I skuggan ...

Taack!
Ska jag skriva ett till??

Gör det du!

Vrf inte? Det jag vill säga är meeer!

låter great

Tyvärr skriver jag inte nu.. Kanske imorrn, om jag hinner ;D

okejj

Ok! Kom bara ihåg att du äger på att skriva ff:s

Ditt kapitel var jättebra! ♥
JAAAAA!

Haha! Tack så mycket för aaaaaaaaaaaaalllllllllla fina kommentarer!!
Made my days!
Men här är...


Kapitel 7

Sofia hörde flickornas snarkningar. Ljudet från sensommar vinden hörde hon också. Testralernas vingslag också. Annars var det tyst i den kolossala vagnen. Förutom en röst, som plötsligt började prata. Det var Aleksia med någon. Sofia gäspade lugnt och sträckte på sej i den lilla slafen. Hon hörde Bilyana mumla för sej själv i sömnen.
Sofia vände sej om, så hennes huvud tittade ner i kudden. Små gropar i magen bildades.
Hon tänkte på hennes betyg, och hennes pappa. Det sved. Hon vände sej uppåt igen, sen med huvudet ner i kudden igen.
" Bara strunta i dem tankarna, och försök sov!" tänkte hon. Hon låg där och vred på sej, och
försökte somna ett ganska långt tag. Och till slut hamnade hon i sömnens värld.
Hon drömde inget. Hon bara somnade, i det svarta och lugna riket. Där man bara tog det lugnt.
Hon skulle kunnat sova hur länge som helst, men hon vaknade av att Bilyana ruskade på henne.
- Sofja, upp!
- Hrmmm, sa Sofia drömmande, och öppnade hennes trötta ögon. Bilyana såg pigg ut, och
hennes ansikte lystes upp av ett starkt solljus.
- Upp! Vi är i Kovelhagen nu!
Kovelhagen var en liten magisk by, som Durmstrangs transporten till Durmstrang alltid stoppade
vid, för att ta Durmstrangskeppet över till Norge, och Sverige.
Där var luften kallare, och bortsett från solljuset, var det en ganska stark dimma som sträckte sej över byn. Klockan var runt sju, och byn hade börjat vakna. Alla barnen, från Bulgarien, Ungern och Rumänien hälsade på varandra. Deras vagnar hade kommit lite tidigare. Det var ganska många barn från Ungern, 27, och från Rumänien, 32. Bulgarien, som var ett ganska stort land, hade minst barn. Det var nog för många hade tagit examen förra året.
Sofia och Bilyana träffade sina kompisar. Laura, och Mirja var från Ungern, och Bilyana var bra vän med dem. Sen så var hennes tre bra rumänska vänner, Alma, Jurij, och Klara där.
Det var ett glatt återseende.
- Såja, nu har alla träffat varandra, sa Morja, som var den speciella föreståndaren för Ungern.
Som en medhjälpare för Aleksia. Morja var en gammal kvinna med trassligt, grått hår gömt under en stor, röd häxhatt. Hon hade mörkgröna, ilskna ögon, och var inte att leka med.
- Ja, som Morja säger, nu är det dags att ropa in, sen kommer båten, då får alla vara redo, sa Aleksia. Och uppropningen började. Sofia lyssnade på alla namn, tittade på de gamla vännerna, och nykomlingarna. Solen lyste ännu starkare nu, och dimman var nästan borta. Vattnet glittrade vackert, och måsarna flög runt och letade efter fisk. Det var harmoni, tänkte Sofia.
- Sofia och Alexander Krum?
Sofia fick en liten buff, av Alma, och tittade upp.
- Här är jag!
- Och jag här!
- Hmm... Sa Morja, och snärtade till trollstaven på sin anteckning, och sen fortsatte hon ropa upp.
- Du Sofja, viskade Alma, på ryska, ser du nykomlingarna från Ungern? Snygga??
Sofia riktade sin blick åt de nya eleverna, som stog på rad. De som Alma syftade på var vid deras ålder, 4 stycken, och ja, enligt Sofia, som Alma sagt, såg de ganska bra ut.
De eleverna som var nya, och inte gått förrut på en magiskola, och kom lite sent, var oftast hemlärda, och hade svårt att hänga med. Mirja, Sofias vän från Ungern, hade kommit till Durmstrang för två år sen, och hade haft en tuff period.
Durmstrang var ju en ganska hård, och sbår skola, och det var överraskande att det var så många nykomlingar.
Alma buffade till Sofias arm med sin armbåge igen,nickade mot killarna, och sa:
- Man ska kanske ge in en stöt?
Sofia gav en liten " Alma....Du-Vet-Hur-det-Brukar-Gå-Vänta-Lite"blick.
Det var så att Alma hade alltid varit lite oförsiktig med killar...
- Fast du, en riktig godbit är Mister Blekis där,sa Alma, och nästan pekade mot en annan av nykomlingarna, han stog lite utanför, och väntade på sitt namn. Han var blek. Han såg inte ut att komma från Rumänien, Ungern eller Bulgarien. Han hade ljust hår, en vacker rak näsa, var lång och smal.
- Och den sista..., sa Morja, Manuel Donfer.
- Ja, sa Manuel, och helt plötsligt riktade han sin blick mot Sofia. Hon vände ansiktet snabbt bort, men sen så sneglade hon lite på honom. Hans ögon, de hade varit gråa.
Gråa, som sten.

oooooh helt magiskt kapitel
du har lyckats med att fånga mitt intresse ♥