¤Brevet från ingenstans¤

Här är början på min novell som kommer fortsälla eftersom, hoppas ni gillar den

Jag vaknade av att vinden som var full av snö piskade mot fönstret. Det var ibörjan av januari och det var min födelsedag om bara en dag. Sängtäcket hade rullat av från mig och jag kände att jag frös en aning. På en av krokarna, som jag hade skruvat fast på min dörr, hängde min purpurröda morgonrock. Jag satte mig på sängen och gnuggade mig i andsiktet medan jag såg ut genom fönstret.
Den vita snön bländade genast mina ögon, jag blev tvungen att kisa direkt och bestämde mig för att gå upp. På vägen ut ur rummet ryckte jag åt mig morgonrocken, medans jag snubblade på någonting. Det var en av mina böcker som jag brukade läsa på kvällen. I det här fallet Bläckhjärta. Den var fantasifylld och innehöll mycket spännande saker. Dessutom så tyckte jag om at de kunde läsa fram saker ur vilken bok som helst; som magi. Sådana böcker gillade jag mest. Jag visste inte varför, men det var som att kliva in i själva boken och försvinna in i den.
Läsa var bara en del av mitt liv. Skolan gillade jag, man fick lära sig så mycket och det var skönt att ha någonstans att gå varje dag; ungefär som att gå till arbetet när man var vuxen. Fast, jag ville igentligen inte bli vuxen. Som i Peter Pan (en annan bok jag älskade). Men verklighet var verklighet och nu stod jag här i mitt rum med boken framför mig. Jag tog upp den och lade den intill min säng ,efter det så gick jag ned för att äta frukost med resten av min familj.

Min mamma, vid namn Charlotte, är en medellång smal kvinna med rödbrunt ganska långt, tjockt hår. Hon jobbar som läkare på sjukhuset här i stan och folk betraktar henne som väldigt antusiastisk och förstående, vilket jag kan hålla med om, även väldigt glad. Dessutom gillar hon sport, speciellt vintersport, och därför håller jag och mina syskon nu på med det, vilket jag inte har någonting emot. Jag skulle nog beskriva henne som en mor i alla lägen.
Min pappa, Peter, är längre än mamma och har brunt, lite rufsigt hår. Han gillar också sport, hans speciallitet är tennis... eller var tennis, eftersom han spelade som ung. En annan sport som har gått i arv. Absolut ingenting emot det heller. Och så har vi mina syskon, mina två äldre bröder, James och Niclas. James är född året innan mig. Han har liksom pappa, också brunt rufsigt hår, lång smal och väldigt snygg tycker de flesta tjejer i min klass. Jag tycker mest att han är irriterande, men jag gillar honom. Han tycker om att skoja, men han har inte dåliga betyg för det, eftersom min pappa är lärare på gymnasiet. Niclas är 14 år och är lite mer ordentlig, men lika skojig som hans bror.
Lång och ganska mager medans hans hårfärg är lite mer i mammas nyans, och han är också inteligent, enligt folk. Jag har även en lillasyster, Roxana, men hon är bara två år. Gullig är ett bra ord att beskriva henne på. Hennes största intresse är att bita sönder papper och annat som är lätt att göra sönder, medans hon skrattar, sover och äter, som alla andra bäbisar brukar göra. Faktiskt så har jag lärt henna att prata... eller ja, några ord i alla fall.
Jag har själv samma långa, röda hår som min mamma, och folk säger ofta att jag är lik henne. Jag är liten och nätt och har brungröna ögon. Du ser mig oftast i jeans och en långärmad tröja, ganska vanligt, men sticker ofta ut med min hårfärg. Mitt namn är Joanne, varför jag heter så är därför att min mormor heter så.

Vi bor i London, och det är jag väldigt glad för. Det känns så rogivande även om det är en stad. Vi går inte på en internatskola, eftersom vi har ganska många fritidsintressen. Det är skönt att få komma hem efter en skoldag, även om den har varit lärorik. Men visst skulle det vara roligt att få testa hur det är någon gång, att klara sig lite själv och ta eget ansvar. Min föräldrar tycker nog att jag är lite för äventyrlig för det. Jag gillar att ta lite risker här i livet, det är som en del av mig. James är likadan, men de tycker inte att det är lika konstigt med honom eftersom han är kille.

"God morgon, sömntuta!" Det var pappa som sa det. Han satt och läste dagens morgontidning och log mot mig när jag in i köket.
"Jag sa ju att hon behövde sova." sa mamma och log mot mig hon med.

Jag tycker den var jättebra!! Du lever dig in i historien på ett bra sätt! Fortsätt att skriva!

Tack så hemskt mycket! Fortsätter att skriva nu...


"Är klockan redan så mycket?" sa jag och spärrade upp ögonen mot klockan som satt på väggen ovanför köksbordet. "Melissa väntar nog på mig redan!"
"Du glömmer nog att det var nyårsafton igår och många sover vid den här tiden." sa pappa och fortsatte läsa en artickel om skandal på gatorna som hade ägt rum natten som var.
"Föresten så ringde Melissa och sa att ni kunde ta det kl. 13 istället." Fortsatte mamma och samlade upp de rostade bröden som poppade upp ur rosten.
Melissa var en av mina bästa kompisar och vi hade kännt varandra sedan vi var lika små som Roxana. Det var som att vi hade samma själ och hjärna. Hon hade långt smutsblont hår och var lite längre än jag med blå ögon. Annars är vi väldigt lika, okej kanske inte så mycket, men ändå... Det var meningen att vi skulle träffas på stan idag. Hon och hennes familj hade varit i Florida på semester hela julen och vi hade därför inte träffas på flera veckor.

Jag slängde i mig ett par mackor och ett glas juise och ställde det på diskbänken innan jag sprang upp igen för att klä på mig. Jag tog två trappsteg i taget för att komma upp så snabbt som möjligt när jag mötte James.
"Melissa ringde och sa att hon inte ville vara med dig idag" sa han med att lite hånfullaktigt flin.
"Jo, visst och du är Leonardo Da Vinci" sa jag och fortsatte att gå upp för de sista trappstegen. Jag hörde honom skratta till lite och han fortsatta nedåt. Jag log lite för mig själv medans jag kom in på mitt rum. Det var då jag upptäckte någon slags fågel som hade suttit på mitt fönster. Jag skyndade mig fram för att dra bort gardinerna och såg en stor, brunvit uggla vackert svicha iväg mot horrisonten.

Bra! Fortsätt att skriva! Kommer följa den här berättelsen

Å, tack så mycket! Här kommer fortsättningen.
När jag kom till stan stod redan Melissa och väntade på den plats som vi hade bestämt (det var vid ett speciellt café i en liten gränd som vi tyckte om).
”Hej! Har du behövt att vänta länge?” sa jag och kramade om henne.
”Nej! Inte alls, jag kom precis.” sa hon och log mot mig.
”Hur var det i Florida? Jag har alltid velat åka dit, var det varmt?”
”Det var helt otroligt! Ja, temperaturen låg mellan 25 30° nästan varje dag! Hur har du haft det här hemma? Har det hänt någonting speciellt?” sa hon medan vi började gå.
”Njae, inget speciellt, eller jo... du vet det där jag berättade förut för länge sen... det händer nästan hela tiden just nu, det är som att min hjärna kopplar in de saker som jag vill ska hända, och sedan händer det.”
Det hade som sagt hänt många märkliga saker på senaste tiden... eller, det började igentligen när jag var omkring 6 år och skulle börja skolan och nu var jag 11. Det var som jag förklarade, jag kunde inte riktigt förstå va om hände.
Om jag ville att min bok skulle komma till mig, så kom den svävande, eller om jag ville att James skulle snubbla så gjorde han det. Om det var någon på skolan som gjorde någonting mot någon annan och jag ville få stopp på det så var det som att den osynlig knytnäve hade dykt upp och slagit till honom. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var.
Någonting var fel med mig, men ingen visste riktigt varför. Melissa trodde att jag hade övernaturliga krafter, men jag visste inte om det kunde stämma.
”Här kan vi gå in, djuraffär! Jag måste ändå köpa en ny vattenbehållare till Joolu och Stephanie.” sa Melissa och vi gick in.
Joolu och Stephanie var Melissas två hamstrar och ett av hennes största intresse, hon verkligen älskade den och gjorde nästan vad som helst för dem.
Vi gick in i affären som var fylld av folk som stod och tittade på både små och stora djur. De flesta var små tjejer som stod och tittade på en stor låta mitt i butiken fylld av kattungar som var till salu. Några vuxna stod i disken och pratade om hur de skulle sköta och fodra deras hundar och fåglar och om vad de skulle göra om djuret var sjukt eller ledset. I allt prat hördes kvittranden, pipanden, jamanden och hundskall av alla sorter.
Vi trängde oss slutligen fram till hyllan med utrustning till hamstrar och andra smådjur. Där var det också rätt så mycket folk, men tillslut fick vi tag i vattenbehållaren. Vi makade oss då fram till kassan där det var en kö lång som en boaorm.
”Mycket folk för att vara en sådan här dag, eller hur?!” sa jag och Melissa nickade.
”De är märkligt att folk inte sover, klockan är ju bara 2 på dagen...”
”Nr. 48 sa kassörskan och en liten, mager pojke med råttfärgat hår försökte komma fram till kassan, sammtidigt som han höll en liten grå mus i sin hand. ”Ursäkta, ursäkta skulle ni kunna flytta lite på er, åå...” sa han, men hans röst dämpades hela tiden av folket runt omkring. ”Stackars liten.” sa Melissa och såg efter honom.
”Kassörskan kommer nog att dra en ny lapp när som helst.”
Jag ville verkligen att han skulle hinna fram och att folk skulle höra honom... om bara alla kunde titta åt ett annat håll på någonting som...
”Aaaaaaa!!” det var en kvinna vid 25 års åldern som skrek. Alla blev genast tysta och stilla medans huvuden tittade runt omkring för att se vad som hade hänt.
”Din hund har just kissat ned mina nya skinnskor!” sa hon till en lång man som höll i en liten cockerspaniel med rött koppel medan han tittade på hundkex. Samtidigt sprang den lilla pojken fram till disken och lade fram musen.
”Förlåt så hemskt, hemskt mycket! Ehh, finns det någon ting jag kan hjälpa dig med? Sa den unga mannen förtvivlat medan han tog upp som hund i famnen.
”Nejdå, det är lungt, flämtade kvinnan förtvivlat och försökte torka av sina skor med en servett.
Folket började genast prata igen och det var som förut. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Det blev som jag hade planerat, som jag tänkte. Om det nu var jag som hade gjort det. Det kanske bara hade varit en slump.
När det var våran tur att gå fram gick det betydligt lättare än vad det hade gjort för pojken med musen. ”Det blir 10 pund” sa hon i kassan och tog emot pengarna från Melissas hand. ”Vill du att jag ska lägga den i en påse” frågade hon vänligt mot henne. ”Ja tack, gärna!” svarade Melissa och tog emot sitt inköp. Vi var precis på väg att gå när jag kom på någonting.
”Ursäkta...?” frågade jag expediten. ” Ni säljer möjligtvis inte ugglor här?” sa jag och hon tittade på mig med samma vänliga ansikte som mot Melissa. ”Haha, nej käre du, det gör vi inte, varför frågar du?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men svarade ändå: ”Nej , jag är bara intresserad av dem och vi har ett projekt på skolan om dem, men det var ingenting viktigt.”

Två timmar senare kände vi att vi var klara på stan och att vi skulle skiljas åt. mmer fortsättningen

Bra! Lova att fortsätta!

Tack! Kommer mer snart...