömt in i byggnaden fick hon också känslan av att hissen tog henne uppåt. "Så mr Von Schwartz.." Auroren avbröt henne utan att låta allt för otrevlig. "Snälla, kalla mig Heinrisch. Det blir så fånigt när det bara skiljer några få år mellan oss." "Ok Heinrisch, är legenden om mardrömsutbildningen sann eller förblir det en legend? Man verkar ju inte dö allt för snabbt iallafall." Hissen stannade hastisgt i vad som verkade vara, mellan två våningar. Bella såg sig oroligt omkring och vände sig hastigt om då dörrarna slog upp i en agressiv rörelse. In genom dem stormade två män med en tredje emellan dem. Hon noterade snabbt hur hårt de höll honom samt att han inte verkade allt för sammarbetsvillig. De båda männen verkade ha kontroll på läget trots den, vad som verkade vara den gripna mannens högljudda klagan och motsträvande beteende. "Schwartz, kan du koda fram våning minus tretton. Vi har händerna fulla som du ser." Heinrisch tog som efter begäran fram trollstaven som satt i en benhylsa runt hans vänstra lår. Han förde den lätt över knappsatsen och tryckte sedan in en trekantig symbol längst ned på brädet. Bella betraktade situationen i okunskap men var inte allt för orolig. På något sätt litade hon på Heinrisch trots att hon endast känt honom i några minuter. Det var ju hans yrke att inge trygghet och en känsla av stabilitet.   Hissen stannade lika plötsligt till som tidigare och dörrarna slog upp, denna gång utav sig själva. När de äldre männen eskorterat deras fånge ut lutade Bella sig fram för att se vart de var. Det var svårt. Framför dem fanns endast en mörk korridor som såg ut att verken ha en början eller ett slut. Den påtagliga kylan som smet in i hissen fick henne att rysa. Ljudet utav mannens förtvivlade rop ekade djupt in i korridoren. Bella såg med frågande ögon på den nya bekantskapen som snabbt sett till att dörrarna stängts och åter igen ställt in hissen för ny färdriktning. "Fråga inte, du kommer att åka ner dit fler än en gång kan jag lova. Dock utan några som håller i dig, får vi väl hoppas. Häktet är inte direkt något man vill stanna i som du säkert förstått. Men tänk inte mer på det. Upp till solskenet bär det av."  

Bella steg gladerligen ut ur hissen och tackade den unga auroren för hjälpen. Hon kände åter hur solens strålar träffade henne. Solen som smet in genom de stora fönstrerna träffade hennes ansikte och överkropp. Den röda kavaj hon bar såg näst intill rosa ut i ljuset. I stora entren var det inte lika stressigt. Kanske berodde det på att det var eftermiddag och de flesta slutat för dagen?. Heinrisch nickade artigt och var redan på väg åt ett annat håll. "Nu hittar du väl ut ändå? Måste nämligen röra mig vidare men vi ses väl när terminen börjar? Bara att skicka en uggla isåfall. Du vet ju vart du hittar mig." Hon han inte ens svara innan han försvunnit in i folkvimlet. Ett starkare intresse hade växt inom henne och incidenten i hissen var mer spännande än obehaglig trots att den för henne var ytterst främmande. På vägen ut plockade hon upp en cigg ur drakskinnslådan hon fått utav sin mor i artonårspresent. Den skulle smaka extra gott nu. Morgonen därpå vaknade Bella utav att solskenet lyste upp hennes sovrum i den enkla boning som hon lyckats hyra i andrahand utav en vän till familjen. Hon gnuggade sig sömnigt i ögonrn och konstaterade snabbt att hon glömt tvätta bort gårdagens smink. Avslappnat slängde hon benen över sängkanten och letade med fötterna efter fårskinnstofflorna som alltid stått nedanför sängen. Hon sträckte på sig och reste sig upp för att hasa sig ut i köket i hopp om att kylskåpet ska ha fyllt sig själv under natten. Lika besviken som kvällen innan då hon önskat att kunna göra en baconmacka, stängde hon dörren till det näst intill tomma kylskåpet. Det var en vanlig dag i Bellas liv för utom att det vanligtvis inte brukade sitta en uggla på köksbordet.  

Bella hoppade till och noterade inte brevet förens ugglan bytt plats för att testa balkongräcket. Bellas etagevåning var liten men rätt hemtrevlig, iallafall enligt henne själv. Hon öppnade kuvertet och konstaterade samtidigt att hon inte kände igen handstilen i adressaret. Till sin stora förvånan hade hon rätt. Detta var helt nya brevvänner.  

Bästa Izabella Keller, Vi kan härmed meddela att du antagits till höstens aurorutbildning. Du kommer i detta brev att hänvisas till följande bokhandlare för inköp utav de studiematerial du behöver för att kunna behärska studieperioden.  

Arvid Lönner Bokhandel och presentaffär Adress saknas  

Du skall också vara inflyttad i korridor 17C i trolldomsministeriets västra flygel tidigast den 27 december och senast 1a januari. Nycklar hämtar du på tillhörande departement. Det är också viktigt att du informerar din kursledare om inflyttningsdag senast den 25e december. Detta för att vi så enkelt som möjligt kan hjälpa dig med förflyttningen.   Med vänliga hälsningar, Trolldomsministeriet, Departementet för magisk lag och säkerhet Benjamin Wolf, Överordnad Auror   Bella slängde brevet hastigt åt sidan och var straxt därefter påklädd. Hon hade bara en vecka på sig att packa och hon var knapt medveten om vart hon skulle trots att hon tillhandasetts med information samt exakta adresser, förutom till bokhandeln.              

Del III   De stora portarna kändes betydligt större än vad de gjort vid hennes tidigare besök på det tyska trolldomsministeriet. Människorna som klev ut och inte kunde lika gärna jobba på vilken avdeling som helst. De verkade dock extremt stressade vilket oroade henne en aning. I handen höll hon en karta med en beskrivning på hur hon skulle ta sig till det rätta hissarna för att seda slussas vidare till departementet för magisk lag och säkerhet. I hissen fick hon sällskap utav vad som verkade vara två tvillingar. Hon sneglade en aning på de båda kvinnorna men återvändesedan till att stirra rakt fram. Mest för att inte verka ofördkämd eller påstridig.  

Hissturen kändes inte lika lång som sist och när hon klev av märkte hon mot förmodan att rummet som tidigare tillhört Mr Wolf verkade vara ombyggt. Istället fanns där endast en stenvägg. Hon såg sig förvånat omkring och märkte att inget speciellt var förändrat förutom kontorets mystiska försvinnande. Hon misstänkte att det var något som hon skulle få veta mer om allt eftersom. Hon fortsatte en bit bort i den långa korridoren för att finna rum 3579. Det var här de skulle mötas upp denna dag för introduktion. Dagarna hade gått fort när hon väl hade fått den där ugglan om att det var dags att ställa in sig. Flytten hade gått förvånansvärt bra och Izabella kände sig nöjd med sin studentbostad. Eftersom hon inte hunnit inreda den så kändes den för henne en aning kall och tråkig men det skulle bli ett senare problem.  

Mannen som hon första gången sett på skolan i stora salen som sjutton år och extremt obenägen att välja ett yrke, skulle de närmaste tre åren vara hennes lärare.

((Adding a picture at her...))

Guuud så himla bra! Har du skrivit hela storyn, Det låter så häftigt! Det känns verkligen som om detta är en berättelse som skulle kunnat stå i någon bok! Jättebra!

Cool blid, Har du ritat den själv!

Allt som gäller och rör Bella von Schwartz är skapat utav mig. Det är en karaktär som jag både lajvat och rollspelat. Sen gick hon aurorutbildning i tre irl år på europotter.com när den fanns. Men tack för komplimangen ♥

Oj, förlåt om du kände dig stött där på något vis! menade verkligen inget illa! Menade att det är så bra och välskrivet stt det kunnat stå i en bok!

Jag är säkert dum i huvudet, men har du eller din karaktär gått aurorutbildningen? Jag har mkt kvar att lära!

Hehe det är karaktären som har men denngick hon på en sida som fanns förut som hette europotter. Det var som svenska hogwarts och rollspel faskt ganska mycket fler medlemmar. Aurorutbildningen enligt böckerna är tre år men i rollspelet tog det tre år i verkligheten för mig att läsa allt och gå utbildningen med den karaktären. :-)

^^ Jaha, då fattar jag (nog). Då måste ju du vara proffs på allt om aurorer och vad de gör och exkt hur de jobbar nu då? Va kul!

Men det e också det enda jag kan om HP världen.... och Quidditch haha. Men sen kannjag inget om böckerna i sig eller karaktärer eller ngt om HP trivia. Hehehe men Auror''jobbet'' har jag lite koll på. :-)