Som du. (Lily och Petunia)

Okeej, det här är min första ff någonsin, så förvänta er inga underverk.. Jag vill gärna ha kritik!

Jag har alltid tyckt att Lily och Petunias förhållande är trakiskt, och jag tycker att det glöms bort lite ibland, så jag tänkte att jag kan försöka skriva ihop något.
Jag har redan skrivit flera delar, fast jag vet inte riktigt hur långt det blir ^^ vi får väl se om någon är intresserad.

Här kommer första delen!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

”Håll dig borta från mig, freak!!” Petunia hade röda fläckar på kinderna, och det märktes att hon ville slå till sin syster. ”Kom inte närmare!! Jag vill inte ha med dig att göra!!” Petunia tog ett steg närmare, och hennes röst höjdes ännu mer. ”STICK!!”
Lily började gråta, vände på klacken och sprang nedför trappen. Hon hörde hur Petunia slog igen dörren bakom henne. Lily förstod inte. De var ju systrar.

Ibland, när det var riktigt dåligt mellan henne och Petunia, kom Lily på sig själv med att önska att hon aldrig hade fått brevet. Men det gick snabbt över.
Hon mindes vad Sev hade sagt. ”Hon är bara avundsjuk för att du är speciell, och hon är vanlig. Bry dig inte om henne, hon bryr sig inte om dig.” Lily log lite, trots att hon var så upprörd. Hon längtade till Hogwarts.

De, hon och Sev, skulle börja sitt femte år om bara en vecka. Hon såg verkligen fram emot det. Det skulle bli skönt att slippa Petunia också. Lily hejdade sig. Hon hade lovat sig själv att hon inte skulle börja hata Petunia, vad som än hände, vad Petunia än gjorde.

De var ju trots allt systrar.

Bra Mer!
Kanske lite längre nästa gång

Jag älskar idéen! Försök gärna att skriva lite mer utförligt och beskriva allt vad som känns väsentligt och var inte rädd för att beskriva samma saker på olika vis.
Hoppas få se mer snart!
*bevakar*

Jag älskar det du skrivit.
Bevakar självklart! ♥

Bra

Oh, tack så mycket allihopa, vad ni är gulliga! ♥
Och tack för tipsen, jag ska tänka på det!

Här kommer del två, ur Petunias perspektiv.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Petunia såg Lily flyga nedför trappen, med det långa röda håret virvlande bakom sig. Det gjorde henne illamående. Hon smällde igen dörren. Hon vile inte se sin perfekta syster, det där lilla monstret!
Petunia kastade sig på den prydligt bäddade sängen. Hon hatade Lily! Hon hatadehatadehatade henne! Sedan rämnade allt för Petunia.
Hon hatade inte alls Lily. Egentligen så älskade hon henne oerhört mycket. De var ju systrar! Hon älskade sin yngre syster, och hon ville egentligen inte vara såhär mot henne.

Men Petunia kände att hon var tvungen. Hon ville ju också till Hogwarts. Hon ville också vara magisk, hon ville inte vara vanlig och tråkig. Men nu var det så.
Det var Lily som hade fått brevet, inte hon. Det var Lily som kunde trolla, inte hon. Som vanligt.
Hon mindes vad Mr. Evans hade sagt när Lily hade fått brevet. ”Såklart är det Lily! Vem annars? Vår fina dotter. Såklart är hon magisk!”
Petunia hade varit i samma rum, och hon hade inte ens fått ett tröstande ord av sina föräldrar. De hade bara Lily för ögonen.
Petunia började gråta. Hon hade intalat sig själv sedan dagen Lily fick brevet att hon hatade sin syster.
Hon hade till och med börjat tro på det själv nu. Men det var lögn. Och nu var det försent, insåg Petunia.

Hon kunde aldrig få tillbaks Lily.

Stackars Petunia
Jättebra skrivet, mer!!!

Superdupermegaultra bra skrivet.

Like this

Oh, tack så jättejättemycket! vad glad jag blir! ♥

Del 3, den här gången ur Lilys perspektiv.
Som ni märker är det en aning längre nu också
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
En vecka senare.

Lily och Severus hade äntligen hittat en ledig kupé, nästan längst bak i tåget.
De baxade in sina väskor, och satte sig tillrätta. Severus erbjöd sig att åka baklänges, då han visste att Lily hade anlag för åksjuka. Hon skrattade, och kastade ett chokladgrodekort på honom.
”Du är bäst Sev. Vet du det?” hon log varmt mot honom, och han blev alldeles varm i ansiktet.
De småpratade, och Sev berättade upprymt att han och Lucius Malfoy hade brevväxlat under lovet. ”Han har sådana idéer! Du borde verkligen ge honom en chans, Lily! Han har sådana tankar om.. ”Lily avbröt honom. Hennes blick hade mörknat. ”Han skulle aldrig kunna ge mig en chans.” hon knackade sig på huvudet och sa ”Smutsskalle, du vet.”

Det blev tyst i kupén. Plötsligt öppnades dörren med ett ryck. Lily och Severus suckade unisont. ”Evaa-ans!” James Potter log sliskigt mot henne, och bakom honom stod Sirius Black och flinade brett, och bredvid honom stod Remus Lupin. Han däremot log ursäktande mot paret i kupén.
Severus flög upp. ”Ut. Vi vill inte ha er här.” James skrattade rått, och svarade kaxigt ”Oh, men jag tror att Evans vill ha oss här, inte sant, gullet?” han flinade mot henne, och vickade med ögonbrynen mot henne.
Lily reste sig också, och drog fram sin stav. ”Stick, Potter.” gänget skrattade igen, men den här gången lydde de, och gick sin väg. Remus log ursäktande igen, och ryckte på axlarna.

Lily och Severus sjönk ned på sina platser igen. De pratade irriterat och roat om hur mycket de avskydde Potter och hans gäng.
Sedan blev Lily tyst. Severus betraktade henne. Hon såg ledsen ut. ”Är det Potter och hans gäng?” om det var det, då skulle han.. ”Nej, Sev.”
Lily suckade djupt. ”Det är Petunia. Hon.. Hon.. Oh, Sev, hon hatar mig.” hon var nära gråten nu.
Lily grät aldrig, förutom när det gällde Petunia. ”Jag vet inte vad det är jag har gjort. Hon kan inte hata mig för att jag är.. En häxa och hon inte. Det är inget jag kan rå för!”
Severus skakade på huvudet. ”Oroa dig inte över henne nu, Lily. Vi är på väg till Hogwarts! Ett nytt äventyr. ”
han log snett mot henne, och hon log tillbaka, och plötsligt sa hon ”Sev, kan inte du sitta här, bredvid mig?”

Severus sken upp, och flyttade genast på sig. Han satte sig bredvid Lily, och hon lutade sig mot hans axel, och efter en stund vågade han lägga kinden mot hennes huvud. Severus kände lukten av hennes hår, och det kändes som om han hade bubblor i hela kroppen. Lily kände att något var annorlunda. Något hade förändrats mellan dem.