~Severus~

3 juli 1971

Severus slog upp ögonlocken så fort han hörde den svaga dunsen av papper som landade på dörrmattan. Hjärtat började banka hårt, han flög snabbt upp ur sängen och sprang ut ur sitt rum till vardagsrummet.

Innanför dörren låg den lilla högen av brev. Severus plockade upp dem i handen och började noggrant läsa vem de var adresserade till.

Efter att ha gått igenom breven suckade han tung och lade dem på bordet i vardagsrummet. Inget var till honom. Han suckade igen och gick tillbaka in i sitt rum.

Han satte sig på sängen och knäppte händerna i knäet. De senaste veckorna hade han bara gått och väntat på brevet. Brevet som skulle komma med en inbjudan att börja på Hogwarts. Men det hade inte kommit. Han var orolig, tänk om det inte skulle komma alls. Tänk om han skulle få bli mugglare för alltid.

Egentligen visste han att det inte kunde vara så, han hade visat tecken på att vara trollkarl innan han ens kunde prata, hade hans mamma sagt. Och de senaste åren hade han letat fram hennes gamla skolböcker och läst om magi, han hade till och med lyckats utföra några besvärjelser. Nej, Severus var säker på att han inte var någon mugglare, som hans pappa. Severus kastade en arg blick på väggen, han visste att på andra sidan låg hans mor och far, Eileen och Tobias, och sov.

Tobias var mugglare, han kunde ingenting om magi, och han ville aldrig prata om det. Han hoppades säkert att Severus inte skulle få något brev.

Severus sparkade argt till ett av benen på skrivbordsstolen, det murkna träet gav vika direkt och stolen föll ihop med ett brak. Severus lyssnade spänt efter röster, men hörde inga, Eileen och Tobias hade inte vaknat av skrällen.

Han stirrade svartögt på den trasiga stolen. Om han inte fick brevet, om han inte blev antagen till Hogwarts, då skulle han rymma. Han vägrade gå tillbaka till mugglarskolan efter sommarlovet. Alla på hela skolan verkade hata honom, han kunde inte gå någonstans utan att bli fälld eller få höra glåpord.

Eller föresten, han var inte hatad av riktigt alla. Lily Evans hatade honom inte. Hon var häxa, Severus hade sett det för två år sedan och berättat det för henne, sedan dess hade hon varit hans bästa vän, enda vän. Hon var snäll, det kunde han inte neka till, han tyckte om Lily Evans, men hon var populär i skolan, alla gillade henne och hon var alltid omgiven av vänner.

Severus gillade inte folkmassor, han blev nervös och vågade inte prata. Att alla tittade snett på honom var gång han växlade ett ord med Lily var även det en bidragande faktor till att han försökte hålla sig för sig själv. Men när han och Lily var ensamma pratade han, då kunde han sitta i timmar och bara prata, om helt onödiga saker, Lily lyssnade alltid, han påminde henne ideligen om sitt grubblande över brevet från Hogwarts som aldrig tycktes komma. Hon verkade dock inte lika bekymrad över det, kanske hon inte ens väntade sig att det skulle komma.

Severus lade sig ner på sängen och tittade upp i trätaket där fläckar av gamla fuktskador trängde igenom. Om jag rymmer ska jag fråga Lily om hon vill följa med. Han var osäker på vad hon skulle svara, hon verkade inte gilla det här stället något vidare. Men hennes familj å andra sidan, hon skulle aldrig rymma från sina föräldrar eller sin syster, de älskade henne långt mycket mer än Severus föräldrar älskade honom, det hade han märkt.

Han hade hälsat på dem några gånger, Lilys föräldrar hade varit trevliga mot honom, fastän han såg konstig ut med sin gulaktiga hy och näsan som var helt oproportionerlig och alldeles för stor för den magra kroppen. Nej, Mr och Mrs Evans var godhjärtade människor, och Lily skulle aldrig kunna lämna dem.

Severus blåste bort en svart strimma av flottigt hår som hade ramlat ner i ansiktet. Tänk om han blev antagen till Hogwarts, men inte Lily, då skulle han bli tvungen att lämna henne ändå, de skulle inte ses på hela skolåret. Det var en tråkig tanke, men kanske han skulle hitta någon ny vän på Hogwarts. Tanken värmde honom inombords, Eileen hade berättat hur bra allt var på Hogwarts, hur snälla alla var. Inga elaka mugglarbarn skulle mobba honom där. Han kanske skulle hitta massor av nya vänner, trollkarlsvänner. Severus log. Sedan kom han ihåg att brevet inte hade kommit idag heller. Hans leende dog tvärt.

Han reste sig upp ur sängen och klädde på sig. Ett par röda byxor som var alldeles för stora, de hade tillhört Tobias en gång i tiden och hade lappar på båda knäna, och en gul, smutsig t-shirt. Det var lördag, klockan närmade sig halv sju på morgonen. Eileen och Tobias skulle inte vakna den närmaste timman, Severus var klarvaken, han bestämde sig för att gå ut.

Aaw, Severiii

severus.....

3 juli 1971 forts.

Solen sken utanför, den brände mot hans svarta hår. Severus gick längs med Spinners End ner mot byn. Han visste inte vart han var på väg. Antagligen skulle fötterna leda honom hem till Lily, även om det var föga troligt att hon var uppe såhär dags.

Allt var tomt, marknaden som alltid hölls på lördagar skulle öppna om någon timma, men för tillfället var allt tyst. Hela byn sov. Mugglare. Tänkte Severus argt och sparkade till en sten. Den for iväg tills den stötte emot en blå, blänkande sko. Severus tittade förvånat upp, och såg ansiktet på flickan som stod framför honom.

"Snape", sa Petunia Evans och såg nedlåtande på honom.
"Petunia", nickade Severus till svar, i en minst lika ointresserad ton som Petunia. "Vet du vart Lily är?" Petunia såg ut som att hon visste men inte tänkte säga enbart för att reta honom.

"Hon gick hemifrån för tio minuter sedan, hon skulle gå hem till David Fletcher, hennes pojkvän." Hon hånlog mot Severus vid det sista ordet. Severus som var ett huvud kortare än Petunia såg hennes gigantiska framtänder sticka ner under överläppen som om hon vore en häst.
"Okej", svarade Severus och gick förbi Petunia.

Hon trodde antagligen att Severus var kär i Lily, och ville få honom svartsjuk på den där David Fletcher. Det var fler som trodde att Severus var kär i Lily, hela skolan i princip. Men Severus hade aldrig varit kär i Lily, han hade aldrig varit kär i någon, han trodde inte att han någonsin skulle bli kär. Det verkade bara konstigt.

De andra pojkarna i skolan umgicks aldrig med flickorna, och flickorna höll sig ifrån pojkarna, tills de blev ihop. Varje dag var det några nya som blev ihop, det hade börjat de senaste åren. Severus tvivlade på att de ens var kära i varandra, det var bara en trend som skulle gå över.

Severus var så djupt försjunken i sina tankar att han inte såg den rödhåriga flickan som kom springandes emot honom förrän hon var framme vid honom och hade slagit sina armar runt honom.

"Severus", sa hon glatt när hon drog sig ifrån deras omfamning. "Jag trodde inte du skulle vara ute såhär dags."
"Nej, inte jag heller", började Severus. "Du alltså." Lily skrattade och drog handen genom håret. Hennes ansikte var fullt av fräknar och ögonen lyste värmande gröna.

"Ska vi gå?" frågade Lily och pekade mot lekparken som låg på andra sidan vägen. Severus nickade.

De satte sig på varsin gunga. Snart gick Petunia förbi. Hon snörpte på munnen när hon såg att de satt tillsammans men sade ingenting utan passerade.

"Så du är ihop med David Fletcher?" frågade Severus.
"Nej, det är jag verkligen inte", sa Lily och lät både arg och förvånad. "Sa Petunia det?"
"Mm."
"Det är jag inte", sa Lily "Men han lyssnar på the Kinks, och du skulle se alla hans vinylskivor!" Hennes ögon vidgades och hon sträckte ut händerna som för att visa något gigantiskt. "Han har en hel bokhylla full, jag önskar att jag också hade så många." Severus nickade och log, Lily gestikulerade alltid överdrivet mycket när hon blev exalterad. Han gillade det.

"Men han är snygg va?" frågade Severus och flinade mot Lily.
"Det är han väl, eller ja, alla andra tjejer i skolan tycker ju det", sa Lily och ryckte på axlarna.
"Men vad tycker du?"
"Jag vet inte", började Lily och gungade lite fram och tillbaka. "Jag tror inte jag har varit kär någon gång, och jag vet inte om jag någonsin kommer bli det heller." Severus kunde inte undgå att le.
"Jag förstår vad du menar."

"Ska vi blanda blod?" frågade plötsligt Lily och stannade gungan. Hennes ögon lyste av exaltering och de vita tänderna blottades i hennes breda leende.
"Blanda blod?" frågade Severus.
"Och lova att vi aldrig ska bli kära? Som ett löfte vi aldrig får bryta."
"Det räcker väl om vi bara lovar det?"
"Är du rädd, Sev?" frågade hon och flinade retsamt.
"Nej."
"Okej, då blandar vi."
"Men.."
"Då är du rädd."
"Okejdå, vi blandar väl blod då."

Lilys leende blev bredare. Hon drog ut en hårnål ur håret och bet på den.
"Den är ganska vass, det borde funka." Utan att tveka en sekund pressade hon in nålen i sin vänstra tumme. En droppe av mörkrött blod trängde upp genom huden och började snart rinna i en bana nerför tummen.
"Din tur", hon räckte nålen till Severus.

Han tog emot den och tittade tvekande på den i några sekunder. Sedan tryckte han in den i tummen. Han var tvungen att trycka hårt, det gjorde ont, men han var tvungen, han ville inte att Lily skulle tycka att han var feg. Till slut fick han fram en bloddroppe.

Lilys tumme var nu täckt av blod. De pressade tummarna mot varandra.
"Nu ingår vi ett löfte att aldrig någonsin bli kära, den som bryter det löftet ska vi.. slå.. hårt!" Severus började skratta under Lilys framimproviserade tal. Hon sparkade till honom på skenbenet.
"Tyst, det här är viktiga saker vi håller på med, du kan inte börja skratta då!"
"Nej, förlåt."
"Lovar du, Severus Snape, att hålla detta löfte, och slå den som bryter det?"
"Jag tänker inte slå dig om du bryter det", sa Severus förvånat. "Och inte mig själv om jag bryter det heller."
"Men sluta förstöra då."
"Okejokej, ja, jag lovar."
"Bra", sa Lily glatt och drog till sig sin blödande tumme, blodet rann fortfarande ur såret. Severus blod hade redan börjat koagulera.

Han böjde sig ner och rev av en bit av den gula t-shirten, sedan lindade han tygbiten hårt runt Lilys tumme.
"Som en krigsskada", sa Lily stolt och tittade på sin bandagerade hand. Severus nickade och log. Han tänkte att om han någonsin skulle bli kär i en tjej så skulle det vara någon som Lily.

---

En vecka senare vaknade Severus av att Eileen satt på sängkanten och lutade sig över honom.
"Severus, vakna", han slog upp ögonen och såg sig yrvaket omkring, Eileen log brett och ögonen lyste.
"Vad?" frågade Severus.
"Du har fått post", sa Eileen och höll fram ett kuvert. Severus satte sig käpprakt upp i sängen och tog emot kuvertet. Hans fingrar darrade förväntansfullt då han läste sitt namn. Han tittade upp på Eileen som log stort och nickade.
"Öppna det." Severus öppnade kuvertet och drog försiktigt ut pergamentpappret inuti. Det var det, det var antagningen till Hogwarts.
"Hogwarts", viskade Severus. "Jag ska börja på Hogwarts", han kände hur mungiporna drogs upp mot öronen, han slog armarna runt Eileen och hon kramade honom tillbaka.
"Jag sa ju att det skulle komma", sa Eileen. "Du är en trollkarl, Severus." Severus fick inte fram något, han kunde bara fortsätta att le bredare än han någonsin gjort förut. Plötsligt fick han se Tobias i dörröppningen. Han såg bister ut.
"Pappa", sa Severus halvt kvävd av Eileens omfamning. "Jag ska börja på Hogwarts."
"Jo, jag hörde det", sa Tobias entonigt.
"Du kan väl visa lite entusiasm?" frågade Eileen. "Ser du inte hur viktigt det är för honom?" Tobias stod tyst och tittade fortfarande bistert på Severus. Han öppnade munnen för att säga något, men blev avbruten av en hård knackning på ytterdörren, och utan att vänta på svar smälldes den upp och Lily kom inspringandes i Severus rum.
"Severus!" Ropade hon och viftade med ett likadant brev som det Severus hade fått. "Du har också fått det! Jag visste väl det!" Hennes ansikte strålade av glädje. Det var bättre än Severus hade vågat hoppas på. De skulle börja på Hogwarts tillsammans. Lily hoppade glatt upp i sängen och kramade Severus och Eileen. Bakom deras ryggar kunde Severus se hur Tobias tyst gled ut ur rummet.

---

Severus.

Lucie, du och din kärlek för Snape... Blir nästan lite rädd xP

Hejsan! Av någon störig anledning så förvandlas mina citationstecken till frågetecken när jag lägger upp nånting här. Störig som f*n jag vet, ska ändra allt men det tar lite tid.

---

1 september 1971

Severus skulle aldrig glömma första gången han klev in genom dörrarna till Hogwarts. Han höll sig nära Lily, de andra pratade exalterat med varandra, Severus kunde inte få fram något, han var för nervös.

De blev inledda i Stora Salen av en gigantisk man, eller pojke, Severus kunde inte fastställa hans ålder, men han måste vara jätte, Eileen hade nämnt någon gång att det fanns jättar i trollkarlsvärlden.

Jätten hette i alla fall Hagrid, han hade lett dem från tåget till båtarna som hade tagit dem över sjön till slottet. Nu ledde han dem genom Stora Salen, fram till honnörsbordet som stod längs med den bortre väggen. Framför bordet stod en liten pall på vilken det låg en gammal solkig hatt.

"Sorteringshatten", viskade Lily och kramade Severus hand. Severus nickade, Eileen hade berättat för dem om sorteringshatten, och om vilka elevhem som fanns.

Severus tittade nervöst på de fyra långborden som stod i salen. Ungdomar i åldrarna tolv till sjutton satt vid dem och betraktade nykomlingarna med förväntansfulla blickar, alla var iförda svarta klädnader, likadana som den han själv hade på sig, eller inte riktigt, eftersom den han hade på sig var begagnad, Eileen hade velat ge honom en ny men Tobias hade vidhållit att de inte hade råd. De hade aldrig råd.

En man med långt gråsprängt hår och skägg som suttit i mitten av honnörsbordet hade nu rest sig, han var lång och smal och iförd en lila klädnad. Severus tyckte att hans blick stannade på honom flera gånger och han tittade nervöst bort.

"Välkomna till Hogwarts, jag heter Albus Dumbledore och är rektor här på skolan. Jag ska börja med att överlämna ordet till Sorteringshatten, varsågod", fortsatte han och sträckte fram en handflata mot sorteringshatten.

Severus och Lily utbytte menande blickar, Albus Dumbledore verkade vara lite konstig. De riktade blickarna mot hatten istället, och hoppade båda till då den började röra på sig och en rynka i mitten öppnades som en mun och hatten började sjunga.

Efter sången, som, möjligt, hade gjort Severus ännu mer förvirrad, reste sig en kvinna som suttit vid honnörsbordet. Hon var iförd en grön klädnad och ett par fyrkantiga glasögon, hennes hår var stramt uppsatt och hennes hållning var rak, Severus tyckte att hon såg sträng ut.

"Jag heter Minerva McGonagall, och är biträdande rektor", sa hon och stirrade med en hård blick på Severus och de andra innan hon lyfte ett pergamentstycke framför sig. "När jag ropar upp era namn går ni upp och sätter er på pallen och tar på er Sorteringshatten, när ni har blivit sorterade lägger ni tillbaka hatten och går och sätter er vid det bord ni har blivit placerade vid." Hon höjde pergamentet och läste.

"Florence Adams", läste hon. En liten flicka med kort brunt hår klev långsamt fram ur klungan. Hon såg vettskrämd ut när hon lyfte hatten och satte den på huvudet, den var för stor för henne och dolde nästan hela hennes ansikte. Allt var tyst i några sekunder, sedan skrek hatten: "SLYTHERIN!" Lärarna och de elever som satt vid Slytherinbordet applåderade när Florence Adams tog av sig hatten och sprang ner till Slytherinbordet för att sätta sig.

"William Andersen", ljöd professor McGonagalls röst och en blond, stor pojke klev upp och tog på sig hatten.
"HUFFLEPUFF!" Skrek hatten.
"Vart tror du att du hamnar?" viskade Lily.
"Jag vet inte", viskade Severus.
"Vart vill du hamna?" frågade Lily envist. Severus lät blicken vandra mellan de fyra borden.
"Jag vet inte.. Vart vill du hamna då?" frågade han.
"Jag vet inte?", mumlade Lily. "Sev.."
"Ja."
"Vi kommer fortfarande vara vänner va? Om vi inte hamnar i samma." Hon kramade hans hand.
"Det är klart", viskade Severus och kramade hennes hand tillbaka.
"Isaac Avery", läste professor McGonagall och en lång pojke med brunt hår och svart blick skred fram och satte på sig hatten.

"SLYTHERIN", ropade den innan Avery hunnit sätta sig till rätta. Han log belåtet och skred ner till Slytherinbordet.

"Sirius Black", ropade professor McGonagall och en mörkhårig pojke trängde sig förbi Severus och Lily och satte ivrigt på sig Sorteringshatten. Hatten funderade i några sekunder, och ropade sedan: "GRYFFINDOR!" Sirius Black sprack upp i ett brett leende och sprang ner till Gryffindorbordet.

"Min mamma sa att hatten pratar med en", viskade Severus.
"Vad tror du den säger?" frågade Lily.
"Vet inte."

"Lily Evans." Lilys hand klämde till hårt om Severus när hennes namn blev uppropat. Severus kramade hennes hand och släppte sedan. Lily tittade på honom, sedan vände hon sig om och gick fram till pallen. Hon drog på sig hatten och satte sig ner. Severus väntade spänt på vad hatten skulle säga. Efter några sekunders tystnad ropade den: "GRYFFINDOR!" Lily andades ut, lade tillbaka hatten och gick bort till Gryffindorbordet.

Severus tittade på henne. Hon hade satt sig bredvid Sirius Black som genast hade skakat hand med henne. Severus tänkte bittert att hon skulle bli minst lika populär här som hon hade varit på deras förra skola. Han vände sig åter mot hatten som nu placerade någon i Ravenclaw.

Professor McGonagall hade nu kommit till L och ropade upp: "Remus Lupin." En mager pojke med bruna ögon och ljusbrunt hår klev fram och drog på sig hatten. Han såg nervös ut, eller närmare bestämt livrädd.

"GRYFFINDOR!" Ropade hatten. Remus Lupin såg fortfarande rädd ut när han gick och satte sig vid Gryffindorbordet. Severus började bli otålig, varför skulle hans efternamn börja på just S? McGonagall läste vidare, snart var hon framme vid O.

"Ivan Ossoinak", ropade hon, Ivan Ossoinak var en liten rund pojke med mörkt hår som räckte honom till skulderbladen, han gled långsamt fram och tog på sig hatten, den var tyst i några sekunder, sedan ropade den: "RAVENCLAW!" Ivan Ossoinak gled ner till Ravenclawbordet och McGonagall fortsatte.

"Peter Pettigrew", ropade hon och en pojke som såg ut att vara minst två år yngre än alla de andra klev fram till hatten. Severus trodde att hela pojken skulle försvinna in under hatten, så liten som han var, men den vilade på hans axlar. Hatten funderade en stund, sedan ropade den: "GRYFFINDOR!" Peter Pettigrew drog glatt av sig hatten och trippade ner till Gryffindorbordet. Där gjorde sig Lily nu bekant med sina nya klasskamrater. Severus tittade bittert på dem.

"James Potter", ropade professor McGonagall och Severus blev tillknuffad av en svarthårig pojke med glasögon.
"Oj, ursäkta", sa han innan han skyndade fram till hatten. Han satte sig ner och drog på sig den.

"GRYFFINDOR!" Ropade den. James Potter såg nöjd ut och satte sig bredvid Peter Pettigrew vid Gryffindorbordet. Severus lyckades fånga Lilys blick, hon log mot honom, han log inte tillbaka.

"Virgo Rudolph", ropade McGonagall. Virgo Rudolph hade kort blont hår och glasögon. Han satte sig och drog på sig hatten.
"SLYTHERIN!" Ropade den så fort Virgos ansikte hade försvunnit under tyget. Virgo log belåtet och satte sig vid Slytherinbordet.

"Severus Snape", ropade professor McGonagall. Severus kände genast hur det började hetta i kinderna, han gick långsamt upp till pallen. Alla i hela salen tittade på honom. Han satte sig ner och drog snabbt på sig Sorteringshatten. Den gled ner över ögonen och han var glad att han slapp se på sin publik.

"Du har ett läshuvud känner jag", viskade hatten. "Du kommer att lyckas bra om du kan kontrollera din ilska. Du har uppenbarligen gått igenom mycket lidande? Du måste lära dig att vara bland människor och hur du ska få dem att acceptera dig. Jag tror att du kommer få det bäst i... SLYTHERIN!"

Severus hörde hur eleverna vid Slytherinbordet applåderade, han drog av sig hatten och lade tillbaka den på pallen varefter han gick ner och satte sig vid Slytherinbordet.

En pojke i sjuttonårsåldern med blont hår räckte fram handen och pressenterade sig som Lucius Malfoy, Severus pressenterade sig tafatt, han tittade upp på Sorteringshatten och tänkte på vad den hade sagt. Han måste lära sig hur han ska få människor att acceptera honom. Vad hade den menat med det? Han vred på huvudet och tittade på Lily vid Gryffindorbordet. Helst av allt ville han gå till henne och lämna salen så att de kunde prata bara de två om vad hatten hade sagt till honom.

Den sista som professor McGonagall ropade upp var en pojke som hette Samuel Zacco, han placerades i Slytherin. När han hade satt sig mitt emot Severus reste sig Albus Dumbledore upp igen.

"Nu när alla har blivit sorterade är det några viktiga saker som jag måste tala om för er..."
"Severus", väste Virgo Rudolph och drog Severus närmare.
"Vad?" viskade Severus förvånat.
"Du vet att vi Slytherinare måste hålla ihop va?"
"Va?" frågade Severus.
"Din rödhåriga kompis", Virgo knyckte med huvudet i riktning mot Gryffindorbordet. Severus tittade åt det hållet.
"Lily?"
"Jasså, är det så hon heter? Jag såg att du tittade på henne."
"Ja?"
"Hon är från Gryffindor", viskade Virgo allvarligt. "Hon är fiende, förstår du?" Severus tittade på Lily igen.
"Han har rätt", viskade Samuel Zacco som hade hört konversationen, han lutade sig nu över bordet och tittade allvarligt på Severus. "Du kan inte vara vän med henne längre." Severus svalde, han tänkte säga något om att han inte tänkte sluta vara vän med Lily fastän hon var fiende, men hann inte för både Virgos och Samuels huvuden vändes mot Dumbledore då hans röst ekade högre i salen.

"Nu när alla är medvetna om alla risker som finns på Hogwarts, så kan vi äta." Severus tyckte åter att Dumbledores blick stannade vid honom innan han satte sig ner, och han kände sig plötsligt väldigt liten.

---

åhhh.............

Väldigt bra story. Kan vara värd att följa. Gissar att det utspelar sig på samma sätt som "Dödsrelikerna".

Litet stavfel. pressenterade. Det ska vara presenterade.

I övrigt mycket bra story.

Haha, Lu!!! hiloven irenranilaven moliveg älorin evenku tinövonlet... ♥