Lärare-elev-romans

När ska du posta nästa kapitel Jessica Lawiise??? Våra kapitel ligger i otakt, min berättelse ligger nästan ett år framåt i tiden!

ELLINORE

Kapitel 31
Det blir vinter och snön ligger som ett täcke över träd och slott.
Ellinore vägrar prata med Remus på flera dagar. Hon är så ARG. Han gör heller inga försök att prata med henne.
Efter ett tag lugnar hon ner sig lite. Det hade kanske varit fel taktik att försöka kyssa honom. Hon måste prata med honom istället. Förklara och tala förnuft med honom.
Hon knackar på hans dörr. Hon väntar. Sedan öppnas dörren långsamt och Remus kikar ut genom en smal glipa.
"Får jag komma in?" frågar Ellinore.
"Det är nog ingen bra idé" svarar Remus.
"Snälla?" vädjar hon. Remus tvekar och suckar sen.
"Okej, kom in då." säger han och släpper in henne.
Ellinore har förberett ett långt tal för att övertyga Remus om att de kan bli tillsammans. Men innan hon ens hinner öppna munnen börjar Remus tala.
"Vi kan inte träffas mer." säger han och lägger armarna i kors över bröstet.
Ellinore stirrar på honom. Okej, lugn, behåll lugnet, bli inte hysterisk, tänker hon.
"Vad menar du?" frågar hon försiktigt.
"Det funkar uppenbarligen inte. Du kan inte hålla det på en vänskaplig nivå." säger han och ser allvarlig ut.
"Men Remus... Snälla, lyssna på mig. Du... Vi... varför kan vi inte vara tillsammans? För att du är min lärare? Ska den lilla saken verkligen få hindra oss? Vi tycker ju om varandra... vi borde strunta i vad andra tycker!" säger hon och hoppas att han ska förstå.
"Dels är det att jag är din lärare. Men det är också för att du är omyndig och jag vuxen. Det är fel." svarar Remus och undviker hennes blick.
"Vem bryr sig om att det är fel? Vi kan hålla det hemligt!" försöker Ellinore. Remus skakar på huvudet. "Nej."
Ellinore börjar få smått panik. Det var inte såhär det skulle gå!
"Remus, snälla Remus. Du tycker väl om mig? Du kan inte låta andras åsikter hindra dig från att vara med mig, det skulle vara fegt, och du är väl inte feg?"
"Sluta." svarar han och tittar bort.
"Men du måste ge oss en chans! Snälla, vi kommer att lösa det! Lita på mig!" ber hon. Han tittar slutligen på henne.
"Ellinore, du borde gå nu."säger han tyst.
Ellinore ruskar vilt på huvudet.
"Nej! Jag tänker inte gå! Inte förrän vi löst det här!" svarar hon hetsigt.
"Du måste förstå, det funkar inte, det kommer ALDRIG bli nåt mellan oss!" säger Remus och försöker dölja sin smärta.
Ellinore skriker och tar en kudde från soffan och kastar den på honom.
"SÄG INTE SÅ!"
"Ellinore..."
Hon tar ännu en kudde och kastar den på honom.
"Ellinore, snälla..."
Kuddarna är slut men Ellinore får syn på hans tofflor så hon tar den ena och kastar den mot honom.
"Ellinore sluta!"
Hon tar den andra toffeln och kastar den också.
Nu har hon inget kvar att kasta.
"Ska du sluta kasta saker nu?" frågar Remus.
"Jag tycker om dig och du sa att du tycker om mig också. Vad är det som ska vara så svårt? VILL du inte bli tillsammans med mig?" säger Ellinore. Remus är tyst. Till sist svarar han lågt.
"Nej, det vill jag inte."
Ellinore stirrar på honom med sjunkande hjärta.
"Va?" säger hon svagt.
"JAG VILL INTE BLI TILLSAMMANS MED DIG!!!" utbrister Remus.
Det känns som att hennes hjärta ska sprängas. Hon kan inte andas.
Remus vänder sig bort från henne och tittar ut genom fönstret.
Ellinore är så yr att hon tror att hon ska svimma. Till slut lyckas hon få tillräckligt med kontroll över sin kropp för att ta sig ut ur rummet och långt, långt bort därifrån.

Bra!

Superbra!

Bra jobbat!

Nu har jag skrivit klart berättelsen. Blev 40 kapitel om Ellinore. Vet inte hur många kapitel Jessica skrivit om Sofia. Om någon vill läsa postar jag fler kapitel.
Kram på er ♥

Ja du får gjärna skriva de kapitälerna du har kvar!♥ och om du vill kan du fortsätta!
Du har Altid en läsare och det är mig!
Hoppas du fortsätter efter dina 40 kapitel!♥ love♥

Jag läser självklart!♥

Okej här kommer nästa.

ELLINORE

Kapitel 32
Remus har sällan känt sig så totalt nedslagen tidigare. Han är förkrossad. Han är tom, ett sprucket kärl, lika utmattad som en urvriden trasa. Det känns som att hans hjärta gått sönder. Det är trasigt. Han har aldrig gråtit så mycket tidigare som han gör de kommande dagarna.
Ellinore dyker inte upp på sin nästa lektion i försvar mot svartkonster. Hennes syster är där däremot, och hon ger honom mördande blickar.
Remus är orolig, men vet inte vad han ska göra.
De kommande två lektionerna är Ellinore där. Men hon tittar inte på honom eller säger ett enda ord till honom. Han vågar inte prata med henne heller.
Allt känns mer och mer hopplöst. Som om en dementor ständigt hängde över honom och sög all glädje ur honom. Och han är rädd att Ellinore mår lika dåligt hon. Om det bara var han som led skulle det bara vara att bita ihop, men han kan inte stå ut med att hon känner sån smärta. Speciellt inte när det är HAN som orsakat den. Det måste få ett stopp. Nånting måste göras.

Det är kväll och dags för den årliga julbalen igen.
Han ser henne där hon står med sin syster och sina vänner. Lika strålande vacker som alltid men med något vemodigt över sig. Hon är klädd i samma ljusrosa klänning som förra året.
Efter att den skotska folkdansen är slut går Remus med fladdrande hjärta mot Ellinore. Det här kanske var en dum idé. Hon kanske hatar honom. Hon kanske aldrig mer vill veta av honom! Men han måste försöka.
Sofia får syn på honom först, hon blänger ilsket. Remus sväljer och försöker ignorera henne. Han kommer fram till Ellinore.
Hon ser på honom med blå ögon.
"Får jag lov?" frågar Remus nervöst. Ellinores läppar smalnar. Hon skakar på huvudet. Suckar. Men till sist nickar hon och tar hans hand.
Han leder ut henne på dansgolvet. De börjar dansa. Trots allt som hänt mellan dem på sista tiden, allt kaos, känns det som att världen faller på sin plats igen när han dansar med henne. De två tillsammans är helt enkelt rätt.
Efter en stund ser han ett litet, litet leende på Ellinores läppar. Det värmer hans hjärta.
Remus njuter av ögonblicket. Det kanske går åt skogen senare, men just nu är hon bara hans. Hennes ljuva doft fyller hans känsliga näsa. Hennes närhet gör honom lätt och lycklig.
Alldeles för snabbt tystnar musiken. Han vill inte släppa henne. Hon niger och han bugar.
"Kan vi gå ut, och prata?" frågar han. Hon nickar.
Stjärnorna gnistrar på den mörka himlen, snön glimmar i skenet från Stora Salens höga fönster.
Det är kallt och deras andedräkter förvandlas till rök. Ellinore har bara på sig sin tunna klänning. Remus viftar med trollstaven, varm luft omsluter dem och håller kylan ute.
"Ellinore, förlåt mig. Jag har varit en idiot." säger han och tar hennes hand. Hon avslöjar inga känslor.
"Jag tycker så otroligt mycket om dig. Jag vill inget hellre än att vara tillsammans med dig. Men sålänge du är min elev går det inte. Om..." nu kom han till den svåra, läskiga biten.
"Om du vill så väntar jag på dig. När du gått ut Hogwarts finns det inget som hindrar oss från att vara tillsammans längre. Om du fortfarande vill ha mig då så är jag din." avslutar han.
Ellinore lägger sakta armarna om honom, han besvarar omfamningen. De står så en lång stund.
"Kan vi fortsätta vara vänner fram till dess?" frågar hon tyst.
"Alltid." svarar han.

Bra!

Superbra!♥