Sjunde året, det värsta, bästa året

Alltså vad jobbigt! Liknande grejer ha hänt med min dator... Det känner ju du till Men hoppas ändå att det kommer nåt snart, men skriv i din takt

Lite jobbigt ja Och här är det! Det nya kapitlet!
Tack för att ni orkat vänta! Och för era andra kommentarer också förstå!!! ♥
Och kul att du, Erica Potter, har börjat läsa min ff! Jag läser ju din grymma ff och det är alltid lika kul med nya läsare

Kapitlet är faktiskt lite längre idag, så läs och kommentera gärna!

Kapitel 8


Sju minuter över nio. Ida satt fortfarande i uppehållsrummet och gjorde läxorna tillsammans med Hermione och Ginny.
Men Ida kunde inte koncentrera sig. Hon hade som en knut i magen och mådde näst intill illa. Hon var orolig. Varför? Jo, hon hade nämligen fortfarande inte bestämt sig om hon skulle gå ner till sjön.
Varför skulle hon egentligen gå ner dit? För det första, vad skulle hon säga till sina vänner? Inte sanningen i alla fall.
För det andra, hur skulle hon ta sig till sjön utan att bli upptäckt? Och för det tredje, om hon tog sig ner dit oupptäckt, varför skulle hon vilja träffa Malfoy? Han var en ouppfostrad, rasistisk liten skit.
Okej, det tredje argumentet var svagt, trots att de där sakerna stämde in på Malfoy. Hon var ju trots allt kär i honom. Motvilligt kär förstås.
Sen en liten vit lögn skadar väll inte? Eller? Och att ta sig ut ur slottet hade hon ju lyckats med förut…
Ida började lägga ihop sina halvfärdiga läxor. En viljekraft hade runnit genom henne. Hon skulle till sjön.
Hermione och Ginny som suttit djupt insjunkna i sina läxor vaknade med ens vid liv och tittade förvirrat på Ida.
”Är du klar?” frågade Ginny förvånat.
Ida log, men på insidan var det kaos. Vad skulle hon säga?!
”Öhm… Nästan, men jag orkar inte mer ikväll…” sade Ida samtidigt som hon lade ner sina saker i väskan.
”Okej, men du måste väl inte gå?” frågade Hermione.
”Jag måste röra på mig, jag går nog ut lite…”
”Men utegångsförbudet har ju trätt i kraft!” avbröt Ginny Ida.
”Jag vet, men jag frågar Harry om jag får låna hans osynlighetsmantel. Jag måste få frisk luft!” sade Ida.
”Okej, hoppas du inte blir påkommen.” sade Hermione och återvände till sina läxor.
Ida, Harry, Ron och Hermione hade ju faktiskt varit ute senare än så här, så för henne var det kanske inte något konstigt.
”Vi ses, och om inte god natt!” sade Ida och reste sig upp. Hon fick mummel till svar när hon styrde stegen mot pojkarnas sovsal.
Hon knackade lätt på dörren och smög in i sovsalen. Harry satt på sin säng och läste i någon quidditchtidning, som annars säkerligen intresserat Ida men inte nu.
”Harry, får jag låna din osynlighetsmantel?” frågade Ida och tittade in i de smaragdgröna ögonen.
”Ja, men varför?” frågade han undrande.
”För att jag måste verkligen ta luft, jag mår nästan illa!” Okej, det där sista var ju nästan sant i alla fall.
Ron som legat på sin säng och sovit vaknade till och tittade rätt på Ida.
”Vad gör du här inne?” frågade han henne och tonen han använde lät som om han inte var riktigt vaken än.
”Inget, hämtar Harrys osynlighetsmantel…” Ida slogs av en tanke, hon visste inte hur länge hon skulle vara borta och var hon borta för länge skulle Harry definitivt kolla på marodörkartan och då få se var hon var och vem hon var med…
”Harry kan jag kanske bara få låna marodörkartan istället?” Osynlighetsmanteln klarade hon sig utan om hon hade kartan.
”Ta den du, den ligger i kofferten.” sade han och pekade på sin koffert. Ida gick fram till den och började ogenerat rota i den. Hon hittade den och tittade på Harry och log.
”Tack Harry!”
”Ingen orsak.”

Lungorna brände när Ida nådde den stora porten som ledde ut ur slottet. Ida hade sprungit så tyst och så snabbt hon någonsin kunnat genom slottet. Hon hade en gång nästan blivit upptäckt av Snape, men i sistaögonblicket smugit in bakom en staty och undkommit.
Hon tryckte ner dörrhandtaget och steg ut i den svala kvällen. Hon stängde bara dörren halvt, hon ville gärna komma in igen.
Ida drog fram kartan och trollstaven. Hon pekade med trollstaven på kartan och mumlade orden ”färdig med fuffens” innan hon snabbt stoppade undan kartan innanför tjocktröjan.
Sen började språngmarscen igen. Men det var lättare att springa nu, hon behövde inte vara rädd för att någon skulle höra henne och den svala luften kylde hennes ansikte.
När hon närmade sig sjön saktade hon ner för att andningen skulle bli lugnare. Ida fick syn på en gestalt som hon genast kände igen som Malfoy. Han stod lutande mot bokträdet som fanns där.
Malfoy verkade höra att någon kom, för han vände sig om och tittade rätt på henne och log när han såg vem det var.
”Jag trodde för ett ögonblick att du inte skulle komma.” sade han när Ida kom fram till trädet.
”Jag funderade på det ett tag…” sade Ida och tittade ut över den spegelblanka sjön. Det var fortfarande ganska ljust ute.
”Varför kom du då?” frågade han och tittade forskande på henne.¨
”Jag vet faktiskt inte.” svarade hon och tittade nu på Malfoy istället, tittade honom i ögonen.
”Inte?” frågade han och gick närmare henne.
”Nej, jag vet inte.” sade hon snabbt och gick förbi honom och satte sig mot boken.
Malfoy tittade förvånat på henne och satte sig bredvid henne.
”Det är fint här, på Hogwarts.” sade Ida och lutade huvudet mot stammen.
”Mm” fick hon som svar och sen satt de tysta. Hon vet hur länge, men åtminstone tio minuter.
Det var ingen tryckande tystnad, ingen pinsam tystnad. Bara tystnad.
”Varför ville du träffa mig igen?” frågade Ida utan att titta på honom. ”Vad var anledningen?”
Hon kände hur hans blick brände i sidan på henne, men Ida stirrade envist framåt.
”För att… jag vet inte. Jag ville väll helt enkelt bara träffa dig.” Idas hjärta började att dunka hårt men hon tittade fortfarande inte på honom.
”Hade jag fått bestämma” fortsatte han. ”hade jag velat träffa dig tjugofyra timmar varje dag.”
Ida vände sig mot honom och såg in i hans grå ögon. Han log. Hon visste inta vad hon skulle säga. Det han hade sagt var klyschigt, som i dom där mugglarromanerna Ida läste, men hon gillade det. Att det var klyschigt.
”Jag gillar dig Ida.” sade han uppriktigt. ”Och har gjort det ett tag nu.”
Okej, nu går det lite väl fort här! Jag tycker att vi ska sakta ner lite. Det var vad hon ville säga.
”Har du?” fick hon fram istället. Ett patetiskt svar!
Hans leende blev större.
”Ja.”
Idas kinder blev röda och hon kände sig förvånansvärt lätt i kroppen. Hon log lite till och med.
Vad skulle hon svara? Absolut inte att hon var kär i honom, det är lite väl mycket att ta i på en gång. Men att hon gillade honom med? Men det kändes ju konstigt… Hon hade ju gillat killar förut, men inte såhär! Och hon kan ju inte säga det till honom heller, han är ju Malfoy!
Elakaste killen på skolan! Rasisitiska killen på skolan! Och den mest idiotiska killen på skolan!
Men ändå ville hon säga det. Det var ju sant och han hade öppnat sig för henne…
”Är det verkligen sant?” frågade Ida tveksamt.
”Ja, det är hundra procent sant. Jag lovar.”
De utlösande orden. Jag lovar.
”Jag gillar dig med Malfoy.” sade Ida och tittade stadigt in i hans grå ögon samtidigt som hon skakade av nervositet. Hjärtat slog ojämnt.
”Draco.” rättade han.
”Jag vet. Jag gillar dig med Draco Malfoy.”

Åh gods. Så bra. Så bra. Jag avliiiiiider 0_0

Oh!!!!!!!!!!! Så bra!!!!!! Hihi! Längtar efter nästa

Åhhhh vad bra! Så Gulliiiiiigt!

Naw!

SÅ HIMLA SUPERBRA. DU SKRIVER SUPERBRA!!!!

Naaw! Tack för era kommentarer! Älskar er, hoppas ni vet det! ♥♥♥♥♥

Men här är ett nytt kapitel hoppas ni gillar det!



Kapitel 9


Ida slog upp sina ögon. Hon var fortfarande vid sjön och hon hade huvudet mot Dracos axel, och han hade sitt huvud lutat mot hennes.
Hade de sovit här? Ida tittade på sitt armbandsur, kvart i tre på morgonen. Hon skulle nog bli tvungen att gå tillbaka till slottet snart, innan de andra vaknade.
Men inte än. Det var mysigt att sitta här. Lyssna på Dracos djupa andetag, känna doften av honom, känna värmen från hans kropp under fleecefilten hon trollat fram kvällen innan.
Det var ljust ute, men solen hade inte kommit fram än och skulle antagligen inte göra det på ett bra tag.
Ida försökte minnas tillbaka av så mycket av kvällen innan. De hade pratat om allt möjligt, om när de börjat gilla varandra, om deras vänner, familjerna, intressen… Allt man brukar prata om. Och han hade varit så lätt att prata med, aldrig några pinsamma tystnader, bara naturliga tystnader för att tänka igenom vad den andra sagt.
Sen hade väll hon somnat, för hon minns inte att han somnade någon gång.
Ida drog in Dracos doft i näsan, killparfym och något som påminde om regn. Sen var det Dracos egna doft, en doft man verkligen inte kan beskriva, förutom att det var den ljuvaste doften i världen och Idas nya favoritdoft.
Det kanske var bäst att börja gå tillbaka nu? Ida puffade lätt på Draco som vaknade med ett ryck och såg sig sömndrucket omkring. Han fick syn på Ida och log.
”God morgon” sade han skrovligt och harklade sig.
”God morgon” sade Ida tillbaka och log.
”Hur mycket är klockan?” frågade Draco och sträckte på sig så att det knakade.
Ida tittade återigen på klockan.
”Fem i tre”
”Varför väckte du mig?” frågade han och kliade sig i det vitblonda håret så att det stod åt alla håll.
Ida skrattade och lade hans hår till rätta. Hennes hand dröjde sig kvar någon sekund innan hon tog bort den.
”Jag väckte dig för att vi behöver nog återvända till slottet, typ nu. Innan någon upptäcker att vi fortfarande saknas.” sade Ida och hjärtat rusade när hennes ögon mötte Dracos.
” Då kanske vi ska gå nu” sade han och reste sig försiktigt upp. Han räckte Ida sin hand för att hjälpa henne upp.
Ida såg på den ett ögonblick. Det var en fin hand, stark och len. Blek, men med en sommarsolbränna. Ida fattade den och ett sus av upphetsning for genom henne.
”Jag kunde faktiskt ha kommit på benen själv” flinade Ida och borstade av sig smutsen.
”Varför gjorde du det inte då?” frågade han flinande.
Ida blev röd om kinderna och svarade inte. Svaret var ju uppenbart och Dracos flin blev större, men han sade inget heller.
De började gå upp mot slottet, fortfarande under tystnad. En tanke slog Ida och tittade busigt på Draco som förvirrat såg tillbaka.
”Ska vi tävla?” frågade hon och log sitt ökända busiga leende. Han skrattade.
”Visst, men du kommer aldrig ikapp mig!” sade han och började springa.
”Fusk!” ropade hon efter honom och sprang efter honom. Ida sprang för allt hon var värd och var snabbt ikapp honom. Hon skrattade mot honom och pressade sig framåt ytterligare.
Hon var nästan framme vid slottet när Draco grep tag i hennes hand och i en helomvändning stod hon ansikte mot ansikte med Draco.
Ida skrattade fortfarande, men Draco bara log. Båda andades snabbt och de höll fortarande i varandras hand. Ida slutade skratta, men fortsatte att le. Endast några centimeter skilde deras ansikten ifrån varandra.
Hon vet inte hur länge de stod så, men ett bra tag i alla fall. Ida studerade varenda drag i Dracos ansikte. Munnen, näsan, kindbenen, ögonen… Ida lyfte handen mot hans ansikte, bara för att få känna på det, få känna om det var verkligt. Fingertopparna nuddade vid hans kind och en rysning av välbehag for genom Draco. Han lade sin hand över hennes, förde den långsamt mot sina läppar och kysste den. Mjukt och ömt.
Ida rodnade, men log mot honom. Hon hade aldrig blivit kysst på handen, men alltid drömt om det. Hon var väldigt romantisk av sig och vilken miljö hade passat bättre än den här? En disig ljus morgon med daggvått gräs som glittrade i solen första strålar.
”Vi kanske ska gå in nu?” viskade hon och bröt tystnaden.
”Kanske” sade han och började gå mot slottet. Han höll fortfarande i hennes hand.
De nådde slottets portar och Ida såg till sin lättnad att dörren fortfarande inte var stängd. De smet in i slottet och stängde porten så försiktigt de kunde.
Ida ville ta fram marodörkartan, men vågade inte visa den för Draco, inte än.
Vid trappan ner till fängelsehålorna stannade de till.
”Vi får göra om det.” sade Draco och log.
”Men inte ikväll, då har jag varit borta tre kvällar i rad och det kan se märkligt ut.” log Ida.” Och vi behöver nödvändigtvis inte sova ute igen.” De skrattade.
”Men igen?” frågade han och Ida nickade. ”Du lovar?”
”Jag lovar” log hon.
”Bra” sade han, lyfte hennes hand och kysste den igen.
”Jag har alltid drömt om det.” log Ida. ” Att bli kysst på handen.”
Draco kysste Idas hand överdrivet många gånger samtidigt som han tittade busigt på henne.
”Vi ses” sade han och släppte hennes hand och försvann nerför spiraltrappan mot fängelsehålorna.
Ida plockade snabbt fram marodörkartan, pekade med trollstaven på pergamentet och mumlade orden ”jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn”. Kartan uppenbarade sig och Ida letade snabbt upp sig själv. Ingen lärare var i närheten av henne.
Bra, det skulle bli enkelt att ta sig till uppehållsrummet.

Tillbaka i sovsalen kröp Ida snabbt ner i sin pyjamas och ner i sängen. Men Ida kunde omöjligt sova. Hon euforisk, dagen hade knappt börjat och det här var ändå en av hennes topp-tio dagar. Samtidigt brottades hon med tankarna att det var förbjudet, absolut förbjudet att ens tänka så om Draco. Men hon kunde ju inte låta bli! Han var ju en helt annan person än vad han visade utåt! Han var snäll, rolig, omtänksam, underbar… Listan kunde göras lång.
De var som Romeo och Julia typ, bara det att det var i praktiken okej för honom att älska henne. Men ändå, för henne var han en förbjuden kärlek.
Romeo och Julia.
Julia och Romeo.
Ida Crawett och Draco Malfoy.

Herregud vad bra du är på att skriva!

Naaaaw!