Runaway (Rollspel)

"Eller... vet du vad? Glöm att jag frågade." Säger Janet och vänder sig om och går tillbaka till sin kupé. När hon kommer tillbaka sover May fortfarande. Janet ler.
"Du är som sötast när du sover..." mumlar Janet och tar upp systerns nalle och lägger den bredvid May. Janet själv sätter sig på sätet bredvid.

((Kan Janet, Sarah och May vara i samma kupé?))

((Sure :3 Janet kanske inte bara märkt dig ^^))

((Okej :3 ))

Sarah såg en flicka i hennes ålder med en luva över huvudet kom in i kupén där Sarah satt. Hon pratade med någon. Och först då la hon märke till en liten flicka, i Mayas ålder, som sov.
"Vad söt hon är." sa Sarah utan att tänka sig för.

Janet stelnar till när hon hör en röst hon aldrig hört förut. Men den verkar inte vara fientlig.
"Ja." Svarar Janet och vänder sig om mot tjejen. Hon ser ut att vara äldre än Janet. "Hej." Säger Janet sedan kort. Hon vill inte riktigt lita på tjejen. Hon kan vara farlig. Fler folk större chans att bli upptäckt. Det har hon intalat sig själv ända sedan hon rymde.

((Hur många år är Janet?))

"Hej." sa Sarah till svar. Hon granskade den sovande flickan.
"Varför är ni här på tåget?" sa hon försiktigt.

((15 May är 11 och ett 1/2))

"Miami." Svarar Janet. Hon litar inte speciellt mycket på tjejen. Hon litar, iförsig, inte på någon. "Själv?" Frågar hon tjejen och betraktar henne grundligt från sitt lilla 'gömställe' under luvan.

((Okej, Sarah är 15 ½, jag ändrade åldern lite...))

"Samma, jag..." Sarahs röst dog ut. Hon ville inte berätta om hennes styvpappa. Hon måste vara försiktig, den här tjejen kanske inte är vem som helst.

((OK! :3))

"Roande." Säger Janet kort. En plötslig liten gäspning får Janet att rycka till. May har vaknat.
"Janet." mumlar May tyst och blinkar frenetiskt med ögonen.
"Mm?" Svarar Janet och May sätter sig upp.
"Oj, vi är på ett tåg. Det hade jag glömt." Säger May med ett skratt innan hon märker tjejen som sitter i kupén utom dem två. May tystnar och kikar blygt på tjejen.
"Uh... hej?" Säger May försiktigt.

Sarah ler, det var första gången på flera år kändes det som.
"Hej. Förresten, jag heter Sarah." Sarah ville inte säga hennes efternamn, men inte för att hon inte litade på flickan, utan för att någon kunde höra på.