Prinsen (sjätte året)

Grymt! Hoppas det kommer mer innan jul

Så bra!!!

Gällande din kommentar, två års Latinstudier?!? – Jag avundas dig! Själv kommer jag bara få läsa Grekiska och Hebreiska – Latin står näst på tur om jag hinner!! Miriam har inspirerat mig
Du behöver inte be om ursäkt för att lägga upp detta lite tidigare – för min del innebar det att jag faktiskt hade tid att läsa denna veckan så jag är glad! Joy to the world a new chapters come – the earth… tror jag stoppar där… som du förstår är jag lika flummig som vanligt, kanske lite extra för att klockan är mycket och jag kanske druckit en kaffe för mycket såhär på kvällskvisten… nå – om jag skulle ta och börja läsa någon gång istället…

Kapitel 15 - Utmaning

Ellis återhämtning gick snabbare än väntat.

Kan det ha och göra med att en viss Professor hjälpt till?
En annan fundering som slog mig var om Snape använt en del av det där elixiret som de framställde året innan… för det hade väl kraftig verkan? Minns jag fel? Hmm…

“Det är professorns förtjänst att Elli snart är helt återställd”

Jag fullkomligt älskar Miriams sätt att verkligen trycka på att det var Snapes förtjänst – hur hon verkligen vill och kanske till och med behöver få höra att någon annan ser det också. Men framförallt tycker jag att det är så gulligt att hon med de små medlen hon kan lyfter upp honom i positiva dager… men hon får akta sig så ingen misstänker något… tur hon säger det till Harry mest och inte Hermione, fast det hade kanske varit skönt om någon annan visste om deras förhållande – lättare att bära och skönt att kunna prata med någon annan om – känna att det inte bara är en enda stor hemlighet man ska ”skämmas” över.

“Jag tackade Snape för det häromdagen. Han fick en lite skum min, men han käkade inte upp mig i alla fall.”

Det är ändå väldigt stort att Harry tagit det steget att tacka Snape för något. Allt Miriams förtjänst såklart, utan henne hade Harry fortfarande avskytt Snape och vice versa. Hon har en sådan fin påverkan på människorna omkring sig, Miriam är en sådan människa som jag tänker mig det strålar lite om. Man vill vara nära henne för att hon utsöndrar värme, omtänksamhet, vishet och kärlek.

Jag såg ömt på Harry.

När jag läser detta ser jag verkligen hur Miriam tittar på honom, utan att han är fullt medveten om det – på ett sådant där sätt en storasyster gör sin lillebror eller dylikt. När man bara känner hur hjärtat svämmar över med känslor för sina medmänniskor. När man är lycklig och unnar andra människor det de älskar och behöver.
Det jag tycker är roligt är också att hade det stått ett annat namn än Harrys hade man kunnat interpretera meningen på hundra andra sätt t.ex om det stått Severus hade jag sett på det helt annorlunda. Vilket för mig talar för hur levande karaktärerna i din berättelse är och har blivit genom din skrift.

Hon verkade däremot, som sagt, inte ha några problem med att spela i det lag som skulle möta hans.

Visst var det förklarat att de var kusiner? – För jag känner verkligen igen det där. Det är ju hur roligt som helst att möta nära släkt och vänner i tävlingar. För att det på något sätt blir mer retsamt än blodigt allvar… Vilket jag tänker mig är vad Elli känner för hon verkar inte precis vara den som är intresserad av att fullkomligt krossa sin vän bara för att den råkar vara i motståndarlaget, om du förstår vad jag menar?? – Jag förstår knappt så det är okej… haha!

“Hallå där!” ropade Ron argt. “Jag vill inte se min egen syster stå och hångla offentligt!”

Ron är så söt när han är den där överbeskyddande storebrodern, mest för att han tar allt på lite för stort allvar och gör en höna av en fjäder… när det allt som enklast hade varit att vända andra kinden till och låta kärleken blomstra… och på så sätt också inte gjort sin syster rosenrasande och mer besluten att hångla offentligt

Harry klev omedelbart fram och ställde sig mellan dem, men (vilket jag inte kunde låta bli att notera) i beskyddande position framför Ginny.

Jag gillar verkligen hur du ibland genom gester och ord lyckas få in lite ”profetior” om vad framtiden erhåller och också om vad deras hjärtan kanske egentligen känner vad gällande en del personer och saker. Riktigt roligt är det att upptäcka sådana små hints.

“Jaså, lilla Ronny, har du pussat Piggy? Eller vår gamla tant Muriel?”

Jag fick nyss julmust i näsan – men det var värt skrattet!! HAHA!

Jag blev så paff över att ha lyckats med den precisa manövern,

Åh, spännande!! Miriams kraft blir starkare? Eller bara mer precis? Oavsett ska det bli spännande att se var det slutar! Bara inte ni-vet-vem, Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn, mannen i turbanen, Voldy-shorts, Voldie, Voldemort får insikt om hennes kraft…

Hermione hånglade med Viktor Krum,

Hon hittade Rons ömma punkt…ouch.

och Miriam … ehm … nej, just det …”

Oj, vet Ginny mer än vad hon avslöjar? Råkade hon se, eller höra något som skulle ha försiggått där i kvastförrådet eller tänkte hon mer på att Miriam och Snape avbröt deras hånglande den där gången och tänkte fel gällande det…


inte helt lätt att hänga med i svängarna längre.

Tecken nummer ett på att man vet att man blivit för gammal för tonårslivet…

“Jag ska tänka på er - eh … det, sir”, viskade jag rakt in i det svarta djupet och vi fortsatte att se på varandra, kunde omöjligt hejda oss.

Kan man vara bättre ämnade för varandra? – Dessa två – mitt hjärta smälter! De är så fina tillsammans, mot varandra och bara minsta liten grej får mig att bara sucka åt dem för att de är så älskvärda.

“LYCKA TILL IDAG, RONNY! UPP MED HAKAN, DU KOMMER ATT GE LAGET EN VINST!”

Åh där har vi ett prima exempel på ett par så långt ifrån Snape och Miriam man kan komma… Lavender Brown och Ron Weasley… ett intressant par. Jag måste medge att hon skrämmer mig lite och jag förstår att Ron var desperat att visa sig på framfötterna men… verkligen!? – Ingen bra match alls… för någon av dem. Lite irriterande måste det ändå vara att de – som inte alls passar ihop, som inte verkligen älskar varandra kan visa ömhetsbetygelser och dylikt i det offentliga men Miriam och Snape som verkligen älskar varandra måste göra allt i dunkel och hemlighet… ödets ironi eller något sådant.

Som vanligt, ett helt fantastiskt kapitel!!
Jag längtar tills nästa kapitel och för Rons skull, för Miriams skull och för Ginnys skull etc. får vi verkligen hoppas att kärleken övervinner allt! Amor vincit omnia!

Super bra kapitel som vanligt!♥♥

Har jag ens förtjänat så mycket respons, när det spammas med kapitel på det här viset? Ni är helt otroliga. Tack.♥

SweeneyTodd


Viloss


Mintygirl89


Refren


Ginerva2003


Trezzan


Det här kapitlet är jag lite nervös för att lägga ut, men ibland måste man våga. Skriver från hjärtat och tror uppriktigt på det. Amor vincit omnia.



Kapitel 16 - Beskydd

Jag har alltid trivts nästan oförskämt bra i mitt eget sällskap, en egenskap som kom väl till pass under tiden som följde. Vissa dagar lämnade jag bara tornrummet vid måltiderna och ägnade resten av tiden åt att studera intensivt inför madame Maximes ankomst. Hon skulle komma till Hogwarts under en tid och ge kortkurser i franska, så att jag både kunde observera och praktisera. Elever av det lite mer ambitiösa slaget hade redan anmält sig, men de var inte de enda som var förväntansfulla. Hagrid nynnade extra muntert, när han släpade in de årliga granarna på slottsområdet.
“Lilla fröken smyger ofta omkring ensam nuförtiden”, förmanade han mig godmodigt, då vi råkade på varandra i entréhallen. “Visst förstår ja att du vill visa riktit fina resultat för Olympe, men glöm inte bort vännerna, vetja. Ja såg Hermione å Elvira gå in i biblioteket…”
Men sanningen var, att inte ens umgänget med Hermione kändes otvunget just nu. Som Harry uttryckte det: han ville gärna förbli vän med både henne och Ron, vilket innebar att tillbringa den mesta tiden med munnen stängd. Båda låtsades mycket ivrigt, att de inte brydde sig ett dugg om den andras val här i livet, men vi som kände dem visste bättre än så. Vad beträffar Ron, var det egentligen inte många synpunkter han lyckades få ur sig, eftersom han och Lavender tillbringade all ledig tid med munnarna klistrade mot varandra. Och när det gällde både Elvira och Elli försökte jag hålla en viss distans, eftersom de trots allt var mina elever, även om mitt hjärta svämmade över av ömhet för dem. Jag oroade mig en del för Elli, som återigen hade tillbringat en tid i sjukhusflygeln efter att ha blivit träffad av en dunkare under den omtalade matchen mot Slytherin, men som kunnat återvända ganska snart. Både hon och Elvira kämpade troget på i klassrummet och det märktes att de gjorde allt för att det skulle bli en bra stämning. Malfoy satt tyst och butter bredvid sin Gryffindorvän och gjorde överhuvudtaget inget väsen av sig längre. Han såg mer och mer hålögd ut, och min oro för honom blev allt starkare. En dag uteblev han helt sonika från lektionen.
“Är det någon som vet var Draco är?” frågade jag och märkte i samma ögonblick att även Elli saknades. Eleverna skakade på huvudet, men Elvira pekade mot korridoren:
“Elli sitter precis utanför.”
“Jag förstår”, sa jag och höjde händerna: “Hör upp, allihopa! Ni får börja arbeta självständigt med dagens uppgift, medan jag går ut och hör hur miss Jacobsson mår.”
Eleverna nickade medgörligt och så snart jag fått pergamenten i händerna på dem, gläntade jag på dörren och kikade ut i korridoren.



Hon satt med de smala händerna om knäna, som hon dragit upp under sig, och de stora ögonen stirrade mot en punkt långt borta. Vid ljudet av mina steg vände hon sig genast om och lät fötterna sjunka tillbaka mot golvet, medan hon såg på mig med ett hjälpsökande uttryck jag aldrig tidigare sett hos henne.
“Förlåt oss, Miriam”, sa hon och drog en av de ostyriga lockarna bakom örat. “Jag försökte verkligen få Draco att komma på lektionen, men han skulle absolut iväg någonstans. Igen…” Hon tystnade, tvinnade ännu en mörk hårslinga runt fingret och blinkade hårt innan hon tillade: “Han håller på med något.”
“Har du någon aning om vad, Elli?” Jag hade satt mig ner bredvid på bänken och betraktade henne uppmärksamt. Hon skakade på huvudet och knep med ögonen igen, innan jag för första gången såg dem fyllas av tårar. Min hals snördes samman av att se de vanligen lugna, guldbruna ögonen så fulla av förtvivlan. Instinktivt lade jag min arm om hennes rygg och kände att den darrade.
“Mrs Malfoy fick oss att komma till Hogsmeade”, viskade hon. “Hon sa till oss att planen inte fungerade ... och att vi skulle fly. Men Draco vill inte höra talas om det.”
“Planen?” viskade jag och kände min tröstande hand skälva till mot tyget på hennes klädnad, men hon tycktes inte märka det.
“Ja”, svarade hon bara och blinkade bort tårar ur de långa fransarna. “De pressar honom till något alldeles för svårt, så mycket har jag förstått, och han pressar sig själv. Jag har försökt på alla sätt att få honom att berätta.”
“Men det gör han inte?”
Hon skakade åter på huvudet och stirrade tomt framför sig på en spricka som åt sig ner för den skrovliga stenväggen mitt emot oss. Jag kände mig märkligt berörd, svalde hårt och kramade lätt om hennes rygg. Hennes börda var alldeles för tung att bära ensam.
“Jag ska försöka hjälpa er”, lovade jag och tillade i plötslig beslutsamhet: “Jag ska prata med en … person.”



Efter att ha ställt i ordning klassrummet följde jag i sjätteårselevernas spår och satte mig att vänta utanför klassrummet som användes till försvar mot svartkonster. På andra sidan väggen hördes avlägset, som ett mumlande, det dova ljudet av Severus koncentrerade röst. De pressar honom till något alldeles för svårt … och han pressar sig själv. Ellis ord hade gått rakt in i mig.

Det slog mig att de lika gärna kunnat vara mina egna.



Långt om länge hördes skrapandet av stolar och dörren öppnades. Elli och Hermione kom ut först, arm i arm, och vi nickade åt varandra. Det kändes skönt att Elli hade vänner som stöd, även om jag anade att hon inte nämnde problemet med Draco för dem.

När hopen av elever passerat, och jag drog mig inåt klassrummet, stod Severus och pratade med några kvardröjande elever. Till min förvåning såg jag att det var Harry och Neville.
“Så kraften man använder vid ickeverbala förtrollningar påminner om den vid legilimering?” hördes Neville fråga och jag stannade tyst i dörröppningen.
“Det stämmer, Longbottom”, svarade Severus allvarligt. “Ett mycket speciellt sätt att fokusera, som för de flesta kräver år av träning.”
“Tiden är tyvärr inte på vår sida, sir”, inflikade Harry och en otålig iver kunde anas i hans röst.
“Lär av din kamrat, Potter”, sa Severus lugnt och höjde ett nådigt ögonbryn mot Neville. “Envishet och tålamod ska inte underskattas, särskilt inte i dessa tider. Nu får ni ursäkta mig, pojkar.” Severus hade fått syn på mig och jag tog hastigt till orda:
“Förlåt mig, professorn, men jag skulle snarast behöva växla några ord med er.” Jag kunde inte hejda mig från att utbyta en nyfiken blick med Harry, när pojkarna lämnade klassrummet, men så fort jag och Severus var ensamma kastade sig allvaret på nytt över mig med all sin kraft.
“Vad är det, min skatt?” frågade han lågt och snart hade jag berättat alltsammans. Till min förvåning höjde han inte ens på ögonbrynen utan nickade bara bekräftade åt varje ord. Då slog mig den hemska sanningen som ett blixtnedslag:
“Åh, Severus”, utbrast jag, “du känner redan till allt, eller hur? Och får inte delge mig det?”
Han nickade bekräftande och såg sorgset på mig. Jag bet ihop, ville inte visa hur hopplösheten lägrade sig i hjärtat, ville vara lika stark som han var. Envist sökte jag med ögonen den lilla biten gråmulen himmel utanför fönstret, då jag kände hans fjäderlätta grepp om hakan.
“Se på mig, min skatt”, mumlade han. “Miriam, snälla. Dölj inte dina känslor.” Och när jag lydde önskan, för att det var han som bad mig, viskade han: “Det finns ytterligare något som kan hjälpa dig att veta. Jag har ögonen på Draco, Miriam. Ingen utomstående får känna till det, men jag har svurit att ge honom mitt beskydd.”
Han strök mig över kinden, lät sina händer sjunka och stod framför mig, fokuserad och allvarlig. Jag försökte ta in det han just sagt och vad det kunde innebära.
“Tror du Draco och flickan kommer att försöka ta sig härifrån?” frågade han och höll stadigt fast min sökande blick, medan jag försökte få ordning på mina tankar. Det grå dagsljuset steg och sjönk i styrka i takt med de tjocka molnen utanför och reflekterades i hans ansikte.
“Nej”, sa jag till sist, “Eleonora sa att Draco inte alls ville överge planen. Det var faktiskt det som bekymrade henne. Och jag tror aldrig att hon skulle ge sig iväg utan honom.” Om igen kände jag en djup förståelse för Ellis situation, blandad med tacksamhet över det Severus hade avslöjat om Draco.
“En bättre beskyddare kan han inte få”, sa jag hängivet. “Du är så god, Severus.” Innan han kom med de vanliga protesterna tillade jag: “Det verkar som om du till och med kommer bättre överens med Harry och Neville?”
“Hrm.” Severus försökte se barsk ut, men ljusnade när han såg min hoppfulla min. “Longbottom har verkligen kommit sig, det får man ge honom. Ingen kan anklaga den pojken för bristande vilja. Och hans kunskaper i mitt ämne har gjort mig, hm, överraskad.”
Jag log och tänkte på Harry och DA-gruppen.
“Ni talade om legilimering när jag kom?”
“Ja, det är faktiskt så att … det kom för mig att det kanske går att göra något för pojkens föräldrar.”
“Frank och Alice? Som är på Sankt Mungos?”
“Just precis”, sa Severus och såg försiktigt, nästan blygt, på mig. “En mild form av ickeverbal legilimering, upprepad under en längre tid, kunde eventuellt bringa mer klarhet i grumlade sinnen … men naturligtvis måste man iaktta stor försiktighet, och om Longbottoms mot all odds skulle komma till sans och känna igen mig, är det inte direkt några positiva minnen, som du vet.”
“Men ändå …” Jag såg hänfört på honom när de möjliga följderna av hans gärning gick upp för mig. Så kom jag på: “Det skulle ju också vara ett sätt att göra något för Quirinus.”
“Ja, den tanken slog mig också.” Han såg erkännsamt på mig. “För sveda och värk.”
“Åh, Severus.” Det stockade sig i halsen. Jag ville säga honom hur mycket han förändrats, eller snarare utvecklats, till den bästa versionen av sig själv, och hur mycket jag uppskattade hans ansträngningar. Vi såg oavvänt på varandra.
“Älskade”, viskade jag.
“Jag vill göra vad jag kan”, sa han tyst. “Innan det sker, som måste ske.”
Och det skulle han utan tvekan göra. Jag skulle kunna berätta för Elli att hon och Draco inte var helt ensamma i sin vånda, att det fanns ett beskydd, även om jag inte kunde avslöja från vem eller hur det tedde sig. Men det fanns något jag kunde avslöja, med en övertygelse så stark att hon helt enkelt måste tro mig.

Att skyddet kom från den bäste.

Tack för ännu en snabb uppdatering! Jag gillar det, eftersom att jag har lite tid att läsa för tillfället vid sidan av studier och jobb! Du gör ett helt fantastiskt jobb med denna fanfic och jag är lika spänd och exalterad varje nytt kapitel för att se vart du ska leda oss härnäst… without further ado…

Kapitel 16 - Beskydd

Är jag trött om jag nyss läste titeln på kapitlet som benskydd? – Miriams och Snapes hästäventyr nästa… wooo hahah eller inte.

Hagrid nynnade extra muntert, när han släpade in de årliga granarna på slottsområdet.

Alltså Hagrid… hur kan man inte tycka om den mannen? – De är så fruktansvärt söta ihop han och Madame Maxime och jag är så glad att han fick uppleva en ömsesidig affektion från henne, han som knappt har haft någon ♥

glöm inte bort vännerna, vetja. Ja såg Hermione å Elvira gå in i biblioteket …”

Tycker ändå att det är rätt intressant, för man tänker ofta att Hagrid går runt i sin egen lilla värld och då och då råkar avslöja något han inte borde för Harry och co. Men han verkar ändå ganska observant här, och håller verkligen utkik över de han tycker om. Kändes som en så himla självklar grej ändå när jag läste detta och jag blir alldeles varm i hjärtat av att lilla… stora Hagrid går runt och vakar över sina ungdomar.

munnarna klistrade mot varandra.

Intressant ordval av hur de kysser varandra. För det gör att det hela känns oromantiskt, forcerat och nästan lite… ’äckligt’ i brist på bättre ord. Jag känner mig bara obekväm precis som jag tänker mig alla runt dem känner och kanske även de själva i viss mån. Det märks i orden att det inte alls är någon riktig romans mellan dem utan något väldigt skört och ytligt.

Han såg mer och mer hålögd ut, och min oro för honom blev allt starkare.

Ju närmre uppdragets utförande kommer kan jag tänka… usch tänk att behöva bära en sådan börda och bara vara 16 år gammal. Tvingas att utföra något så fruktansvärt… Vad som är fint i alla fall är Miriams oro över honom trots vad han varit innan mot henne och mot andra! Hon vet inte ens vad han utsätts för. Förlåtelse och en utsträckt hand är verkligen vackert!

Instinktivt lade jag min arm om hennes rygg och kände att den darrade.

Hela denna biten med Elli är så bra skriven. Känner igen mig själv mycket i det… tur att man som Elli har haft fantastiska lärare som kommer och hjälper en med stöd och tröst. Miriam känns alltid så väldigt naturlig i sådana här sammanhang, den där instinktiva handen som gör så mycket bara den gesten. Hon är verkligen en god människokännare med hjärtat på rätta stället!

“Jag ska prata med en … person.”

Kan det vara Snape möjligtvis…?

Det slog mig att de lika gärna kunnat vara mina egna.

Det är ofta genom andra vi lär känna oss själva…




“Åh, Severus”, utbrast jag, “du känner redan till allt, eller hur? Och får inte delge mig det?”

Jag lider med båda två här. Snape som inte kan avslöja något och med Miriam som ingenting får veta. Ibland är ovissheten värre än vetskapen.

jag har svurit att ge honom mitt beskydd.

Man får verkligen hoppas att Snape ingenting avslöjar eftersom det verkar som han här liksom i boken ändå har svurit den obrytbara eden med Narcissa. (Pinsamt om detta nu hände bara i filmen, men det var ett tag sedan jag läste boken sist… jullovsläsning nästa?) Den som bryter en obrytbar ed dör ju…

“En bättre beskyddare kan han inte få”, sa jag hängivet. “Du är så god, Severus.”

Jag hoppas verkligen att Miriam förstår när Snape väl utför det att det var tvunget att vara så, och att hon inte missförstår och lever i en oehörd sorg efteråt. Det vore så fruktansvärt om hon skulle tro det värsta om den hon älskar allra mest i världen. Men kanske är det ändå jobbigt, om hon förstår, att alla andra kommer vända sig emot honom och förbanna honom som den värsta av skurkar…

“Ja, det är faktiskt så att … det kom för mig att det kanske går att göra något för pojkens föräldrar.”

Titta vad Miriam har gjort med Snape? – Han har blivit någon som tar initiativ till att hjälpa andra och även en pojke han tidigare haft mycket svårt för. Tänk om han gjort en sådan vändning i boken? – Om han hade kunnat hjälpa hans föräldrar tillbaka. Jag blir alldeles varm i hjärtat!

“Älskade”, viskade jag.

Jag gråter inte… det bara regnar ner för mina kinder…

“Jag vill göra vad jag kan”, sa han tyst. “Innan det sker, som måste ske.”

Vilken fruktansvärd ångest han måste bära på! Det känns som att han vill göra allt för att ändå befästa att han är god och älskar henne innan han måste göra det som potentiellt kunde få någon att tänka annorlunda.

Ännu ett fantastiskt kapitel till ända och jag längtar såå till fortsättningen!
Publicera i precis vilken takt du tycker så lovar jag att läsa precis allt för detta är helt underbart. Är så glad att jag får lov att dyka ner här då och då och involvera mig i deras värld. I en värld där mörkret blir allt mer tydligt men kärleken också mer glödande. Amor vincit omnia!

så bra!!!

ÄNTLIGEN!!! Börjar skolan lugna ner sig. Förutom hemtentan över jul då - men men…. NU SKA JAG GE EN ””””SÅN DÄR”””” kommentar. OK???

Ellis återhämtning är ju förstås tack vara Snape och det måste ju göra Miriam mer än knäsvag att veta att hennes man är så otroligt skicklig? Och att han är en hjälte. Hennes alldeles egna dessutom. IIIIIIH.
HAHAH ”han käkade inte upp mig” <- Alltså Harry? Det här är verkligen Harry från boken. Underbart roligt. ♥

Det är bra med lite roligt på agendan även i mörka och svåra tider. Det gör det enklare att kämpa vidare i livet då. Jag ser verkligen Elli stå där i kylan när du skriver ”men friskt rosig om de smala kinderna”. En kylig, blå, småregning eftermiddag! Du fångar mystiken kring Elli och Dracos relation bra. Man kan tro att Elli vet mycket om Draco men hon är ju lika ovetandes som oss iakttagare. Egentligen.

Måste erkänna att jag fullkomligt avskyr quidditch och att läsa om sporten när folk skriver hur matcher och sådant går - men det kanske jag avslöjat innan? Är sån med de flesta sporter.
(Och tack och lov skrev du inte så mycket om bollar som kastades haha!)
GORGELMORF-RON ♥ Det kanske han borde vara när han ska gå till attack mot Dean och sin lillasyster.
OJJJ RON TRAMPA PÅ EN ÖM TÅ. Hon gör precis vad hon vill! Fy på Rons kvinnosyn i det där ögonblicket!! Han är så arg att jag inte kan låta bli att ogilla honom emellanåt. För hans konstiga temperament!

Ginny har en poäng i att han säkert är avundsjuk på att han ”inte får något” - men snart har han sin Lavender.

Tur Miriam kan ta en paus i ungdomarnas känslomässiga frispel och andas ut bredvid sin svarta riddare!

ALLTSÅ ATT INGEN MÄRKER HUR DET SKJUTER BLIXTAR MELLAN SMIRRE!?!??!?! JAG KAN SE DET OCH JAG ÄR INTE ENS DÄR.

Och jag slapp läsa om matchen!!!! Tack gode Severus - eller något? Och härligt att det är just Elli som berättar för Mirre om Gryffindorssällskapsrumskväll. (Är det ens ett ord, haha)

Så kapitel 16 är att kärleken övervinner allt? Spännande.

Jag får väl hålla med Miriam om att trivas oförskämt bra i eget sällskap. Förutom just nu i mitt liv då jag inte klarar av att vara still och ensam en enda sekund. Kärleken finns överallt kring Miriam! Med Hagrids nynnande och julen annalkandes. Och han vill inte att hon ska vara ensam - finns det någon anledningen bakom Miriams eget ”jag trivs bra i eget sällskap” som gör att hon tar avstånd. Som en kanske inte tänker på?

Det är jobbigt när en vän från en dag till en annan ändrar sitt sätt att vara på och du gestaltar det så bra med hur Harry håller sig tyst och Hermione håller sig undan. Och återigen bevisar du vilket stort hjärta Miriam har som märker hur Draco blir sämre och sämre. Att något händer med den stackars pojken. Någon lägger märke när inte andra gör det. Och självklart tar Miriam tag i situationen omedelbart. Precis som man ska göra. (Åtminstone enligt min pedagogiska kurs jag läser just nu…)

Du ger mig verkligen en bild av hur vuxen Miriam är när hon har den skyddande rollen. Det gör du i form av gester som att Mirres arm är svept om lilla Ellis kroppshydda (fast de kanske är ungefär lika stora kroppsmässigt). Det säger mycket i en text. Det är även oerhört typiskt för människor i svåra situationer att tala komplext men öppet - så att man inte riktigt förstår innebörden utan måste nysta i ledtrådar. Du fångar det så otroligt bra.

Visst är det som Miriam säger - det hade kunnat vara hennes ord. Men där Draco är i en situation han inte kan hantera så har Severus ett förhållningssätt till sin situation. Han vet hur han ska handskar med den.

INTRESSANT OCH OMGGG att se hur välvillig Severus är mot Harry och Neville!!! TÄNK ATT DET ÄR MIRIAMS FÖRTJÄNST. ♥ ♥ ♥

Samtidigt som jag har svårt för Severus små order om att hon ska visa sina känslor och dylikt och hans härskarteknik som att vrida hakan mot honom så har ju det en positiv effekt. Alla mår bättre av att visa känslor. Men om man inte vill - så ska man inte. Men det är kanske bara jag som överanalyserar det? Men just den typen av teknik i relationer skrämmer mig lite… Och det kanske är medvetet - eller så är det inte det? Jag vet inte! Vad tror du? Vad tänker du själv över det? Det kanske bara har med värdeladdade ord att göra som ”lydde”.

OH MY GOD! En ny teknik, fastän bara i teori än så länge, som i praktiken som skulle betyda att människor återfick sitt sinnes fulla bruk! Wow. Det är något jag längtar efter att höra och se en fortsättning av. Spännande!!!

Älskar dina ensamma sista meningar ”Att skyddet kom från den bäste.” Jag har ingen tvekan till att Elli kommer tro Miriams ord. Men om skyddet inte håller kan jag ana att en hel del konflikter kan uppstå sinsemellan dem!

Fortsätt skriv såhär. Du är så talangfull min vän. ♥

Förlåt att du har fått vänta två dagar på min kommentar! Jag tror jag är lite grann så att jag vill läsa och fundera ordentligt innan jag kan ge mitt omdöme! He, he! ^_____^'



Ja, ja, nog om det! Det senaste kapitlet var urbra! Oj, nu har Elli berättat vad Draco har råkat ut för. Man kan undra hur det ska gå. Det gäller även Ron och Lavender... men också Hermione. Nå, vi får som sagt se hur det går.

Det var ju roligt att mitt tips kom till användning. Tänk på att försöka läsa texten högt några gånger. Roligt att Miriam nämnde Quirinus! Undrar om Ron, Hermione och Elvira får veta något om hans förflutna!

Tips som vanligt!

“Nej”, sa jag slutligen,

Jag skulle vilja ändra så det låter bättre.

“Nej”, sa jag till sist,

EDIT: Jag råkade skriva Elli, men det var fel. Jag menade Elvira, bara så du vet, angående det här med Quirinus!

Jag väntar spännt på nästa kapitel!