Av hela mitt hjärta.

Jag blir nästan tårögd!All kärlek till er! ♥
Och bara för att ni e så snälla så kommer ett kapitel till...
Kapitel 30:
Olivia:

Den här veckan gick ovanligt snabbt och till sist så var det dags för den första Quidditch tävlingen, Slytherin mot Hufflepuff. Jag visste att ingen utom jag skulle heja på Slytherin i Gryffindor, men jag kunde inte låta bli att ge folk ilskna blickar när de ropade "HUFFLEPUFF". Jag visste att det var dumt, men Cilla skulle vinna, det var bara så!

När de grönklädda spelarna kom ut på planen såg jag hur Cillas blick spanade bort mot Gryffindor läktaren där jag satt, jag kunde inte låta bli, och ropade:
- Kom igen Cilla! Du är bäst!
Jag fick en hel del konstiga blickar, men stirrade bara tillbaka innan jag kastade en blick mot Cilla igen. Hon rodnade, men såg glad ut.

- Alla sitter upp på sina kvastar!
Madam Hooch röst ekade och tystade ner sorlet från de förväntansfulla åskådarna.
Spelarna satte upp och gjorde sig redo för avspark.
Madam Hooch blåste en lång signal i visselpipan och de båda laget sparkade ifrån och intog sina positioner.
En lång och en kort vissla ljöd, bollarna släpptes ut och spelet var igång.

Vet att det blev ett kort kapitel, men tänkte skriva om matchen i Cillas perspektiv....

All kärlek till dig och din fanfictionen.
Tack för ett super bra kapitel, igen. ♥

Nawww, okej, nu börjar jag nästan gråtta! ♥♥♥♥♥♥
Kapitel 31:
Cilla:

Väl uppe i luften kände jag mig lugn, men jag iakttog Joanne och noterade varenda detalj av de rörelserna hon utförde. Två gånger försökte hon lura mig till att tro att hon sett kvicken, men jag hade snabba reflexer och noterade att det bara var en bluff. Hon gav mig ett uppgivet leénde men jag mindes Johannes varnande ord och tog henne inte på allvar, men jag log artigt tillbaka.

En gång tyckte jag mig se en skiva av glänsande guld glittrande i solskenet, men när jag kollade närmare fanns inget där. Men när Hufflepuff ledde med femtio mot noll var jag helt säker. Den Gyllene Kvicken cirklade runt Hufflepuffs målstolpar. Det var bara det att Joanne tyckytes ha sett det också. Vi började susa framåt under publikens hejarop och med en meter kvar låg vi jämsides. Jag lyckades knuffa undan hennes arm och...Ja!
- Yes! skrek jag.
Publiken hurrade och jag cirklade ner, omgiven av mina lagkamrater som skrattade och gjorde sitt bästa för att krama om mig när jag fortfarande satt på kvasten med Kvicken hårt sluten i min näve.

På marken såg jag Olivia komma rusande för att gratta mig och jag kramade skrattande om henne. Den som kramade om mig allra sist var Johannes. Jag kände hur det riktigt värmde i bröstet när hans starka armar lyfte upp mig i luften. Jag var gladare än jag varit på länge.

All kärlek till dig och din fanfictionen.
Tack för ett super bra kapitel, igen. ♥

♥
Skriver mer när jag hinner, ska till farmor imorgon och i övermorgon och vet inte om jag kommer att få något tillfälle att skriva mer där, men jag lovar att jag tar varje tillfälle jag kan, och hoppas att det blir så snart som möjligt, men jag ska upp tidigt imorgon och måste gå och lägga mig nu!
♥

Jättebra♥

Nawww, tack!♥
Tänker skriva ett långt kapitel nu...
Kapitel 32;
Olivia:

Hela fredags kvällen satt jag och Cilla i biblioteket och skrev olika uppsatser som skulle in veckan därpå. Klockan 21:00 körde madam Pince ut oss med en sträng min, så vi vågade inte säga emot. Vi skiljdes åt och Cilla tog trapporna ner, medans jag fortsatte upp mot Gryffindortornet. Jag kluddade nerbdet sista på min uppsats om Använding av Månstenen och dess egenskaper för professor Snape, den lärare jag tyckte minst om. Jag samlade ihop mina skaer och släpade fötterna efter mig hela vägen upp till sovsalen, där jag la mina saker på nattduksbordet och drog på mig pyjamasen och kröp ner under det varma och fluffiga täcket. Det sista jag tänkte var att jag inte hade skrivigt till mamma och pappa än.

Nästa morgon vaknade jag klockan 9:47 enligt väckarklockan. Jag gäspade stort och gnuggade sömnen ur ögonen innan jag satte mig upp och gäspade ännu en gång. Sedan klev jag upp och bytte om till en vanlig mugglar-utstyrsel. Jag blev påmind om brevet jag tänkte skriva och tog med mig ett stycke pergament, en fjäderpenna och ett bläckhorn ner till sällskapsrummet, som var ganska tomt, eftersom de flesta fortfarande sov eller var nere i Stora salen. Jag slog mig ner i min favorit fotölj närmast brasan och bredde ut pergament biten framför mig. Jag doppade fjäderpennan i bläcket, funderade en stund, och började sedan skriva.

Hej, mamma&pappa,

Jag tog en paus och fortsatte sedan.

Här på Hogwarts är allt bra som vanligt. Det börjar bli kallt, så vintern är helt klart påväg. Lektionerna börjar bli svårare, men de är fortfarande mycket intressanta och lärorika. Det är mycket mer läxor än förra året, vilket innebär mer pluggande och mindre fritid. Särskilt eftersom vi har quidditchträningar att oroa oss över. Jag fick förresten en position i Gryffindors quidditch lag som Slagman. Min uppgift är att slå iväg svarta bollar som kallas dunkare, från mina egna lagspelare till motståndarlaget. Cilla kom också med i Slytherins quidditch lag, fast hennes position är sökare, hon är alltså den som ska fånga den Gyllene Kvicken i sitt lag, och vinna 150 poäng. När kvicken är fångad är spelet slut. De har träning imorgon, så jag ska följa med och titta. Den första quidditch matchen var Slytherin mot Hufflepuff, och Slytherin van. Jag är väldigt glad för Cillas skull. Hur är det där hemma? Har det börja snöa än? Här har snön inte kommit än, men det känns som om den snart är påväg. Hoppas att ni mår bra, och att ni inte saknar mig för mycket!
//Olivia.

Jag läste noga igenom brevet när det var färdig skrivet och vek sedan nöjt ihop det och plockade undan mina saker innan jag drog på mig ytterkläderna för att klara av den långa promenade till uggletornet, där min uggla, Skratch, väntade på mig. Jag kände nogrant efter i mina fickor så att jag hade lite uggle godis med mig till honom, annars skulle han nog bli besviken.

Ute var det isande kallt, den kallaste dagen hittills. Vägen till uggletornet var isande hal och jag halkade och snubblade i princip hela tiden. Fast om jag hade tyckt att vägen var hal, så var det inget emot hur trappan upp till tornet var. Jag fick ta ett starkt grepp om trappräcket på båda sidorna för att inte ramla omkull, men ändå så var jag, flera gånger, nära på att göra just det.

Efter många om och men kom jag iallafall oskadd upp till uggletornet och letade reda på min älskade uggla. Skratch fick syn på mig och hoade glatt. Han flög ner till mig och slog sig ner på min axel och sträckte fram sitt högra ben, så att jag kunde binda fast brevet. Sedan stack jag åt honom några uggle godisar och han nafsade mig tillgivet i fingret. Sedan lyfte han från min axel och flög iväg, ut genom det öppna fönstret. Jag stod kvar en stund och tittade efter honom tills hans siluett försvann någonstans långt i fjärran. Först då började jag den osäkra vandringen tillbaka till slottet och den varma frukost som väntade mig.

Super duper mega bra kapitel.
Du skriver magiskt bra. Satsa på författaryrket kanske..? ♥

Åhh, tack, gud vad snällt!Jaa, vem vet? :3
Kapitel 33;
Cilla:

Under frukosten satt jag och halvsov medans jag tuggade maten. Jag hade vaknat kolckan 04:00 och inte kunnat somna om, så jag hade gort det sista av läxorna och bytt om till mugglar kläder. Sedan hade jag skrivit ett långt brev med en massa detajler om quidditch matchen och hur jag hadde det här på Hogwarts. Till min syster, som skulle börja här nästa år, hade jag skickat rörliga bilder av speciella delar av Hogwarts, och några på mig och Olivia tillsammans. Jag hoppades på att hon skulle skriva tillbaka till mig senast imorgon, jag var väldigt sugen på att få höra hur det gick för henne där hemma och hur hon mådde. Jag satt också och funderade en stund på vilket elevhem hon kunde tänkas hamna i. Båda våra föräldrar var Slytherinare, men jag var ändå förvånad över att jag hamnat i Slytherin, och inte i Hufflepuff.

Väl tillbaka i verkligheten hade jag just avslutat min frukost när Olivia kom in i Stora Salen, så jag beslöt mig för att vänta ett tag till. Om hon hade lust kanske vi kunde ta en promenad utomhus lite senare, det skulle vara bra för mig att få komma ut och röra på mig, dels för att det kanske kunde pigga upp mig lite grann och dels för att vi nästan aldrig var ute på rasterna, utan satt i biblioteket och pluggade för att hinna ikapp i skolan. Tio minuter senare avslutade Olivia också sin frukost och vi gorde sällskap ut i det kyliga vädret. Olivia som redan varit ut en sväng på morgonen för att posta ett brev hon med, var redan alldelens rosig om kinderna. Vi pratade och skrattade, först efter en timme då vi började frysa riktigt ordentligt började vi gå in, medans vi funderade på vad vi skulle hitta på. Vi beslöt oss för att gå till biblioteket för att se om vi kunde hitta någon bra bok att läsa, nu när vi hade fritid över.

Jag hittade en bok om intressanta och nödvändiga besvärjelser som jag satte mig och började läsa om. Vi prövade några, och det gick rätt bra. En av dem var Alohomora, en besvärjelse som låste upp lås och låsta dörrar.

Blev ett tråkigt kapitel och ett dåligt slut, men orkar inge mer just nu...
Skriver kanske mer imorgon!

Jättebra ♥