Rollspel: Efter kriget

(hahahahahaha!!!! en flygande katt )


Miranda följde efter Hagrid och de andra förstaårs eleverna till båtarna (jag måste logga ut, ska ha ett evighets långt samtal med Ginny00)

de seglade långsamt och försiktigt gnom den spegelblanka sjön tills de kom fram till en underjordisk hamn. där kravlade alla sig ur båtarna och blev förda till en väldig, massiv ekport. Hagrid knackade tre gånger på den och en gammal, lång häxa, med ett strängt ansikte dök upp och tog dem allesammans in i en praktfull sal.

Antonia och hennes orm var sist i truppen av elever. En av... lärarna? sa något längre fram som hon inte uppfattade. Sedan följde hon efter eleverna.
"Hmm... jag undrar hur dem reagerar när jag dig på axlarna min söta boa." Ormen guppade som svar och Antonia blev överväldigad av synen på det stora rummet hon plötsligt befann sig i.
"Många ljus..." muttrade hon svagt.

Hela salen var proppfull med elever. Vi stod på en lång rad, och den gamla häxan tog fram en gammal hatt, en pall och ett långt pergament. Hon började läsa: Tiranna Mayson. Varför började hon med mig? Jag småsprang fram till pallen, satte mig och drog på mig hatten. Hmm, sa den. Du är väldigt smart, men också vanlig och lojal. Det är väl bäst att det blir... Ravenclaw! Ravenclawbordet, det blå, applåderade kraftigt.

efter tio minuter hade de flesta elever, sorterats. då ropade hon: "Mira Andersson!" jag sprang fram och drog på mig hatten. den halkade framför ögonen så jag såg ingenting. en tunn röst i mitt öra sade: hmm.. du är väldigt mån om dina vänner, ett gott hjärta ser jag. väl, det får väl bli... HUFFLEPUFF! med ett litet styng av sorg sprang jag till hufflepuff bordet. jag såg mot Tiranna. hon tittade tillbaka mot mig.

Jaha. Det var det. Nu kommer Mira säkert aldrig vilja vara med mig. Jag försökte le mot henne, men det såg säkert konstigt ut. Hon försökte le tillbaka men hon såg besviken ut.

Efter en lång rad elever kom Antonia bland dem sista.
"Antonia Winston!" Antonia gick upp till pallen med den stora ormen på axlarna, ett chockat mummel spred sig genom salen och Antonia log belåtet när hon satte på sig hatten.
"Jasså, njuter du av det?" En tunn röst, vem?
"Jag är sorteringshatten. Nu ska vi modig, intelligent med ändå slug? Och ett mål har du? Ditt livsmål är hämnd?? Det kan inte bli något annat än... SLYTHERIN!" Hatten ropade ut det sista och det gröna bordet applåderade kraftigt. Hon gick värdigt mot bordet och satte sig. Sedan vände hon blicken mot sorteringen.

Nu var det bara två elever kvar, Miranda och den där konstiga tjejen med boaormen. Hon gick upp och satte sig ner på pallen. hatten behövde bara snudda vid hennes hår. "SLYTHERIN!" skrek den. jag och Tiranna tittade mot varandra och log. Men sedan upptog någonting annat min uppmärksammhet. borden dignade av de allra härligaste rätter och jag högg in på allting medan jag började prata med de som satt bredvid mig. halvvägs genom efterrätten så kom Tiranna till mig från Ravenclaw bordet.

Jag gick med bestämda steg mot Mira. Vill du fortfarande vara vän med mig, fast vi går i olika elevhem? Frågade jag ängsligt. Hon tittade på mig med en blick som inte sa mig något.

Alexandra såg efter flickan med ormen, inte ett dugg förvånad var hon.
Hon var uppvuxen i Hogsmeade och där fanns det de mest underliga människor man kunde tänka sig.
- Alexandra Forest, ropadde professorn.
Och Alexandra gick fram.
- Jasså, din mor kände jag allt, liksom din far. Ja, båda i Gryffindor, så ingen tvekan om var du ska hamna, bäst det blir GRYFFINDOR, utropade hatten och Alexandra gick och satte sig med de andra.