Fångad Av En Stormvind [SV] - Drarry

Yassss
Meeeeer

Jättebra *bevakar*

10. Harry

Draco kom och hälsade på varje dag nu. Men Harry berättade inte att han visste om vad som hände den där första gången. Att berätta det kunde ha förstört allt.

Så han höll god min och pratade mycket med honom och såg nästan fram emot Dracos besök. Mer än Rons och Hermiones, faktiskt. Han hade ingen aning om varför, men Draco kändes bättre. Mer lätt att anförtro saker.

Nu, ett par dagar efter det första besöket, kan han inte hålla sig längre. Det bara bubblar upp utan att han kan hindra det.

"Jag vet vad du gjorde efter den första gången du var här", säger han och tittar allvarligt på Draco.

Draco tystnar. Han ser orolig ut.

"Är du arg på mig?" säger han tyst och tittar ner i golvet.

Ärligt talat vet Harry inte. Alltså, han är inte arg på Draco eller någonting, det vet han säkert, men han vet inte varför. Det borde han vara. Man gör inte så med en vän.

Men han kan inte vara arg. Hur mycket han än försöker. Det känns fel.

Men, hur gör man rätt då? Kan man göra rätt när det kommer till sådant här? Det är klart man kan. Men svaret är inte att bli arg.

En annan bubblande känsla kryper upp i Harrys mage, men den här gången är det inte ord. Det bubblar bara högre och högre upp, genom matstrupen och upp i halsen och sedan kommer det fram till munnen.

Och han kysser Draco. Utan att veta själv vad han gör, kysser han Draco. Med alla känslor han har hållit inne. Att han inte ens visste att han höll inne dem! Hur kunde han tro att han var kär i Ginny? Nu när han tänker på det känns det bara absurt och skrattretande.

Först är han rädd för att Draco ska neka, titta ner och inte besvara kyssen. Men det gör han. Han besvarar kyssen med all sin kraft. Visar all kärlek han kan.

Men till sist måste de dra ifrån. Harry tittar ner i marken, men Draco försöker fånga hans blick igen.

"Det kändes ... Bra." konstaterar Harry.

Draco nickar. Men Harry får inte så lång tid till att säga något, för de kysser varandra igen, och igen, och återhämtar sig knappt. Bästa stunden i mitt liv, tänker Harry glatt.

Och borta i hörnet står madame Pomfrey och ler.

"Sade ju att det var hans pojkvän", säger hon för sig själv.

Jättebra

ÅÅÅÅÅÅÅ JAAAAAAAA

Gur vad glad jag blev

Och helt perfekt med madame Pomfrey i slutet

Naaaaaw...♥
Åh Gud. Åh Gud. So sweet and beautiful written. I can't...
Sh*t, BÄSTA KAPITLEN HITTILLS.
(Så passar det att läsa dem i rad också, du lyckades uppdatera 2 gånger innan jag hann kika in här!)

Superbra! Jag gillade också Madame Pomfrey i slutet, så klockrent!

11. Draco

Vad hade hänt egentligen? Draco vill så gärna veta.

Det har gått ungefär en vecka sedan sjukhusflygel-händelsen. Draco kan inte förstå det. Man kan tro att han och Harry var nära nu, men det var dem inte. Så fort de såg varandra tittade de båda genast ner i marken utan att säga ett ord. Och Draco brukade till och med rodna vid dem tillfällena. Vänta, va? Draco rodna? Det stämmer väl inte. En Malfoy rodnar inte. Det är Draco tydlig med när han ser Harry någonstans. En Malfoy står på sig och gör saker som bara en Malfoy tjänar på.

Vad är det han håller på med egentligen? En Malfoy kysser inte en Potter, och speciellt inte om det är en annan kille det handlar om. Han är ingen trogen Malfoy. Han är en liten skit som inte lyssnar till regler eller vett.

Det finns bara en person som förstår honom.

Kära Jessica,
Du vet vad jag ska göra. Det gör du alltid. Så snälla, finns där för mig. Vad ska jag göra? Vad finns det att göra? Ska jag ge upp för mina känslor och göra fel eller ska jag göra det som är rätt och må dåligt för resten av livet? Du skulle ha gjort det rätta. Det vet jag. För du är bara en Malfoy när du vill det. Du är dig själv. Hjälp mig att bli som du en gång var.

Han lägger ner dagboken i sin koffert, djupt nedgrävd under uniformer och böcker och annat skräp. Han har satt en etikett på dagboken också, något boknamn han fick upp i hjärnan så det skulle se ut som om det var en roman han läste. För får en enda person reda på att han hade en dagbok, är det kört.

Han hör Pansy och Millicent fnissa någonstans i bakgrunden. De har börjat umgås nu, på senare tid, enligt allt skvaller som surrar omkring. Inte för att han direkt bryr sig, men han är ändå lite förvånad. Millicent Bulstrode är inte den typen som hänger med populära personer.

Till hans förvåning kommer de båda flickorna fram till honom. De fnissar fortfarande och Millicent ger Pansy en menande blick.

"Jo Draco ..." börjar Pansy och fnissar till. "Villdubliihopmedmig?" säger hon sedan snabbt i ett enda andetag och får sedan en så stor fnissattack att hon blir röd i ansiktet. Eller så rodnar hon.

Draco tänker inte så mycket på hennes fnissningar. Hans enda tankar består av: Malfoy. Harry. Malfoy. Harry. Malfoy. Harry. Malfoy. Malfoy ...

Jag är en Malfoy.

Han nickar och ger Pansy ett leende. Men mest ler han av belåtenhet. Jag är en Malfoy. Jag kommer alltid vara en Malfoy.

Men det gnager ändå obehagligt i honom när Pansy kysser honom och han kysser tillbaka.

Jättebra

Nejnejnej... Inte Pansy och Malfoy (vad är deras shippnamn? Typ Dransy eller?)
Men det passar tyvärr väldigt bra in i storyn.. Harry och Draco kan ju inte bara leva lyckliga i alla sina dagar genom hela ff'n.
Megabra finaste Paulinajj! ♥