Rent blod

Jättebra!

Amazing!!!!

Hej! Det var längesen (nejdetvardetintemenjaghatarnärfolkuppdaterarsegtsåjagförsökerattintevarasånsjälvochtypdörnärjaginteuppdateratpåendag)! Vad sent det blev ^^ Men jag har suttit och kollat på Harry Potter och fången från azkaban för FÖRSTA GÅNGEN! Och jag kallar mig ett hp fan?? Men alltså jag har sett delar av den förut. och jag har sett alla andra filmer flera gånger och så. Men jag föredrar böckerna trots att Tom Felton är helt oemotståndlig ( jag vet att jag spårar men ni måste hålla med). Nu är jag i alla fall inte trött så vad sägs om en del? Det låter bra, kapitel 13 till er tjänst

Del 13- En blond pojke tänker i astronomitornet

Draco stod i astronomitornet och såg på henne när hon kom tillbaks från Hagrids stuga. Solen sken och fick hennes hår att glänsa. Han önskade att han var med henne just då, hon såg så lycklig ut. Men han kunde inte. Han kunde knappt se på henne utan att känna tårarna välla fram och ångra allt han gjort i hela sitt liv. Förutom att träffa henne. Det var antagligen hans enda bra val. När hon såg sådär lycklig ut fylldes han av sorg för att han själv aldrig skulle få känna sån lycka. Inte med Mörkrets herre hängande över sig, ständigt med nya uppdrag han hatade. Han var ständigt rädd för att tvingas göra något hemskt, för att behöva döda någon, för att någon skulle få reda på hur han kände, för att förlora det enda som var värt att kämpa för. Henne. Lucent Sheldon, som kommit in i hans liv som en räddande ängel och skänkt honom så många minnen. Han älskade henne mer än han var rädd för Mörkrets herre. och nu var hon ett hot. Hon skulle dödas. Hans föräldrar hade inte sagt något, men hans korkade vän Crabbe hade också dödsätarföräldrar, som också hade fått ta del av den informationen, och spridit den till sin korkade son som aldrig kunde hålla käft. Var han tvungen? Fast det är klart, han kunde ju inte veta vad Draco kände för den dödsdömda flickan som vid det här laget nått slottets portar. Under den korta vandringen hade hennes hår skiftat färg från blått till grönt, vilket bekräftade hans misstankar om att hon var lycklig över någonting. Han kunde inte bara sitta där, så han började mödosamt gå nerför trapporna. Han orkade knappt lyfta benen, han sov inte mycket. Efter några minuter stod han utanför Gryffindors uppehållsrum, dit han visste att hon skulle gå. När han såg henne komma uppför trappan högg han tag i ärmen på hennes klädnad.
- Luce, vi måste prata, sa han tyst.
Usch, flickan tyckte inte om när han pratade sådär lågt. Det lät som om han tänkte säga något hemskt.
Istället för att svara nickade hon lätt och följde efter honom runt hörnet. Han drog med sig henne nedför trappor och genom gånga tills hon inte hade någon aning om vart paret befann sig. Han hade ju ett års extra erfarenhet av Hogwarts korridorer, men hon blev ändå smått irriterad på sig själv för att hon inte lärt sig memorera slottet bättre.
- Vart ska vi? sa flickan, Luce.
- Du får se, sa pojken, Draco.
- Nej. Hon satte demonstrativt ner foten i golvet och spände ögonen i honom.
- Vi ska till skogen, suckade han.
Hon följde med honom genom ytterligare några korridorer innan dom stannade framför en vägg med mörk träpanel. Han tog fram sin trollstav och knackade den mot väggen i ett sorts rutmönster som han upprepade några gånger. Sakta uppenbarade sig en dörr i väggen och dom klev igenom den. Den försvann lika fort som den kommit och dom skyndade vidare genom den smala gång dom nu hamnat i. Det var lågt i tak så att dom båda tvingades böja sig ner. till slut svängde gången och mynnade ut i en ljus öppning. Paret klev ut genom den och blinkade för att vänja sig vid ljuset. De hade hamnat utanför Hogwarts, en bit från sjön. han drog med henne mot skogen, som egentligen var totalförbjuden för eleverna, men det struntade dom i. Hon höll så hårt om hans hand att det nästan gjorde ont, men han brydde sig inte om det heller. Draco ville bara komma så långt ifrån slottet som möjligt. Och han visste vart han skulle.

Så, vad tyckte ni om den halvt flummiga delen? Säg till om ni inte fattar ^^ Men jag tänkte testa att skriva med nästan bara tankar och detta är resultatet! Hoppas ni gillade det

PS: Jag vet att detta ser ut att vara en mycket kortare del än vanligt men det beror på att det inte finns någon konversation, vilket jag jobbar på att få bort när jag skriver. Den är i själva verket ganska mycket längre än de flesta andra delarna

omg love it!

Jääääääätteeeee braaaaa!!

ÄLSKAR DEN, ÄLSKAR DEN, ÄLSKAR DEN!
p.s är du säker på att den inte ska vara i 15+?d.s läste hela först nu...

Haha nej så hemsk är den väl inte? Fast jag kanske borde sätta 13^^

Ja, det kanske du borde

Här kommer del 14, Enjoy!

Del 14- Testralerna

Draco klev över fallna träd och trädrötter som om han gått här många gånger förut. Han verkade inte ens behöva se efter vart han satte fötterna och jag hade svårt att hålla jämna steg med honom.
- Du har gått här förr va? sa jag andfått.
Han flinade tillbaks och bekräftade det så.
Efter ytterligare några minuters vandring kom vi fram till en glänta. Först såg det ut som vilken glänta som helst, men den var fylld av hästar. Dom var magra och hade stora tunna vingar på ryggen. Ögongloberna lyste vita mot den kolsvarta kroppen som glänste i solljuset. Trots deras utstickande revben och sköra kropp kunde jag inte tänka på dom som något annat än vackra.
- Vad? Vad är dom för något? sa jag.
- Dom är testraler, sa Draco och strök med handen över nosryggen på en av dom.
- Mer?
- Dom kan bara ses av människor som sett någon dö, sa han tyst.
- Men jag har inte sett någon dö, sa jag trotsigt.
- Det är omöjligt, sa han och fortsatte att klappa testralen ner mot halsen.
- Så… Vem har du sett dö? sa jag, inte säker på om jag ville veta svaret.
Jag misstänkte vad han skulle säga innan han öppnade munnen.
- Cedric. Diggory, sa han.
- Du var där, sa jag och kände ilskan koka upp inom mig. Mina ögon smalnade och han såg nästan rädd ut.
- Ja, svarade han och såg ner i marken.
- Men varför tog du med mig hit?
- Jag trodde inte att du kunde se dom. Och vi behöver prata, dom ger mig lugn utan att du ser dom.
- Så praktiskt, sa jag bittert.
- Kom.
Han hade slagit sig ner på en stock jag inte lagt märke till tidigare och klappade på platsen brevid sig. Jag sjönk ner där och lät honom lägga armarna runt mig.
- Först, vill jag säga…
- Vad?
- Jag tror att jag älskar dig, Luce.
Hans läppar snuddade lätt vid mina och hela jag fylldes av värme.
- Jag älskar dig också, viskade jag.
Vi satt bara där en stund innan han kom på att han hade mera att säga.
- Dom är ute efter dig, Luce, sa han oroligt.
- Vad menar du?
- Mörkrets herre. Han tror att eftersom att dina föräldrar stötte bort dig hatar du dom tillräckligt starkt för att gå med Potter och hans gäng i sin lilla Döda- Ni- Vet- Vem- Klubb. Han tror att du kommer att döda dina föräldrar utan att blinka, men att dom inte kommer att kunna döda dig.
Jag såg misstänksamt på honom innan han fortsatte:
- Alltså måste du dö först, så att vi har dig ut vägen.
När han sa “vi” var det som att väckas ur en dagdröm. Jag flög upp och ställde mig framför honom.
- Det är jag eller dom, det fattar du va?
- Ja. Jag förstår, men dom är mina föräldrar!
Jag såg att han inte avslöjade allt för mig.
- Du, testralerna är inte enda anledningen till att du ville ses här va?
- Han har ögon på Hogwarts. Du skulle aldrig kunna gissa vilka, men en person från varje elevhem ger honom daglig information.
Jag drog häftigt efter andan.
- Och vilka är det?
Jag var inte helt säker på om jag ville höra svaret.
- Vad vill du veta?
- Ravenclaw?
- Roger Davies.
- Hufflepuff?
- Justin Finch- Fletchey.
- Slytherin?
- Hallå?
- Vad?
- Det är ju jag såklart.
- Åh, jaha. Gryffindor.
Jag ville verkligen inte veta det här. Vill inte, vill inte, vill inte. Men nyfikenheten tar överhanden.
- Ginny Weasley.

Förlåt för mycket konversation och information, men jag kunde inte hålla mig ^^ Och jag vill även be läsare att träda fram, känns som att max 3 pers läser denna TACK TILL ER!

Aaa! Shit vad spännande! Kandu inte lägga ut nästa nu med en gång?!!!