Den oväntade förälskelsen[SV][PG]

Jaha, min önskan är min lag! Eller ja nu har som sagt Mathilde hunnit läsa i kapp så nu kan jag lägga ut ett kapitel till.
Men när vi skrev detta för fyra år sedan gjorde jag en MISS! Det finns inget kapitel 11, så här kommer kapitel 12 som egenligen skulle heta 11. Men det heter 12 i både min och Marres dokument. Så va inte rädd att ni missat något kapitel! Det är mitt fel ! ^^

---
Kapitel 12 (egentligen 11)

[Lily]

Lily höll sig kvar i Remus famn och hon hade besvarat hans kyss. Det blev precis så som hon hoppats alla tittade på dem, men de flesta började skingra sig och gå tillbaka till det dem gjorde innan. ”det var på gränsen Remus” sa Lily lågt lite surt. Men det var bara till ytan inombords så jublade hon. Hon ville bara smått dra ut på Remus lidande.

[Remus]

Remus såg på Lily och höll henne tätt in till sig där dem stod ute på gården. Han såg in i henne underbart vackra ögon och sa, ”jag vet att, att jag är idiot och att jag borde ha sagt det för månader sen, men det är inte så enkelt, men det är vi nu och det ska det alltid vara” sa han och smekte henne ömt över kinden. Han tog hennes ena hand i sin och de gick upp till slottet igen.

[Lily]

Lily log nu när hon gick där och höll Remus hand. Det var så mysigt precis som hon ville. Hon visste att det kanske inte var så lätt för honom, så ja han hade ju behövt lite hjälp på traven. När de kom in i entréhallen såg sig Lily omkring. Hon såg på trappan och där satt James fortfarande. Han såg väldigt förvirrad och hjärtekrossad ut. Hon tycket förstås synd om honom, men hon älskade Remus inte han. Hon knuffade lite på Remus och sa ”Du borde prata med James, jag kan gå upp till sällskapsrummet och vänta” sa hon släppte hans hand och började skynda sig upp för trappan och vidare. Lily var ju snäll och egentligen väldigt sympatisk som i detta tillfälle.

[Remus]

Remus nickade efter Lily och började gå upp en bit i trappan. Han såg på James och det kände så elakt att ha orsakat honom den smärtan. ”James…?” sa Remus och var nästan framme vid James. Remus suckade lite då han inte fick nått egentligt svar utan bara en sur blick. ”James, man kan inte bestämma över sina känslor, jag och Lily älskar varandra, du älskar henne också vi vet det, men hon älskar inte dig” sa Remus och satte sig bredvid sin vän. Han kände hur James tittade elakt på honom och hörde honom säga, ”Jasså, du säger det, men Lily kanske hade kunnat älska mig om du inte lagt dig i” med en sur röst. ”Man kan inte rå för sina känslor, Tagghorn, kunde jag det så skulle jag inte ”ta” Lily ifrån dig”, sa Remus och tänkte sen ’vilket jag ändå inte gjort’. Han såg och kände att James skulle kunna hoppa på honom när som hälst och börja ett knytnäves slagsmål. Han såg hur James reste sig så han reste sig också. Sen såg han att James åter öppnade munnen och skulle säga nåt, ”Jaha, så det säger du, men du borde aldrig ha de där känslorna, för Lily är min, det har hon alltid varit fatta det Lupin”.
Remus nästan hoppade till då James av alla kallade honom Lupin. Han såg tillbaka på sin vän, ”jag visste du skulle bli arg men jag skulle ha förlorat Lily om jag inte sagt nåt, det var inte så enkelt att få ur mig när jag visste du skulle bli så här” sa Remus en aning upprivet. Han gillade inte det här alls. Utan för varning så kände Remus ett slag mot ansiktet och insåg att James nyss slagit till honom. Remus slog tillbaka i självförsvar vilket för honom var naturligt. Han visste att James var starkare en honom men han skulle kämpa hela sista vägen för att Lily skulle förbli hans. Remus fick flera slag från James men slog mint lika många tillbaka. Remus kände hur hans näsa började blöda. Plötsligt föll Remus och James hade hoppat på honom. Nu slogs de och rullade fort och hårt ner för stentrappan. Sedan låg de på golvet i entréhallen och fortsatte slåss.

Spännande

oh! :'D Nu börjar det bli riktigt spännande ska jag tala om!!! Kommentera på alla så vi får lägga upp en 3 kapitel till! :'D

kommenterar kommenterar!

Hahahhaa, alla medel är tillåtna, right??? ^^

hahah x) Okey då

---------------------------------------------------

Kapitel 13

[Bea]

Lektionen blev allt mer långtråkig och jobbig, det ända Bea ville var att gå ut och trösta James. Men till Beas förtret kom hon på att det var en dubbeltimme. Så där inne fick hon sitta länge, länge. Hennes tankar vandrade mellan Lily och Remus, James och så Regulus också då. Regulus… då vid tanken av hans namn märkte hon att Regulus satt mitt emot henne! Hon hade så stor lust att slå sig själv hårt i huvudet, men det skulle se hemskt misstänksamt ut.

[Regulus]

En lång stund hade Regulus betraktat Bea. Men när hon mötte hans blick såg han fram mot svarta tavlan igen. Inte en chans att han skulle prata med henne! Inte när hon blev så sur sist. Men inom honom kände han en kraft som drog honom åt det hållet. Den kraften ville prata, ville bli sams igen. Läraren kom fram till Regulus bord och såg forskande på deras uppgift.
”Mycket bra gjort, ni får så lov att hjälpa era klasskamrater. Moriuher hjälp Helantin och Yanji och du Black kan hjälpa Dolohof och Djani, så iväg med er nu!” sade läraren.
Regulus såg tvekande på Bea, det skulle inte gå!

[Bea]

NEJ skrek en röst i Beas huvud. Hon förstod varför också, hon hade hört att Regulus var tvungen att hjälpa dem. VARFÖR, det ville hon veta? Hon ville för allt i världen inte prata med honom just nu, inte förrän han sagt förlåt för den smärta han orsakat.
Men det var bara att spela med.
”Vem är den där ’Melanie Howlonder’?” frågade Bea bara för att spela med, låtsas att inget har hänt. Men det var smärtsamt och hon ville gråta hela vägen igenom.

[Regulus]

När Professorn hade genomgång med hela klassen började Regulus tänka istället. Bea, han riktigt älskade hennes namn, han skulle kunna kyssa den bara mark som hon gick på. Men det var han för förlägen för. Han ville absolut ha henne tillbaka, även om de aldrig riktigt varit ett par. Men han älskade hennes närvaro och önskade henne tillbaka.

[Bea]

Lektionen var äntligen slut och Bea var först ut, i hopp om att James var kvar. Men det var han inte, hon visste att han hade ett hemskt humör så det fanns två alternativ, antingen hade han tagit självmord, eller så hade han startat ett slagsmål. Gud vad hon hoppades på det sista alternativet. Bea hörde fotsteg bakom sig och antog att det var Regulus, av denna anledning började hon springa. Men efter ett tag snubblade hon i trappan och vrickade foten. Den var inte ordentligt stukad, det gjorde bara lite ont. Det var ju inte så att foten började svälla precis. Men precis när hon skulle ställa sig upp och gå igen, kom Regulus. Han tvingade henne ned igen och såg henne djupt in i ögonen.
”Släpp mig Black!” sade Bea med lugn och bestämd röst.
Regulus släppte henne inte utan drog med henne bortåt. Tills de kom in i ett rum, mycket litet rum.
”Regulus! Släpp mig!” bad Bea tårögd.
Han såg bara ledset på henne men han höll fortfarande i henne.
”Jag vet att du inte gillar det här, du hatar säkert mig! Men jag behöver prata. Jag var dum och elak, men ärligt talat om vi säger till någon eller någon kommer på oss, är vi körda! För det första skulle mina kompisar döda både mig och dig och jag kan slå vad om att dina kompisar skulle ta död på mig också! Jag gillar dig, jätte mycket. Jag tror faktiskt att jag till och med kan älska dig. Men jag vill inte utsätta dig för något du inte är värld.” Med de orden släppte Regulus Beas händer.

[Regulus]

Han hade trott att Bea skulle rusa ut ur rummet efter att han hade släppt henne. Men till Regulus förvåning stod hon kvar med tårarna rinnande ned för kinderna.
”Jag gillar dig jätte mycket också! Men jag ville inte ha ett förhållande som är hemligt, jag klarar inte av det!” viskade Bea fram. Regulus tog ett steg närmare henne och höll om henne. Han kunde känna Beas tårar rinna ned för hans tröja. Inom sig log Regulus, han tyckte så mycket om hennes närhet. Efter ett par minut kände han att Bea drog sig lös och hon stod nu mitt framför honom igen. Hon log lite mot honom. Regulus visste att han egentligen inte borde men han böjde sig fram ändå och kysste henne mjuk.

[Bea]

Han kysste henne, hon rös av välbehag och kysste honom tillbaka. Hon älskade hans närhet och kände sig så trygg, men någon stans i bakhuvudet hade sveket tagit plats. Men just för tillfället brydde hon sig inte. Hon kände hans armar om hennes midja och hennes händer letade sig upp till hans hår. Kyssen blev mycket intensiv. Men efter ett tag drog de sig ifrån varandra.
”Så?” frågade Regulus, som fortfarande höll om hennes midja.
”Visst” sade Bea som förstod vad han menade, om de skulle vara tillsammans eller inte. Bea log mot honom, hans leende tillbaka till det att pirra i magen på henne.

De skildes åt och Bea vandrade glatt till uppehållsrummet, foten gjorde inte ett dugg ont längre. När hon kom upp för trappan, fick hon en chock, på golvet låg James och Remus och slogs.
”HÖR NI, NI TVÅ, SLUTA SLÅSS BÅDA TVÅ!” röt Bea åt dem.

Bra som vanligt!

tack :'D

men det roligaste kommer i nästnästa kapitel och framåt xD

guuuuuuuuuuuuuuuuuuuud såååååååååååååå braa!! meeeeeeeeeeeeer

Aha okej!^^ Ska blir spännande att läsa mer då