Daughter of a death eater (SV)

Yes, ett kapitel i helgen!
Fira Jul i Göteborg!! Då kommer du ju till min stad!! ♥ WOOP WOOP

God freaking jul! Jag är såååååååå hypad på att det är julafton imorgon! Iaf har jag skrivit klart ett kapitel, jag blev inte så nöjd med detta kapitel men men, hoppas ni gillar det ändå!

[Side note: Thomas är Deans efternamn ifall ni inte visste det]

Kapitel 14

Jag och Seamus satt lutade mot ett träd vi sjön, jag med en bok i handen och han med sin trollstav som han febrilt viftade med. Framför oss satt Dean i skräddar sists och läste ur en bok.

”Incendio” viskade Seamus bredvid mig. Inget hände. Träbiten som han höll i handen var fortfarande torr och hel.

”Du brukar aldrig ha problem med att tända eld på saker, men när det är meningen att du ska göra det?” skrattade Dean som tittat upp från sin bok.

”Äh håll käften, det är inte som om du är bättre?” fräste Seamus och svängde med sin trollstav igen.

Jag log smått åt deras bråk, slog igen min trolldrycksbok och öppnade min örtlärebok istället. Även fast vi bara hade varit på Hogwarts i en vecka så hade professor Sprout gett oss läxa (minst tre pergament till på onsdag) om djävulsnaran.

En fågel som flög förbi ovanför oss bestämde sig för att ”uträtta sina behov” just som den flög över Dean. Han stelnade till när det vita klegget landade i hans hår, tittade på mig och Seamus som höll på att dö av grova skrattattacker och började sedan febrilt torka bort det med hjälp av sin hand. Dessvärre verkade hans försök bara smeta ut det ännu mer. Dean avbröt sina försök när höga, ekande skratt närmade sig oss.

”Snyggt hår Thomas!” skrattade en släpig flickröst. Pansy Parkinson slängde med sitt hår som knappt räckte till axlarna och flinade självbelåtet.

”Det är mer än vad man kan säga om dig” fräste Seamus tillbaka. Han reste sig upp jämte Dean och tittade på dem fyra Slytherinarna framför oss, eftersom jag inte ville värka sämre reste jag mig också och ställde mig bredvid Seamus.

”Du din lilla…” började Pansy men Draco avbröt henne.

”Du måste lära dig att respektera dina övermän Finnigan” hånlog Malfoy och tog ett steg närmare Seamus. När dem stod såhär nära varandra kunde man se att Draco var ungefär ett huvud längre än Seamus men att detta inte verkade störa Seamus som nu sträckte på sig för att minska det uppenbara längd avståndet. Hade jag varit i hanns situation hade jag, tvärtemot honom, garanterat krympt.

”Övermän?!” fräste Seamus till svart och hans blick mörknade. ”Du ska få för övermän…”

Innan jag och Dean han reagera hoppade Seamus på Draco och slog sin knytnäve mot hans näsa. Jag och Dean kollade på varandra, chockade över det som precis har hänt. Sedan rusade vi fram. Jag drog bort Draco och Dean (försökte) dra bort Seamus.

”Släpp mig Dean, han förtjänar det” morrade Seamus och slet med sina armar för att komma loss. Dean valde att inte säga något och jag antog att det var för att han delvis höll med Seamus om detta.

Det var först nu som jag insåg att jag fortfarande höll ett hårt tag om Dracos handled för att hindra honom från att hoppa på Seamus.

”Rör mig inte din smutsskalle!” fräste Draco jag släppte genast taget om hans handled. Han började (i sällskap av Pansy, Crabbe och Goyle som ivrigt stått och iakttagit bråket) gå upp mot slottet. Jag tittade mot dem i någon sekund innan jag vände mig om mot Dean och Seamus.

”Vad var det där bra för?” fräste jag och tog ett steg närmare honom. Han stod nu bredvid Dean och kollade ned i marken. Jag rättade till axelbandet på min väska.

”Fattar du inte att han kommer berätta för Snape?” fortsatte jag.

”Förlåt” mumlade han.

”Förlåt? Seamus, det är inte mig du ska säga förlåt till” jag tog en paus för att fundera på om jag kanske överreagerade lite, kanske gjorde jag det? ”Om du ska säga förlåt till någon är det Malfoy”. Malfoy inte Draco han var en Malfoy och betedde sig som en, jag tänker inte få honom att verka annorlunda genom att kalla honom för sitt förnamn. Han förtjänar inte det.

När jag var liten hade mamma lärt mig att inte döma folk efter ens första intryck. Hon hade sagt att folk inte alltid är som dem först verkar, att dem kanske inte är bra på att presentera sig och skaffa vänner. Att bakom varje blyg person kan det gömma sig en pratglad människa, och bakom en elak fasad ett hjärta av guld. Jag hade inte dömt Draco (så mycket) av mitt första intryck av honom. Men andra? Hur många intryck behöver han för att lyckas visa en snäll sida?

”Eden?”

”Huh?” Jag ryckte till när Deans röst avbröt mina tankar. Han la en hand på min axel.

”Är du okej? Du bara försvann” frågade han mig osäkert.

”Försvann?” frågade jag och kollade oförstående på honom.

”Det var som om du inte var här, du var helt borta” flinade Seamus.

Jag skakade på huvudet och log, Dean hade inte släppt sin hand från min axel och stod nu och log mot mig.

”Hrm, Dean” harklade sig Seamus. Dean blev röd i ansiktet och drog hastigt bort handen. Vi skrattade och började gå upp mot slottet.

JÄTTEBRA

Super!

Draden!!!!♥♥♥

Åh!!! Tack för ett underbart kapitel!!!!!!Vilken julklapp du gav mig hjärtat ♥ Att få njuta lite dagen innan julafton tackar man ju inte nej till :* Dagens tumme for uuu ♥


OMG BUSIGA DRACO ♥333333333333 Mammas lilla älsklingsbuseomg ♥33333 Har lust att mörda Seaumus som rörde min älskling. Jag tror jag strimlar honom i fritösen. Fangirlade lite för hårt när Eden *lovethename* höll i Draco :* I hope its loooooooveeeee in the sky omg omg omg!!!!!! Älskar henne redan. Hon är så chill på nått vis. Älskar hennes egna tankar och hur hon tänker att hon inte vill döma honom, men att hon ändå inte vill kalla honom vid förnamn. Jag tycker VERKLIGEN att du ska vara böjd, för det här var ett av dem bästa kapitlen du har skrivit gumman!

Bara det att du ger Dean och Seaumus så levande och personliga är fantastiskt. Delvis därför jag 'älskar att läsa den, sen så skriver du ju fantastiskt också. God jul ♥

Tack!!♥


♥♥♥


Hahah bästa shipnamnet!



Tack!! Blev jätteglad för din (och alla andras) kommentarer, speciellt eftersom jag läste dem på julaftonsmorgonen! Jag älskar hur du kommenterar om Draco. Blir så glad över att du tycker att jag gör personerna levande, det är det jag försöker med! God jul♥♥♥


Eftersom det är jul så tänkte jag göra en sån här "5 saker om mig grej" såå aa here we go:

1. Jag heter Emma (boring i know)

2. Jag är 05:a alltså är jag 12 år

3. Jag fyller år på star wars dagen men har inte sett en ända star wars film

4. Min favoritfärg är aquamarin (typ ljusblå) och svart

5. Jag älskar att spela sims 4

Den var super bra och god Jul!!

OMG DU OCH JAG ÄR LIKA!!! Vi har samma favvofärger och älskar båda sims 4 :*

Oc h du ska ha allt beröm. Du är superduktig

Hola mugglisar! Jag har gjort ett nytt kapitel som jag hoppas att ni kommer gilla. Det är ganska kort och ointressant och jag vet att slutet är super konstigt men det kommer förklaras mer i nästa kapitel (i hope). Så ja here you go:

Kapitel 15:

Kära syster,
Hur har du det där hemma? Regnar det lika mycket som här? Har pappa druckit? Om han har gjort det kan du hälsa honom att jag ska slå ihjäl honom när jag kommer hem.
Här har det varit okej, jag har fått två nya kompisar, Dean och Seamus, dem går i samma elevhem som jag, Gryffindor.
Har du hittat några kompisar där hemma? Jag träffade en tjej som bodde granne med oss för ett tag sen, hon kanske har en lillasyster? Eller bror för både du och jag vet att du inte har något problem med att leka med killar. Hur är din klass på mugglarskolan? Är dem snälla mot dig? Om inte så ska jag slå ihjäl dem med.
Saknar dig massor,

Kram
Eden

Ps du vet att du inte får röra mina saker när jag är borta, så försök inte göra det Ds.

Precis när jag gjorde dem sista pricken med bläck på mitt pergament slog sig Seamus ned bredvid mig i soffan.

”Hej” sa han och log, jag besvarade honom med leende och blåste mot mitt pergament för att få bläcket att torka.

”Vad skriver du?” frågade han och böjde sig över min axel för att läsa. ”Och varför skriver du på norska?” undrade han och rynkade på pannan. Jag skrattade.

”Jag skriver på svenska, och det är ett brev till min syster,” svarade jag honom och kollade mot den fräkniga pojken bredvid mig.

”Varför skriver du på svenska då?” frågade han och rynkade ännu mer på pannan.

”Ehh för att jag är svensk duh” svarade jag, hade hann seriöst glömt bort det?

”Aa juste!” Okej, han hade definitivt glömt det.

Jag skakade lätt på huvudet åt honom men skrattade.

”Vart är Dean?” frågade jag och lutade mig tillbaka i soffan.

”Ginny Weasley” flinade han och log. Jag höjde på ögonbrynen.

”Är dem...?”

”Inte än” sa han med ett brett flin ”men jag skulle tippa på det inom en snar framtid”.

”Tio galleoner på att dem är tillsammans innan den här veckan är slut” skrattade jag och sträckte fram en hand. Han skakade den och flinade.

”Må bäste man vinna” svarade han mig kaxigt.

”Det kommer han inte” svarade jag honom minst lika kaxigt.

Porträtthålet flög upp och var centimeter ifrån att mosa två andraårselever som precis skulle ta sig ut genom det. In rusade en (lätt andfådd) Dean. Han sprang mot sofforna där jag och Seamus satt (och lyckades springa in i samma andraårselever).

”H…hej!” flåsade han och slog sig ned på min höger sida.

”Varför så bråttom?” frågade jag flinandes.

”Jag gömmer mig” mumlade han och lutade sig tillbaka i soffan.

”Från Ginny Weasley?” skrattade Seamus i tron om att han redan skulle ha vunnit vårt vad.

”Nej din dummer, från Maxlynn Renners” svarade Dean en aning argt och smälte till Seamus och fick då luta sig över mig.

”Aj!” fräste Seamus vilket fick både mig och Dean att skratta.

”Okej, men varför springer du från Maxine?” frågade jag och tittade mot Dean.

”Maxlynn” rättade han mig. ”För att hon har hängt efter mig som en hund dem senaste dagarna.”

”Går hon i Gryffindor?” frågade jag och hade nu vänt mig helt mot Dean.

”Som tur är inte, hon är går tredje året i Hufflepuff” muttrade han.

”Tredje året?” frågade jag. ”Så hon är två år yngre än oss?”

”Mm, hon är hopplös” skrattade han och jag stämde in.

SMACK!

Bordet framför oss välte när Seamus reste sig och stormade ut ur uppehållsrummet. Efter som jag inte hade skruvat på korken på min bläckflaska väte allt ut på golvet, brevet som jag skulle skicka till April blev neddränkt i svart bläck.

”Vad i…?” frågade Dean och satt och stirrade förundrat ut i luften. Jag började, med en viss kraftansträngning lyfta upp bordet.

Seamus pratade inte med oss på resten av den dagen, han tog omvägar för att slippa komma möta oss i korridoren och kom precis när lektionerna skulle börja för att slippa vänta utanför med oss. Och trots att jag försökte kunde jag inte för allt i världen komma på vad jag hade gjort för fel.