Children of Us [SV] [PG]

Mer! Du äger!

OMGs!!!!! Fred och Alexis♥ Älskar den här berättelsen ännu mer nu!

Meeer

MeEeEr Fred ♥ Alexis

Ich liebe es. ^^

Mer, den äger:-D

Ohhh, vad ni är söta !!!! ♥

---

Kapitel 7
A summer goodbye!
20 juni 1994.


Alexis kände att rösten kallade på henne, hon försvann in i sin orm värld, den värld som bara hon och rösten visst om. Hon slingrade sig genom slottet på det kalla sten golvet. Hon slingrade sig till andra våningens flicktoalett. Hon såg sig omkring med sina ormögon, ingen var där som tur var. Hon viskade som alltid åt handfatet att öppna sig och sedan slingrade hon sig ner till hemligheternas kammare. Hon kände den starka dragningskraften från rösten, att den ville att hon skulle återvända dit om och om igen. Att hon skulle släppa taget och ge sig själv till dens guidning. Gång på gång hände det och gång på gång svartnade det. När hon plötsligt vaknar känner sig genomvåt och är blodig känner hon sig nervös över att något otäckt hänt. Hon viftar med trollstaven och sen var hon både ren och torr. Hon tog sig upp till toaletten igen och får en chockande bild fram ögonen.
”NEJ MANDY!” ropar hon högt.

”Alexis, Alexis” hörde Alexis plötsligt någon säga och hon kände en hand på sin axel. Hon ruskade på huvudet och kollade bak på sin väninna Mandy.
”Oh, jag drömde visst” sa Alexis lite frånvarande. Drömmen hade chockat henne lite och ja faktumet att det faktiskt var en sann dröm om det förflutna. Hon såg att Mandy log mot henne och hon log svagt tillbaka.
”Du vet Alexis, det kommer ordna sig, du kommer jag tillbaka hit i september”. Alexis nickade och fortsatte packa sin koffert. Nu var det sista dagen på skolan på eftermiddagen skulle Hogwarts Expressen ta dem hem till King Cross station. Alexis suckade, hon ville inte åka hem, men alla var ju tvungna över sommaren. Hon skulle sakna Mandy och självklart, Fred. Alexis hjärta hoppade till och slog några snabba slag när hon tänkte på Fred, Ja juste Fred Weasley. Hon ville inte tänka på hur mycket hon skulle sakna honom. De hade sedan där gången utanför Quidditch stadion blivit mycket nära vänner. Alexis skulle nästa kunna gå så långt att säga att de hade halv dejtat hela våren. Hon stängde kofferten med en djup suck då hon inte ville hem.

Alexis gick tillsammans ner med Mandy för trapporna mot den stora salen. Hon såg sig lätt omkring och undrade om hon skulle få syn på Fred. Mandy och hon gick tillsammans in i den stora salen och satte sig vid Ravenclawbordet. Lunchen och sista målet för skolåret var på väg att börja. Efter en stund såg hon Fred komma och sätta sig med George och Lee Jordan vid deras bord, Gryffindorbordet. Henne hjärta bankade hårt när hon såg bort mot honom. Hon fick plötsligt ögonkontakt med honom då han tittade mot henne också, hon vände genast ner blicken och rodnade lite generat. Den stora salen fylldes av alla skolans elever, av de elever som lämnade Hogwarts för sista gången satt en del gråtandes då dem var glada och stolta, men sorgsna att aldrig komma tillbaka. Sen var det ju de pirriga 12åringarna som slutade deras första år på skolan och ville åka hem och visa hur duktiga de varigt. Även nu gladeligen hade alla dem som förstenats lyckats väckas till liv igen. Det var under förra veckan som Madam Pomfrey och Professor Sprout lyckats häva försteningarna.

Alexis åt inte speciellt mycket av maten när den serverades, hon var nog inte så hungrig, eller så var hon bara lite nerstämd och kanske nervös. Hon pratade knappt med Mandy som hon alltid brukade små prata med. Alexis hade absolut inte någon lust att åka hem till sin känslokalla pappa och mamma som inte gjorde något. När måltiden var över gick alla ut ur salen, alla nästan på en gång så det var lite små kaotiskt och trångt att ta sig ut, men när Alexis väl lyckats göra det hamnade hon genom en knuff i ryggen in i Freds arma. Hon log lite smått generat och kommer snabbt upp på fötter.

”Alexis, du får se dig för, nästa gång kanske du blir en pankaka om jag inte är där och tar emot dig” skrattade Fred och log. Alexis kunde inte låta bli att fnittra och hon log mot Fred. Fred tog hennes hand och dem trängde sig ut på skolans område. Alla skulle ju gå ner till tågstationen nu. Fred tog Alexis avskilt där dem fick vara ifred även då de gick. Alexis hjärta slog hårt i hennes bröst bara av att vara i närheten av Fred. Hon log svagt mot honom och hon smälte av att se honom le.
”FRED, KOM NU, SLUTA SPELA NOBEL RIDDARE OCH PALLA DIG HIT, VI MÅSTE TILL TÅGET” hörde hon George ropa. Fred muttrade och ropade tillbaka,
”GÅ FÖRE NI, JAG KOMMER, JAG KOMMER”. Alexis små fnittrade och log mot Fred.
”förlåt för brorsan” sa han lätt med ett små generat leende.
”Det är lugnt, vi får väl raska på stegen eller något” sa hon nickande. Hon såg upp mot Freds vackra ansikte och kunde se hur hans kinder nästan var i samma färg som hans rödfamliga hår. Fred tog sig samman, han visste att nog var nu eller aldrig. Han stannade upp och tog Alexis hand. Alexis log lite förvånat men fnittrade när Fred drog henne närmare. Fred höll henne i sina armar och såg på henne för någon sekund. Det var nu eller aldrig tänkte han för sig själv och kysste Alexis ömt. Alexis bevarade hans kyss, såg kort på Fred och sprang sedan därifrån ner mot plattformen hörandes Fred röst ropa, ”Alexis, snälla Alexis vänta”.

Såå ******* bra! ♥

åå, jätte bra!

MMMM, SPÄNNANDE DEN!