Amanda Grey

Titel: Amanda Grey
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: nej
Rating: G
Beskrivning: Mitt namn är Amanda Grey, jag är inte en mugglare, jag är en häxa. Jag går första året på Hogwarts, men jag har inte helt vanliga vänner, jag är vän med Harry Potter.
___________________________________
Jag är en helt vanlig tjej, eller, nästan helt vanlig i alla fall, som heter Amanda Grey. Jag är ”nästan helt vanlig” för att jag är en häxa. Min mamma Helene är en häxa, min pappa Amos är en trollkarl, och min jobbiga sjuttonåriga adopterade syster Robyn är en häxa hon med, dom är gryffindorare allihop. För er som inte vet så är gryffindor ett av de fyra elevhemmen på Hogwarts, en trollkarlsskola i England. Elevhemmen heter Hufflepuff där de lojala eleverna hamnar, Ravenclaw där de kloka och smarta eleverna hamnar, och Slytherin där de listiga och sluga eleverna hamnar, och så Gryffindor där dom modiga eleverna hamnar. Jag har ingen aning om hur Robyn kunde hamna i Gryffindor, hon skriker så fort det springer en mus på golvet. Men min pappa däremot kan besegra en boggart hur lätt som helst, fast den föreställer vol… ni-vet-vem, man får inte säga hans namn, men han kallas för mörkrets herre. Men han är borta nu, tack vare Harry Potter som för tio år sedan besegrade honom. Många säger att han ska börja på Hogwarts i år. Men jag tror inte ens att han finns, min syster tycker att jag är galen som inte tror att han finns, men hur ska man kunna tro på att en liten ettårig baby kan besegra Mörkrets herre? Det är ju bara patetiskt.
____________________________________
Kapitel 1: Brevet
”Men god morgon Amanda, skriver du i den nya dagboken du fick?” Jag gömde boken bakom ryggen och vände mig om, det vara bara Helene. ”Jag trodde att du var Robyn” sa jag och tog fram dagboken igen. ”Jag har redan ätit frukost mamma” tillade jag snabbt när jag såg att Helene trollade fram mitt favoritbröd ur skåpet. ”Och sluta sukta mig med magi, även om jag snart kommer börja på Hogwarts” sa jag och läste igenom vad jag hade skrivit. ”Jaja, men jag går och väcker Amos nu. Den lilla sjusovaren” sa Helene och suckade medans hon gick till hennes och Amos sovrum. ”Men det är ju sommarlov och lördag, så…” mer hann jag inte säga fören Helene hade försvunnit in i sovrummet. Plötsligt hörde jag hur något åkte ner i brevlådan, jag slutade helt tänka på dagboken och rusade dit. ”Det är till mig!” utropade jag tyst, så att ingen skulle höra. Jag läste viskande vad det stod:
Miss Amanda Grey
Privet Drive nr 13
Little Whinging
Med en smaragdgrön färg på bläcket. Jag slet upp kuvertet och han bara urskilja lejonet, grävlingen, örnen, och ormen runt ett ”H”. Jag läste:
HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM
Rektor: Albus dumbledore
[Innehavare av merlin-orden av första graden, storhäxmästare, överstetrollkarl, högsre storpamp i häxmästarnas internationella samfund]

Käre Miss Grey,
Vi har nöjet meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.

Terminen börjar den 1 september. Vi förväntar oss er uggla senast den 31 juli.

Er tillgivna

Minerva McGonagall
Biträdande rektor

Jag blev verkligen glad och slet upp det andra pappret också och läste:

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM

Uniform
Förstaårselever behöver följande:
Tre ombyten av enkla arbetsklädnader
[svarta]
En enkel spetsig hatt [svart] för dagsbruk
Ett par skyddshandskar [drakskinn eller liknande]
En vintermantel [svart, silverknäppen]
Var snäll och observera att alla elevkläder ska vara försedda med namnlappar.

Kurslitteratur
Alla elever ska ha ett exemplar av följande böcker:
Grundhandboken om förtrollningar (1:a graden)
av Miranda Goshawk
Trolldomskonstens historia
av Bathilda Bagshot
Magisk Teori
av Adalbert Waffling
En nybörjarguide i förvandlingskonster
av Emeric Switch
Ett tusen magiska örter och svampar
av Phyllida Spore
Trolldrycker och magiska bryggder
av Arsenius Jigger
Fantastiska vidunder och var man hittar dem
av Newt Scamander
De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv
av Quentin Trimble

Övrig utrustning
1 trollstav eller 1 trollspö
1 kittel (tenn, standardstorlek 2)
1 uppsättning glas- eller kristall-
flaskor
1 stjärnkikare
1 mässingsvåg

Elever får även ta med sig en uggla eller en katt eller en padda.

FÖRÄLDRAR BÖR ERINRAS OM ATT FÖRSTAÅRSELEVER INTE FÅR HA EGNA KVASTKÄPPAR.

"MAMMA! PAPPA! KOM!" skrek jag så att det måste ha hörts i hela kvarteret. "Vad är det du skriker om gumman?" "Brinner det nå´n stans?" det var min mamma och pappa, mamma i sina vardagskläder och det blonda håret uppsatt i en liten boll på huvudet, och pappa med sin blå och vit randiga pyamas och med sin vanliga svarta rufsiga morgonfrisyr. "Kolla!" sa jag och höll fram brevet framför ögonen på dom. "Ser ni?" sa jag och tryckte nästan upp papprena i ansiktet på dom. "Ja ja ja, vi ser, grattis gumman!" sa mamma och tryckte tillbaka brevet från sitt ansikte. "Ja, grattis!" sa min pappa, "men nu måste jag göra mig i ordning om vi ska hinna till diagongränden, du kan väll väcka Robyn?" sa han och gick mot sovrummet. "Med nöje" sa jag med ett leende på läpparna och gick mot skåpet med hinkarna och fyllde den med vatten, sedan kommer det roliga, jag hällde vattnet över Robyn! Det brukar jag göra när hon är jobbig eller om jag har tråkigt.
______________________________
Detta är min första Harry Potter-fanfiction, skriv gärna vad ni tyckte

Detta blev ganska långt, men jag hoppas att det blev bra
_______________________________________
Kapitel 2: Diagongränden

”Amanda din lilla skit!” skrek Robyn och satte sig spikrak upp i sängen efter att ha fått en hel hink full med iskallt vatten över sig. ”Robyn! Vad är det?” mamma hade kommit in i rummet. ”Men Amanda, jag har ju sagt att du inte får göra så mot din syster, hon kan bli förkyld!” sa hon när hon såg mig med en hink och en genomblöt Robyn som huttrade. ”Pappa sa att jag skulle väcka henne” sa jag och putade med läpparna. Mamma suckade. ”Jaja, men gör inte om det, och du Robyn, måste gå och duscha, nu, innan du blir förkyld” sa hon och gick ut ur rummet. Jag gick också ut, men var noga med att Robyn skulle se att jag sträckte ut tungan åt henne.
Jag läste igenom vad jag behövde till skolan igen. ”Varför får vi inte ha egna kvastar för” sa jag halvhögt, så att pappa, som satt precis brevid mig och läste the Daily prophet, skulle höra. ”Mmmh...” grymtade han till svar, som om han inte hade märkt mig. Eftersom att jag redan hade ätit frukost och borstat tänderna, gick jag och klädde på mig. Dagen till ära tog jag mina splitternya vita byxor och min svarta tunika. Det korta sandbruna håret rufsade jag bara till lite. ”Men oj vad du var finklädd då” sa Robyn som hade kommit in i mitt rum utan att jag hade märkt det. ”Får jag inte det eller? Föresten så är det här mitt rum, så UT!” sa jag och vände mig om mot henne. ”Förlåt då, och jaja, jag ska gå” sa hon och gick ut, vilket jag också gjorde.
”Vad fin du är!” sa mamma när jag kom in i vardagsrummet. ”Tack” sa jag, fast det måste ha märkts att jag inte var helt närvarande, för mamma frågade: ”Vad tänker du på?”. Jag avbröts i mina tankar. ”Eh, inget speciellt, bara att jag snart ska börja på Hogwarts, jag känner mig lite pirrig” sa jag, men fortsatte att stirra ut genom fönstret. ”Jag var också nervös när jag började skolan, men det är inget att vara rädd för, det går alltid bra” sa mamma. ”Och om du har tur träffar du kanske Harry Potter”. Namnet fick mig att vända mig om. ”Han finns inte” sa jag stelt. ”Men vad har fått dig att tro det?” sa mamma och gick mot mig. ”Om han ens finns så borde vi se honom i Diagongränden, han måste ju också köpa skolsaker” sa jag. ”Ja…” sa mamma lite drömskt. ”Robyn! Skynda dig! Vi måste åka snart om vi ska hinna!” ropade mamma plötsligt. ”Jag kommer! Jag kommer!” ropade Robyn tillbaka, och kom ganska fort till vardagsrummet. Hon hade på sig en lila kort klänning som passade hennes mörka hud perfekt, hon hade lockat det svarta glansiga håret och hon hade på sig ett par svarta klackskor på dom smala fötterna. ”Men vad har du på dig? Du ser ju ut som om du ska på finbjudning!” utropade mamma när Robyn kom in i rummet. ”Amanda är ju finklädd, så varför får inte jag?” sa Robyn och försökte se viktig ut, det misslyckades. ”Men du är ju överdrivet finklädd! Men gå sådär då, du hinner ändå inte byta om” sa mamma och kollade på klockan. Mamma småsprang till vår minibil, jag och pappa småsprang efter, och Robyn småsprang-snubblade fram på sina klackar.
Vi klämde oss in i den pyttelilla smutsiga vita bilen, mamma satte sig vid ratten, pappa satte sig brevid, Robyn satte sig bakom pappa, och jag satte mig bakom mamma. ”Men va inte så sur Robyn, vad är det som har hänt?” sa pappa och kollade bakåt mot oss. ”Mamma gillar inte hennes kläder” sa jag eftersom att Robyn inte svarade. ”Jag tycker att hennes kläder är jättefina, men dom passar inte just nu” sa mamma ganska stelt, och höll blicken helt stilla på vägen. ”Men Amanda har ju finkläder på sig!” sa Robyn, och om vi inte hade suttit i världens minsta bil, så hade hon nog ställt sig upp. ”Inte överdrivet fina kläder” sa pappa, för att mamma låtsades som om hon inte hörde. ”Det spelar ingen roll nu, har ni med er handelslistorna?” sa mamma, fortfarande lite stelt, men inte lika stelt som förut. ”Såklart, vad trodde du” sa Robyn i en oförskämd ton. ”Ja” sa jag och stirrade ut genom fönstret.
Mamma parkerade bilen precis utanför den läckande kitteln, vilket var ganska svårt eftersom att det var fullt med bilar på vägarna i London. Robyn knuffade ut mig ur bilen så att mina byxor blev smutsiga, vilket ledde till att jag tog upp en lerklump från marken och smetade på hennes klänning. ”Mamma! Hon förstör min klänning!” skrek Robyn. ”Men hon knuffade ut mig ur bilen så att mina byxor blev smutsiga!” skrek jag, fast inte lika högt. Mamma suckade, ”Jag tror inte att det var någon bra ide att ni tog på er finkläder” sa mamma. ”Men skynda er” sa pappa och höll upp dörren till puben åt oss.
”Diagongränden?” sa en skallig man som stod i disken och torkade glas. ”Ja, vad trodde du? Som om någon skulle äta här” sa Robyn och såg sig omkring men en äcklad min. ”Ditåt” sa mannen och nickade åt en dörr i kanten av rummet. ”Tack så mycket” sa pappa, medans mamma viskade något som lät som en utskällning till Robyn. När vi gick genom dörren såg jag bara en stor tegelvägg. ”Har dom murat igen här eller?” sa jag och kollade på mamma och pappa. ”Nejdå” sa pappa och pekade på några tegelstenar, plötsligt uppenbarade sig ett stort tegelvalv, och på andra sidan var det fullt med människor. ”Wow” var det ända jag fick ut, sedan sa mamma: ”Gillar du det?” och skakade mig lite, eftersom att jag stod helt stilla. Jag upptäckte att jag gapade, så jag stängde munnen. ”Kom nu! Jag vill ha en trollstav!” sa jag och knuffade mig fram mot trollstavsbutiken med dom andra tätt efter mig. ”Men sakta ner Amanda!” hörde jag pappa säga någonstans i den stora folkmassan.
När jag hade kommit in i trollstavsbutiken såg jag en gammal man stå i disken. Bakom honom fanns det hundratals, kanske tusentals lådor som det måste finnas trollstavar i. ”Och vad kan jag göra för dig då?” sa mannen, som måste var Mr Ollivander. ”Första året på Hogwarts?” jag nickade. ”Var har du dina föräldrar?” sa han medans han letade efter något bland lådorna. ”Jag gick i förväg, dom kommer snart” sa jag och gick närmare disken. ”Och vad heter du, min unge herre?” sa Mr Ollivander. ”Unga dam är det, och jag heter Amanda Grey” sa jag och rörde inte en min, men tittade ändå intresserat på trollstavarna som Mr Ollivander tog fram. ”Aha, uräkta mig, är du dotter till Helene och Amos Grey?” sa han. Jag nickade igen. ”Aha, 12 tum ekträ, drakhjärtesträng som kärna, Helenes trollstav, stämmer inte det?” sa han. ”Jag tror det” sa jag och gick lite närmare. ”14 tum askträ, enhörningshår som kärna” sa Mr Ollivander. ”Min pappas trollstav” svarade jag automatiskt. ”10 tum fläder, enhörningshår som kärna” sa han. ”Min systers” svarade jag, återigen automatiskt. ”Just det, den envisa lilla damen, hon går väll sista året på Hogwarts nu?” sa Mr Ollivander och slutade att studera trollstavarna. ”Mmm” sa jag, och kom just på varför jag var där. ”Ehum, Mr Ollivander, jag skulle köpa en trollstav” sa jag och gick ännu längre fram. ”Jag vet, medans vi har småpratat lite har jag funderat på om någon av de här skulle passa dig” sa han och höll fram en ganska kort trollstav mot mig, jag tog den och kollade på honom. ”Svinga med den” sa han, och jag svingade lätt med den, eftersom att Robyn hade svingat riktigt hårt med den, och hon höll nästan på att starta en orkan. Men inget hände när jag svingade med den. ”Hmm, inte den” sa han och gav mig en annan trollstav som var betydligt längre än den första. Jag svingade lite kraftigare med den, men jag sköt bara iväg en vit stråle som träffade en gammal porslinsfigur som gick i kras. ”Det gör inget, prova den här istället” sa han och gav mig en mellanlång trollstav som var väldigt tjock och knotig och grågrön med lite ljusbruna fläckar, och enligt mig, riktigt, riktigt ful. Jag tog det och svingade med den, riktigt hår så att den inte skulle passa mig. Det kändes som om något varmt for igenom mig när jag svingade med den, och porslinsfiguren blev genast hel igen. ”Perfekt!” utropade Mr Ollivander. ”13 ½ tum pilträ, fenixfjäder som kärna” sa han. Precis då kom mamma, pappa och Robyn in i butiken. ”Åh, där är du ju Amanda!” utropade mamma och omfamnade mig. ”Varför sprang du bara iväg för?” sa hon och släppte mig. ”Jag sa ju att jag ville ha en trollstav” sa jag. ”Trollstaven kostar 6 gallioner, om hon ska ha den” sa Mr Ollivander. ”Åh Ollivander, jag såg inte att du var här” sa mamma och började gräva i sin väska efter pengar, hon lämnade fram pengarna jag fick trollstaven i en ask och tackade.
”Spring inte ifrån oss igen” sa pappa medans vi gick utanför affärerna. Jag låtsades inte höra. ”Kan inte jag få en katt” frågade jag. ”Vi får se” sa mamma. ”Snääääääälla” sa jag och försökte se så gullig ut som möjligt. ”Hmmmm.., okej då” sa mamma och log sitt ’snäll mamma’ leende. ”Va!? När jag började på Hogwarts frågade jag också om en katt, men nejdå, jag fick para en ful, äcklig, slemmig padda!” sa Robyn och nöp mig utan att det syntes. ”Men vi hade inte så mycket pengar då” sa pappa och log sitt ’snäll pappa’ leende. ”Men först ska vi köpa dina böcker, klädnader och skolsaker” sa mamma och styrde oss mot klädbutiken. När vi kom in såg jag en massa hyllor med alla sorts klädnader man kunde tänka sig. ”Första året på Hogwarts?” sa en kvinna som helt plötsligt stod framför oss. ”Ja” sa mamma med ett leende(ni kanske har fattat att min mamma gillar att le). ”Ställ dig här vännen” sa kvinnan och pekade på en pall. Jag ställde mig försiktigt upp på pallen, för jag har ett hemskt dåligt balanssinne, och får höjdskräck på bara någon meter. Jag svajade ganska mycket verkade det som, eftersom att kvinnan sa till mig att stå still. Jag såg mig runt, och upptäckte en flicka i min ålder. Hon hade långt burrigt brunt hår, men hon verkade inte lägga märke till mig. Jag fortsatte att stirra på henne, och när hon såg mig så vände jag huvudet så fort att jag svajade till och ramlade ner från pallen. Flickan såg det och skrattade lite åt mig, jag reste mig upp och upptäckte att jag stirrade på henne. Jag ställde mig upp på pallen igen, men slutade av någon anledning inte att kolla på flickan, jag fattade inte vad det var för något som var så speciellt med henne, men jag kunde inte sluta kolla på henne. ”Jag heter Hermione” sa flickan, och jag upptäckte att hon stirrade på mig som jag på henne. ”Jag heter Amanda” sa jag. ”Jaha, jag trodde att du var en pojke” sa hon och rodnade lite. ”Du är inte den första” sa jag och log lite. ”Nähä, vilken tur. Har du trollkarlssläkt?” frågade hon. ”Ja, har du?” frågade jag och hejdade mig från att ta ett steg fram på pallen, eftersom att jag skulle ramla då. ”Nej, mina föräldrar är mugglare” sa Hermione och log. ”Smutsskalle” mumlade jag tyst. ”Ursäkta, vad sa du? Jag hörde inte riktigt” sa hon. ”Åh, äh, inget” sa jag, nu var det min tur att rodna, jag och min stora mun! “Du kan gå ner nu” sa kvinnan plötsligt. Jag hade plötsligt inga svarta tygbitar eller nålar på mig längre, jag stod i mina vanliga kläder. Jag gick ner från pallen och såg att Hermione också hade gått ner från sin pall. Hon kom fram till mig. ”I vilket elevhem hoppas du att du kommer hamna i?” frågade hon och tittade på mig. ”Gryffindor, alla i min familj är därifrån” sa jag. ”Jaså, jag hoppas också att jag hamnar i Gryffindor” sa hon och log. ”Har du något syskon? Jag har inga” sa hon, eftersom att jag inte sa något. ”Jag har en adopterad storasyster som ska gå sista året på Hogwarts i år, konstigt att hon också är en häxa” sa jag. ”Jaså, jag tycker att det är kul att hon är häxa, då har ju du en tuff storasyster som kan skydda dig från alla som är taskiga mot dig” sa Hermione och skrattade. ”Nja, hon är nog världens fegaste, hon skriker så fort hon ser en spindel” sa jag och skrattade också. ”Kom nu Amanda” sa mamma. ”Vi ses väll på Hogwartsexpressen” sa Hermione och log mot mig medan hon gick till sina föräldrar som ropade på henne också.
”Nästa! Bokhandeln!” utropade pappa, nu var det hans tur att styra oss till nästa affär. Där inne var det inte så trångt, men det var ändå svårt att ta sig fram bland alla hyllor. ”Mamma, kan inte jag få den här?” sa jag och pekade på en bok som hette ”Hogwarts historia”. ”Du får köpa den för egna pengar, du ska ju få en katt av oss” sa mamma och fortsatte titta bland böckerna. ”Tänker du köpa det där skräpet” sa en rödhårig kille med fräknar som helt plötsligt stod bakom mig. ”Ja, är det något fel med det eller?” sa jag irriterat. ”Det är ju bara tjejer som läser den ju” sa han. ”Men då är det väll inget fel med att jag läser den” sa jag och misstänkte att han trodde att jag var en kille. Han vände sig om, ryckte på axlarna och gick iväg. ”Jag letade efter en skylt på vad den kostade, och jag såg att det var rea på den, den kostade ’bara’ 30 gallioner. Jag grävde i min plånbok efter pengar. Jag hade sparat halva sommaren och resultatet var 70 gallioner. ”Bättre än inget” sa jag och gick till kassan. ”Det är inte många som köper den här boken” sa kassören och log. Jag la fram pengarna, tog påsen och gick. ”Här är dina böcker” sa pappa och flåsade, han bar på en riktigt stor hög med böcker som han la på disken. ”Jag vägrar att bära allt det där!” sa jag och backade. ”Nejnej, jag bär det” sa pappa och suckade. Sedan gick vi till dom andra affärerna och köpte det jag behövde. Till sist kom vi till djuraffären, som jag hade längtat efter!
I djuraffären fanns det massvis med djur, men jag fastnade direkt för en svart liten katt som låg mitt på golvet. Jag tog upp den, den hade lång rak burrig päls. ”Kan jag inte få den här, mamma?” sa jag och höll upp katten framför henne. ”Vilken sötnos! Det är klart att du kan få honom!” sa mamma och började gulla med den. Jag drog den ifrån henne och gick till kassan. ”Å, den här lilla kissen! Alla som ser den verkar vilja ha den, dom tar upp den, gullar med den, och blir sedan bortdragna av sina föräldrar. Du har tur! 10 gallioner för den, mat kostar 15 siklar per burk” sa mannen i kassan. Mamma la fram en matskål, en vattenskål, en klöspinne, och några kattleksaker på disken. ”Det blir 15 gallioner och tre siklar” sa mannen, och mamma började gräva i sin handväska och gav pengarna till mannen. ”Du ska få heta… Amortentia!” sa jag medan jag strök kattens päls.
Nu satt vi återigen i minibilen, jag med Amortentia i knät, Robyn med en hög trave skolböcker i knät, pappa med mina skolböcker i knät, och mamma med en karta i knät. ”Jag hörde att du pratade med någon i klädaffären, vem var det?” sa mamma medan hon försökte att koncentrera sig på både kartan och på vägen. ”En tjej bara” sa jag. ”Vad då för tjej?” sa mamma. ”Någon som också ska börja på Hogwarts i år” sa jag. ”Vad hette hon då?” sa mamma. ”Hermione, hon är mugglarfödd” sa jag och märkte att Amortentia morrade åt Robyn. ”Jaså” sa mamma och lät inte lika intresserad längre. ”Så intressant” sa pappa, som verkade vilja höra mer om Hermione. ”Mm” sa jag, som koncentrerade mig på Amortentia. ”Hade hon några syskon?” sa pappa. ”Nej, men jag berättade om Robyn” sa jag, och Robyn kollade surt på mig. ”Och exakt, vad sa du?” sa Robyn till mig. ”Jag sa ’hon är nog världens fegaste, hon skriker så fort hon ser en spindel’ exakt” sa jag och flinade. ”Din lilla…” var det ända Robyn han säga, för hon blev avbruten av mamma. ”Nu är vi framme” sa hon. ”Äntligen!” utropade jag och sprang ut ur bilen med Amortentia i famnen. Efter mig gick Robyn som konkade på sina böcker och andra skolsaker, pappa med mina skolsaker, och mamma med sin karta och bilnyckeln.

NiceNiceNice! Bara så att du vet, om det var meningen att det skulle vara en länk hit på din forumsignatur så funkar det inte.