En kittel full av kärlek (3:e generationen)

super mera!!

Bra!

Kapitel 21- Wrong
Albus
Snö. Tjocka flingor singlar ner och lägger sig på hög omkring skolan. Jag vet redan vad det här innebär. Blöta snöbollskrig med syskon och kusiner. Mysiga promenader med Sarah. Men det innebär också att Quidditchsäsongen är över. Det är december. Snart är terminen slut och vi åker hem igen. Jag har ingen hemlängtan. Vi träffade ju familjen för ett par veckor sedan och jag anser att Hogwarts är mitt andra hem. Här finns alting jag behöver. Familj, vänner och flickvän. Men maten kan inte slå mammas. Det har hon fått efter mormor.
- Vad tänker du på? frågar Peggy och sätter sig bredvid mig.
- Längtar du hem? undrar jag och tittar på henne.
Hon ler.
- Självklart. Gör inte du? undrar Peggy.
Jag rycker på axlarna.
- Var inte löjlig. Vet du vad jag saknar mest? frågar hon.
Jag skakar på huvudet.
- Att få sova i ett rum där bara jag sover. Allt annat kan kvitta så länge jag får sova i min säng, säger Peggy.
Jag skrattar. Någon ropar på henne och hon går iväg. Scorpius kommer ner ifrån sovsalarna. Han är uppklädd i en ren skjorta och håller blommor i sin hand. Rosor.
- Jag vet att jag spelade bra i senaste matchen men du behöver inte ge mig rosor för det, säger jag och ler brett.
Scorpius fnyser och sätter sig ner i fåtöljen.
- Det är till Rose. Det är vår ettårsdag i dag. Jag tänker gå och överaska henne, säger han och låter lite nervös.
- Pratar ni igen? undrar jag hoppfullt.
Men Scorpius skakar på huvudet. Jag nickar.
- Jag är säker på att rosorna kommer få henne att tina upp. Om inte, så bankar jag i henne lite vett med slagmännens klubba, lovar jag.
Det får min kompis att dra lite på smilbanden. Men sen blir han allvarlig igen.
- Albus, det här är min sista chans. Om hon inte tar tillbaka mig nu så kommer hon aldrig att göra det. Och då kommer jag att få leva med att jag förstörde allting, säger Scorpius.
Jag skakar på huvudet.
- Det är inte ditt fel Scorpius. Adrian provocerade dig och om Rose inte kan förstå det är det hennes fel. Jag vet att hon är min kusin men jag vet också att ni är perfekt för varandra. Gå nu och bli sams, säger jag.
Han nickar och ställer sig upp. Jag kan se hur hans ben skakar när han lämnar sällskapsrummet. Jag suckar. Tack gode gud att jag inte behöver gå igenom det. Jag stoppar handen i fickan och plockar upp det lilla fotografiet. Sarah vet inte om att jag har tagit det här. Hon tittade åt ett annat håll. Sarah skrattar på bilden. Ett glatt skratt och hennes mörka hår virvlar runt henne. Jag är så kär i henne. Jag stoppar tillbaka bilden i fickan och plockar upp boken som ligger bredvid mig. Quidditch genom tiderna. Pappa och mamma gav mig den innan jag började på Hogwarts. Jag har läst boken säkert hundra gången sedan dess. Omslaget är slitet och sidorna håller på att lossna från pärmen. En dag ska jag nämnas i en bok som en här. Alla kommer veta vem jag är. Albus Severus Potter, världens bästa sökare. Jag ler. Det låter bra. Riktigt bra.

Rose
- Gud vad skönt att kunna umgås utan att det handlar om en uppsats, säger jag.
Han nickar instämmande.
- Jag håller helt med dig. Det är väldigt skönt att kunna träffa dig utan att behöva ha på sig den bedrövliga skoluniformen, säger Adrian.
Jag ler. Vi sitter på en bänk i en öde korridor. De flesta håller till i sina sällskapsrum men det är långt kvar till utegångsförbudet. Vi sitter nära varandra. Jag kan känna doften av hans rakvatten. Känna värmen från hans ben. Jag tittar på honom. Han har mörkt hår och blåa,lysande ögon. Underbara ansiktsdrag men hans utseende har en liten minusdel. De små såren på näsan. Den är fortfarande inte helt läkt än. Madame Pomfrey tyckte att smärtan var ett bra straff.
- Gör det mycket ont? frågar jag.
- I början. Din pojkvän vet verkligen hur man slåss, säger Adrian och låter lite bitter men han tittar på mig.
Jag tittar ner i knät och suckar.
- Rose, är allt okej? Jag menar mellan dig och Scorpius. Ni är väl fortfarande tillsammans? undrar Adrian och lägger en hand på min axel.
Jag tittar på honom. Tittar in i hans ögon. De är oroliga och försåtliga. Jag öppnar munnen för att svara och blir förvånad över svaret som kommer ut.
- Nej, säger jag. Nej, vi är inte tillsammans längre.
Svaret får Adrian att le och hans lutar sig fram mot mig. Jag lutar mig också framåt. Kyssen är försiktig. Den känns annorlunda. Spännande. Jag känner hur hans händer letar sig upp i mitt hår och hur han försiktigt trycker ner mig på rygg på bänken. Att någon kan se oss gör det hela mycket mer spännande. Jag vet inte hur länge vi kysser varandra men helt plötsligt slutar han.
- Vad är det? frågar jag.
Adrian sätter sig snabbt upp och rättar till kläderna. Han tittar på något höger om oss.
Jag tittar och sätter mig snabbt upp. Där står Scorpius. Han håller en bukett röda rosor i handen. Jag kan se en tår rinna ner för hans bleka kind.
- Scorpius, säger jag och skyndar fram till honom.
Han tittar bort och vänder ryggen till. Han börjar gå. Jag springer efter.
- Scorpius, säger jag igen.
Scorpius stannar och vänder simgot mig. Nu är det fler än en tår som rinner.
- Grattis på ettårsdagen Rose, säger han och slänger buketten framför mina fötter.
Sen går han iväg igen. Det ringer i mina öron. Jag har svårt att andas. Vet inte vad som är höger eller vänster. Ettårsdag? Nej. Han har fel datum. Jag öppnar munnen för att ropa efter honom men det är försent. Han hör mig inte längre. Och hör han så lyssnar han inte. Jag vänder mig om och börjar gå tillbaka. Men bänken är ensam. Adrian har också gått. Jag börjar leta mig till sällskapsrummet. Det är inte lätt. Min hjärna är som bomull. Klarar inte av att tänka.
- Lösenord, säger den tjocka damen när jag äntligen kommit fram.
- Eh... L-le-vv-i-o-sss-a, stammar jag fram.
Hon nickar och låter mig passera. Sarah och mina kusiner sitter i sällskapsrummet när jag kommer in. De pratar till mig men deras röster hörs bara som mumlanden bakom ringandet. Jag går upp för trappan på skakiga ben. Ramlar ett par gånger men tar mig tillust upp. Lily och Sarah kommer in i rummet precis när jag har klarat mig fram till min säng. Faller ner på knä framför kofferten och öppnar locket.
- Rose, vad har hänt? frågar Lily.
Jag kan höra hennes röst mycket klarare. Men jag svarar inte. Snälla låt honom ha fel datum. Snälla. Jag rotar fram min kalender och börjar bläddra. Skär mig på kanterna men fortsätter att bläddra.
- Rose! säger Sarah och sätter sig framför mig.
Jag svarar fortfarande inte. Hittar rätt uppslag och tittar storögt på datumet. Han hade rätt datum. Idag är det vår ettårsdag. Ringandet klingar ut och jag tittar på min kusin och vän. I dörren kan jag se James och Hugo. Alla tittar på mig med oroliga blickar. Jag öppnar munnen för att säga någonting men brister istället ut i gråt.

hoppas ni gillar!

nej vi gillar inte, vi älskar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! snälla skriv ett kapitel till snart annars dör jag, alvarligt hur bra kan man skriva?

Fantastiskt! Älskar dina fanfictions!

GUD VAD BRA! Detta är en av mina favo ff, den är awesome!!!!!
SNÄLLA GER MIG MEEEEER!!!!!
Jag klarar inte att inte få mer kapitler!!!!!!
SNÄLLA GER OSS MEEEER!!!



Håller med HELT!!!





SAMMA HÄR!!!!!! ♥♥♥

Förresten, när skriver du mer? (måste bara veta så att jag är inne då)

jag har ingen aning om när nästa kapitel dyker upp. jag brukar skriva avsnittet när jag känner för det och laddar upp det samma dag. men förhoppningsvis i veckan!

Åh, längtar!!!

Supermegaawsom!!!!!