Are you going to live forever? [SV]

Del 1 av vad som jag hoppas kommer bli 4 böcker.

Titel: Are you going to live forever?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hitills: 5
Färdigskriven?: Nej
Rating: G / PG (Kan komma tortyr scener och död lite senare)
Beskrivning: Se prolog. Tycker föresten själv att de första kapiteln inte är särskilt bra men det blir bättre sen, enligt mig själv iaf. ^^)


Prolog
Detta utspelar sig alltså under Harrys fjärde år när den magiska trekampen hålls. Jag kommer till en viss del hålla mig till böckerna mer kommer även ändra många saker. Och våran huvudkaraktär är Celia Roscoe, för tillfället 14 år. Men hon är inte riktigt vad vi kan kalla mänsklig? Det är nog bäst att vi tar allt från början…

För flera århundraden sedan så föddes en liten flicka i en by i norra Tyskland. Hon levde ett ganska normalt liv bortsätt från att hon var en häxa. Men inte nog med det… hon kunde se i framtiden. Nej, hon var ingen Siare. Hon var något mycket bessynerligare. Hon såg aldrig sig själv i framtiden, men kunde se hur alla krig slutade och om hon ville kunde hon följa hela någons liv… Hon valde själv när och hur mycket hon ville se. När hon till sist dog, bränd på bål, så förstod hon sitt öde, vem hon var och sina krafter. Hon har funnits bland oss många gånger, alltid i en ny skepnad och i olika tider. År 1926 föddes hon åter igen. Denna gång i London. Hon föddes av en häxa vars namn vi inte vet säkert. Denna häxa hade blivit gravid utan äktenskap så hon lämnade över sin dotter på ett mugglarbarnen. Kan ni gissa vem som några månader senare också lämnades på detta barnhem? Jo, ingen mindre än Tom Riddle. De två underliga barnen växte upp och blev med tiden vänner.
Båda hamnade i Slytherin då de började på Hogwarts när dom var 11 år. Allt detta var planerat av flickan själv som hade sett hela Toms framtid och ville helt enkelt vara med i den. När dom blev äldre och slutat på Hogwarts så anslöt hon sig till Toms sida. Men såg noga till att inte berätta något om framtiden för honom och att den inte ändrades. Självfallet visste Tom vem (eller vad kanske passar bättre) hon var och var uppriktigt sagt fascinerad. Ungefär ett år innan hans fall lämnade hon honom med orden ''vi kommer ses i framtiden'' Några dagare senare hittades hon död, men han visste att dom skulle mötas igen…


Det här var min så kallade prolog som blev ganska lång och allt lät enligt mig själv väldigt töntigt. Har de första 6 kapitel färdiga som jag skrev för ganska länge sedan så lägger upp lite då & då.

Hoppas någon vill läsa den! ♥

BTW så är hon som vilken ungdom som helst även sin 'höga' ålder. Men har inte så stor respekt för andras liv och kan väll upplevas som väldigt elak i vissa fall.

Låter bra, kan bli kul att läsa.

Ja, det låter jättespännande!!

Vad kul att några ville läsa. De andra kapitelna kommer att bli längre skulle jag tro. ^^)

Kapitel 1
Skolåret skulle snart börja och Celia Roscoe skulle börja sitt fjärde år på Durmstrang. Men i år var inte som alla andra år. Det skulle utspelas en magisk trekamp på Hogwart, skolan i England. Celia blev inte förvånad över beskedet men spelade väl. Alla trodde att hon var en helt vanlig 14 årig flicka. Det var precis som hon ville ha det. Om några veckor skulle hon bege sig till Durmstrang för att senare gemensamt åka till Hogwarts, hon hade lyckats övertala Karkaroff att hon skulle få följa med även om hon var för ung för att delta, hon var även den enda flickan som åkte. Hade det inte varit för att hon var Viktor Krums kusin och även goda vän hade hon nog inte fått följa med. Men nu hade hon viktigare saker att göra än att stå och fundera. Hon transfererade sig till Little Hangleton i England. Med bestämda steg gick hon upp mot det stora huset framför henne. Hon knackade inte utan klev bara rakt in. Hon gick uppför trappan och följde rösterna. Hon stannade vid dörren till rummet där 2 män befann sig, nja 1 man och det som var kvar av Voldemort rättare sagt. Hon klev in i rummet och det blev tyst.
''God afton'' De två männen stirrade på henne.
''Det var länge sedan vi sågs, Tom.'' Hon nickade kort mot den lilla varelsen i fåtöljen.
Den andra mannen började backa undan lite från henne, han var ganska tjock och kort till växten och hade vattniga ögon. Han påminde om en råtta.
''Peter'' Hon nickade kort mot mannen och hade ett lätt äcklat ansiktsuttryck.
Han spärrade upp ögonen av förvåning, Vem var denna flicka? Och vad gjorde hon här?
Han såg undrande på henne innan han slängde en frågande blick mot varelsen i soffan.
''Så du är här igen ser jag… vem är du denna gång?'' Med en hes röst så hade varelsen i fåtöljen talat till henne. ''En Durmstrang elev bara. Ska åka till Hogwarts för den magiska trekampen om några veckor. Tänkte att det kunde vara trevligt att titta förbi här en snabbis först?''
''Jag uppskattar att du är här och du vet ju redan att även Crouch åker till Hogwarts detta år, antar jag?''
''Självfallet'' ett litet leende lekte på läpparna. ''Mästare?'' den nervöse mannen kunde inte hålla sig längre. ''Senare'' svarade den andre med irriterad röst. ''Kommer du stå vid min sida denna gång också?'' han tittade henne i ögonen. ''Vi får ser, jag har inte planerat så mycket av detta liv och försökt att se så lite som möjligt på sistonde, kan vara trevligt med lite överaskningar ibland.'' Han nickade lite svagt. ''Jag bör ge mig av nu, men vi ses nog snart igen.'' Med ett littet 'poff' så var hon borta.

Mer!!!

Lägger upp nästa idag också då. Men sen ska jag nog gå och läsa lite i en bok innan jag blir för trött.

Ursäkta mig om det är något stavfel någonstans men mitt skrivprogram ändrar automatiskt ifall jag stavat fel och det är på engelska.

Kapitel 2 [härifrån börjar jag skriva i 'jag form']
''Lycka till nu'' sa jag med ett leende. ''Tack, Celia''
Jag vinkade adjö till min kusin och började gå uppåt i läktaren, jag skulle längst upp. Viktor hade sett till att jag fått en plats i hederslogen. Tillslut så var jag äntligen uppe. Jag steg in och såg sig omkring. ''Åh ni måste vara miss Roscoe?'' Det var Fudge, den engelska trolldomsministern som talat. ''Ja, trevligt att träffas'' Vi skakade hand. ''Hur mår Krum? Är han i bra skick?''
''Han mår utmärkt.''
''Det var kul att höra.'' Men han såg ut alls ut som om det var bra nyheter. Jag hälsade även på den bulgariska trolldomsministern. ''Hur mår föräldrarna då? Har du pratat något med Krum på sistonde?'' Frågade han på bulgariska. ''Dom mår bara bra men hade för mycket att göra för att resa hit och ja, jag pratade med Viktor för bara en liten stund sedan'' Dom avbröts av Ludo Bagman som kom inrusande i logen och jag slog mig ner på en ledig plats bredvid en blond familj bestående på en man, en kvinna, och en kille i min egen ålder, Malfoys. Bagman slet fram sin trollstav, riktade den mot strupen och sa: ''Sonorus!'' Nu kunde han överrösta larmet som steg upp från den överfyllda stadion; hans röst ekade över åskådarna, dånade in ivartenda hörn av läktarna. ''Mina damer och herrar, välkomna! Välkomna till den fyrahundratjugoandra världsmästerskapsfinalen i quidditch!'' Åskådarna skrek och applåderade. ''Och låt mig nu utan ytterligare omsvep presentera… de bulgariska landslagsmaskotarna!'' Omkring hundra vilier svävade ut på planen. Musiken började spela och vilierna började dansa, dom dansade fortare och fortare och 2 killar, en svarthårig och en rödhårig såg ut som om dom tänkte hoppa ner från logen. Ilskna vrål hördes från läktarna när vilierna slutade dansa och ställde sig längs ena sidan av planen för att titta på matchen. Jag fnyste högt, vilier, jag hade aldrig gillat dom.
''Och vill ni nu vara så snälla att höja era trollstavar,'' dånade Ludo Bagmans röst, ''till ära för… de irländska landslagsmaskotarna!'' I nästa ögonblick susade något som liknade en gyllengrön komet in på stadion. Den kretsade en gång runt planen och splittrades sedan i två mindre kometer, som var för sig rusade i väg mot målstolparna. En regnbåge välvde sig fram över planen och band samman de båda ljuskloten. Åskådarna uttötte förtjusta ''Ååååå'' och ''Ooooo''. Sedan mattades regnbågen ut och ljuskloten förenades och smällte samman. En treklöver som bestod av tusentals små skäggiga män bildades och svävade över läktarna och släppte ner små guldmynt. ''Pysslingar!'' sa en rödhårig man på raden framför högt för att överrösta det tumultartade bifallet från åskådarna. Pysslingarna slog sig även dom ner mittemot vilierna för att se matchen. ''Och nu, mina damer och herrar ber jag er hjärtligt välkomna det bulgariska landslaget i quidditch! … Dimitrov!'' En rödklädd figur på en kvast sköt in på banan. ''Ivanova!'' Ännu en rödklädd spelare susade fram. ''Zograf! Levski! Vulchanov! Volkov! Oooooooch … Krum!'' Tillsammans med den bulgariska läktarhalvan klappade jag händerna. Bagman presenterade även det Irländska quidditchlandslaget som susade in på banan. Domaren steg ut på planen och släppte ut de fyra bollarna i luften och snart var spelet igång. Mannen bredvid mig harklade sig. ''Jag är Lucius Malfoy. Och du är?'' Jag tittade upp på mannan som tilltalat mig. ''Celia Roscoe'' Jag tittade åter igen ut på spelarna som flög runt ute på planen igen.
''Jag har inte hört om dig förrut, går du på Hogwarts?'' ''Nej, jag går på Durmstrang, sir.'' Han såg gillande på mig, ''Jasså, det är en bra skola, jag är bekant med din rektor nämligen.'' ''Trevligt.'' ''Det här är min son Draco, han går på Hogwarts så ni kommer nog träffas vid den magiska trekampen.'' Draco ryckte till när han hörde sin far nämna hans namn. ''Draco, det här är Celia Roscoe, hon går på Durmstrang'' sa han strängt. ''Öh, trevligt att träffas'' Han såg på mig med en lätt nyfiken blick, även hans mor tittade lite nyfiket mot mitt håll. Vi tittade åter ut på spel planen lagom för att se de två sökarna dyka ner, just som det såg ut som de skulle störta i marken rätade Krum sin kvast medan Lynch slog i marken med en dov duns. Jag började skratta lite tyst och log bara hånfullt när några av dom på raden framför vände sig om och blängde på mig. ''Time out!'' dånade Bagmans röst. Läkareutbildade trollkarlar strömmade ut på planen och började undersöka Lynch. Efter en lång stund var matchen över. Bulgarien: 160; Irland: 170 stod det på måltavland och glädjeskrik hördes från irländarna. ''Krum fångade kvicken men Irland vinner!'' skrek Bagman. ''Och nu medan det Irländska laget flyger ett ärevarv, flankerat av sina maskotar, förs qudditchpokalen upp till hederslogen!'' dånade Bagman. Logen lystes upp så att alla nere på läktarna skulle kunna se in i den. Två trollkarlar kom pustandes in bärandes på en enorm, gyllene pokal och överräckte den till Fudge. ''Låt oss ge de tappra förlorarna ett rungande bifall. En stor applåd för Bulgarien!'' skrek Bagman. In i logen kom de sju besegrade bulgariska spelarna. Publiken gav dom en dånade applåd när dom gick mellan stolsraderna och skakade hand med sin minister och sedan även med Fudge. Sedan kom även det Irländska laget in och fick en stor applåd när dom tog emot qudditchpokalen. Dom lämnade logen för att flyga ännu ett ärevarv. Bagman lyfte sin trollstav mot sin strupe och mumlade: ''Quietus'' ''Den här matchen kommer man att tala om i många år'' sade han.

Bra.

Mer!!

Kapitel 3
Tillsammans med Malfoys gick jag ner för trapporna och när vi väl var nere stannade vi till. ''Det var trevligt att träffa er. Men nu om ni ursäktar mig måste jag gå och se hur det är med min kusin'' Dom såg lite nyfiket på mig och jag fortsatte: ''Viktor Krum, han är med i Bulgariens lag''
''Åh, så trevligt. Jag hoppas vi ses snart igen!'' Sa kvinnan (Narcissa) i familjen. Jag skakade hand med alla tre och begav mig sedan mot Bulgariens tält för att tala några ord med Viktor. Jag klev rakt in i tältet där det låg en dyster stämning. ''Meh, kom igen. Ni gjorde ju faktiskt bra ifrån er'' suckade jag. Någon lagmedlem muttrade bara något till svars och jag gick fram till min kusin. Jag satte mig på stolen vid andra sidan av det lilla bordet. ''Snyggt det där med Wronskis fint'' flinade jag. ''Och när du fångade kvicken, Irland har inte precis gjort något bra val med sökare'' Några spelare i laget skrattade till lite. ''Nästa gång tar ni dom'' lovade jag, och det var faktiskt sant, nästa gång skulle dom vinna. Efter att ha pratat ett tag sa jag adjö till laget och gick ut ur tältet. Jag gick bort och ställde mig där skogen bröt ut och tittade på medans några svartklädda män marcherade fram med några mugglare svävade ovanför sig. Jag skrattade lite åt händelsen och snart hade ett kaos brutits loss över campingplatsen. Folk rusade in i skogen för att ta sig därifrån. Snart var några av dödsätarna bara några meter ifrån mig och jag lutade mig lungt mot ett träd och skrattade åt mugglarbarnen som snurrade runt ovanför dom. En av dom vände sig mot mig och sprängde loss en trädgren från trädet jag stod lutad mot. ''Är det så man hälsar på nya människor?'' Jag fnös högt och dödsätare bara stirrade på mig. ''Ni verkar ha roligt ikväll'' Jag tittade åter upp mot mugglarfamiljen och skrattade lite lätt.
''Ge dig iväg härifrån, flickskrälle'' Jag blängde surt på honom och drog fram min trollstav. Med ett vift med den sköts han iväg genom luften och jag vände mig om och vandrade in i skogen. Jag gick runt lite planlöst och svängde av åt olika håll lite då och då. Tillslut stötte jag ihop med Draco Malfoy, Harry Potter, Weasley killen och den brunhårig tjejen som suttit med dom. Dom såg mot mig när jag kom fram. ''Hej igen, Draco'' sa jag och tittade mot honom. ''Öhm, hej'' Jag granskade de andra och log lite. ''Är det inte bäst att ni sticker iväg nu? Ni vill väll inte att de ska upptäcka henne va?'' Draco nickade mot Hermione, och i samma sekund hördes en bombliknande explosion från tältlägret och ett grönt ljussken lyste ett kort ögonblick upp träden runt oss.
''Vad menar du med det?'' frågade hon honom trotsigt. ''De är ute efter mugglare, Granger'', sa Draco. ''Du har väll inte lust att visa upp dina underbyxor högt uppe i luften, va? För om du har det, ska du absolut stanna här… de är på väg åt det här hållet. Då skulle vi få oss ett gott skratta allihop.''
''Hermione är en häxa'', morrade Harry. ''Som du vill Potter. Om ni inte tror att de kan upptäcka folk med smutsskalleblod, så stanna här bara.''
''Håll du din stora trut!'' Skrek Weasley. ''Strunta i det, Ron'' Det hördes ett enormt brak från andra sidan träden, högre än någons tidigare. Flera personer i närheten skrek till.
Draco bara skrockade lågt och jag såg mig omkring. ''Vilka lättskrämda stackare, va?'' sa jag och skrattade till lite. Draco flinade. ''Och vem är du då?'' Hermione blängde på mig. ''Celia Roscoe''
''Jag har aldrig sett dig på Hogwarts?'' snäste Ron. ''Ja, det kan ju bero på att jag går på Durmstrang?'' Han stirrade argt på mig. ''Så vad gör du här då?'' Jag fnös högt åt honom, oförskämt. ''Sen när får man inte åka och titta på världsmästeskapensfinalen?'' Jag blängde arg på honom och han tystnade. ''Din pappa sa väl till er att söka skydd, antar jag? Vad sysslar han med… försöker han rädda mugglarna?'' Draco flinade elakt mot Ron. ''Var är dina föräldrar då?'' Harry blängde ilsket mot Draco. ''Där borta på andra sidan med masker på sig kanske?'' Draco bara log. ''Och om de nu var det, tror du verkligen att jag skulle berätta det för dig?''
''Äsch, kom nu'' sa Hermione och drog med sig Harry och Ron bort på stigen igen. Dom började snabbt gå där ifrån och jag och Draco brast ut i skratt. ''Jag ska nog ta mig hem nu, vi ses.'' Han nickade lätt och jag transfererade mig därifrån.

Jätte bra.