Quirrells första år på Hogwarts

Nytt kapitel redan
Toppen bra!
Vad har hänt med Lucy?

Ännu ett kapitel att läsa så här på fredagseftermiddagen! Ett bra sätt att belöna sig efter arbetets/skoldagens slut.
Njut som bara den!
_________________________________________________________


Kapitel 21- Den första kramen


Förmiddagens lektioner gick ovanligt långsamt. Alla elever verkade dessutom nervösa inför examensproven.
”Tur att vi inte har trollkonsthistoria idag”, sa Frank och gäspade.
”Det kan jag hålla med om. Trolldryckslektionen var ovanligt jobbig idag, men det kommer nog att gå bättre på examensprovet, tror jag”, sa Quirinus medan dom gick till trollformelläran.
”Har du tänkt på vad du ska skriva till din pappa?” frågade Frank.
Quirinus stönade och sa:
”Tack för att du påminde mig! Jag var så upptagen av att koncentrera mig på drycken, så jag glömde bort det. Men jag ska försöka lugna honom.”
Sharon kom gående bakom dom, tillsammans med Sarah, Chloe, Jane, Mary och Karen. Dom andra flickorna pratade glatt med varandra, men Sharon såg blek och sammanbiten ut, tyckte Quirinus.
”Jag undrar vad det är med henne”, viskade han när flickorna hade svept förbi.
”Hon kanske är nervös för proven”, sa Frank.
Sharon brukar ju vara duktig på alla prov, men det är klart, mamma kunde väl också bli nervös inför prov, tänkte Quirinus.


Senare på kvällen, drog Quirinus fram ett pergamentstycke för att skriva till sin pappa. Han tog fram bläckflaskan och skrev:

Käre pappa.

Jag är ledsen för att du blev orolig, men jag tror att Hagrid misstog sig. Det är sant, Jake Sommes, som går i mitt elevhem, ville att vi skulle komma och titta på bläckfisken. Men jag sprang inte ut på isen, jag snubblade över en rot och föll på isen. Jag är jämt försiktig när vi är på stranden, det har jag ju varit sen jag var fem år, trots att faster Jills söner jämt håller på att reta mig. Jag ska hålla mig på land i fortsättningen, jag lovar. Jag skickar brevet med en returuggla, det går ganska snabbt, tror jag. Fast det är en sak jag undrar. Vad har hänt med moster Lucy? Jag har inte fått svar på mina brev, så jag undrar om du vet något. Nåja sköt om dig, och hälsa mamma, David och Claire.

Quirinus

Han rullade ihop brevet och gick iväg mot ugglesalen. Det var mörkt ute och alla elever var på väg att gå och lägga sig. Quirinus kom upp i ugglesalen och letade fram en returuggla. Ugglan hoade högt och flög iväg. Quirinus gick iväg, och skulle just gå till uppehållsrummet när han hörde några välbekanta röster från ett stängt klassrum.
”… jag kan lika gärna ge upp sökandet efter osynlighetsmanteln!”
”Men snälla James! Vi kan inte bara ge upp! Tänk på att det är kört om vi inte hittar den”, sa Sirius röst, som lät upprörd. Quirinus öppnade ljudlöst dörren och fick syn på James, Sirius och Peter.
”Om inte Remus hade blivit så rädd, hade vi haft manteln här nu!” suckade James.
Om du inte hade skrattat åt mig under flygövningen, så skulle jag ge den till dig direkt, utan att tala om det för någon lärare. Men du har ju ljugit för mig så nu blir det inget av med det! tänkte Quirinus surt och styrde sedan stegen mot uppehållsrummet.


Följande morgon, vid frukosten, kom ugglan tillbaka, men Henry syntes inte till. Det fanns ett till brev på ugglans ben. Quirinus och Frank reste sig upp och gick in i ett tomt klassrum.
”Vad skriver han?” frågade Frank ivrigt. Quirinus vecklade upp brevet.

Tack och lov för att du lovar att inte göra om det igen. Det spelar ingen roll om du sprang, eller föll ner på isen, du, måste vara försiktig. När jag tänker rätt på saken, så är du alltid på din vakt när vi är på stranden. Usch! Det känns som jag aldrig ska hämta mig från den där hemska händelsen vid sjön för sex år sen! Jag fick ju panik när du bara försvann under ytan och din morfar fick en förfärlig chock! Jag vet att du inte kommer så bra överens med Mike, Nigel och Gary, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Dom är ju trots allt dina kusiner! Men jag ska prata med Jill om saken, jag lovar. Jag har ingen aning om vad som har hänt med Lucy, hon har det kanske jobbigt just nu. Nåja. Fortsätt med att sköta dina uppgifter bra, och gå inte ut på sjön igen.

Hälsningar pappa

”Som om jag hade en tanke på att göra om det. Jag tänker då inte ge Snape och hans vänner ett gott skratt. Och jag vet att Mike, Nigel och Gary är mina kusiner, vilket jag beklagar”, mumlade Quirinus. ”Jag fick faktiskt också panik den där gången”, tillade han och tog brevet med mrs Quirrells handstil.

Din pappa har berättat för mig vad du har varit med om. Du måste vara försiktig, vattnet kan vara kallt och sjön är djup! Jag blir orolig för dig! Jag vet inte varför Lucy inte svarar på dina brev. Var försiktig.

Mamma
Det blev tyst en stund. Varken mr eller mrs Quirrell visste vad som hade hänt med moster Lucy.
”Hon har kanske förlorat en vän”, sa Frank.
Quirinus kände hur han fick en klump i magen.
”Ja, i så fall förstår jag att det är svårt att koncentrera sig på annat! Hon blev väldigt ledsen över morfars död också ”, sa han och sedan gick dom iväg till sin lektion.


På eftermiddagen, när Quirinus hade kommit ut ur biblioteket, fick han syn på Bellatrix, som stod och log hånfullt åt något. Rodolphus var också där. Han höll upp sin trollstav i luften, medan han flinade dumt mot Bellatrix.
”Ge tillbaka glasögonen!” skrek en gäll röst.
Quirinus gick närmare och fick se hur en rund flicka med mörkblont hår, som han kände igen från flygövningen sträckte på handen.
Rodolphus log elakt och höjde på sin trollstav och nu kunde Quirinus se flickans glasögon högt upp i luften.
”Tänk så arg en liten tjockis som du kan bli!” sa Bellatrix och log elakt.
Rodolphus höjde ännu mer på trollstaven.
”Lägg av med det där!” fräste Quirinus och gick fram till dom. ”Vad har hon gjort er?”
”Lägg dig inte i!” sa Bellatrix och hennes ögon hårdnade. Rodolphus log elakt, släppte ner glasögonen och sa:
”Vi går nu. Undrar om tjockisen klarar av att se något utan sina glasögon!” Han och Bellatrix gick väg.
Vilka idioter! tänkte Quirinus argt medan han såg efter dom. Han vände sig sedan mot flickan, som såg förtvivlad ut, medan tårarna rullade ner för hennes runda kinder.
”Mina glasögon!” snyftade hon. ” ina glasögon! Han gjorde så att dom gick sönder! Och min trollstav ligger i uppehållsrummet!” Hon grät förtvivlat.
Quirinus drog fram sin trollstav och böjde sig ner, pekade med spetsen på flickans glasögon och sa:
"Reparo.”
Glasögonen blev genast hela och fina. Han räckte dom till flickan som tacksamt tog emot dom.
”Tack för hjälpen!” mumlade hon och satte på sig dom.
"Det var så lite så. Jag har aldrig sett något fulare spratt. Visst är professor Sprout din föreståndare?” frågade Quirinus vänligt.
Flickan nickade stumt.
”Då tycker jag att du ska rapportera Lestrange, han har ingen rätt att göra sådär”, sa Quirinus.
”Jag vet inte om jag törs. Men du har rätt. Jag ska göra det på örtläran. Tack ännu en gång”, sa flickan och gick sin väg.
Just som Quirinus skulle gå iväg för att leta upp Frank, hörde han hur någon grät uppgivet. Han vände sig om och blev alldeles förvånad, medan det pirrade i magen. Mot en vägg stod Sharon med ett brev i handen. Hon stirrade på det, medan tårarna rann nerför kinderna. Quirinus började går fram mot henne. Varför var Sharon så ledsen?
Låt henne vara ifred, sa en liten röst plötsligt.
Men hon är ledsen! invände Quirinus.
Just det. Låt henne vara ifred.
Men jag kan inte lämna henne så här!
Hon blir bara ännu mer ledsen om du lägger dig i! Hon vill vara ifred!
Jag brukar då må bättre när moster Lucy tröstar mig. Det är en annan sak.
Jag kan inte lämna Sharon så här!
Hon blir vansinnig!
Quirinus drog ett djupt andetag och gick med självsäkra steg mot Sharon. Hon slutade snyfta och såg upp mot Quirinus. Hennes ögon var rödkantade.
”Hej Sharon”, sa Quirinus försiktigt.
”Hej”, sa Sharon med tårfylld röst.
”Är något på tok?” frågade Quirinus.
Sharon svarade inte, utan stirrade ner i sitt brev, medan det kom nya tårar.
Hon vill nog vara ifred, tänkte Quirinus bistert.
”Det var inte meningen att göra dig upprörd”, sa han vänligt. ”Jag kan gå, om du vill vara ensam.”
Han skulle just vända sig om när Sharon grep tag i hans handled och sa:
”Nej vänta! Gå inte! Förlåt att jag inte sa något direkt, men jag är bara så ledsen. Jag fick nämligen ett brev från mamma idag!”
Quirinus kände sig förvirrad; hur kunde man bli ledsen över det?
”Du förstår”, sa Sharon plötsligt, ”att dagen då jag berättade för dig och Frank att det hade hörts röster i ett klassrum, fick jag ett brev från mamma. Då skrev hon att pappa hade betett sig lite konstigt, han var nämligen trött varje dag. Vet du vad cancer är?”
Quirinus bet sig hårt i läppen, och svarade:
”Ja, det är någon slags sjukdom. Min morfars kusin hade det.” Han kände hur det knöt sig i magen. Sharon snyftade och räckte fram brevet. Quirinus tog emot det.

Sharon, lilla vän!

Som du kanske minns, skrev jag till dig för några dar sen och berättade att din pappa var trött varje dag. Vi var på en undersökning igår, och läkarna kom fram till att Michael är sjuk i cancer! Vi vet inte hur allvarligt det är, men jag, och din pappa, vill inte att du ska bekymra dig alltför mycket. Kom ihåg att många uppgifter är oklara. Jag skriver när jag vet mer.

Mamma

”Åh. Det var tråkigt”, sa Quirinus.
Han önskade att han hade något bättre att säga. Sharon tog tillbaka brevet och begravde sedan ansiktet i händerna.
”Men läkarna kanske kan ta bort sjukdomen. Den kanske inte är så allvarlig, och då blir din pappa frisk. Mormor berättade att dom hade gjort så med morfars kusin. Hon mår fortfarande bra”, försökte Quirinus.
”Du har väl rätt, det kanske går att bota”, sa Sharon, och innan Quirinus hann säga något, hade hon slagit armarna om hans midja och lutat huvudet mot hans axel. Hon nådde knappt till hakan. Det var som att en vindpust drog förbi. Quirinus kände sig förvånad, medan han omfamnade henne. Han hade bara beundrat Sharon på avstånd, och nu hade hon slagit armarna om honom.
”Du är speciell jämfört med pojkarna från min förra skola”, mumlade Sharon.
Quirinus andades in en sötaktig doft från hennes hår. Det var samma doft hon hade använt efter första quidditchmatchen, när hon ville låna Henry.
”Det kommer att ordna sig” sa Quirinus efter en stund.
Sharon släppte taget om honom och log lite genom tårarna. ”Det är sant. Mamma skulle ju skriva ett brev till mig. Vi ses sen!” sa hon och gick.
Quirinus stod kvar, nästan lamslagen. Han hade fått en kram, utav Sharon.
Det är ju bara för bra för att vara sant! tänkte Quirinus och han tyckte att det kändes som att han nästan svävade från marken. Min första kram!


”Okej! Kläm fram det nu!” sa Frank några timmar senare vid brasan i uppehållsrummet.
”Kläm fram vadå?” frågade Quirinus.
”Du satt nästan och dagdrömde under hela förvandlingskonsten, utom när McGonagall såg åt vårt håll, och nu under middagen åt du ingenting!” sa Frank.
”Okej. Eftersom att du är så nyfiken, men då får du lova att inte säga något!” sa Quirinus. Han harklade sig och tillade: ”Sharon och jag har kramats!”
Frank satt och gapade.
”Hur kändes det?” frågade han efter några sekunder. ”Konstigt”, sa Quirinus.
Det fanns ingen anledning att ljuga. Frank såg förvånad ut. ”Därför att hon var ledsen”, sa Quirinus.
”Varför det?”
Quirinus tvekade en stund innan han berättade varför. Han berättade även vad som hade hänt innan.
”Det lät ju tråkigt”, sa Frank medlidsamt. ”Vem var den där runda flickan, hon som Lestranges bror retade?” tillade han. ”Jag vet inte. Hon var ju med på flygövningen, men vad hon heter vet vi ju inte” sa Quirinus. ”Men jag tyckte synd om henne”, tillade han.
”Det skulle jag också göra. Vilka fegisar! Två mot en!” sa Frank med hätsk röst.
”Det var vad jag tänkte”, sa Quirinus och drog en djup suck. Han plockade fram böckerna och försökte koncentrera sig på läxorna.
”Sa du att hon hade mörkblont hår?” frågade Frank efter en stund.
Quirinus såg upp från sina anteckningar.
”Ja. Hurså?”
”Nä, jag bara undrade”, sa Frank och ryckte på axlarna. Han tog fram sina egna böcker och blev genast försjunken i dom.


På kvällen när dom andra pojkarna sov, låg Quirinus och tänkte på det härliga ögonblicket han hade varit med om på eftermiddagen. Hans första kram. Men han funderade även på om Sharons pappa skulle klara sig.
Det är klart, om det är en bra läkare, så klarar han sig! Det gjorde ju morfars kusin! tänkte Quirinus.
Han började glida in i sömnen. Det sista han hörde var ljudet av små steg och Quirinus förstod att det var Pibby som städade. Sedan somnade han och började återigen drömma om den romantiska månskenspromenaden tillsammans med Sharon.

_____________________________________________________

Tänka sig! Kärleken gör sig hörd igen!

Grymt bra kapitel
Som vanligt

Här kommer ännu ett kapitel! Men innan ni börjar läsa det, skulle jag råda er läsare som är lite extra känsliga att hämta näsdukar! Okej, alla får snällt ta med sig näsdukar. Anledningen är att detta kapitel är jättesorgligt! Så fort jag började skriva berättelsen, var detta avsnitt planerat på en gång. Glöm nu inte näsdukarna. Jag har varnat er!
_________________________________________________________


Kapitel 22- Det hemska beskedet


Påsklovet närmade sig med stora steg. Dom flesta lärare, som Flitwick, var hyggliga nog att inte ge eleverna läxor, medan professor Binns gav dom en uppgift som skulle gå att göra klart på en gång. Annat var det med Marrigburn, som var lika hemsk som vanligt. Under torsdagens sista lektion innan lovet meddelade hon att eleverna skulle skriva en uppsats som var tre pergamentrullar lång.
”Jag godtar inga ursäkter. Den som inte lämnar in den i tid, får straffkommendering”, sa Marrigburn och som vanligt lät hon sin mörka blick vila på Quirinus, som kände hur det knöt sig i magen.
”Hon är ondskefull!” sa Jake argt när lektionen var över.
”Det menar du inte!” sa Frank surt.
”Och att hon alltid ska blänga på dig!” sa Martin till Quirinus. ”Du har ju inte gjort henne något!” tillade han medlidsamt.
”Hon är en riktig kossa!” sa Adam.
”Orm passar bättre!” sa Quirinus uppriktigt. ”Jag tycker så synd om moster Lucy som var tvungen att ha henne i sin årskurs!”
Han kände återigen hur det knöt sig i magen, när han tänkte på att Lucy inte hade svarat på hans brev.
”Och så fick vi inte som mycket övning i praktiskt försvar den gången vi skulle se quidditch! Bara anteckningar hela tiden!” fräste Frank.
Quirinus bet sig i läppen; det var ju sant.
”Har vi någonsin fått det?” frågade han.
”Nej. Och det är knäppt!” muttrade Jake.
”Hur ska vi då kunna försvara oss mot Ni-vet-vem?” frågade Martin.
”Ni-vet-vem?” sa Quirinus och tvärstannade. Dom andra gjorde likadant.
”Säg inte att du inte vet något!” sa Adam, Jake och Martin samtidigt.
”Har inte Claire sagt något? Eller Lucy?” frågade Frank.
”Vad skulle dom säga?” frågade Quirinus förvirrat.
Martin, som såg ut att vilja bita tungan av sig, tittade ner i golvet innan han sa:
”Du- vet- vem är den elakaste trollkarlen som funnits genom tiderna. Han avskyr alla mugglare och mugglarfödda!”
”Han skaffar sig anhängare”, viskade Jake.
”Om ingen ställer upp på hans sida, dödar han dom!” sa Frank med en darrande röst.
”Han gick i Slytherin. Och anhängarna kallar sig dödsätare!” sa Adam.
Quirinus kände hur han fick kalla kårar längst ryggraden, det där med dödsätare lät nästan otäckt.
”Ingen nämner hans namn, det är så hemskt.” Jake såg rätt ängslig ut.
”Men han heter väl ändå inte Ni-vet-vem?” sa Quirinus. ”Det låter ju konstigt.”
”Nej, han heter…han heter…Vol… Voldemort!” utbrast Martin och satte en hand över munnen, som om han just hade uttalat en hemsk svordom.
Dom stirrade tysta på varandra.
”Han skulle nog inte storma in hit”, sa Quirinus efter en stund, i ett försök att behålla lugnet. Ingen av dom andra sa något, men Frank såg ut att tänka samma sak.
Plötsligt hörde dom hur någon som kom springande emot dom, och alla fem vände sig om. Sharon hade ett stort leende på läpparna när hon kom fram emot dom.
”Vi ses senare Quirinus”, sa Frank och drog med sig Martin, Adam och Jake (som såg nyfikna ut) till biblioteket.
”Quirinus! Tack och lov att jag hittade dig!” sa Sharon när hon kom fram till honom. ”Jag ville säga det tidigare men du, Frank, Adam, Martin och Jake försvann så snabbt”, tillade hon.
”Vi… blev lite upprörda över Marrigburn”, sa Quirinus, medan han kände hur han rodnade.
”Åh det är förståeligt”, sa Sharon.
”Ville du något särskilt?” frågade Quirinus.
”Jag fick ett brev från mamma! Cancern är borta! Pappa mår bra!” svarade Sharon och hennes leende blev bredare.
”Det låter ju jättebra!” sa Quirinus.
Sharon reste sig på tå och slog armarna om halsen på honom.
”Det hjälpte att prata med dig. Jag har verkligen hoppats på goda nyheter!” mumlade hon innan hon släppte taget.
Hon log och gick iväg till Sarah och dom andra flickorna.


I uppehållsrummet var många elever väldigt avslappnade och en del planerade att åka hem, medan en del tänkte stanna kvar.
”Skönt! Jag är snart klar med Marrigburns uppsats!” suckade Frank och lade ifrån sig pennan. ”Bara ett halvt pergamentstycke kvar!” tillade han.
”Jag sa ju att det var en bra idé att jobba med den nu innan middagen”, sa Quirinus och skrev ner sista meningen.
”Har du tänkt åka hem under påsklovet?” frågade Frank.
Quirinus stönade inombords, när han tänkte på vad som väntade honom.
”Det är inte så lockande, men det är bättre att få det ur världen nu, än att sommarlovet ska bli förstört”, mumlade han och stuvade ner böckerna i väskan.
Han började återigen tänka på moster Lucy. Hon hade inte hört av sig en enda gång. Vad kunde ha hänt?
Jag får väl hoppas att hon kommer under påsklovet. Då ska jag berätta allt, tänkte Quirinus och log när han föreställde sig moster Lucys min när han berättade om Sharons kram.
”Din pappa har kanske glömt det som Hagrid skrev åt honom” sa Frank.
Quirinus skakade på huvudet och sa:
”Du känner inte pappa! Han kommer ihåg saker som om det hade hänt igår.”
”Vilket hästminne!” sa Frank och log sedan retsamt.
”Vad är det?” frågade Quirinus.
”Inget särskilt!” sa Frank oskyldigt. ”Jag tänkte bara på din min efter att du pratat med Sharon!” tillade han och log retsamt igen.
”Lägg av!” skrattade Quirinus och slängde en skrynklig pergamentboll mot honom, men Frank duckade så den hamnade i brasan.


På väg till middagen fick dom syn på Remus. Quirinus skulle just säga hej, men Remus tittade ner i en bok när han fick syn på dom.
”Han är tydligen fortfarande sur på oss”, viskade Frank.
”Jag vet. Men vill han inte prata med oss, så ska jag inte anstränga mig för att få honom att prata”, sa Quirinus. Det var Remus bekymmer.
Middagen var extra festlig, med tanke på att påsken närmade sig. Just som dom hade hunnit igenom efterrätten, kom Henry fram till Quirinus plats. Ugglan hoade och landade på ett sådant sätt att Franks bägare med pumpasaft nästan välte.
”Där är du ju! Jag har varit jätteorolig för dig!” utbrast Quirinus och strök Henry över huvudet, innan han tog brevet.
”Vi går så att du får vara ifred från nyfikna blickar”, sa Frank.
”Bra idé” mumlade Quirinus och tog Henry på armen. Dom kom ut i korridoren och såg till så ingen var i närheten.
”Vad skriver hon?” frågade Frank.
”Det är inte från moster Lucy, utan från mamma”, sa Quirinus och kände sig lätt besviken, men även fundersam, när han såg mrs Quirrells handstil.
”Konstigt!” sa Frank.
Quirinus sa inget, utan sprättade upp kuvertet och vecklade upp brevet.

Quirinus! Min älskade lille vän!

Jag har en väldigt tråkig nyhet att berätta, och det gör ont att skriva! Som du kanske minns så frågade du varför Lucy inte hade hört av sig till dig på flera veckor. Du förstår, ett par dagar efter att du hade åkt tillbaka till skolan, fick Lucy några mystiska utslag i ansiktet. Både hon och jag trodde att dom skulle försvinna efter ett par dagar, men det gjorde dom inte, och dessutom sa hon att hon kände sig illamående så vi tog henne genast till Sankt Mungos sjukhus. Hon hade även mycket ont överallt. Hon orkade inte ens svara på dina brev, så hon bad oss att skriva att vi inte visste. Hon ville inte att du skulle bli orolig för hennes skull. I förrgår kväll avled hon. Botarna gjorde sitt bästa, men sjukdomen var så sällsynt, och dom kunde inte hitta något motgift. Dessvärre jobbar inte Claire på andra våningen, där Lucy låg, så hon kunde inte göra något, vilket hon och John är ledsna över och David, din mormor, Jodie, Harold och jag är också mycket förtvivlade. Begravningen kommer att äga rum på onsdag under påsklovet. Pappa och jag kommer och hämtar dig i kväll, så fort som möjligt. Lucy bad oss även säga att hon älskade dig väldigt mycket! Försök vara stark nu. Vi kommer så snart vi kan.

Mamma

Det var som att en våg sköljde över Quirinus. En våg av rädsla och smärta. Han satte en hand mot väggen och läste om brevet.
”Det får inte vara sant! Hon är inte död! Det är inte sant! ” viskade han för sig själv. Men alla orden sa att det var sant.
”Du är ju alldeles blek!” sa Frank som såg orolig ut.
”Läs brevet!” sa Quirinus med svag röst. Han lutade sig mot väggen, illamående och yr av sorg. Han ville inte tro det. Att moster Lucy, hans bästa vän sen flera år tillbaka, hade lämnat honom. Men på samma gång förstod han att det var sant. Frank såg olycklig ut när han tittade upp från brevet.
”Det var … nej svimma inte!” utbrast han och grep ett hårt tag om Quirinus arm.
En massa elever hade sett dom, och några såg förskräckta ut. Quirinus kunde höra en massa röster omkring sig. Han kunde känna hur ögonen fylldes av tårar så synen blev suddig för honom.
”Snälla, svimma inte!” bad Frank.
Men Quirinus gled ner på golvet, med ryggen lutad mot väggen, allt kändes så konstigt och han kände sig yr samtidigt som han viskade:
”Hon får inte lämna mig! Hon får inte!”
”Han måste upp till sjukhusflygeln”, sa någon.
”Hämta madam Pomfrey!” sa någon annan.
”Gå och säg till rektorn att han kommer hit!” sa någon i närheten av Quirinus.
Kunde det ha varit Sam? Rösten lät bekant
”Ser du klart?” frågade personen hastigt och Quirinus kände hur en hand sattes under hakan, men han kunde inte se vem det var.
Han öppnade munnen för att svara men det var bara ett svagt kvidande som kom och han fick en gråtklump i halsen.
”Ser du klart?” upprepade personen lite vänligare.
Quirinus gjorde ett förtvivlat försök att säga något, men klumpen i halsen gjorde det svårt och tungan var som en annan oformlig klump. Han försökte skaka på huvudet, men det gjorde ont när han rörde sig.
”Jag tror inte det, Sam!” sa en röst förskräckt och Quirinus kunde höra att det var Jake.
Men allt var så suddigt att det var svårt att se.
”Han ser dimmig ut i blicken!” sa Adams ängsliga röst.
”Vad kan ha hänt?” Martins röst var nästan avlägsen.
”Jamen stå inte bara där som en idiot utan hämta Hagrid, rektorn, eller någon annan lärare!” utbrast Frank som lät arg.
Åh! Säg att det bara är en mardröm! Moster Lucy får inte lämna mig! tänkte Quirinus, medan han kände hur en snyftning steg i strupen.
Han hörde hur någon närmade sig honom. Ett par glasögon glimmade till och någon grep tag om hans axel och ruskade försiktigt på honom.
”Det är ingen fara”, sa en välbekant röst som lät medlidsam och vänlig. ”Hagrid kommer nu, så du ska snart vara inne hos madam Pomfrey.”
Quirinus förstod att det var Dumbledore som pratade med honom. Han försökte resa sig upp men han kände sig så yr och kroppen kändes lika tung som bly, så han satte sig ner igen.
”Lugna dig. Hagrid är på väg”, sa Dumbledores röst vänligt.
Quirinus slöt ögonen. Brevet, som Frank tydligen hade gett tillbaka, brände nästan i handen på honom. Det hördes ytterligare steg och det lät som att Hagrid hade kommit fram genom elevhopen. En del elever pratade samtidigt. Plötsligt kände Quirinus hur han lyftes upp från golvet och Hagrids lugnande röst sa:
”Ingen fara. Jag ska inte göra dig illa. Dina föräldrar kommer att vara här snart, jag ska förklara för dom.”
Quirinus kände sig förskräckt mitt i illamåendet; han hade inte ägnat en tanke åt sina föräldrar. Han såg inget annat än suddiga konturer omkring sig, med undantag av glasögonen som glimmade till. Sedan svartnade allt för hans ögon.


Allt snurrades runt för Quirinus när han vaknade och upptäckte att han låg i en säng. Det gjorde ont i huvudet och han kände hur klumpen i halsen blev större. Han öppnade försiktigt ögonen, men det var fortfarande suddigt omkring honom och han kände sig varm. Han slöt ögonen och försökte somna om, när han plötsligt hörde en bekant röst som nästan viskade:
”… att det skulle ta honom så hårt!”
”Lugna dig Veronica. Du vet att Quirinus och Lucy alltid har haft ett väldigt starkt vänskapsband emellan sig.”
”Men se på honom, Harold! Han är ju alldeles blek.”
”Du skulle nog också bli alldeles förtvivlad om Joes kusin hade dött av den där mugglarsjukdomen.”
”Men hon klarade sig.”
”Jodå. Men det här är en annan sak. Försök förstå Quirinus nu.”
"Jag förstår honom.”
”Det vet jag att du gör. Men just nu låter det som att du inte gör det.”
”Jag vet. Det kanske beror på att jag själv är chockad.”
”Det förstår jag.”
”Jag menar, jag visste att han skulle bli ledsen, men …”
”Dom var mycket goda vänner…”
Quirinus öppnade ögonen och allt blev genast klarare. Mr och mrs Quirrell stod på varsin sida om sängen. Dom var i sjukhusflygeln.
”Mamma?” viskade han med sprucken röst. ”Pappa?”
”Quirinus! Tack och lov, vännen min! Vet du var du är?” frågade mrs Quirrell.
Quirinus, som var alldeles torr i munnen för att kunna svara, nickade stumt. Han försökte fukta läpparna, men tungan var nästan lika torr.
”Drick lite grann”, sa mr Quirrell och lyfte försiktigt upp Quirinus huvud och satte en bägare mot hans mun.
Iskallt vatten rann ner i halsen på Quirinus och han kände hur han fick tillbaka talförmågan.
”Hur känner du dig?” frågade mrs Quirrell. Hon hade svarta skuggor under ögonen.
”Jag känner mig yr. Och så har jag ont i huvudet”, svarade Quirinus medan han satte sig upp. Det värkte i hela kroppen.
”Det är förståeligt”, sa mr Quirrell medan han lade upp ett par kuddar.
Quirinus lutade sig tacksamt mot kuddarna och drack lite av vattnet som fanns kvar. Han kände sig utmattad.
”Hur länge har jag legat här?” frågade han.
”Vi kom för en halvtimme sen”, sa mr Quirrell med ett oroligt ansiktsuttryck.
”Hagrid, Frank och professor Dumbledore förklarade allt för oss” sa mrs Quirrell.
”Är det verkligen sant? Är moster Lucy… borta?” frågade Quirinus, han kunde inte förmå sig att använda det hemska ordet.
”Ja, det är tyvärr sant”, sa mrs Quirrell tyst.
Quirinus bet ihop tänderna för att hålla sig lugn, även om han tyckte att sanningen var hemsk. Det blev tyst en stund. En massa elever var utanför sjukhusflygeln och ville komma in, men madam Pomfrey skickade iväg allihop.
”Vad var det egentligen för sjukdom?” frågade Quirinus.
”Vi trodde ett tag att det var drakkoppor, men den sjukdomen gör att det brukar klia och den brukar gå att bota”, sa mr Quirrell. ”Man kan säga att det var en allvarligare form av drakkoppor, Lucy hade nämligen ont i hela kroppen, så utslagen påverkade skelettet och musklerna. Botarna gjorde även klart för sig att hon hade fått klådsvamp på samma gång och det var lite allvarligare”, tillade han.
”Fick… fick hon lida länge?” frågade Quirinus, som kände sig alldeles gråtfärdig. Mrs Quirrell såg besvärad ut när hon bet sig läppen.
”Hon hade mycket ont i flera veckor”, svarade mr Quirrell. ”Men mot slutet var hon bara mycket trött, och hon grät väldigt mycket.” Mr Quirrell såg bekymrad ut, som om han inte kunde säga något mer.
”Men du ska veta att Lucy älskade dig jättemycket. Hon bad oss säga det, som en sista önskan”, sa mrs Quirrell försiktigt.
Quirinus kunde inte låta bli, utan brast i gråt, samtidigt som mr och mrs Quirrell slog armarna om honom. Det kändes så hemskt alltihop.
”Åh. moster Lucy!” snyftade Quirinus medan tårarna rann ner för kinderna. ”Moster Lucy! Varför måste du lämna oss?”
_____________________________________________________

Tyvärr så blev det en sorglig ton i detta kapitel, men i och med att idén kom in i mitt huvud, kunde jag inte gärna slopa den.

(Läs INTE spoilern om ni inte har läst klart första boken!)

Atira och jag har diskuterat om fan ficen, och vi kom båda fram till att det måste ha hänt Quirrell en del saker som...

Spoiler:
Tryck här för att visa!...fick honom att gå över på Voldemorts sida.

Detta var också för att folk ska kunna känna empati för honom, i och med att Lucy var mer som hans vän. Det har ni kanske märkt i de tidigare avsnitten, då han anförtror sig åt henne, när han inte kan berätta en del saker för sina föräldrar, som till exempel att han klippte till James. (Läs om Kapitel 12- Flygövningen och Kapitel 14-Jullov om ni har glömt det.)

Tänk också på att (Klicka på spoilern om ni har läst femman)...

Spoiler:
Tryck här för att visa!
...Rowling lät ju Sirius dö! Det tog ju Harry väldigt hårt, eller hur?

Så bli inte arga på mig, snälla!
Nu när ni har läst kapitlet och hämtat er (och kommenterat), kan ni leta upp ett roligt klipp på youtube, eller läs några skämt som ni hittar i en tidning eller hemsida, så ni får skratta.

Åh Gud vad sorgligt
Bra som vanligt förstås
Bara väldigt sorgligt

Neeej!!! LUCY!!! BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH

Jättebra kapitel ändå!!

Sorgligt

Ja, om ni tittar på de tre bilderna, så tror jag ni förstår att detta kapitel är sorgligt, med tanke på att vår käre huvudperson har förlorat sin moster, tillika bästa vän i föregående avsnitt! (Tror ni ser på tjejen att ni bör ha näsdukar i närheten!)

Jag vet, det är torsdag, men anledningen till att jag uppdaterar ikväll är för att jag kanske ska bort imorgon. Jag kommer i så fall vara borta länge och då är jag jättetrött när jag väl är hemma. På morgonen är det bra om jag tänker på att göra mig klar i tid, så jag hinner inte redigera texten vid sjutiden. Hoppas på förståelse. Ni kan ju svara i morgon annars, när ni har slutat skolan/jobbet. Njut av detta, men kom ihåg näsdukarna.
_________________________________________________________________


Kapitel 23- Begravningen


Den följande dagen var mycket sorglig för Quirinus. Han kunde inte tänka sig att moster Lucy var borta. Men samma kväll som han hade blivit hämtad, hade han gått in i rummet, där hon hade legat, och sanningen hade skurit som en kniv i hjärtat. Lucy hade legat i en säng, med slutna ögon. Om det inte hade varit för dom grönaktiga utslagen och dom konstiga bulorna, hade man kunnat tro att hon bara hade legat och vilat. Men hon andades inte.
Quirinus satt vid köksbordet och snyftade tyst, medan han viskade:
”Det är mitt fel! Jag skulle ha varit hos henne! Det är helt och hållet mitt fel att hon är borta!”
Du hade inte kunnat göra något, sa en bestämd röst i hans huvud.
Quirinus tankar stördes av moster Jodie, som stormade in i köket.
”Det är ofattbart!” utbrast hon högt. ”Det är som en mardröm! Att Lucy är borta! Hon var ju en sån fin människa…”
”Snälla moster Jodie!” bad Quirinus och såg på Jodie, han hade ingen större lust att lyssna. Just nu ville han bara vara ifred.
”Jag kan bara inte tro det… att hon bara gav upp!” fortsatte Jodie utan att bry sig. Hon såg plötsligt på Quirinus och tillade:” Det är skandal! Här är hon borta och…”
”Snälla! Jag är också chockad!” viskade Quirinus, medan en ensam tår rann ner för hans ena kind. ”Jag vill inte heller…”
”Det är ofattbart!” avbröt moster Jodie. ”Du ska veta att Veronica och jag har varit mycket olyckliga! Och din mormor också…
”Tror du inte att någon annan är ledsen?” sa en röst.
Quirinus såg upp och fick syn på sin pappa.
”Hur kan du vara så hård mot mig?!” sa moster Jodie argt. ”Här talar jag om för Quirinus hur Lucy var och…”
”Det är just det jag säger!” fräste mr Quirrell och för en gångs skull såg han arg ut. ” Ser du inte att han också är olycklig?”
”Försöker du påstå att jag inte är uppmärksam?” frågade Jodie.
Quirinus bet sig hårt i läppen, hans pappa brukade bara hålla masken när Jodie höll på att prata.
”Jag försöker bara få dig att öppna ögonen! Alla är ledsna!” sa mr Quirrell med kylig röst.
”Men se! Quirinus sitter här och vet inte hur…”, började moster Jodie men avbröt sig.
”Han vet betydligt bättre än någon annan hur Lucy var!” sa mr Quirrell med hög röst.
Det blev en iskall tystnad.
”Ibland undrar jag varför Veronica gifte sig med dig!” fräste moster Jodie argt.
Hon var betydligt kortare än mr Quirrell, men nu såg det ut som hon sträckte ordentligt på sig. Mr Quirrell såg fortfarande arg ut, men han lät lugn på rösten när han sa:
”Det handlar inte om det. Det jag menar är att du inte lyssnar på Quirinus, eller någon annan heller för den delen.”
”Du är bara så självisk!” sa moster Jodie argt.
”Sluta!” bad Quirinus förskräckt.
Ingen hade kallat mr Quirrell självisk förut, det ordet passade inte in på honom.
Moster Jodie såg rasande ut.
”Titta nu vad du gjorde! Nu är han ännu mer ledsen!” fräste hon.
”Det var inte jag som gjorde honom ledsen, det är ditt eviga prat och dina hårda ord”, sa mr Quirrell med låg röst. ”Gå härifrån!” tillade han argt.
Moster Jodie blängde ilsket på honom, innan hon gick ut ur köket och slängde igen dörren med en smäll. Det fick Quirinus att gråta ännu mer. Han hade aldrig sett sin pappa bli arg på moster Jodie förut.
”Det är ingen fara”, lugnade mr Quirrell, när han hade satt sig vid köksbordet.
Quirinus slog armarna om honom och viskade:
”Du brukar aldrig bli arg på moster Jodie!”
”Jag vet”, sa mr Quirrell med en suck.
”Men jag tyckte att hon verkade så otrevlig mot dig, och då brast det för mig”, tillade han.
Dom satt tysta en stund.
”Jag skulle ha varit där!” viskade Quirinus.
Mr Quirrell höll honom på en armlängds avstånd och sa:
”Du ska veta att det inte är ditt fel! Även om du hade varit med, hade du inte kunnat göra något. Botarna gjorde allt för att rädda henne. Lucy bad oss även säga att du inte skulle ta på dig skulden.” ”Jag kan inte låta bli!” sa Quirinus. ”Jag…jag…jag kände mig så orolig och…arg, när hon inte svarade på mina brev! Jag ville inte vara arg på henne, men jag var det!” tillade han och stirrade ner i golvet.
”Man kan inte styra sina känslor. Jag skulle också känna mig arg och Lucy förstod det mycket väl”, sa mr Quirrell.
Mrs Quirrell, Claire, John och David kom in i köket. Alla fyra såg trötta ut. Quirinus såg in i mrs Quirrells klarblåa ögon.
Hon strök honom varsamt över håret och sa:
”Allt kommer att ordna sig. Men vi måste alla ge oss tid att komma över det.”
”Oroa dig inte för moster Lucy”, sa David, som hade lagt en hand på Quirinus knä, ”hon har det bra nu. Morfar tar hand om henne där uppe i himmelriket bland andra änglar.”
”Åh, David!” viskade Quirinus tyst och lyfte upp honom i famnen och kramade honom hårt.


På onsdagen var det dags för begravningen. Quirinus stod i sitt sovrum och försökte sätta på sig slipsen, men den höll på att slinka ur händerna på honom. Claire kom in i rummet.
”Jag ska hjälpa dig”, sa hon och tog tag i slipsen. Hon bet sig i läppen medan hon knöt.
”Vad är det för speciellt med andra våningen på Sankt Mungos?” frågade Quirinus utan att tänka sig för.
”Det är en avdelning för smittsamma sjukdomar”, svarade Claire. ”Jag och John jobbar tyvärr på bottenvåningen” tillade hon dystert.
Quirinus bet sig i läppen, han ville absolut inte ge Claire eller John skulden för det som hade hänt.
”Jag menade inte att…”, började han.
”Jag vet att du inte ger mig och John skulden”, avbröt Claire vänligt.
Innan någon av dom hann säga något, slog Quirinus armarna om Claire och viskade:
”Det känns så hemskt alltihop!”
”Det vet jag att det gör”, sa Claire medlidsamt.


Det var ovanligt många människor som hade kommit för att ta farväl av moster Lucy. Quirinus stirrade på kistan, som var lika mörk som natten. Han satte sig mellan sina föräldrar, men moster Jodie kastade en mördande blick på mr Quirrell och satte sig bredvid Sheila.
Hon har inte tänkt förlåta pappa på ett tag, men mormor verkar då inte arg, tänkte Quirinus när han såg moster Jodies ilskna profil.
”Mannen där framme ska börja prata nu”, väste John, som satt bredvid mrs Quirrell.
Quirinus stirrade återigen på kistan, han kände sig alldeles kall inombords.
”… var en enastående häxa…god syster…” rabblade en lång, gråhårig man.
”Hon var en mycket god vän, i alla fall för mig!” viskade Quirinus tyst, medan en ensam tår rann ner för kinden.
”Det är dags att säga sitt hjärtas mening till Lucy Stevenson”, sa mannen som hade pratat vid moster Lucys kista.
När Quirinus reste sig för att gå fram mot kistan, kände han sig yr.
”Du klarar det”, viskade mrs Quirrell vänligt.
Quirinus gick fram och lade blommorna på kistan och viskade:
”Du har alltid varit mer som en vän, än en moster för mig! Jag anförtrodde dig en massa saker och du hjälpte mig när jag hade det som svårast! Som när vi var på stranden och Mike, Nigel och Gary höll på att reta mig, då hjälpte du mig. Och jag berättade också hur jag slog till James och du lovade att bevara den hemligheten. Nu kommer hemligheten att följa med dig! Jag kommer alltid att minnas dig! Farväl!”
Han kände hur tårarna rann ner för kinderna.
”Du gjorde det bra!” viskade Claire vänligt, när Quirinus kom tillbaka till sin plats.
En lång man med sandfärgat hår, som såg ut att vara lika gammal som moster Lucy, var den sista som stod och mumlade några ord vid kistan. Mr Quirrell lämnade sin plats och grep tag i kistan tillsammans med några andra trollkarlar, som bar ut den. Quirinus satt och såg efter dom, medan klumpen i halsen blev större.


På platsen, där Joes grav låg, stod alla och såg på när gravstenen sattes upp. Quirinus kände sig alldeles tom inombords. Han lutade sig mot Claire, som såg bekymrad ut.
”Det var mycket tråkigt med din moster, miss Quirrell!” sa en röst bakom dom.
Quirinus vände sig om och kände genast igen mannen med det sandfärgade håret. David gömde sig bakom Quirinus med skrämd blick.
”Quirinus! Vem är det där?” frågade han förskräckt.
”Jag vet inte. Men det är säkert ingen fara ”, viskade Quirinus och höll fast Davids hand, även om han visste att David brukade bli ängslig för människor som kom fram bakom dom från ingenstans. ”Professor Sandelton!” sa Claire och John i kör.
”Colin! Det var längesen!” sa mrs Quirrell, som hade kommit fram till dom.
Så det här är professor Sandelton, tänkte Quirinus medan han strök David över håret.
”Jag kan inte säga hur ledsen jag är för din skull, Veronica”, sa Sandelton i dyster ton, ”Lucy var en riktigt god vän!”
”Kände ni moster Lucy?” frågade Quirinus förvånat.
Sandelton vände sig om och sa:
”Och det här måste vara…”
”Quirinus, min lillebror”, sa Claire. ”Och det här är David, men han är blyg” tillade hon.
John lyfte upp David i sin famn. Quirinus skakade hand med Sandelton, medan han betraktade ögonen. Dom var blågråa, som Davids och mr Quirrells, men det var något konstigt med dom, men Quirinus kunde inte komma på vad det var.
”Trevligt att träffas. Ja, jag kände din moster. Jag gick i Hufflepuff, medan hon gick i Ravenclaw. Hon hjälpte mig när jag råkade ställa till med katastrofer”, sa Sandelton och log vänligt.
Quirinus kände hur en osynlig hand grep tag i hans mage och vred om; moster Lucy hade ju berättat om en Hufflepuffelev som hon hade hjälpt ur knipan ett antal gånger.
”Nej, nu måste jag rusa. Adjö med er”, sa Sandelton och vände på klacken och började gå, när moster Jodie kom fram emot honom och började prata om allt möjligt.
”Ja, nog är hon sig lik!” sa mr Quirrell med syrlig röst.
”Harold? Borde inte du och Jodie försöka lösa det här?” frågade mrs Quirrell vädjande.
”Jodå. Men innan hon gick fram till Colin, så sa hon att hon aldrig mer ville ha någon kontakt med mig och jag tänker inte klaga”, sa mr Quirrell. ”Vi går hem nu”, tillade han med en suck.
Quirinus vände sig om mot graven och viskade:
”Jag kommer alltid att älska dig!”
Han kände hur tårarna brände bakom ögonlocken igen.


Medan dom andra var nere och åt en sen middag samma kväll, satt Quirinus, som inte hade någon aptit, i sängen och kollade på ett fotografi av moster Lucy. Han kände återigen den hemska gråtklumpen när han såg hur moster Lucy fullkomligt strålade mot honom, medan hon höll i ett litet barn i famnen.
Det är mig hon håller i! tänkte Quirinus när han kände igen sina klarblåa ögon, som kollade på moster Lucy med en slags beundran i blicken.
Det hördes steg utanför hans rum och ett par lågmälda röster, sedan blev allt tyst. Henry hoade nånstans i trädgården. Plötsligt öppnades dörren och Quirinus ryckte till.
”Det är ingen fara!” sa mr Quirrell och skyndade fram mot sängen och satte en hand på Quirinus axel. ”Var inte orolig. Det är bara jag”, tillade han.
”Förlåt pappa. Jag är bara så förvirrad! Allt känns så overkligt!” suckade Quirinus.
”Jag kan förstå det”, sa mr Quirrell vänligt och räckte fram en kopp varm choklad.
Sedan drog han fram sin trollstav och lät en stol landa med en mjuk duns bredvid sängen. Han satte sig ner och det blev tyst.
”Var är mamma?” frågade Quirinus efter några minuter.
”Hon, Claire och John är inne hos David”, svarade mr Quirrell.
Quirinus, som kände sig ännu mer dyster, lutade huvudet mot mr Quirrells axel medan han höll koppen i ett krampaktigt grepp.
”Jag vet inte om jag kommer att klara det här!” sa han och snyftade till.
”Såja. Just nu känns det jobbigt. Jag vet hur det är”, sa mr Quirrell vänligt och strök Quirinus över håret (Bara två månader efter Claires födsel, hade farmor och farfar gått bort). ”Jag kan sitta här tills du har somnat.”
Men Quirinus ville inget annat göra än att luta sig mot sin pappas axel och bara gråta ut. Han drack lite ut av chokladen. Det värmde skönt, men den iskalla gråtklumpen försvann inte.
”Lucy var mer som en vän för mig!” sa Quirinus efter en stund.
”Jag vet. Hon hade alltid ett gott hjärta. Visste du förresten att hatten hade tänkt placera henne i Hufflepuff?” frågade mr Quirrell.
”Nej”, viskade Quirinus, medan ögonen fylldes av tårar.
”Men det hade den. Jag är än idag förvånad över att hon inte hamnade där”, sa mr Quirrell. ”Och du är faktiskt lika varmhjärtad som hon”, tillade han vänligt.
Quirinus suckade och drack ännu mer av chokladen. All glädje han hade känt innan påsklovet, var som bortblåst.
”Du ska aldrig vara rädd för att gråta”, sa mr Quirrell plötsligt.
Det var precis så moster Lucy hade sagt samma dag som Quirinus hade fått Joes klocka. Han ställde ifrån sig koppen på sängbordet, innan han reste sig på knä och slog armarna om mr Quirrell, medan tårarna rann ner för kinderna.
”Snälla pappa! Varken du, mamma, Claire eller David får lämna mig! Lova att ni aldrig lämnar mig!” bad Quirinus och grät tyst.
”Ingen av oss kommer att lämna dig”, sa mr Quirrell lugnande. ”Men jag vill också att du lovar mig en sak”, tillade han.
”Vad som helst!” viskade Quirinus, som hade släppt taget.
”Jag vill att du lovar att inte ta på dig för mycket arbete än du klarar av. Speciellt inte nu efter lovet. Du blir bara ännu mer stressad än vad du kanske tidigare har känt dig. Du ska bara göra ditt bästa, annars tar du dig för mycket vatten över huvudet!” sa mr Quirrell med allvarlig blick. ”Och du får absolut inte känna dig skyldig för det som har hänt. Lucy ville då inte det!”
”Jag lovar! Men det känns så konstigt! Jag saknar henne så mycket!” sa Quirinus.
Han satte sig ner och lutade sig återigen mot axeln medan han grät bittert. En del fåglar kvittrade trots att det var mörkt.
”Förlåt!” sa Quirinus efter en stunds tystnad.
”För vad då?” Mr Quirrell lät förvånad.
”För att jag var på sjön. Eller rättare sagt, för att jag snubblade på en rot och föll på sjön”, sa Quirinus.
”Men jag vet att du är försiktig vid vatten”, sa mr Quirrell. ”Jag hade tänkt säga det redan på torsdagen att jag inte skulle ta upp det, men sedan blev Lucy sämre, och då glömde jag bort allt”, tillade han.
Åh, vad jag önskar att jag slapp ha hemligheter för dig, pappa! Men jag kan inte tala om att jag slog till en elev! tänkte Quirinus olyckligt medan han fortfarande lutade sig mot mr Quirrells axel. Han drog en djup skälvande suck och flera nya tårar rann nerför hans kinder.
Vinden blåste utanför fönstret och Henrys högljudda hoande hördes.
Livet utan moster Lucy skulle bli outhärdligt, det kände Quirinus. Hon hade varit med honom så länge han kunde minnas.
Det var som att mr Quirrell hade läst hans tankar, för han sa plötsligt:
”Det kommer att bli jobbigt för dig utan Lucy. Hon har varit en del av ditt liv, sen du var liten och du kommer alltid att sakna henne, det kommer vi alla att göra. Fast efter hand kommer du att komma över det här, men ge dig själv tid nu.”
”Jag lovar”, sa Quirinus och lät sig höra en torr snyftning.
”Bra”, sa mr Quirrell. ”Du ska även veta, att vad som än händer, kan du berätta det för Veronica och mig. Och jag kommer alltid att stå vid din sida. Jag lovar.”
_____________________________________________________

Så fick Lucy en hederlig begravning. Kan avslöja redan nu att samtalet som Quirinus har med sin pappa, var också planerat, det vill säga, det fanns i mitt huvud innan jag skrev detta kapitel. Det var liksom tänkt att han skulle få lite tröst mitt i sorgen.

Om ni inte förstår vad Quirinus och mr Quirrell menar angående sjön, så ska ni få länkarna till föregående kapitel. Det kan ju hända att en del har glömt bort det.

Kapitel 18
(I det kapitlet förstår ni vad Quirinus menade med att han föll på isen.)

Kapitel 20
(Här får Quirinus en utskällning av sin far via brev. Men kom ihåg att det bara var av omtanke.)

Kapitel 21
(Quirinus försöker lugna sin pappa på bästa sätt, och får ett svar och en förmaning tillbaka.)

Mitt tips är att när ni har läst och kommenterat, kan ni leta upp ett roligt klipp på youtube eller leta upp några skämt.
Så behöver ni inte ha kvar den sorgliga känslan.

Gud va bra skrivet!
Underbart kapitel

Du är väldigt duktig och när kommer nästa