Dark Times: Början

Love u ♥

Hoppas ni gillar den här delen, var vaken halva natten igår och skrev den, den är lite udda och har skrivit ur en killes perspektiv, lite mer seriöst än vad jag någonsin gjort, men ge gärna ros och ris på vad ni tycker är bra och inte! Puss på er, ni är bäst! ♥ ♥ ♥

__________________

Kapitel 7. A shade of silvery smoke.

Lara

23 februari 1976

Kristallbägaren som innehöll en silverblå dimma fascinerade mig, det tog mig ett tag att förstå vad det var men när det då slog mig var det ett enda sett för mig att se det minne som Jessica stängt inne för enbart mig att se. Men jag hade inte tid nu, märket på min arm hade bränt och jag hade fort försvunnit utifrån klassrummet där professor Binns höll sin lektion, med en avskyvärd blick från en tjej i min klass och en undrande blick från Yaxley. Jag gick nerför den grusade vägen mot hogsmeade för att komma utanför Hogwarts beskyddande formler, endast då kunde jag transferera mig till herren som kallat på mig, det som dock bekymrade mig var att ingen annan av dödsätarna på Hogwarts gick varken efter eller innan mig, hade han bara kallat på mig och i sådana fall… Varför?
Då jag efter en lite smått längre transferens kom till en kyrkogård så blev jag förvånad.
”Ah Lara, kära Lara”, hördes en mörk mystisk och spännande stämma. Jag knäböjde inför honom och såg ner på hans fötter, skor för att vara exakt.
”Herre”, svarade jag honom.
”Åh, för all del ställ dig upp”, jag löd honom blint och ställde mig upp och såg på honom med ett mystiskt leende.
”Jag har en uppgift för dig”, sa han allvarsamt och höll den benvita staven mot läpparna som om han tänkte.
”Vad som helst för dig, herre.”
”Jag har som du kanske misstänkt ett litet tag nu, arbetat på en svartkonst som kan slå ut vampyrer. Spegelformeln funkade inte, dock var det inte min idé att framföra heller, men Mulciber fick sitt straff. Hörde att han tog ut smärtan på en flicka…”, han pausade ett tag och skrattade illavarslande. ”Men jag fick en idé och jag hoppas att du vill ställa upp som försökskandidat till detta. Det kommer förmodligen göra ont, men för att kunna hålla koll på alla mina dödsätare måste jag ha kontroll över dem.” Jag nickade stelt då han höjde staven och jag kunde se en glimt av rött flimra till i hans bruna ögon.
”Stevirile”, viskade han och ett sken av silver tog språng emot mig och jag föll hårt mot marken och jag kunde känna stanken av vitlök samtidigt som ett ljust sken brände hela min kropp, han verkade inte ha någon tanke på att sluta då det väl fungerade, han njöt.
Efter vad som verkade som en evighet slutade smärtan och jag kippade efter ett andetag som egentligen inte behövdes men jag kände mig så mänsklig och svag.
”Res dig”, beordrade han men jag var så svag, det var nästan omöjligt.
”RES DIG!”, beordrade han ännu en gång, men denna gång var det han som lyfte mig från marken.
”Är du törstig?”, frågade han då jag stod med min arm mot en grav för att hålla upp mig själv. Jag nickade stelt och jag kunde se hur han log nöjt, stelt men framförallt charmigt. ”Då ska vi väl inte dröja kvar här, eller vad säger du Lara?”
Han gick fram och tog ett hårt tag om min arm och utan att jag var beredd tog han oss till en gränd i en stad.
”Välkommen till London”, började han och såg på mig, men han såg inte nöjd ut, ”men du kan ju inte ha på dig det där, du ser ju ut som en skolflicka”, skrattade han och höjde sin trollstav mot mig och jag var beredd på det värsta men inget hände.
”Är du rädd för mig?”, frågade han och gick fram mot mig. Jag nickade men då tog han bara min hand och kysste den, den var täckt av en vit sidenhandske och på mig hade jag en vacker kostym.
”Du liknar Nagini”, sa han innan han märkte vad han själv sa. Han gav mig en tystande blick. Endast jag kunde ha förstått vad som menades med den.
”Tillbaka till trettiotalet”, sa jag och log mot honom, han höll ut sin arm och jag tog den för att inte ramla. Jag var fortfarande svag. Vi gick en på en lyxrestaurang där en drös med mugglare satt på sin lunch och skvallrade till väninnor, mötte upp deras älskare eller hade sina lunchmöten.
”Döda dem”, beordrade han och med en simpel formel hade han låst dörren bakom oss och i och med det alla dörrar i salen. Jag gick fram till en vacker man med vattenkammat hår som höll fram en ask mot en kvinna.
”Ursäkta mig”, sa jag och han såg på mig.
”Ja?”, sa han argt och gav mig en arg blick.
”Åh nej, din fru…”, började jag och han gav mig en mörk blick, ”vad ska hon säga?”, skrattade jag innan jag la en hand på hans huvud, kramade in min hand i hans hår och satte mina tänder i hans hals. Skriken som jag hörde därefter roade mig. De var oerhört skärrade. Började på kvinnan mitt emot och spred sig som pesten bland de andra runtom på restaurangen. En blixt av grönt tystnade salen men rädslan kunde kännas trots det. Två döda, runt ett trettiotal kvar.

En timme senare var vi tillbaka på kyrkogården, mörkrets herre och jag.
”Det var väl kul”, sa han med ett barnsligt leende. Jag nickade bara och slickade mig om läpparna som var ömma efter allt… Blod.
”Nu ska du och jag duellera”, sa han plötsligt och jag höjde mina ögonbryn åt hur glad han lät. Jag nickade bara igen och han såg lite argt på mig.
”Var ingen glädjedödare nu, le!”, skrattade han elakt. Jag log ett rött leende och bugade mig inför duellen. Han bugade också.
”Stevirile”, började han med en snabb sväng på trollstaven.
”Lamslå!”, skrek jag och hans besvärjelse förstördes.
”Det var inte väntat, måste jag erkänna.”
”Petrificus Totalus”, fortsatte jag och han blockerade formeln innan han försvann i tomma intet. Tröttnade han redan men då kom smärtan tillbaka i mig och stanken av vitlök. Smärtan försvann snabbare denna gång och jag reste mig direkt och vände mig om för att se honom.
”Jag antar att jag vann?”, skrattade han och bugade sig igen, jag bugade mig också och han vinkade sinnessjukt innan han försvann, jag väntade några ögonblick innan jag transfererade mig till Hogwarts igen.

Avery

Svartsjön var ovanligt ful då jag vandrade ner mot eken där Sirius satte och lämnade efter sig ett moln av rök.
”Sirius!”, skrattade jag och han vände sig tvärt om och såg på mig med en mörk blick.
”Vad vill du då?”, frågade han och jag satte mig ner bredvid honom.
”Lust att gå en sväng runt sjön?” Han såg på mig som om jag vore galen, suckade och reste sig upp.
”Varför inte.”
Vi gick ett tag utan att en enda av oss sa ett ord. Rökte och gick.
”Jag hörde att ni letat efter Jess, i Indien…”, sa han och förväntade sig nog en förklaring.
”Lara har blivit galet besatt av att göra mörkrets herre nöjd”, erkände jag och funderade på vad jag mer skulle säga. Han nickade bara där han gick intill mig.
”Saknar du henne?”, frågade jag. Han stannade upp ett par steg och började sedan gå igen.
”Jag saknar henne av hela mitt hjärta, jag tatuerade mig som en dedikation till henne”, sa han. Jag krökte ett ögonbryn och skrattade tafatt till honom.
”Det är sant”, skrattade han och öppnade sin skolklädnad och drog ner skjortan så att man kunde se hans bröst, där befann sig en ros med namnet Jessica under.
”Du är sjuk, vet du det?”, sa jag och skrockade.
”Jag älskar henne Avery, jag älskar din syster och vart hon än är i hela världen så hoppas jag att hon saknar mig också.”
”Det gör hon säkerligen.”
”Men ni hittade henne inte i Indien alltså?”, frågade han, jag skakade på huvudet och log förlåtande mot honom. ”Tyvärr”.
”Vill inte min syster bli hittad, då blir hon inte hittad”, började jag, ”men?”, frågade han då jag stannat upp, ”hon skickade presenter, en kristallbägare med ett minne i som hon ville att endast Lara ville se, men inte ens Lara har lyckats öppna det ännu.”
Han nickade bara och vi fortsatte gå, över bron som korsade det vattendrag där vattnet försvann från Svartsjön ut i havet.
”Jag tänkte fria till Lara, men jag är osäker på vad hon kommer svara i och med hennes älskade herre…”, började jag, Sirius såg på mig och log stort. ”Hon älskar väl dig? Då måste hon ju svara ja!”, utbrast han.
”Jag vet inte. Hon har aldrig sagt att hon älskar mig, kanske tycker hon att jag varit för på mot henne. Men, äkta kärlek kanske inte har något utgångsdatum?”
”Hon kanske inte vet än”, var Sirius svar på min fråga. Jag skakade på huvudet.
”Den bruden”, sa jag bara och skrattade lite. Han stämde in i mitt skratt.
”Jag köpte en ring till henne på Borgin & Burkes, en som låter henne vistas i solljus”, sa jag mer som ett konstaterande en ett sett att starta konversationen igen.
”Jag måste be dig om en stor tjänst, Sirius”, sa jag och tog upp en ask ur fickan som det stod twilfitts and tattings på, drog upp min trollstav och gjorde asken större.
”Och det är vadå?”, undrade han och såg på mig.
”Han, han tvingade mig att göra en horocrux, till mig själv. För att förstöra mig. Självklart gjorde jag det. Men det som gjorde ont var att göra det på den sak som jag älskade mest av allt. En present jag fick av Jessica i julklapp.”
”En horocrux, vad är det?”
”Det är svartkonst, där man måste döda för att fästa en bit av sin själ på ett föremål”, suckade jag. Han backade ett par steg från mig.
”Är det säkert för mig att vara i din närvaro?”, jävlades han och jag knuffade honom lite lätt. ”Vad är tjänsten då?”
”Kan du ta hand om föremålet?”, frågade jag. Han nickade.
”Självklart, vad är det för något?”
”En kostym, saken är den att du måste gömma den, hos min syster”, sa jag.
”Din syster är ju för i helvete borta, är det här ett skämt eller?”
”Inte Jessica, Marie, det är min andra syster, hon är äldst av oss. Jessica kommer inte ihåg henne, hon försvann då hon fyllt elva. Hon är en ynk förstår du.” Sirius blinkade och såg sorgset på mig.
”Är hon död?”, frågade han.
”Nej, hon bor med sin man utanför Hogsmeade”, sa jag.
”Så varför lämnar du inte den själv?”, frågade han tveksamt.
”För att hon inte ens skulle öppna dörren om hon såg att det var jag.”
”Hon litar inte på dig.” Jag skakade på huvudet.
”Hon blev utslängd av mor medan jag stod bakom en hylla, hon såg på mig med en blick som jag inte ens idag kan glömma, jag var bara fyra år då. Hon skyller mig för det, för att jag inte gjorde något.”
”Hade du gjort något…”, började Sirius men jag tystade honom genom att svara, ”så hade vår mor bestraffat mig, slagit mig gul och blå.”
Jag suckade och gav Sirius asken. Han tog emot den och jag började gå.
”Inget annat?”, frågade han, jag skakade på huvudet.

Sirius

Asken tyngde mig, mitt humör blev sämre och jag visste inte riktigt vad som gjorde mig så arg. Jag gick genom Hogsmeade då en röst ropade efter mig. Just det ja, den där tjejen.
”Åh Sirius, fick du mitt brev?”, frågade hon sött och de rosiga kinderna blev rödare. ”Det som det stod att du skulle möta mig här för en drink på tre kvastar?”, förklarade hon och såg lite sorgsnare ut.
”Ja, öh, alltså…”, började hon.
”Så du tänker alltså gå med mig?”, sa hon glatt och log och tog min arm.
”Nej.”, sa jag bara och hon såg på mig.
”Men… Du kom ju?”, började hon och hennes ögon tårades. Tjejer.
”Vad heter du ens?”, skrattade jag.
”Louise…”, sa hon och drog bort armen från mig. ”Du är en sådan knöl Sirius! Tror att du kan få varenda tjej på Hogwarts!”, skrek hon argt och vi började få publik.
”Jag tror inte, jag vet. Jag fick ju dig rätt lätt gumman”, skrattade jag och drog en hand genom mitt hår.
”Men alla söta saker du sa till mig på alla hjärtans dag!”, snyftade hon.
”Det var en lögn, jag låtsades att du var någon annan en stund.” Hon sprang ifrån mig och jag fortsatte gå nedför gatorna i Hogsmeade.
”Alltid en sådan förvåning att se dig krossa en tjejs hjärta Sirius”, hörde jag en familjär stämma säga.
”Bror.”
”Vad hände med pinglan du älskar då?”, skrattade han gällt, och ut från en gränd trädde en spegellik kopia av mig ut.
”Håll käften.”
”Hon kom till mig vet du, innan hon försvann.”
”Du ljuger!”, skrek jag.
”Gör jag?”, skrattade han innan han fortsatte, ”hon kom till mig och bad mig rymma med henne, till Indien.”
”Men kom igen, bättre än så kan du väl faktiskt ljuga?” skrattade jag. ”Varenda jävel vet att hon inte var i Indien som Lara och de andra Slytherinarna trodde.”
”Tro vad du vill, jag vet sanningen”, kaxade han och jag valde att ignorera honom och fortsatte gå.

Väl ute ur Hogsmeade såg jag ett rött torp i en dunge. Från skorstenen rök det och det såg så välkomnande ut.
”Det måste väl vara det här”, sa jag tyst för mig själv och gick fram till farstun och knackade på dörren.
”Oj! Fan! Vänta! Jag kommer, jag kommer!”, hördes en röst inifrån, en röst som bröt mitt hjärta mitt itu, en röst som lät precis som Jessica. Jag tog upp asken ur fickan och höll den bakom ryggen tillsammans med min andra hand. Dörren öppnades och en kopia av Jessica såg på mig. Men kvinnan var äldre och såg mycket mer ovårdad ut och fattigare.
”Hej!”, sa hon välkomnande. Jag log mot henne och tog ett djupt andetag.
”Jag har en ask till dig som jag måste be dig bevara med djupaste allvar”, sa jag, hon såg lite smått oförstående på mig.
”Den är från din bror, Avery.” Hon bleknade lite och öppnade upp dörren som en gest att be mig komma in. Jag gick in och hon stängde dörren efter mig. Det luktade gott av något som hon antagligen bakat.
”Vill du ha lite fika kanske?”, frågade hon. Jag skakade på huvudet.
”Det behövs inte, fru…”, sa jag bara.
”Weasley.” Hon log mot mig och en rödhårig man kom in i köket.
”Jaså, vem är denne unge man då?”, frågade han och räckte fram en hand.
”Sirius, Sirius Black”, sa jag och han såg lite fundersamt på mig innan han svarade.
”Ronald Weasley.”

Köket var litet men väldigt fint och smyckat, framför mig stod ett fat med ett par muffins på och intill en kopp honungs te.
”Så, varför har min bror… Ja, skickat dig och inte kommit själv?”, frågade hon.
”Han trodde inte han var välkommen här, han vågade nog inte”, svarade jag och hon måste ha undrat varför jag stirrade så på henne.
”Hmm, nåja. Han är väl inte den modigaste”, sa hon bara.
”Du påminner väldigt mycket om Jessica”, sa jag plötsligt och hon såg lite smått chockad ut.
”Jessica…”, sa hon bara dystert.
”Ja din lillasyster, hon är försvunnen”, förklade jag och såg lite ledsen ut.
”Åh vad förfärligt, har ni någon aning vart hon är? Hon kanske är ännu ett offer för han-som-inte-får-nämnas-vid-namn?” Jag skakade på huvudet.
”Det är jag säker på att hon inte är.” Hon nickade utan att ställa några fler frågor.
”Ja, jag får väl se till att hålla koll på denna ask då.” Sa hon och reste sig, jag reste mig också och hon ledde mig till dörren.
”Hälsa Avery från mig, och hälsa honom att jag inte är arg.” Jag nickade och gick ut igenom dörren, med en börda som släppt från mina axlar.

_______________________________

Jag råkar ha ett litet OTP med Nagini/Voldymoldy. Ursäkta hihihih. ♥

LÄMNA GÄRNA EN KOMMENTAR PUSS PÅ ER! ♥

JAG ÄLSKAR ALLT ♥
Du skriver så jävla fint och bra jag tror jag dör snart x_x
Ehm bara jag som inte gillar att Lara är så mkt med Voldy? Han kan ju gå och kyssa nagini om han vill, LAVERY FTW ♥ och jag tycker definitivt att Avery ska fria 8}
Dog lite över att Sirius tatuerat in Jessicas namn 83 Fan att Jessica låg med Lucius och att hon är försvunnen :E
Men jag fattar inte riktigt, är Ronald Weasley släkt med Ron? Måste ju vara så... Fick en helt konstig tanke att Marie typ var great aunt tessie, men hon hette ju inte så och luktar nog inte illa... Åh är så spänd på att få veta hur allt hänger ihop :3
Åh vad jobbig du är, du gjorde liksom en cliffhanger i början, ville så veta vad Jessica skickat Lara (men jg älskar dig iaf, how can i not)
Åhh vill ha mer nu, kram ♥ // fredrika

Är i fjällen om du undrar varför jag inte läser. Men ska absolut läsa så fort jag kommer hem.

Naww tack Freddie. c: Skulle nog kunna säga till 90% att vad jag tror är att hon är lite smått hjärntvättad och nu kan Voldemort ha kontroll över henne så hon blir bara mer och mer borta... Men det ordnar sig säkert. Haha shit, känner mig pinsam som shippar Nagini och Voldymoldy. c:...

Avery will propose, men det kommer inte sluta väl moahah... Sirius är lite småstalkerig tycker jag. Haha, men oerhört romantisk..
Jag tänker väl att Ronald Weasley är Arthurs bror. Så ja, mer redheads. Haha! Kan inte avslöja cliffhangern än men, you're going to like it. Maybe. ._.

Jag började faktiskt skriva på nästa kapitel igår och även om jag planerade att det skulle vara ur en annan synvinkel så blev iallafall början ur Sirius... c: KRAM PÅ DIG. ♥ ♥ ♥



Det är lugnt, alla älskar att semestra för att vara rättvis! Kram på dig hoppas du har kul. c:

& CeCe, om jag inte är helt fel ute så är du en ny läsare? ♥

ja trevligt att vakna kl halv 1 på kvällen för att ens 5-åriga kusin skriker "AHHHHHHH SIXTEN HAR SPOTTAT PÅ MIG.""" När han har spytt. Fast kanska roande.

Det här kapitlet är väldigt kort, men hade inte så mycket annat planerat för detta kapitlet, en sak som involverade fler karaktärer hade jag faktiskt planerat men i denna tidpunkten på mitt liv, det vill säga hur jag mår så kändes det inte bra att skriva om det då jag säkert skulle förstöra allting haha. Men hoppas ni gillar det andra jag skrivit och don't you worry, everyone cries... ♥
________________________________________

Kapitel 8. Du kan gå din egen väg.

1 mars 1976

Sirius

"It reminds me, that it's not so bad."

Det är mörkt och kallt, jag påminner mig själv om att vissa nätter som var egensinniga och oerhört jobbiga kunde jag spendera i din säng, gråtandes med en varm famn att kravla ihop i. Men du är borta nu, vet du hur otroligt självisk du är Jessica? Du är så självisk, som låter din familj, dina vänner och hela magisamhället att oroa sig över dig. Det stod i dig om tidningen i början av februari om jag ska vara ärlig, Remus satt och läste den och var helt förbryllad över hur fel de hade, han blev rentav förbannad. James satt bara supportade intill mig i våran sovsal och bjöd mig på ett glas eldwhiskey trots att det var skoldag.
För att vara ärlig, vilket jag försöker vara i alla brev jag skrivit till dig hittills... Då måste jag erkänna att det känns som om jag gått på en väg, sett ner i marken, funderat och aldrig vågat se upp och det första jag plockade upp var en diamant, men jag hittade en sten och den var så otroligt unik så jag släppte diamanten och tog upp stenen istället, sen fortsatte jag, hittade en ny sten efter en liten stund, släppte den förra och så fortsatte det.
En sak som jag dock märkt är att ingen av stenarna varit särskilt märkvärdiga, inte ypperligt unika eller särskilt vackra. Visst var de olika men det var ju stenar allihopa, ett av sitt slag. Jag vill bara vända mig om på den regniga vägen, trots att jag snart är inomhus och kan bli torr, vill jag bara gå tillbaka och plocka upp diamanten i början. Mörkret biter i mina sinnen nu och kylan förfryser mina redan kalla händer, mitt långa hår har istappar i topparna och jag skakar tänder, förlåt mig för att jag inte kan förmå mig själv till att skylla detta på dig, men det var du som inte visade vilken vacker diamant du faktiskt var, jag såg den där diamanten i dig som något helt annat i början, men även de bästa har fel... Efter att ha gått tillbaka längs den frostade vägen och inte hittat vad jag velat ha, gav jag upp. Att gå tillbaka längs den här vägen är som att försöka gå tillbaka i tiden, det går inte och det kommer inte i något fall förändra ett skit.

Såhär i efterhand kanske jag ska tacka dig Corax, för att du påminner mig om att tjejer inte är det viktigaste, att trotsa sin familj må vara något, men då är jag hellre med mina älskade vänner som du såklart knappt vet något om. James, ja han har ju alltid varit upp-över-öronen kär i Lily och Lily... Lily saknar dig, jag såg henne prata med Lara häromdagen och Lily har gått ut med James och James kan knappt sluta prata om det, även om de bara är vänner. Hon dumpade Snorgärsen efter att de bråkat om något som du antagligen kunnat gissa vad det handlat om.

*Pergamentet är efter detta utsmetat av tårar som smetat ut större delen av texten varav mestadels är oläsligt.*


Åh Jessica! Jag vill bara skrika åt dig, du är så in åt helvete jävla självisk och Lily saknar dig, Avery saknar dig, Lara saknar dig, till och med mina vänner saknar dig, men det är nog för att jag inte är samma person längre, inte lika glad eller lika livfull, häromdagen fanns dock ett undantag, Avery tog med mig runt svartsjön och han fick mig på bättre humör hur lätt som helst. Sen träffade jag eran syster och jag kunde svära på att Merlin sa mig något när jag fick syn på Marie, du är som en kopia av henne och jag började nästan gråta... Regulus har blivit odräglig också, han håller på och jävlas och bråkar och ska ha sig... Varför kom du inte till mig innan du försvann? Vågade du inte? Trodde du att jag skulle hålla kvar dig? Jag skulle följt dig till världens ände, för du är den enda personen jag någonsin kommer att älska. Men nu när du ändå gjort ditt val vill jag bara säga att; du kan gå din egen väg.


Okänt datum.

En dörr smälls igen hårt och en kvinna andas tungt och pustar ut då hon i en stor tjock korpsvart päls sätter sig ner på golvet framför en stor eldstad där glöd dog ut sakta men säkert. Hon släppte ett tag om minst ett dussin kluven ved och drog av en tjock mössa från huvudet.
”Är det kallt ute?”, undrade en röst bakom henne, hon såg bak och tittade uppåt mot en blond man som såg självsäkert och kaxigt på henne men ändå med en gnutta värme i blicken. I hans knä satt en flicka med lika blont hår som både kvinnan och mannen. Hon skrattade och hennes rosiga kinder utstrålade värme. Då hon andades bildades ett moln av ånga. Det var iskallt i stugan de befann sig i. Kvinnan på golvet som var i full fart med att tända en brasa frös så det hackade om tänderna på henne. Hennes päls hade spår av snö i sig som inte verkade smälta i första taget.
”Varför går inte du ut och hämtar ved i stället? Det skulle gå snabbare och det skulle inte hinna bli kallt”, suckade kvinnan och reste sig och plockade upp flickan från mannens knä, flickan tog ett tag om en av kvinnans korkskruvade blonda lockar.
”Vad vackert hår du har mamma”, sa hon snällt och log. Kvinnan log mot henne och drog ett finger över hennes kind.
”Varför i helvete använder vi inte magi?”, frågade han argt då han fått igång elden.
”SPRÅKET”, uppmanade hon honom och kastade en arg blick mot honom. Han skakade bara på huvudet och tog ett djupt andetag och andades ut, i luften syntes ingenting, inte minsta lilla ånga och han log snett mot henne.
”Kom ihåg vem som har överlaget”, sa han innan han öppnade dörren och gick ut, innan han stängde dörren kunde man höra hur han muttrade något om varför hon över huvud taget valt Ryssland.

Ett tag senare satt de i en mysig liten soffa där kvinnan låg mot mannens överkropp, flickan låg på den röda mattan som smyckade det vita trägolvet, hon låg och målade som hon brukade. Teckningarna var oerhört noggranna men aldrig att hon fick behålla någon av dem.
”Hmm, hjärtat”, sa mannen plötsligt, som till början av en fråga.
”Ja?”, undrade kvinnan och sträckte på sig så att hennes bara fötter nuddade änden av soffan och hon la sig så att hon blickade upp mot hans perfekt formade ansikte. Han såg på henne med sina ypperligt konstiga ögon och log.
”Varför har vi på mindre än tre månader flyttat runt halva asien?”, frågade han plötsligt och hon såg argt på honom.
”Vad är det för dum fråga?”, svarade hon honom barskt med en annan fråga.
”En realistisk fråga.”
”Tycker du att vi skulle flyttat till Indien på heltid?”, skrattade hon ironiskt.
”Du kanske inte skulle varit dum nog att skicka de där gåvorna”, avbröt han henne bara, ”då hade vi ju kunnat stanna där.”
”Seriöst Jessica, vem fan skickade du den där vita påfågeln till?”

Hon skrek argt på mannen och reste sig tvärt från soffan och gick fram till Sylvanas och plockade upp henne.
”Du kan gå din egen väg, David!”, skrek hon innan hon försvann med en hög smäll, kvar på golvet låg en teckning som föreställde en man i kostym som stod på knä framför en vacker kvinna i vit klänning. I sina händer höll han en ring och kvinnan såg på honom som om han vore den enda i hela världen. David synade bilden närmare innan han förstod vad som menades med den. Han skrek rakt ut av ilskan han kände.

________________________________________

Ja, jag har fått allt att gå mycket snabbare än vad jag tänkt, men nu fick det bli så och jag hoppas verkligen inte att ni tycker det går för snabbt. c: ♥

Kommentera gärna, Rate and Review som man säger på ff.net!

Alltså va?!
Är Jessica med David i Ryssland? Eller är det några helt andra personer?
Hm, du har verkligen lyckats Trezzan. Jag är helt förvirrad och måste bar ha en fortsättning snart.
Alltid lika spännande och bra kapitel.
Låt mig citera Icona pop : I love it!!!!

Wtf vad gör Jessica MED DAVID I RYSSLAND?! Och han kallar henne HJÄRTAT?! Trodde först att det var en fin gammal saga om nåt gammalt par (inte för att jag vet varför du skulle skriva om dem men iaf), och sen så var det inte så... Och vaddå Sylvana(s?) kallade ju Jess för MAMMA, det måste väl bara vara ett smeknamn?! I'm going crazy, plz skriv mer snart innan jag avlider av konfundering (är det ett ord?!)
Och Sirius.
Seriöst jag dör av dessa känslor x.x först är han ju himla charmig och sexig och snygg som vanlig, men nu när han är bedrövad vill jag bara hoppa in i din ff och bara krama honom och få honom att glömma vad Jessica har gjort, och sen kan jag på något sätt få tag på Jessica och så återförenar jag dem!!! David kan... det finns nog säkert nån som vill ha honom, en het vampyr liksom varför inte?!
Jag är nu officiellt beroende av din ff, så snälla skriv mer snart (för ditt eget bästa :E hehe) kramisar//fredrika

Hallå Hallå Hallå. Jag springer runt som en yr höna här i mitt hus sog undrar Vem tror kvinnan att hon är?!"?!? Hur kan man avsluta ett akpitel på det sättet hur har man mage. Verkligen en Cliffhanger! längtar ihjäl mig mer nuuuu!