En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Jippie!!!! Äntligen löser det sig ♥!!
Nu måste jag få ett nytt kapitel så att jag får veta hur det gick för MJ att vara ensam med lilltjejen

GO JAMSY!!!! AWESOME

MEN ÄNTLIGEN.

Sitter här och lanar så blir inte någon längre kommentar som det borde bli, men åh herregud, har suttit och glädjetjutit i en kvart. :'))

Sames äntligen. ♥

Är det slut? :o Jättebra verkligen

OBS!! DET HÄR ÄR NÄST SISTA KAPITLET!


Kapitel 115
Albus
Mamma, pappa och Lily sitter i vardagsrummet och tittar på tv när jag kommer hem.
- Vart har du hållit hus hela dagen? Var är James? frågar mamma oroligt.
Jag sätter mig ner i soffan och berättar ifrån början. Jag berättar om hur James blev lurad utav Juliette och hennes manager, om hur jag och James åkte till Wiltshire för at stoppa bröllopet, om hur Sarah lämnade Pierre vid altaret och lämnade kyrkan med James och hur vi sen tog limousinen till havet. När jag pratat klart tittar min familj på mig.
- Jaha ja, men nästan gång du och James får för er att förstöra ett bröllop så kan ni väl i alla fall ringa och säga att ni inte kommer hem till middagen. För ni har väl ätit någonting? frågar mamma.
Jag nickar. Det får henne att bli lite lugnare.
- Jag gillar Sarah. Jag hoppas att de gifter sig och får barn, säger Lily.
- Så länge barnbarnen inte sker inom de närmsta två åren så är jag nöjd. De får allt vänta tills de kan ta hand om barnen, säger pappa.
- Scorpius har ju barn, säger Lily.
Våra föräldrar tittar på sin dotter.
- Vad säger du? Har Scorpius ett barn? När hände detta? frågar mamma och vänder blicken mot mig.
Jag suckar och berättar hur Scorpius träffade MJ på Hawaii och hur de sen gjorde slut. Fast sen kom hon ju tillbaka och var gravid och i april så födde MJ en dotter, som än så länge inte fått något namn.
- Det är på grund av sådana här saker som jag vill att ni ska skriva hem när ni är på Hogwarts. Ni är borta större delen av året. Hur ska vi kunna hålla koll på er om ni inte hör av er om vad som händer? Nå, har ni något annat att berätta? Tatueringar? Piercingar? frågar mamma och spänner ögonen i både mig och Lily.
Vi skakar på huvudet båda två.
- Däremot har jag kommit på vad jag vill göra nu när skolan har slutat, säger jag.
Den meningen fick mina föräldrar att bli intresserad med en gång. Jag tar ett djupt andetag.
- Jag vill bli en psykolog, säger jag.
Det blir tyst i rummet. Om den fanns en gräshoppa här inne så skulle man kunna höra den spela. Mamma är den första som bryter tystnaden.
- Men det är ju fantastiskt! Att du som vet hur det känns att må dåligt vill hjälpa andra. Åh min lille Albus har blivit så stor, säger hon och kramar om mig.
Jag tittar på pappa över mammas axel. Han ler.
- Lily, Ginny, kan inte ni gå in i köket och fixa lite te? frågar pappa.
Lily tvekar lite innan hon lämnar soffan. Mamma släpper taget om mig och smeker min kind innan hon och Lily går mot köket. Pappa klappar på platsen intill honom i soffan. Jag sätter mig bredvid honom.
- Hur mår du Al? frågar han.
Jag behöver inte ens känna efter innan jag svarar.
- Jag mår bra pappa, svarar jag.
Pappa nickar.
- Och hur känner du inför det här med James och Sarah? undrar han.
Jag rycker på axlarna.
- Vad ska jag säga? Vi var tillsammans och det fungerade inte. Jag tror att vi kommer passa bättre som svåger och svägerska än som pojkvän och flickvän, säger jag.
Pappa klappar mig på ryggen.
- Jag är stolt över dig Al. Och inte på grund av det här med James och Sarah. Jag är stolt över dig eftersom du kämpade så hårt att komma tillbaka efter en olycka som gav dig så många problem. Du har kämpat och kämpat, säger han och ställer sig upp.
Pappa öppnar ett av skåpen och tar fram ett avlångt, inslaget paket.
- Din mamma och jag tänkte att den kanske inte kommer användas i något VM men att se dig använda den, det är som vinst i vilket VM som helst för oss, säger han och räcker mig paketet.
Jag vet redan vad det är. Jag sliter upp det bruna pappret och håller kvasten i min hand. Det är en likadan som min gamla. Fast den här är nyare och hel. Till skillnad från min gamla. Jag lägger kvasten i soffan och kramar om pappa.
-Tack, säger jag.
Trots att jag inte ser hans ansikte så vet jag att han ler. Mamma och Lily kommer tillbaka. Mamma bär på en bricka full av tekoppar och en tekanna samt en korg med nygräddade scones.
- Tedags! säger hon och ställer ner brickan på soffbordet.
Jag går fram till henne och ger henne en kram. Gesten överrumplar henne men hon ler bara brett och kysser min kind.
- Varsågod gubben, säger hon.
- Kan vi börja? frågar Lily och tittar hungrigt på sconesen.
- Börja ni. Jag kommer alldeles strax, säger jag.
Jag tar min kvast och skyndar upp till mitt rum. Jag går fram till spegeln och lutar kvasten mot den. Där får den stå så länge. För så länge som jag vet att den finns där, då vet jag att den gamla Albus fortfarande finns kvar, bara det att jag har blivit en bättre version av den jag var.

Rose
När vi går upp för trappan. Jag känner hur hela jag fylls av déjá vu. Lillan gråter på andra sidan av dörren. Vid ljudet av sin dotters gråt tar Scorpius trappan i två stora kliv. Han lägger handen på dörrens handtag och trycker ner. Men ingenting händer. Dörren öppnar sig inte. Scorpius bankar på dörren.
- MJ! Det är vi, säger han.
Jag väntar på att få höra steg på andra sidan men ingenting händer.
- MJ! säger Scorpius och bankar hårdare
Han tittar på mig.
- Tänk om det har hänt någonting, säger han.
- Ta det lugnt. Det kommer bli bra. Har du nyckeln med dig? frågar jag.
Scorpius klappar på alla sina fickor. Han skakar på huvudet.
- Den måste vara kvar hemma, säger Scorpius.
Paniken fyller hans ansikte. Han börjar bli likek. Jag funderar på om han kommer svimma när som helst. Ingen av oss har med sig sin stav. Scorpius pressar sig mot dörren. Bankar och skriker. Lillan gråter. Scorpius gråter.
- Älskling, pappa är här! skriker han.
Jag drar undan honom och sparkar med all min kraft mot dörren. Till bådas förvåning går den upp. Jag visste inte att jag var så stark. Jag antar att panik och rädsla gör en starkare än vad man är. Vi springer in i lägenheten. Scorpius springer så fort han kan in till sovrummet och fram till vaggan. Han plockar upp lillan i sin famn och håller henne mot sig. Hon gråter fortfarande.
- Lilla vännen, pappa är här, säger han och snyftar.
Jag tittar mig omkring. MJ är inte här. Hennes jacka hänger inte i hallen och hennes skor är borta. Jag går in i vardagsrummet. Det är tomt. På soffbordet ligger det en lapp. Jag plockar upp den utan att läsa och går in i sovrummet igen.
- Hon behövs bytas på. Och jag tror att hon är hungrig, säger Scorpius.
- Jag kan göra det. Jag hittade den här. Den är till dig, säger jag och ger honom lappen.
Han flyttar över lillan till min famn och sätter sig sen ner för att läsa lappen. Jag går ut med lillan till badrummet för att byta hennes blöja. Efter det så går jag ut i köket och plockar fram mjölkersättningen ur kylskåpet. Jag sätter mig ner vid bordet och håller henne i min famn samtidigt som jag matar henne med flaskan. Hon är fortfarande rödgråten i ansiktet och en och annan tår rinner fortfarande från de små ögonen.
- Det är okej. Vi är här nu, säger jag och smeker henne över kinden.
När hon inte vill ha mer sköljer jag ur flaskan och går in i sovrummet igen. Scorpius står vid fönstret. Lappen ligger på sängen.
- Hon har åkt hem, säger han.
- Vad säger du, säger jag.
Jag får inget svar. Jag sätter mig ner på sängen med lillan på ena höften och plockar upp lappen.

Scorpius, jag har bestämt mig för att åka hem. Jag bestämde mig för flera veckor sedan men det har inte funnits något bra tillfälle. Förrän nu. Jag trodde att det här skulle fungera. Jag trodde att allting skulle bli bra. Men när jag tittar på henne, jag känner inte det som du säger att du känner. Hon är inte min dotter och har aldrig varit. Hon är din. Enda sedan hon låg i magen så har hon alltid tytt sig till dig. Hon sparkade alltid som starkast i din närhet. Jag klarade inte av det längre, så jag åker hem.


Lillan får tag på lappen och börjar vifta på den. Scorpius vänder sig mot oss och tar upp lillan i sin famn.
- Jag borde inte vara förvånad, suckar han.
- Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Du måste vara förkrossad, säger jag.
Scorpius pussar sin dotter på tinningen.
- Faktiskt inte. Jag har henne och det är allt som betyder någonting just nu. Inte för att jag vet hur jag ska klara mig. Inte nog med att jag är en tonårspappa. Jag har nu också blivit en ensamstående tonårspappa, säger han.
Jag ställer mig upp. Lägger en hand på hans arm.
- Du kommer aldrig vara ensam. Hör du det? Du kommer inte uppfostra henne helt ensam. Jag kommer inte låta dig göra det, säger jag.
Scorpius ler. Vi tittar på lilltjejen. Han kommer inte vara ensam. Det tillåter jag inte.

nej nej nej nej nej nej nej nej!!! den ff får inte vara slut!!! nej nej nej!!! men du skriver väl en ny sedan? längtar som en galning till sista kapitlet

Började mumla "nej, nej, nej, nej, nej, nej" om och om igen när jag såg att det var näst sista kapitlet...
Men att MJ skulle lämna dem och Rose och han skulle ta hand om lillan själv kände jag redan, så det kom inte som någon större chock x)
Och, Albus kapitel var super!
Jag älskar verkligen denna ff, det är en av få jag faktiskt läser, och att den snart är slut gör mig förkrossad... ._.
Herregud... Den kan ju liksom inte bara ta slut?! Det är verkligen overkligt!
Nu längtar jag verkligen tills nästa kapitel...! Om det inte är ett där med "fem år senare" eller dylik i början blir jag nog besviken måste jag säga! För, man vill ju veta att Sames verkligen blev Sames och gifte sig! Kanske Rose och Scorp har ett förhållande då? Och Albus är psykolog? Och James bageri! Det finns väldigt många saker!

Du har gjort ett fantastiskt jobb, johhana! ♥ helt suveränt!

Åhh! Helt underbart fantastisk! Du skriver så sjukt bra!
Jag längtar verkligen till sista kapitlet! Jag vill bara säga två saker till; att du måste göra en till ff efter den här, och att jag dör snart så bra som den är! Älskar det! *nu dog jag*

Älskade kapitlet synd att det bara är ett kvar

Innan ni läser det sista kapitlet på den här historian så vill jag bara säga wow. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva så här mycket på den här ff:en. I 10 månader har ni kommenterar och läst. Det är tack vare er som jag har kunnat lägga ut över 100! kapitel. Självklart kommer jag lägga ut en ff till så småningom. Men jag vill vara säker på att den blir bra, för ni förtjänar inget annat än en awesome ff. När jag har kommit på en ff som jag känner är awesome kommer jag att länka den här så att ni alla kan ta del utav den. Tack så mycket. Ni är bäst! Hoppas ni gillar det sista kapitlet. ♥
______________________________________
EPILOG 15 ÅR SENARE
Sarah
- Evan! Grace! Kommer ni ner? Vi ska åka till pappa, ropar jag ifrån slutet av trappan.
Ett par sekunder senare hör jag hur sovrumsdörrar öppnas och snart ser jag de två springa ner för trappan. Grace, som är minst, tränger sig före sin bror och hoppar ifrån de näst sista trappsteget och upp i min famn.
- Umpf, säger jag och fångar henne. Så tung du har blivit.
Hon ler och jag ger henne en puss innan jag släpper ner henne på golvet. Så fort jag vänder ryggen till så vänder Evan om och försöker smita upp till sitt rum igen. Jag antar att det är det nya dataspelet som vi gav honom i födelsedagspresent för en månad sedan som hägrar.
- Evan James Potter, vart är du på väg? frågar jag och sätter mina händer på höfterna.
Han vänder sig om och grimaserar.
- Jag vill inte följa med. Kan jag inte få stanna hemma? frågar Evan trotsigt.
Jag ger ifrån mig ett litet skratt.
- Tror du att jag är född igår? Om jag låter dig få stanna hemma helt själv så kommer huset vara i bitar när vi kommer hem. Nej du. Du ska allt följa med och fira tvillingarna. Det kommer bli roligt, säger jag.
Han suckar och kommer ner igen. Innan han passerar mig fångar jag upp honom i en kram och ger honom flera pussar i ansiktet samtidigt som jag kittlar honom. Evan skrattar.
- Mamma, släpp mig, skrattar han.
Nu är det som om han vore fem år igen och inte den där tjuriga tio åringen som nyss stod i trappan. Jag släpper taget om honom och låter honom ta på sig ytterkläderna. Grace är redan klar och väntar prydligt vid ytterdörren.
- Kan vi åka nu? frågar hon.
Min dotter må vara redig men hon är lika rastlös som sin pappa. Jag tar på mig min tunna sommarkappa och sen lämnar vi huset. Evan och Grace tävlar till bilen och står sen och bråkar om vem som ska sitta i framsätet. Jag himlar med ögonen.
- Grace, du satt faktiskt i framsätet förra gången. Nu är det Evans tur, säger jag och går runt till förarsätet.
Barnen slutar att bråka och sätter sig på sina platser. Jag startar bilen och backar ut ifrån avfarten till vår villa. Det är ett lugnt område vi bor i. James föräldrar bor tre kvarter bort och det tar inte lång tid att åka hem till familjen Malfoys herrgård. James och jag köpte huset någon månad före att Grace föddes och jag trivs mycket bättre där än i lägenheten vi bodde i när det bara var jag, James och Evan. Det har gått femton år sedan James stormade in på bröllopet. Jag vet fortfarande inte hur jag ska tacka honom för det. Jag hoppas att de två barn vi har räcker. Fast i och för sig, det skulle vara ganska mysigt med en bebis till. Jag kör in i London och parkerar bilen framför den läckande kitteln. Vi lämnar bilen och går igenom puben. Återigen börjar Evan och Grace bråka. Den här gången om vem som ska trycka på stenarna. Jag trycker på stenarna och när dörren öppnas springer de in i Diagongränden som om bråket aldrig existerat. De springer vant fram på gatorna och in i bageriet.
- Pappa! säger de i samklang när de öppnar dörren.
James, som står och pratar med Teddy, vänder sig om och brer ut sina armar. Barnen springer fram till honom och han omfamnar dem. Jag ler och stänger dörren efter mig. Min man tittar leende tillbaka på mig. Jo, jag tror att barnen räcker som tack för att stoppade bröllopet.

James
Jag skulle kunna krama om dem alla dagar i veckan. Mina två underbara barn. Två mörkhåriga ungar. Evan är som en spegelbild av mig med sina bruna ögon medan Grace har Sarahs blåa ögon. Victorie kommer in i bageriet med en hel barnskara runt sig och plötsligt tycker mina barn inte längre att jag är särskilt intressant. Evan springer genast fram till Sebastian och börjar prata om något dataspel. Grace och Sophia springer ut till köket och jag kan genast höra hur de fnittrar och fnissar. Victorie kommer fram med tvillingarna i varsin hand. Både Olivia och Nathan blev metamorfmagusar, precis som Teddy. Fast till skillnad från sin pappa så använder de det. Till dagens ära har Olivia rosa hår istället för sitt ”normala” blonda hår och Nathan har ett ljusblått hår, som passar hans blåa ögon.
- Så det här är alltså födelsedagsbarnen, säger jag och böjer på mina ben.
De nickar.
- Hur många år fyller ni då? frågar jag.
Båda två håller fram varsin hand och visar upp fem fingrar.
- Precis ni fyller fem år, säger Teddy.
Tvillingarna släpper taget om sin mammas hand och springer in till Sophia och Grace i köket. Jag tittar mig omkring. Tittar sen på Victorie.
- Har inte ni fem barn? Jag ser bara fyra, säger jag.
Victorie vänder sig om och tittar sig omkring. Sen pekar hon på ett av lokalens hörn. Jag sträcker på mig. Där ser jag hur ett blont huvud sitter. Det är Teddy och Victories äldsta barn, Hope. Hon fyllde tretton i början av året och har redan blivit en riktig tonåring med allt vad det innebär. Killar, smink och kläder. Efter vad Teddy har berättat så tänker jag låsa in Grace den dagen hon fyller tretton och inte släppa ut henne förrän hon är minst tjugofem. Sarah kommer fram till oss.
- Hej, säger jag.
- Hej, säger hon.
Vi kysser varandra. Femton år senare och vi är fortfarande lika kära i varandra. Det är sjukt hur mycket jag älskar den här kvinnan. Och jag hoppas verkligen att hon älskar mig lika mycket. Det är mycket som har hänt på femton år. Förutom att jag har gift mig och fått två underbara barn så har jag också hunnit med att faktiskt öppna bageriet. Och det går bra. Bättre än väntat. Sarah hjälper till med att stå i kassan och att städa medan jag bakar allt ifrån brödkakor till bullar. Varje gång det är kalas är det alltid här vi samlas och jag har fått flera stamkunder under åren. Att starta mitt egna bageri var en av de bättre valen i mitt liv. Jag tycker fortfarande om att sjunga men nu för tiden blir det mest att jag spelar för barnen eller en och annan kärleksserenad till Sarah. Det brukar fungera som utväg de gånger jag glömt bort att skaffa en present till vår bröllopsdag. Men till bådas förvåning så händer det inte särskilt ofta. Jag har inte haft någon mer kontakt med Juliette sedan den dagen hon kom hit till bageriet för femton år sedan. Hon dog i en bilolycka två år senare. Och Millie och Keith, de skiljde sig efter tre år som gifta. Millie var otrogen. Med Dennis. Nu är de gifta istället.

Scorpius
Jag står nere i hallen och väntar. Klockan går. Jag suckar. Det är alltid så här. Varje gång vi ska någonstans så är det alltid jag som är först klar och får vänta på alla andra.
- Kalaset har redan börjat. Vi måste åka nu, säger jag.
- Jag är klar pappa, säger Savannah som kommer springandes runt hörnet.
Det rödblonda håret är trassligt som vanligt och hon har inte på sig någon kjol över strumpbyxorna. Men vad kan man begära av en som fyller fem till vintern? Rose kommer efter med kjolen i hand.
- Har du inte glömt någonting? frågar hon och tittar ner på sin yngsta dotter.
Savannah flinar bara och skakar på huvudet. Rose skrattar och plockar upp henne. Efter en stund har Savannah fått på sig kjolen och samtidigt fått håret uppsatt i en tofs.
- Så, nu är du klar. Springer du och ser till så att dina systrar skyndar sig? frågar Rose.
Hon hinner knappt säga klart meningen förrän Savannah springer iväg. Jag skrattar och skakar på huvudet. Ett par minuter senare kommer Savannah tillbaka. Men nu är hon inte ensam.
- Mamma, Athena sa att min tröja är ful, säger Mercedes.
- Det gjorde jag inte alls det, säger Athena, som kommer efter Mercedes.
Rose ger mig en blick som berättar att jag får ta hand om det.
- Sluta bråka nu. Skynda på istället. Vi är sena, säger jag.
Mina döttrar ger mig en blick men gör som jag säger. Jag tittar på dem alla fyra. Rose hjälper Savannah med att knyta skorna. Mercedes står framför spegeln och ser så att tröjan verkligen inte är ful. Och sen har vi Athena. Athena Rose Malfoy. Hon fyllde femton för fyra månader sedan. Jag undrar när hon blev så stor. Det känns som om de var igår hon lärde sig att krypa. Och nu står hon här i hallen. Nästan vuxen. Hon tittar på mig med sina gråa ögon. Ger mig ett leende. Jag ler tillbaka. Fem minuter senare sätter vi oss i bilen och kör in mot London. Barnen sitter i baksätet med Athena i mitten. Savannah och Mercedes börjar sjunga på något sång och det låter inte vackert. Vilket Athena mycket gärna påpekar. Jag tittar på Rose. Hon märker det inte. Hon har fullt upp med att se till så att våra döttrar inte tar död på varandra i baksätet. I fjorton år har vi varit gifta. Det var när Athena kallade Rose för mamma som jag visste att Rose var den som jag skulle spendera resten av mitt liv med. Så jag friade. Vi hade inte ens kysst varandra. Men hon svarade ja och resten är historia. Jag kan inte tänka mig att älska någon annan än Rose. Förutom mina barn förstås men inte någon annan kvinna. Det skulle aldrig gå. Hon är den rätta och det har hon alltid varit. Vi var bara tvungna att gå igenom vissa saker för att inse hur mycket vi älskar varandra.
- Det märks mycket väl att det är dina barn, suckar Rose när hon äntligen fått tyst på bråket i baksätet.
- Tack för den. Det var du som ville ha dem kvar. Jag var beredd på att lämna dem i skogen när de var små, säger jag.
Rose skrattar och klappar mig på benet.
- Det skulle bli väldigt tyst utan dem i huset. Så jag tror att det är bäst att vi behåller dem, säger hon.
- Ja, det är nog bäst, säger jag.
Äntligen kör vi in i London och kan ta oss till Diagongränden. Som väntat så är alla redan i bageriet.
- Hej, förlåt att vi är sena, säger jag och kramar om Sarah.
- Det är lugnt. Albus är inte här än och de har ändå nästan närmast, säger hon leende.
Jag suckar lättat. Alla barn sprider ut sig och det blir kramar och hälsningar trots att vi sågs för bara några dagar sedan. Jag tittar bort mot Athena, som satte sig ner vid Hope. De skrattar och pratar glatt med varandra. Jag ler. Lilltjejen har blivit så stor.

Albus
Jag lägger ifrån mig mitt anteckningsblock och korsar benen.
- Känner du att det hjälper att prata med någon om ditt problem? frågar jag.
Han nickar sakta.
- Skönt att höra, säger jag och ställer mig upp.
Det knackar på dörren och min receptionist Mrs Wilson kommer in.
- Er familj har kommit, säger hon.
- Tack så mycket, säger jag.
Hon stänger dörren och jag vänder mig till min patient igen.
- Som sagt, det är skönt att höra att du känner att det hjälper. Om någonting skulle hända så är det bara att höra av dig hit till mottagningen, annars så syns vi samma tid nästa vecka, säger jag.
Han nickar och vi skakar hand. Sen lämnar han mitt rum. Jag tar min anteckningsbok och antecknar till till innan jag lägger boken i en av lådorna på skrivbordet och låser sen lådan. Jag hänger av mig min kavaj på ryggstödet och lämnar sedan rummet. Ute i väntrummet sitter det en kvinna och en liten kille. Killen tittar på mig med sina gröna ögon och ler.
- Pappa! säger han och sprattlar ivrigt med benen.
- Hej grabben, säger jag och rufsar till hans mörka hår.
Sen vänder jag mig till min fru och ger henne en kyss. Hon ler.
- Hur har jobbet varit idag? frågar Kendall och hjälper Anthony på med sin jacka.
- Bra, svarar jag och vänder mig mot Mrs Wilson.
Vi syns imorgon igen.
Hon ler och nickar.
- Ha det så trevligt på kalaset, säger Mrs Wilson.
Vi lämnar mottagningen. Sex år gamla Anthony går mellan oss. Han pratar på om hur han har lekt hela dagen. Jag ler och lyssnar glatt. För det mesta så spenderar jag väldigt mycket tid på mottagningen, vilket innebär att Anthony knappt träffar mig. Men så fort jag blir ledig så ser jag alltid till att vi går till parken och kastar boll eller går och köper glass. Det är tur att jag gifte mig med en kvinna som inte tycker att det är en fruktansvärd katastrof att sin make jobbar långa dagar. Det är för nio år sedan som jag och Kendall träffades. Det var faktiskt på en quidditchmatch. Holyhead Harpies spelade mot Pudlemore United. Min mamma fick biljetter gratis, vilket hon får till varje match som Holyhead Harpies spelar, eftersom hon en gång spelat i det laget. Men varken hon eller pappa kunde gå, så jag, James, Teddy och Scorpius gick istället. Inne på arenan så råkade jag krocka med en blond tjej. Och när hon vände sig om var det kärlek vid första ögonkastet. Att det sen visade sig att Kendall var dotter till Anthony Goldstein, som var en gammal vän till min pappa, gjorde vårt möte till ett stort sammanträffande. Jag visste med en gång att jag ville gifta mig och skaffa barn med henne. Giftermålet var enkelt. Det gjorde vi redan efter ett år men att skaffa barn var svårare. Vi försökte i ett år utan att någonting hände. Alla andra skaffade barn efter barn, James hade redan fått två, och jag började ge upp hoppet. Men som om han vore sänd från ovan så visade sig Anthony genom ett plus på graviditetsstickan. Kendall och jag bestämde oss för att vi inte skulle skaffa några mer barn. Vi har en frisk och underbar son, jag behöver inget mer. Vi går in i bageriet och inser att vi är de sista att anlända.
- Jag ber om ursäkt för att vi är sena. Min patient drog ut på tiden, säger jag.
- Om alla är här så kanske vi kan börja med tårtan? säger James.
Alla barn tjuter av glädje. James försvinner ut i köket och kommer tillbaka med en stor tårta. Halva tårtan är rosa och har fem rosa ljus. Den andra halvan är blå och har fem blåa ljus. Tvillingarna ställer sig bakom sin del av tårtan och ler brett. Alla skrattar glatt åt deras matchning och Teddy tänder ljusen. Jag lyfter upp Anthony, så att han ska kunna se någonting. Tvillingarna blåser ut ljusen och alla applåderar. Jag tittar på min son och skrattar. Han kramar om mig och jag pussar på hans kind. Jag mår riktigt bra.

Rose
- Mamma, är det okej om jag och Hope går över till butiken? frågar Athena.
- Självklart. Men kom tillbaka hit innan vi ska åka hem, säger jag.
Athena ger mig en kram och sen skyndar de två flickorna iväg. Hon har blivit så stor. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick hålla henne för första gången. Åh, hon var så liten. Och nu är hon så stor. Som jag älskar den där flickan. Athena är min i hjärtat. Hon är också min på pappret. Vi genom förde adoptionen efter bröllopet och eftersom Scorpius hade ensam vårdnad om henne så var det inga problem. Athena vet om att jag inte är henne biologiska mamma. Hon vet också om att hennes mamma lämnade henne och Scorpius när Athena bara var två månader gammal. Vi berättade detta för henne när hon var sju år gammal, innan Mercedes skulle födas. Hon tittade då på mig med sina gråa ögon och sa:
- Jag har bara haft en mamma och det är du.
Det fick mig att börja gråta. Det får mig att gråta än idag.
- Allt okej? frågar Sarah och ger mig en bit tårta.
- Jadå, säger jag.
Namnet Athena kom Scorpius på en kväll några dagar efter att MJ stuckit. Det bara kom till honom. Och vi kände med en gång att det var rätt. Och det var så lilltjejen äntligen fick ett namn.
- Hur går det på jobbet? frågar Kendall.
- Det går jättebra, säger jag.
Jag började jobba på the Daily Prophet samma dag som jag flyttade in hos Scorpius för att hjälpa honom med Athena. Efter att jag gjorde min praktik där så var det inte svårt att få jobb. Det händer att jag då och då stöter ihop med Hailey, oftast i matsalen. Vi hälsar självklart på varandra. Hon är fortfarande singel och har inga barn. De få gånger vi pratar med varandra har jag kommit på henne med att titta på mig, på exat samma sätt som hon tittade på mig under den tiden som vi var tillsammans. Någon lägger armarna runt min midja och väcker mig ur mina tankar. Jag vrider på huvudet och tittar in i Scorpius gråa ögon. Han ler.
- Vart skulle Athena? frågar han.
- Hon och Hope gick över till butiken, säger jag.
- Mamma! hörs en röst.
Alla mammor i rummet vrider på huvudet. Men det är en av mina döttrar som kommer springandes. Mercedes rödblonda hår blåser efter henne där hon springer fram över rummet. Jag sätter mig ner på huk. Hon stannar framför mig och putar ut med magen.
- Jag spillde tårta på min tröja, säger Mercedes och jag kan se hur en liten tår rinner ner över den rosiga kinden.
Jag ler och torkar bort tåren med min tumme.
- Det är okej. Det är ingen fara. Den tvättar vi när vi kommer hem, säger jag.
Genast blir hon på bättre humör och springer iväg igen. Jag ställer mig upp igen och tittar mig runt omkring i rummet. Sarah och James står en bit bort. De kramar om varandra. Scorpius har sin arm runt min midja. Albus busar med Anthony, var skratt blandas samman med ljudet ifrån de andra barnen lek och tårtätande. Femton år har gått. Det fanns stunder då ingen av oss ens kunde gissa att vi skulle stå här och vara de lyckligaste personerna i världen. Men det gör vi. Och det känns precis som om vi alla lever i en kittel full med kärlek.
______________________________________
Den fjärde generationen:
Evan James Potter, 10 år
Daphne Grace Potter, 8 år

Hope Andromeda Lupin, 13 år
Harry Sebastian Lupin, 10 år
Sophia Dominique Lupin, 7 år
Nathan Ted Lupin, 5 år
Olivia Apolline Lupin, 5 år

Athena Rose Malfoy, 15 år
Mercedes Faith Malfoy, 8 år
Astoria Savannah Malfoy, 5 år

Anthony George Potter, 6 år