Om Ni-Vet-Vem hade valt Neville…

Okej, det här är min försa fanfiction, så förvänta er inget. Jag har lagt ner några dagar på att kolla så att den blev bra, men nu orkar jag inte ändra mer, så, ja, jag lägger helt enkelt upp den

Titel: Om Ni-Vet-Vem hade valt Neville…
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills:4
Färdigskriven: Nej
Rating: G
Beskrivning: Ni-Vet-Vem hade ju hört talas om en profetia. Han kunde välja att döda Harry eller Neville. Den här fanfictionen handlar om hur livet hade sett ut om Harry hade varit en vanlig trollkarl, medan Neville hade varit den som överlevde. Neville får ganska många vänner och hans beslut är inte likadana som Harrys. Allt är inte precis som i Harry Potter-böckerna. Till exempel är Neville inte lika klumpig, fast han är fortfarande klantig, annars skulle man ju förstöra hela karaktären. De andra karaktärerna är inte heller exakt som i Harry Potter-böckerna, men de flesta är ganska lika och ingen är ju direkt motsatsen.

Låter den bra??

Jag älskar Neville så jag är jättenyfiken på vad detta kan bli Skriv första kapitel!

Spännande!

Nyfiken på vad detta kan leda till. Så försök få igång ett första kapitel och lägg upp

Jag kan inte säga annat än dom andra jag är oxå nyfiken;3
så nu får du börja;D

Lägg upp ett kapitel så får vi se om det är bra!

Okej, kul att alla tycker att den verkar spännande! Vi får se om ni tycker det så länge till... Här kommer i alla fall första kapitlet:

Kapitel 1, Pojken som överlevde.

Augusta Longbottom var en ganska strikt person, hon bar alltid samma hatt. Den var hög med en uppstoppad gam överst. I vilket fall som helst, en natt när bland annat hon sov kunde man höra några läten utanför hennes hus. En katt satt utanför, en man med långt silvrigt skägg och en, ja, man kan säga att han såg väldigt stor ut. Ja den här stora mannen, även kallad Hagrid höll i ett litet filtbylte.
”Hagrid”, sade mannen med långt silvrigt skägg, även kallad Albus Dumbledore. ”Äntligen. Och vad har du fått den där motorcykeln ifrån?” Dumbledore tittade på en stor blå motorcykel som Hagrid nyss hade anlänt på.
”Lånat den, Professor Dumbledore” sade han och klev ur motorcykeln. ”Unge herr Sirius Black lånade mig den. Jag har med mig honom, sir”
”Det var inga problem, hoppas jag?”
”Nej, sir, huset var nästan förstört, men jag lyckades få ut honom. Han somnade efter ett litet tag”
Dumbledore och katten, som egentligen var en häxa vid namn Minerva McGonagall, eller då hon var lärare kallades Professor McGonagall, böjde sig fram över filtbyltet. Inuti låg en pojke, en baby, i djup sömn. Bakom en tufs av hans bruna hår kunde de urskilja ett jack format som en blixt.
”Vad är det där som…?” mumlade professor McGonagall.
”Han kommer att ha det där ärret i hela sitt liv”, sade Dumbledore.
”Finns det någonting som du skulle kunna göra åt det, Dumbledore?”
” Även om jag kunde, skulle jag inte vilja det. Man kan få nytta av ärr. Jag har ett ovanför vänstra knät och det är en perfekt karta över londons tunnelbana. Kan jag få honom nu, Hagrid, det är bäst att vi får det överstökat.”
Dumbledore tog Neville i famnen och vände sig mot Augusta Longbottoms hus.
” Får jag… får jag säga adjö till honom, sir?”
Han böjde sig ner och tittade på den lilla pojken ”Adjö…” mumlade han.
Dumbledore lade Neville, för så hette pojken, varsamt utanför dörran och plockade fram ett litet brev ur manteln, som han sedan lade bredvid.
”Så hon vet inget än?”, frågade Hagrid.
”Nej.”, sade Dumbledore. ”Vi vill inte störa när hon sover, det blir bättre såhär…”
Hagrid satte sig på sin motorcykel och sparkade igång den. Den lyfte med ett vrål och försvann.
”Er ser jag väl snart igen?” sade Dumbledore till professor McGonagall. Hon svarade inte, men Dumbledore kunde urskilja en katt som slank iväg. Med ett svep av manteln var även han försvunnen.

Bra Vill gärna ha mer så fört du kan

Okej, här kommer mer...



Kapitel 2, Hogwartsexpressen

Neville gick på perrongen. Han hade nyss sagt hejdå till sin farmor. Han hade fått noga anvisningar att gå rakt in… Han kom inte riktigt ihåg. Han såg en annan pojke där med glasögon. Han såg på hur han sprang in rakt in mot biljettspärren och så var han borta. Han sneglade lite omkring sig. Han gick sakta framåt. Han började småspringa. Allteftersom att han ökade farten började vagnen svänga, han hade ingen kontroll över den. I sista sekund lyckades han korrigera den och han såg hur spärren närmade sig. Under ett ögonblick tvekade han, han slöt ögonen och hoppades att ingen skulle se honom. Efter att ha blundat ett tag, öppnade han ögonen och insåg att han var på perrong nio och tre kvart. Ett rött ånglok som det stod Hogwartsexpressen på stod och väntade. Han hörde ugglor som hoade, katter som jamade och massor av folk som tjattrade. Han tittade på Trevor, hans padda. Han klev på tåget och letade efter en ledig plats. Han undrade varför hans farmor hade haft så bråttom tillbaka, men han antog att hon behövde göra något viktigt. Han hade i alla fall klarat sig rätt bra själv. Han hittade en tom kupé, som han satte sig i. Han hörde hur fler personer steg på tåget, och han undrade vilka som skulle sätta sig i samma kupé som honom. Eller skulle han bli ensam? Han hörde hur någon närmade sig och plötsligt gled dörren upp. Det var pojken han hade sett på perrongen. Han kunde inte riktigt se hans ögon, men han hade brunt lite halvrufsigt hår. Pojken verkade inte ha sett honom, för när han vände blicken spärrade han upp ögonen och blev alldeles stum. Neville räckte fram handen.
”Jag heter Neville longbottom” sade han och försökte att le. Pojken räckte inte fram sin hand, utan mumlade bara ”Jag heter Harry Potter”. Han pekade på Nevilles ärr.
”Han gav dig… Dina föräldrar…”
Neville nickade. ”Ja, han gav mig mitt ärr.”
Harry började slappna av lite. Han öppnade munnen, men innan han hann säga någonting gled dörren än en gång upp. Den här gången var det en flicka med mörkblont lockigt hår som kom in. Hon log glatt. ”Hejsan!” sade hon och satte sig vid Neville. ”Hejsan…”, mumlade Neville och Harry samtidigt. Flickan hade inte fått syn på Neville än. ”Jag heter Lavender Brown”, sade hon.
”Harry Potter” sade Harry.
”Neville Longbottom” sade Neville och för första gången vände flickan sitt ansikte mot honom. Hon log. ”Men gud, du är ju berömd!” sade hon, samtidigt som hon småskrattade. Hon log mot honom och lyfte lite på hans hår. Hon tittade förvånat på hans ärr. Sedan sade hon inget mer.
”Men vem bor du hos egentligen?”, frågade Harry.
”Min farmor”, sade Neville.
”Vilket elevhem vill ni hamna i?”, frågade Lavender.
”Gryffindor, tror jag”, svarade Harry.
”Jag vet inte, kanske Gryffindor”, svarade Neville.
”Jag tror att jag vill hamna i Gryffindor jag också”, sade Lavender.
De pratade en liten stund och ungefär klockan halv tolv hörde Neville hur en kvinna sköt upp dörren och sade:
”Vill ni ha någonting från vagnen, små vänner?”
Harry köpte Bertie Botts Bönor I Alla Smaker och Lavender köpte Droobles Bästa Bubbelgum. Neville tog upp lite pengar ur sin ficka.
”Två Chokladgrodor, tack” sade Neville till kvinnan. Hon tog emot hans pengar och gav honom två chokladgrodor. Sedan stängde hon dörren och gick vidare. Neville öppnade Chokladgrodepaketet, men han tappade det och grodan hoppade ut genom kupén.
”Du måste ju hålla i den!” sade Harry och Lavender fnissade.
Neville tittade på paketet. Han hade fått ett kort, det var Albus Dumbledore.
Han öppnade det andra paketet och den här gången tog han snabbt tag i grodan och åt upp den. Den smakade ganska gott. Den här gången fick han Cornelius Agrippa.

Efter ett litet tag var det framme och Neville klev ut ur kupén tätt följd av Harry och Lavender. De klev ut på en liten, mörk perrong. Det var kallt.
”Förstaårselever hitåt!” hörde Neville en mycket stor man säga, han var dubbelt så stor som en vanlig man, och han såg lite, ja, vild ut. När mannen fick syn på honom log han.
”E de du som är Neville Longbottom”, sa han. ”Träffa dig när du va en liten baby.”
Neville sneglade lite på honom. ”Ehh, vem är du?”
”Åh, jag glömde visst å presentera mig. Hagrid heter jag” Hagrid klappade Neville på axeln.
Neville gick till Harry. ”Vet du vart vi ska nu?”
”Vi ska följa efter Hagrid”, sade Harry.
De gick på en smal, brant stig. Neville upptäckte att han hade tappat bort Trevor igen. Han fick en skymt av Trevor under en ljushårig pojkes ben. Han tog snabbt upp paddan och gick tillbaka till Harry. Pojken som hade haft Trevor under sina ben tittade på Neville med en blick som om han försökte säga att Neville var ett pucko.
”Vem är det där?” frågade han Harry.
”Draco Malfoy, antar jag…”, sade Harry, men innan han hann säga färdigt meningen kom de fram till några båtar som de skulle kliva i. Lavender följde efter Neville och Harry i deras båt.
”Där var ni, jag kunde inte hitta er!” sade hon.

När de var framme gick de upp för en stentrappa och sedan knackade Hagrid på en enorm port av ek.

Jättebra
Du skriver super och är jätteduktig, men tyvärr tror jag inte att jag kommer fortsätta läsa. Det är inte för att du inte skriver bra, utan bara för att storyn inte riktigt fångar mitt intresse.
Jag är ledsen, men jag hoppas att du fortsätter skriva ändå, för det är du duktigt på