~ [Private Roleplay] ~

"Eh... kanske inte så svårt egentligen. Men vi växte upp på samma barnhem, så vi hängde liksom ihop och Alex gick mot det tuffa hållet och... jag gick åt det andra." Försöker Christian förklara, även om det kanske inte är så solklart.

Sebastian tittade på Christian
"Jag visste inte att ni var uppväxt på barnhem" sa han travande "Blev ni inte adopterade? och du får ursäkta mig om jag är påflugen" sa han

Christian blinkar till och med det blir allting en aning klarare. Han brukar inte berätta saker om Alex, eller deras uppväxt så spontant som han gjort. I alla fall inte utan att treva med orden, släta över och göra det hela allt för komplext för att frågorna ska avta. Vilka de ofta gör.
"Nej, vi blev aldrig adopterade." Svarar Christian ovanligt enkelt, såklart är det bara han som tycker att det var ett ovanligt simpelt svar. "Vi rymde ju..." Lägger han till i tanken.

Sebastian tittade på honom med en olycklig bild.
"Det plågar mig att höra" sa Sebastian och kramade Christians hand "Men det som inte dödar än gör en starkare" sa han uppmuntrande

"Mhm." Svarar Christian mumlande och känner värme spridas från hans hand och ut i hela kroppen. Någon sekund efteråt vibrerar det i hans ficka och handen söker sig automatiskt tid. "Ursäkta." Säger han snabbt till Sebastian och ser på displayen: Alex står det med vit trycktext och Chistian svarar och lägger luren mot örat.
"Alex?" Säger Christian frågande.
"Det har skett en olycka, din vän blev påkörd, alldeles nyss när hon gick ut ur baren." Svarar en stressad mansröst. Sirener i bakgrunden och utanför caféet får Christian att blekna. Det var inget skämt alltså.

Sebastian antog att det var Alexs som ringde, han antog att det brukade vara hon som ringde Christian. Han tittade upp när Christian bleknade. något var fel, han visste inte vad men något var väldigt fel.
"Vad har hänt?" frågade Sebastian oroat

Mansrösten försvinner och det klickar - slut på pengar. Typiskt Alex.
"Påkörd." Får Christian fram när han intensivt försöker få sig själv att klarna. Han lyckas - men det är knappt. "Alex har blivit påkörd." Säger Christian och det är först när han faktiskt säger det som Christian reser på sig så snabbt han förmår.

Sebastian tittade chockat på Christian. han visste inte hur han skulle reagera. han hade mött Alex ute och hon hade alltid klarat allt
"är du okej?" frågade han lågt och la en arm runt Christians axlar "vill du att jag skall köra dig någon stans?" frågade han vänligt

"Måste kolla om hon lever." Mumlar Christian chockat, han vet inte vad han ska göra. Hur stor är chansen att hon lever? Det beror ju på hur bilen körde in i henne. Frontalkrock - då kan han lika gärna ringa till begravningsbyrån redan nu. Varför just nu? Varför just Alex? Hade hon letat efter honom? Nej, troligen inte. Men eftersom hon hade lite pengar... nej, så dum är hon inte. Men Alex brukar aldrig råka i dödlig fara, hon brukar klara sig själv. Hon kan väl inte ha blivit påkörd, bara sådär? Även om hon var full, eller så var hon bara vårdslös. Christan känner sig hjälplös, även om det bara är att ta sig ut och se om det verkligen var Alex. Men om det inte vore det, varför ringde då någon annan än Alex?

Sebastian reste sig upp och drog upp Christian på fötter och la en arm runt honom.
"Vi åker tillbaka till krogen" sa Sebastian vänligt men bestämt. Sebastian betalade för drinkarna och gick sedan ut på gatan och beställde en taxi i stället för att köra själv. Han såg på Christian och kramade hans hand. han var inte alls säker på vad han skulle göra eller säga han hoppades bara att han kunde få honom att må bättre