Vandalen på ridskolan (Berättelse)

Superbra. Längtar tills nästa kapitel

Bäst ♥ Längtar till nästa

Som ni ser på bilden, kan det vara superbra om ni har popcorn i närheten, för det kan verka kusligt! Hoppas ni gillar det.

______________________________________________________________


Kapitel 16


Klockan var kvart över nio när den underbara doften av varm choklad fick Amy att vakna och när hon öppnade ögonen fick hon syn på sin syster.
”Hej Melanie”, mumlade hon sömndrucket.
”God morgon”, sa Melanie och räckte fram koppen. ”Allt gick perfekt! Mamma kom in strax efter att du hade gett dig av, men hon anade ingenting. Jag är ändå glad att du hann hem.” ”Jag också.” Amy lät den varma söta drycken rinna ner för strupen. ”Fast det var förgäves eftersom inget mystiskt hände”, tillade hon och berättade hur det hade gått.
Melanie såg fundersam ut.
”Jag hoppas miss Moyes talade sanning”, sa hon och bet sig i läppen. ”Av allt mrs Dubois har sagt till dig och Lionel, börjar jag bli osäker.”
”Jag tror inte att miss Moyes skulle skada hästarna, men jag får fråga henne. Jag ska även hälsa på mrs Dubois och se hur hon mår”, sa Amy.
Innan Melanie hann säga något hördes en knackning och Amber stack in huvudet.
”Åh, så bra att du är vaken Amy. Jag skulle behöva er hjälp idag”, sa hon. ”En av mina arbetskompisar glömde sin mobil här igår och jag måste lämna tillbaka den. Jag behöver även handla hem lite matvaror och jag ska hämta medicin på apoteket men jag kan inte göra allt på samma gång. Dessutom måste jag till banken.”
”Vi kan handla och hämta din medicin”, sa Melanie raskt. ”Javisst”, sa Amy och slängde av sig täcket. ”Vi ska ändå besöka mrs Dubois. Hon har varit lite krasslig sista tiden”, tillade hon.
Amber log.
”Vilka snälla flickor jag har! Jag ska bara kamma mig och sen måste jag rusa. Listan och receptet finns på köksbordet och ni får lite extra pengar så ni kan köpa något att äta till lunch. Ikväll ska ni få något extra gott till efterrätt eftersom ni är så hjälpsamma.” Hon gav dem en kram innan hon gick. Efter några minuter stängdes dörren
”Då lägger vi tillbaka alla kuddar”, sa Amy och drog fram alla saker. ”Vi gömmer bollen i garderoben så länge.”


Det blev en trevlig förmiddag och vid lunchtid gick Amy och Melanie på hamburgerbaren. Medan de väntade på sin mat skickade Amy ett sms till sina vänner för att i korthet berätta hur planen hade gått.
”Jo Amy”, sa Melanie plötsligt, ”vad hände innan miss Moyes kom?”
”Inget särskilt”, svarade Amy och smuttade på sin läsk. ”Jag och Lionel småpratade lite och han vill gottgöra dig för att han inte hörde när du sa hej. Han lyssnade på musik just då.” Melanie log.
”Han har ju sagt att jag får vara med och se film och det räcker för mig”, sa hon.
”Ja, han är toppen”, sa Amy. ”Och modig”, tillade hon.
När de var klara gick de för att köpa blommor och styrde stegen mot mrs Dubois.


Efter ett tag stod de utanför hennes lägenhet men när de ringde på kom ingen och öppnade.
”Kan hon ha åkt till stallet redan?” undrade Melanie. ”Hon brukar åka vid fyratiden”, sa Amy.
”Klockan är bara tjugo minuter över tolv.” Hon blev fundersam och skulle just ringa på när det hördes steg så hon vände sig om. ”Mrs Dubois”, sa hon glatt när hon såg den äldre damen komma gående uppför trapporna.
”Amy!” Mrs Dubois log. ”Och lilla Melanie har du med dig! Så trevligt att ni hälsar på.”
”Ja vi ville se hur ni mår efter det som hände”, sa Amy och räckte fram blommorna.
”Det var snällt av er”, sa mrs Dubois och stack näsan i buketten. ”Ni får gärna komma in om ni vill.”
Hon öppnade dörren och visade in dem innan hon gick till köket.
”Ska vi fråga var hon höll hus i natt?” viskade Melanie.
”Jag tänkte det”, erkände Amy.
Mrs Dubois kom in och slog sig ner i en fåtölj.
”Ja, det är trevligt att ni tänker på mig”, sa hon. ”Men jag är inte så lätt att knäcka ska ni veta!” Hon log retsamt men blev sedan allvarlig. ”Jag hoppas dock att Martha erkänner och åker i fängelse! Det var sista droppen med överfallet! Och du Amy som hade kunnat bli krossad under höbalen!”
Amy blev chockad när hon hörde den gamla damens ord.
”Hur känner ni till det?” frågade Melanie. ”Vi har inte sagt något om det!” tillade hon skarpt.
”Åh, Lionels mamma berättade det för mig”, sa mrs Dubois. ”Hon talade även om för mig vad som har hänt med alla hinder.”
Amy ryste när hon kom ihåg händelsen med höbalen. Det blev tyst ett par sekunder och allt som hördes var fåglarnas kvitter. ”Jo, jag skulle gärna vilja veta var ni befann er igår kväll”, sa Amy försiktigt.
”Jag kände mig omskakad efter det som hände så jag sov hos en väninna. Det var därför jag kom när ni stod här”, svarade mrs Dubois. ”Jag hoppas de får fatt i Marthas kompanjon!” tillade hon hätskt.
”Såg ni vem det var som befann sig på kontoret?” frågade Melanie.
”Det var Joshua Grant, Marthas pojkvän. ”Mrs Dubois gjorde en grimas. ”Han är precis som hon, argsint och falsk!” Hon kastade en snabb blick på sin klocka. ”Ledsen flickor, men ni måste nog gå. Jag har inte ätit någon lunch och jag ska vara hos doktorn klockan ett.”
Amy och Melanie tackade för sig och gick. Allt kändes egendomligt. Kunde miss Moyes vara den skyldiga?
”Det här är skumt!” sa Melanie plötsligt. ”Hur kan mrs Dubois känna till att miss Moyes har en pojkvän?”
”Hon har väl sett dem tillsammans någon gång”, sa Amy. ”Fast jag håller med om det är konstigt. Jag menar, mrs Dubois känner till alla händelser innan vi ens har nämnt dem och sen säger hon att mrs Berry har talat om det för henne.”
”De kanske är väldigt bra vänner”, föreslog Melanie. ”Om inget annat är det otäckt att hon verkar så säker på att miss Moyes skulle skada hästarna och försöka döda dig!”
De gick under tystnad.


Så fort de kom hem packade de upp varorna och medicinen. Just som de var klara ringde det på dörren.
”Jag tar hand om det”, sa Amy och gick till hallen. Ute på trappen stod Hazel Smith som bodde på andra sidan gatan och var känd för sitt sura humör. Hon var sextio år och hennes vita hår glänste i höstsolen när hon tittade strängt på Amy med sina hårda grå ögon.
”Jaså, ni är hemma nu”, sa hon vresigt.
”Ja. Kan jag hjälpa er, miss Smith?” frågade Amy i ett försök att vara artig trots att hon blev nervös när hon hörde grannens vassa tonfall.
”Ja, säg åt dina vänner att inte skrika och gapa så hela kvarteret hör!” fräste miss Smith.
”Vad menar ni?”
”Vid elvatiden såg jag någon stå på er trappa och ringa på dörren och efteråt började människan skrika en massa fula ord och sa åt dig att komma ut!” svarade miss Smith argt. ”Om du ska bort får du faktiskt meddela dina kamrater i tid! I går kväll när jag skulle ta en kopp te såg jag en person stå på er gård och jag misstänker att det är samma bråkstake, för människan hade samma svarta huvtröja och byxor på sig!”
Amy kände att hon stelnade till när hon hörde beskrivningen för det var samma kläder som angriparen på höloftet hade haft. Svetten bröt fram i pannan och hon blev svimfärdig. ”Nå?” Miss Smith såg uppfordrande ut. ”Ska du göra något åt det eller ska jag be din mamma bannlysa dina vänner från kvarteret?!” tillade hon.
”Nej… nej m-miss Smith”, stammade Amy fram. ”Jag ska prata med min… kompis.”
Miss Smith fnös och vände på klacken.
”Vänta lite!” ropade Amy och följde efter.” Ni såg inte vem det var?”
”Nej det gjorde jag inte”, svarade miss Smith buttert. ”Din vän tog till slut sin motorcykel och åkte iväg direkt.”
”Och var ställde sig min kamrat?” undrade Amy.
”Bredvid ert äppelträd”, sa miss Smith innan hon gick.
Amy stängde dörren och med ett svagt kvidande sjönk hon ner på golvet.
”Vandalen vet var jag bor!” viskade hon förfärat. ”Åh himmel! Han eller hon har varit här!”
”Amy?” Melanie kom ut i hallen. ”Amy! Du ser blek ut! Vad är det som har hänt?”
”Melanie.” Amy försökte samla sig. ”Såg du om n-någon stod härute igår?”
”Jag märkte inget”, svarade systern. ”Som jag sa, kom mamma in strax efter att du hade smitit iväg och jag var rädd att hon skulle se bollen. När hon gick, läste jag min bok för att lugna ner mig. Hur så?”
Amy slog armarna om henne och viskade:
”Han eller hon vet var vi bor! Miss Smith beskrev kläderna och jag tror det är samma människa som knuffade ner höbalen mot mig!”
”Åh Amy!” Melanie såg skräckslagen ut. ”Då är ingen av oss säker!”
________________________________________________________________

Oh, slutet blev läskigt! Nu är frågan vem det är!
Jag vet att miss Smith är en surpuppa men på samma gång var det bra att hon sa något, eller hur?

Märker ni flera skumma grejer? Skriv gärna ner era teorier.

Ett ord Fantastiskt. Älskar den här berättelsen och det är en av de få jag läser som fortfarande skrivs på. Hoppas du har en bra helg ♥

Så spännande! Hoppas att inget allvarligt händer Amy eller någon av de andra... Längtar till nästa ♥

Jättebra!

Jättebra!

Jättebra!

Ja, som ni ser på bilderna bör ni ha det i närheten när ni läser, för det kan bli spännande!
________________________________________________________


Kapitel 17


Amy rusade ut för att se om det fanns något spår av den oinbjudne gästen. När hon kom fram till äppelträdet såg hon att inkräktaren hade ställt sig på samma plats för där fanns färska fotavtryck och ett örhänge.
”Melanie!” ropade hon. ”Ta med min mobil och en påse och kom genast hit!”
Melanie kom springande till henne.
”Vad har du hittat?” undrade hon.
”Titta här!” sa Amy. ”Här finns fotavtryck från idag och se på örhänget. Det liknar vindruvor men mamma har inga sådana örhängen.” Hon lade smycket i påsen och fotograferade fotspåren.
”Och du har bara små som inte dinglar”, sa Melanie. ”Det börjar bli…” Hon avbröt sig när ett främmande ljud hördes. Amy lyssnade och ett brummande hördes en bit ifrån dem och det påminde om en motorcykel, så tanken slog henne att det kunde vara angriparen eftersom hon visste att det inte åkte förbi så många motorcyklar i området. Utan att fundera stoppade hon påsen och mobilen i fickan innan hon lyfte upp sin syster och flydde till huset.
”Spring och lås bakdörren”, befallde hon medan hon reglade ytterdörren. ”Se efter så att alla fönster är stängda och gå till mammas sovrum på övervåningen! Jag kommer så fort jag har kollat källaren!”
Hon rusade ner till källarvåningen och när hon såg att ingen skulle kunna ta sig in skyndade hon sig upp till övervåningen. Inne i Ambers rum satt Melanie på sängen och snyftade samtidigt som stora tårar rullade nerför kinderna.
”Jag vill att mamma ska komma hem!” sa hon och grät bittert. ”Det här är så otäckt! Jag vill inte vara här! Mamma måste komma hem nu!”
Amy satte sig ner och drog upp henne i sina knän, precis som hon hade gjort när de var yngre.
”Såja gumman”, viskade hon medan hon strök Melanie över ryggen. ”Jag är också rädd, men vi får inte bli hysteriska. Här kan vi se ifall någon kommer och om människan tar sig in, gömmer vi oss under sängen och kontaktar polisen”, tillade hon i ett försök att hålla tonen stadig.
Melanie tryckte sig mot henne och sa:
”Jag vill inte vara ensam! Kan du inte ringa Lionel?!”
”Ledsen, men jag har inte hans nummer.” Amy svor tyst över att hon inte hade bett om telefonnumret medan de höll vakt i stallet. ”Håll dig lugn nu. Med lite tur kommer mamma snart.” Hon höll om sin syster hårt medan hon lyssnade ifall någon var på väg in.
Melanie slutade gråta efter ett tag och sjönk ihop av utmattning. Amy lade sin jacka över henne och smög sedan fram till fönstret. Inget mystiskt syntes i trädgården men hon valde att hålla dörrarna låsta. Därefter gick hon tillbaka till sängen och lade sig bredvid sin syster.
Hoppas att mamma kommer hem om bara några minuter, tänkte hon. Hon kände hur ögonlocken blev tunga och innan hon visste ordet av föll hon in i en orolig slummer.


”Oj då!” sa en röst. ”Ligger ni här och sover?” Amy slog upp ögonen och blev först rädd, men när hon såg sin mamma stå vid sängen, drog hon en suck av lättnad. Melanie hade också vaknat och andades ut.
”Jag är ledsen för att jag inte kom tidigare”, sa Amber vänligt. ”Så fort jag var klar på banken skyndade jag mig för att ge tillbaka mobilen till min kompis och hon bjöd på kaffe så det tog längre tid.”
”Det gör inget”, mumlade Amy. ”Hur mycket är klockan?”
”Halv fyra så jag ska börja med maten”, svarade hennes mamma lugnt. ”Men vad gör ni här?”
”Förlåt om vi stökade till i ditt rum”, sa Amy. ”Vi… öh… lekte kurragömma.”
”Just det”, mumlade Melanie medan hon gnuggade sig i ögonen. ”Jag gömde mig häruppe och när Amy hittade mig, var vi så trötta så vi somnade.”
”Ja, det kan jag förstå”, skrattade Amber. ”Ni har ju varit duktiga och hjälpt mig. Det var även bra att ni låste dörren för annars hade en tjuv kommit in när ni låg och sov. Jag har köpt en chokladtårta som vi kan ha till efterrätt ikväll som tack för att ni handlade och hämtade medicinen.” Hon reste sig och gick ner.
”Tur att hon inte blev arg”, sa Melanie.
"Jag vet.” Amy reste sig upp och började bädda sängen. ”Gå och tvätta dig i ansiktet. Jag ska bara gömma örhänget tillsammans med ringen.”
När hon hade rättat till sängkläderna smet hon till sitt eget sovrum och gömde påsen i sin översta skrivbordslåda där ringen låg. Jag måste prata med de andra tjejerna, tänkte hon medan hon styrde stegen mot köket. Maten och tårtan fick henne på andra tankar och hon kände sig lugnare när hennes mamma var hemma. När de hade diskat satte de sig och såg en film tillsammans vilket fick Amy känna sig avslappnad.
Bara miss Smith inte berättar något för mamma, så blir det inga problem, tänkte hon.


Innan det var läggdags låg Amy i badet för att lugna sina nerver efter den konstiga eftermiddagen, men trots det snurrade tankarna i huvudet. Hur kunde vandalen veta var de bodde? Varför hade han, eller hon kommit tillbaka? Vad ville människan? Amy stönade för det fanns inget svar på frågorna. ”Sen är det konstigt att den där typen kan mitt mobilnummer och låtsas vara Lionel, för att sedan försöka få mig krossad av en höbal”, mumlade hon och ryste.
När hon var klar drog hon på sig nattskjortan och gick till köket där hennes mamma satt.
”Jo Amy”, sa Amber och tittade upp från sina papper. ”Jag tänkte på när ni var i mitt sovrum.”
”Jag vet och som jag sa är jag ledsen att vi gick dit utan tillåtelse”, sa Amy. ”Vi ville bara busa lite”, tillade hon.
”Det är ingen fara att ni var där.” Amber log. ”Melanie säger att hon har ont i magen och då tänkte jag att hon får sova hos mig i natt. Jag undrar bara om du också vill göra det, så slipper du känna dig ensam?”
”Ja, det vore toppen!” sa Amy. ”Jag kan kolla så att alla fönster är stängda och sen går jag upp till Melanie.”
”Det låter bra.” Amber kikade ner bland sina papper igen. Amy smet in på sitt rum och öppnade sin skrivbordslåda där ringen och örhänget låg. För säkerhets skull lade hon sakerna under huvudkudden där de var säkra. När hon kom upp till övervåningen satt Melanie redan i sängen.
”Vad bra att du är här!” sa systern. ”Efter det som hände vill jag inte sova där nere.”
”Det förstår jag”, sa Amy vänligt och gav Melanie en kram. ”Men nu när vi är med mamma kan vi vara trygga. Fast vi måste prata med de andra tjejerna och kanske också Lionel.” Hon rodnade när hon nämnde hans namn.
Strax därefter kom Amber och det tog inte lång stund förrän både hon och Melanie sov djupt. Amy var dock vaken och kikade på stjärnorna som gnistrade. Hon undrade vad Lionel gjorde just nu och om han mådde bra.
Jag hoppas att miss Moyes inte har ringt hans mamma, tänkte hon. Jag måste prata med mrs Dubois igen och fråga varför hon tror att miss Moyes skulle vilja skada hästarna. Jag kan ju be Lionel följa med! Med den glada tanken somnade hon, mycket nöjd.
___________________________________________________________

Tur att deras mamma kom hem. Nu är frågan vem som smyger omkring deras hem och vem som äger örhänget.

Älskar ditt sätt att skriva, ditt språk är väldigt moget och man fastnar direkt.
Superbra