The end of Draco Memoraid

Tur att det är så få som nu mer läser min ff:n (detta har tyvärr fått mig att tappa motivationen rätt mycket..) men jag ska snart lägga upp ett nytt kapitel Har varit utan internet och nu så är jag UTOMLANDS! Hoppas ni har det bäst ♥

JAG LÄSER♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥LÄMMNAR ALDRIG DENNA FANFICEN! Jag bevakar fortfarande första delen för att den är så bra! Och ibland så går jag in och löser gamla kapitel♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Ha en trevlig resa finaste Nadia! Ska bli kul att följa bloggen och läsa vad du har fått uppleva under tiden i USA. Skapa fina minnen och ha kul! Ses snart igen. ♥

Men Elzyii!!!
Jag läser! Kommer ALLTID läsa!
Nu får du ju skynda dig att njuta för när du kommer hem så SKA JAG BANNE MIG HA ETT NYTT KAPITEL! HÖR DU DET KVINNA?!?!?!?!? Nu kliar det i hela min kropp från memoraid abstinans! I NEED MY FIX! ♥ ♥ ♥



Pretty please...

Men va fina ni är!! Så fort jag kommer hem så ska jag lägga upp, jG OVAR! funderar dock på att skriva i första tråden ist, och ta bort den här.. Den ger mig lite motivation och tycks bugga så mycket, ingen aning om varför. Så kommer troligen fortsätta lägga upp på den andra (This is war), men inget bestämt ännu. Vad tycker ni? TACK för att ni finns kvar trots mitt lååånga uppehåll

Men denna tråden är ju bra! :C
Gillar att du lagt upp på nytt ^^ MEN, det är du som är författaren så du bestämmer! ^^

Det funkar, lägger du in de kapilerna du hör skrivit här dag då?

Du vet att jag alltid är här ♥

DETHÄR EJI ASBRA!!!!

Hej fina läsare, tack för att ni hänger kvar & bevakar mig! Nu är jag hemma från USA, så här har ni ett nytt kapitel! Hoppas det ska smaka. Kramis ♥


Kapitel 10

Harry sträckte på sig. Tältsängen som Hermione trollat fram till dem kvällen innan levde inte upp till hans förväntningar. Efter att ha vänt och vridit på sig ytterligare tio minuter insåg Harry att han inte skulle kunna somna om. Med en irriterad suck, tillräckligt hög för att få hans koffert att ge ifrån sig ett irriterat surrande , men tillräckligt låg för att inte väcka upp Ron och Hermione som båda två sov djupt på den andra tältsängen reste sig Harry upp och gick ut ur tältet. Månljuset bländade honom nästan och han blev tvungen att skugga ansiktet med handen för att kunna se ordentligt. De befann sig långt bort i väst, exakt vart var det bara Hermione som visste. Sedan explosionen och överfallet hemma hos Rons föräldrar hade de hållit sig långt borta från civilisationen. Harry hade redan tröttnat på att hålla sig gömd. Han hade alltid avskytt att gömma sig, det fick honom att känna sig en liten kanin, ett byte som ständigt fick vara på sin vakt för att inte fångas. Men Hermione var säker på sin sak och Ron, som plötsligt blivit väldigt angelägen att hålla med henne i varje beslut hon fattade, höll givetvis med. Det susande mjuka ljudet av vingar fick Harry att vrida sig, och Shanti landade mjukt på hans vänstra axel. Ett leende spreds sig i hans ansikte och han smekte varsamt den vita fjäderdräkten. ”Du är inte arg på mig längre, eller hur?”, mumlade Harry. ”Du har förstått varför vi inte kan svara på Ellis brev.” Fågeln hoade mjukt till svar och noppade kärvänligt Harry i örat. Ett stygn i bröstet påminde Harry om hans egna uggla Hedwig. Hedwig som hade gjort allt för att skydda honom, och som fått spilla sitt liv tack vare det… ”Aj!” tjöt Harry och slog bort fågeln. ”Inte så hårt!” Shanti hoade roat och gick till attack mot Harrys öra igen, den här gången inte fullt lika hårdhänt. ”Ugglor är fantastiska djur, är det inte?” Hermione slöt upp på hans sida. Hennes kinder var rosiga av den kyliga nattluften och ögonen glittrade. Harry kunde ana varför men sa ingenting. ”Hon hittar oss. Alltid”, la Hermione till med eftertryck och log mot Shanti. Sedan såg hon orolig ut. ”Åh Harry. Jag hoppas att hon är okej. ”
”Hon är på Hogwarts, så trygg som man kan va. ” Harrys ironi hördes tydligt och Hermione ruskade sorgset på huvudet. Hon bet sig i läppen och stirrade ut i mörkret. Ett gäng Böjsvansar visslade varnande åt dem från ett högt, tjockstammat träd och en uggla hoade sorgset ut i natten. ”Hon klarar sig”, memorerade Hermione, mer till sig själv än till Harry. ”Hon är tryggare där än med oss.”
Harry nickade, trots att han kände sig tveksam. Det var någonting, utöver de aggressiva Böjsvansarna och insikten att Voldemort var dem hack i häl, som oroade honom.


Nevilles hjärta bankade så högt att en flock med Feer förskräckt flög upp från den rosenbuske som de lagt sig i för natten. Seamus svor vid vartannat steg han tog, och Dean gick på med läpparna hårt hopknipna. Han hade inte yttrat ett enda ord sen vi lämnade skolan. Mr Filch höjde handen och stoppade oss på led bakom honom. Han vände sig om och ansiktet lyste upp i skenet från facklan han bar på, mer galet och skadeglatt än det någonsin varit tidigare. Rektorn har gett en order grinade han. Severus Snape hälsar att ni slipper avdrag för Gryffindor om ni lyckas ta er tillbaka helskinnande innan gryningen. Om ni kommer tillbaka, vill säga…” Han gav upp ett högt ekande skratt innan han fortsatte:”och förresten, bäst att ni skyndar er. De är inte så förtjusta i att vänta, de här dementorerna…” Med det som slutkläm snurrade han runt och slängde facklan i ett vattendrag. Den slocknade och gläntan försänktes i mörker. Filch var försvunnen. Neville och Seamus gav upp ett illvårl och jag och Dean försökte tysta dem. Paniken härjade i mitt bröst och tankarna avlöste varandra. ”Lugn!” vrålade jag och Dean i kör. ”Håll klaffen!”
”Mammaaaaaa!” tjöt Seaumus och gjorde en ansats att springa sin väg. ”Nej, gå ingenstans!” väste Dean och höll fast honom medan jag kämpade med Nevilles sprattlande kropp. ”Om vi drabbas av panik så blir det bara värre!”
”Det kan väl inte finnas några Dementorer här va, visst?” pep Seaumus. ”Inga Dementorer?”
”Nej, inga Dementorer”, sa jag, betydligt mer självsäkert än vad jag kände mig. Inte ens Snape skulle placera ut sådana i Förbjudna skogen…”
Neville lugnade sig lite och kramade min hand hårt. Jag kramade den tillbaka. ”Vi måste fortsätta”, Dean försökte låta lugn men misslyckades. ”Vi måste tillbaka till skolan.”
”Där sa du något. ” Jag viftade med trollspöt och en strimma ljus flög ut från spetsen. ”Vi kom från det här hållet.”, Jag pekade bakom mig. ”Så jag antar att om vi bara vänder håll och försöker gå tillbaka samma väg som vi kom...”
”Sätt fart.” Dean höjde sin trollstav och beordrade dem andra två att göra detsamma. Nevilles sköt bara ut en skur av skära gnistor, så vi placerade honom mellan mig och Seaumus , och började sedan i en betydligt snabbare takt än vad som hade fört oss hit, gå åt det håll som vi antog skulle leda oss tillbaka till slottet.

*Böjsvansar - kvistliknande varelser som ofta vaktar träd vars matreall kan användas till trollstavar.
* Feer - Vänliga, färgsprakande varelser.