En kittel full av kärlek (3:e generationen)

jättebäst!!

Jättebra!! Verkligen!

Åh! Suveränt! jag älskar det!

Yey nytt kapitel

Kapitel 111
Albus
Plugga. Plugga. Plugga. Det är allt vi gör just nu. Det är allt som vi andas. Vi hinner knappt äta. Och hinner vi äta, ja då har vi alltid någon skolbok uppe. Men ingen går så hårt fram som Scorpius gör. Han är den som sitter uppe längst. Allt för att inte behöva plugga på helgen så att han kan gå och vara med lilltjejen. Hon är allt han pratar om. Han är så stolt. Jag har aldrig sett min vän gå så rakt med ett ständigt leende på läpparna. Enligt Rose så är hon otroligt söt. Jag har inte besökt henne än. Efter som jag missade skolan i början av året så har jag inte råd att förlora ännu mera tid. Jag måste verkligen plugga. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra efter att skolan har slutat. Och avslutningen närmar sig väldigt fort. Men proven är närmare. Bara ett par veckor kvar innan alla femte och sjundeklassare går runt som nervvrak och ser ut som zombies eftersom ingen av oss kommer kunna sova om kvällarna. Jag suckar och lutar mig tillbaka i stolen. Solen har försvunnit utanför fönstret och blivit ersatt av mörker och tindrande stjärnor. Stearinljuset intill mig har nästan brunnit ut och jag gäspar.
- Är du fortfarande kvar här? frågar en röst.
Jag lyfter min blick. Ett par steg framför mig står Rose. Hon håller en bok i handen. Jag ler.
- Ja, jag vet inte riktigt varför jag är kvar här. Vad gör du här? frågar jag.
Rose sätter sig ner på stolen intill mig.
- Samma som du antar jag. Jag har förlorat ett par pluggtimmar eftersom jag hjälpt Sarah med förberedelserna, säger hon.
Jag nickar sakta.
- Så hon ska verkligen gifta sig? säger jag och får det att låta som en fråga.
- Ja, allting är klart. Nu är det bara att invänta den stora dagen, svarar Rose.
Jag tar en bit stearin ifrån ljuse och rullar det mellan tummen och pekfingret.
- Jag trodde att Sarah och James skulle gifta sig, säger jag tyst.
Hon tittar på mig. Lägger en hand på min axel och suckar.
- Det trodde vi alla. De var verkligen kära, säger Rose.
Jag nickar.
- De var verkligen det. Och jag som behandlade dem så dåligt. Det kan inte ha varit lätt för dem, säger jag.
- Du mådde dåligt Al! säger Rose men jag skakar på huvudet.
- Att jag mådde dåligt är ingen ursäkt. Jag har inte pratat med min bror på flera månader. Du om någon måste veta hur nära jag och James står varandra. Senaste gången vi pratade så bråkade vi. Sedan började han dricka. Och jag var inte där. Han mådde jättedålig men jag skrev inte ens ett jäkla brev till honom. Han stod där utanför mitt sjukhusfönster varenda dag när jag var sjuk men jag var inte där för honom. Tänk om det aldrig kommer bli bra Rose, säger jag.
Hon suckar och kramar om mig.
- Allting kommer bli bra igen. Jag lovar, säger Rose.
Jag nickar.
- Hur mår du föresten? frågar jag.
Hon rycker på axlarna.
- Äsch, vi ville inte samma saker, så jag antar att det var för det bästa att vi gjorde slut, säger Rose.
- Jag pratar inte om Hailey. Jag pratar om Scorpius, säger jag.
Hon blinkar och tittar ner på bordskivan.
- Åh, det, säger Rose.
- Jag förstår inte hur du klarar av att gå dit. Hålla den lilla i din famn. Hur orkar du? undrar jag.
Hon tittar på mig.
- Det är på grund av henne som jag klarar av det. Du ska se henne Albus. Det finns ingen sötare tjej. När jag fick hålla henne i min famn, det var otroligt. Scorpius och jag är vänner igen. Jag är så glad för hans skull och jag hoppas verkligen att han och MJ blir lyckliga. För lillans skull, säger Rose.
Jag suckar.
- Vi har haft riktigt dramatiska år de senaste, säger jag.
Hon skrattar instämmande och tittar sig omkring.
- Och snart är det över, säger Rose. Att sju år kan gå så fort.
Jag nickar.
- Snart ska vi ut i den stora världen. Då kan vi inte längre gömma oss bakom Hogwarts säkra murar, säger jag.
- Det kommer gå bra. Alla andra klarar av det, säger Rose.
Jag tittar på henne.
- Ja, våra pappor gjorde inte ens F.U.T.T och de klarar sig väldigt bra, säger jag.
Vi skrattar. Rose gäspar och ställer sig upp.
- Jag borde gå och lägga mig, säger hon.
Jag nickar. Rose ger mig en kram, sen går hon iväg. Jag sitter kvar. Det kommer bli bra. Allting kommer bli bra. Jag lutar mig framåt och blåser försiktigt ut ljuset innan jag går därifrån.

Rose
Jag nästan springer upp för trappan med en påse i min hand. Genom dörren kan jag höra hur lillan gråter. Jag öppnar dörren.
- Hallå? Scorpius? säger jag och tar av mig ytterkläderna.
Inget svar. Lillan gråter fortfarande. Det är ingen i köket eller vardagsrummet, så jag går in i sovrummet. MJ går runt. Hennes hår står åt alla håll och hon är klädd i en morgonrock. I sin famn håller hon sin skrikande dotter. MJ tittar på mig. Hon är blek i ansiktet och ögonen är tomma.
- Hon slutar aldrig att skrika! säger MJ förkrossat.
Jag ställer ner påsen på golvet går fram och tar lillan i min famn. Håller henne mot mig och stryker henne lugnande över ryggen.
- Hon är nog bara hungrig. Vart är Barbara? frågar jag.
MJ verkar tänka efter.
- Jag tror att hon gick ut för att handla mer mat, säger hon och sätter sig ner på sängen.
Jag nickar och tittar på ner på lilltjejen.
- Det är okej. Maten är på väg, säger jag. Åh, titta vad jag har köpt!
Jag räcker över påsen till MJ. Hon stoppar ner handen och plockar upp det hopvikta klädesplagget. MJ håller upp klänningen. Den är ljusblå och har vita brodyrer vid fållen.
- Jag kunde inte hindra mig när jag såg den. Jag tänkte att den skulle passa den lilla prinsessan, säger jag och ger lillan en puss.
MJ nickar och lägger ner klänningen igen. Dörren öppnas och Scorpius kommer in.
- Hej, säger han. Vart är Barbara?
- Hon är ute och köper mat till lillan, säger jag och lägger över henne i hans famn. Du måste se vad jag har köpt.
Jag tar påsen och håller upp klänningen. Scorpius spricker upp i ett leende.
- Rose! Den är superfin! Du hade inte behövt, säger han.
Jag rycker på axlarna. Scorpius går fram och lägger ner lillan i sin vagga.
- Jag har tänkt lite på namn, säger han. Hur låter Julia?
- Åh, Julia! Jag har också ett par förslag. Vad sägs som Melissa? Eller Lauren? frågar jag
Vi tittar på MJ.
- Vilket tycker du bäst om? frågar Scorpius.
Hon tittar på vaggan. Tittar sen bort.
- Jag vet inte, säger MJ. Jag vet inte.
Jag tittar på Scorpius. Han suckar.
- Nehe, okej. Men då får vi försöka komma på något annat. Det är ju inte så bråttom, säger Scorpius.
Lillan börjar gråta igen. Scorpius vänder sig om men jag går snabbt fram.
- Jag tar henne. Prata du med MJ, säger jag lågt och går ut med lilltjejen.
Vi sätter oss ner i soffan. Jag lägger henne ner på mina knän och leker med hennes små händer. Hon tittar tillbaka på mig med sina gråa ögon.
- Mamma och pappa behövde prata i fred. De kommer behöva göra det ibland förstår du, säger jag.
Hon ger ifrån sig ett litet pip och jag ler. Ifrån sovrummet kan vi höra hur Scorpius har höjt rösten. Den är gråtfylld och så ljus att den skär sig i halsen på honom.
- Och ibland kommer de bråka. Det gör alla föräldrar. Mina bråkar jämnt. Det är bara för att de är så olika. Men de älskar varandra. Det har de alltid gjort. De träffades på Hogwarts. Åh, du kommer älska Hogwarts. I alla fall, de träffades redan under första årskursen. Fast då avskydde pappa mamma. Sa att hon var en besserwisser, alltså någon som tror den kan allting, men när pappa och hans bästa vän Harry räddade mamma ifrån ett stort troll så blev de vänner alla tre. Och tillsammans gick de igenom en massa svårigheter och äventyr. Det var när mina föräldrar gick i de äldre årskurserna som de började få känslor för varandra. Men de erkände det inte förrän under sista året, mitt i ett krig. Det där kriget kommer du få höra allting om. När du är stor nog vill säga, säger jag.
Hon förstår inte ett ord av vad jag säger. Men jag vet att hon hör mig. Och det räcker gott och väl just nu.
________________________________
Historian börjar närma sig sitt slut. Det är inte många kapitel kvar. Men jag lovar, det kommer hända grejer! ♥

Fantastisktunderbart kapitel!!!♥

Ååh så sjukt bra kapitel :')

Kapitel 112
Sarah
Vi sov hela tågresan till Kings Cross. Jag sov hela dagen efter att vi kom hem. Det var precis som om F.U.T.T hade sugit ut all energi. Att jag dessutom tagit examen gav mig inte mycket energi. Jag visste att Rose skulle mötas av ett stort kalas när hon kom, jag skulle inte få något kalas. Inte när jag kom hem i alla fall. Mitt kalas är imorgon. Eller ja, mitt bröllop är imorgon. För ett tag sedan så var det ett halvår kvar. Nu är det imorgon. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna. Jag vet inte heller riktigt hur jag ska känna. Mormor och Vivianne går runt som yra hönor på undervåningen. Bröllopet ska hållas i en jättevacker kyrka en bit härifrån medan själva bröllopsfesten ska vara här. På baksidan står ett stort, vitt tält. Tältet påminner om Victorie och Teddys men det här är så mycket större. Dubbelt så stort eftersom gästlistan är dubbelt så stor. Mormor och Vivianne har bjudit in alla de känner. Jag är säker på att jag inte skulle känna igen många namn fall jag tittade igenom gästlistan. Rose kommer hit om en stund. Hon ska sova här. Förberedelserna börjar tidigt imorgon. Det kommer en frisör. Det kommer en sminkös. Klockan tolv är det dags. En minut över tolv går jag fram längst gången med Rose framför mig. Jag tittar ner på diamantringen. Imorgon får jag en till ring. Den kommer inte ha någon diamant. Den kommer vara guldigt och slät. Jag suckar. Det knackar på dörren. Jag vrider på huvudet. Det är Astoria.
- Får jag komma in? frågar hon.
Jag nickar.
- Har Scorpius kommit hem än? frågar jag.
Astoria skakar på huvudet.
- Han är fortfarande hos MJ, säger hon.
När vi lämnade Hogwarts, så lämnade MJ Hogsmeade. Nu bor hon i en lägenhet i samma område som kyrkan. Scorpius ville att hon skulle bo här, så kan kunde träffa sin dotter lättare, men MJ vägrade. Barbara lugnande ner honom och sa att hon skulle se till så att det går bra. Astoria sätter sig ner intill mig på sängen. Hon håller ett vitt kuvert i handen. Jag känner igen handstilen utanpå kuvertet.
- Det här låg bland de saker som Daphne skickade till mig innan hon dog. Jag skulle ge dig det här kvällen innan ditt bröllop. Ingen av oss trodde att det skulle ske så snart, säger hon och torkar bort en tår.
Jag ler ett snett leende. Astoria ger mig kuvertet och kysser min pannan innan hon lämnar rummet.

Min älskade Sarah,
Grattis. Imorgon ska du gifta dig. Jag kan inte riktigt förstå hur stor du har blivit. Min lilla flicka ska gifta sig. Jag hoppas att Han behandlar dig som en prinsessa och att Han älskar dig över allt annat. Jag hoppas att du har träffat din drömprins och är lyckligare än du någonsin varit. När jag hade dig i min mage brukade jag ligga och drömma om ditt bröllop. Hur jag skulle få se dig gå längst altargången och stråla av lycka och skönhet. Och framme vid altaret skulle Han stå och vänta på dig. Han skulle gråta och veta att han är den lyckligaste av alla män på jorden. För Han har fått dig. Och det mitt hjärta, det är den största gåvan man kan få. Jag älskar dig Sarah och du ska veta att jag alltid kommer vara där. Och imorgon om du känner att du vill vända om och springa, spring. Jag står vid din sida oavsett vad du beslutar för imorgon. Så länge du är lycklig, då är jag lycklig. Men för att min frånvaro inte ska bli allt för jobbig så har jag någonting åt dig. Det här är något gammalt. Så nu kan du stryka det ifrån din lista. Jag älskar dig vännen. Mamma.

Jag vänder på kuvertet och ett par pärlörhängen ramlar ner i min hand. Jag stryker med ena pekfingret över dem. Mamma bar dem bara när det var ett speciellt tillfälle. Aldrig annars. Och nu gav hon dem till mig. Jag känner hur jag gråter. Mamma kommer inte sitta på bänken intill mormor, Draco och Astoria. Hon kommer inte krama om mig och säga hur glad hon är för min skull. Och hon kommer aldrig heller få se mig i en bröllopsklänning. Jag lägger mig ner. Kryper ihop med en kudde i min famn. Borrar ner mitt ansikte i kudden och gråter ut. Jag ska gifta mig imorgon. Om mindre än 24 timmar. Min mamma kommer inte vara där. Inte heller kommer han som jag älskar. Men det är försent. Jag ska gifta mig imorgon. Om mindre än 24 timmar. Det knackar på dörren igen. Nu är det Rose som kommer in. Hon har en väska över ena axeln och ett brett leende på läpparna. Ett leende som snabbt dör ut när hon ser att jag gråter.
- Vad har hänt? frågar hon.
- Mamma har skrivit ett brev. Precis som hon skrev ett till min sjutton-års dag så skrev hon ett som jag skulle öppna kvällen innan mitt bröllop, snyftar jag och sätter mig upp.
Rose sätter sig bredvid mig och omfamnar mig. Hon stryker mig över ryggen.
- Jag tror att jag har någonting som kan få dig på bättre humör, säger Rose.
- Vad för något? frågar jag.
- Vad sägs som ansiktsmask, manikyr, pedikyr och tända ljus? undrar hon.
Jag ler och nickar.
- Det låter bra, säger jag.
- Bra. Torka tårarna. Din mormor kommer strypa dig ifall ditt ansikte är alldeles plufsigt imorgon, säger Rose.
Jag skrattar. Vad skulle jag göra utan min bästa vän i ett tillfälle som det här? Ett bra tag senare, när vi sitter där med grön gegga på ansiktet och håret invirat i en turban knackar det på dörren för tredje gången. Den här gången är det Scorpius. Han ryggar tillbak när han får syn på oss.
- Det var ingen vacker syn, säger Scorpius och grimaserar.
- Du har sett mig i ansiktsmask flera gånger, säger Rose och skrattar.
- Ja, men då var vi tillsammans. Då var jag tvungen att säga att du såg bra ut, säger han retsamt.
Rose räcker ut tungan. Jag ler.
- Vill du få fin hy? frågar jag och räcker fram skålen med geggan.
Han tittar på oss. Det ser ut som att han tvekar.
- Gör det ont? frågar Scorpius.
Rose ger ifrån sig ett skratt och han ger henne en sur blick.
- Okej, visst. Men inte ett ord om detta till någon, säger Scorpius och kommer fram till oss.
Han sätter sig framför mig och med hjälp av Rose smetar jag ut geggan över hans ansikte.
- Titta så fin du blev! säger jag och nickar mot spegeln.
Scorpius klättrar över spegeln och ställer sig framför min helkroppsspegel.
- Inte så illa, säger han.
Scorp vänder sig mot oss igen. Han spänner sina armar och gör en massa olika poser. Rose och jag skrattar lika mycket åt varje. Flera timmar senare är ansiktsmaskerna borta och vi har tagit på oss pyjamas. Alla tre ligger i min stora säng. Jag ligger i mitten. Både Scorp och Rose har somnat. Deras lugna andetag går nästan i takt. Men jag kan inte sova. Jag ska gifta mig imorgon. Om mindre än 24 timmar.

James
Albus, Lily, Rose och Hugo är hemma. Alla var här för att fira Albus och Rose som tagit examen. Och precis som traditionen är så fick de varsin klocka. Både spelade väldigt överraskade. Nästan en prisbelönt föreställning. Precis som Albus gjorde förra året, så smög jag upp till mitt rum när det var dags för tårta. Jag stängde dörren och la mig ner med ansiktet mot täcket. Jag har inte lämnat sängen sedan dess. Jag tittar på väckarklockan som står på mitt nattduksbord. Snart midnatt. Imorgon gäller det. Jag har drömt mardrömmar om den här dagen i flera månader. Imorgon är dagen då hon försvinner ur mitt liv för all framtid. Jag kommer aldrig mer på röra vid henne. Jag kommer aldrig mer få hålla henne i min famn. Jag vänder på mig så att jag istället tittar upp i taket. Det knackar på dörren. Jag rynkar pannan och häver mig upp på armbågarna. Vem kommer in såhär sent? Det är då jag inser att det är på dörren mellan mitt och Albus rum som det knackar.
- James, är du vaken? frågar Al.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
- James, snälla. Kan vi inte prata? säger han.
Drömmer jag?
- Jag har tårta, säger Albus.
- Vid ljudet av ordet tårta så hör jag hur min mage kurrar.
- Jag är vaken, säger jag.
Det tar ett par minuter innan dörren sakta öppnas. Albus kommer in. Han har en tallrik med en stor tårtbit i ena handen och två gafflar i andra. Jag sätter mig upp. Albus sätter sig ner och ställer tallriken mellan oss. Han räcker mig en av gafflarna och tar sedan en bit av tårtan. Jag följer hans exempel. Det är en chokladmousse tårta med chokladbotten och cocktailbär. Det är det godaste jag ätit på länge.
- James, säger Al.
Jag tittar upp på honom. Han har slutat äta och det rinner tårar ner för hans kind.
- Förlåt, säger Albus.
Jag sväljer och lägger ner min gaffel.
- Jag är så ledsen. Jag har varit så dum, fortsätter han.
Jag nickar.
- Jag har också varit dum. Riktigt dum, säger jag.
Albus lutar sig fram och kramar om mig. Han gråter. Stora hulkningar. Jag känner hur även jag har tårar rinnandes ner för mina kinder.
- Kan du någonsin förlåta mig för allting jag gjort? Allting jag sagt. Jag har varit en riktig skitstövel, snyftar Albus.
Jag nickar.
- Självklart. Det är redan förlåtet, säger jag.
Ett litet pip ifrån min väckarklocka och vi tittar på den. Midnatt. Jag släpper taget om Albus och suckar.
- Bröllopsdagen, säger han tyst.
Jag nickar. Tar upp min gaffel och tar en stor bit utav tårtan. Det knarrar utanför mitt rum. Båda två lyfter blicken mot dörren som leder ut i korridoren. Under dörren kan vi se hur det är tänt i hallen och hur någon står på andra sidan. Sakta trycks handtaget ner och Lily tar ett steg in. Hon är klädd i pyjamas och har morgonrocken över.
- Är ni sams nu? frågar hon.
Jag och Albus tittar på varandra. Sen tittar vi på vår lillasyster och nickar.
- Ja nu är vi sams. Vill du ha tårta? frågar jag.
Lily nickar och gör oss sällskap i sängen. Albus lägger armen runt hennes axel och kittlar henne med den andra. Hon fnissar. Jag ler och tar ännu en bit till. Lily plockar upp Albus gaffel och stoppar den i tårtan. En stund senare är tårtan uppäten och Lily har somnat vid fotänden av sängen med Albus intill sig. Även han har somnat. Jag sitter med ryggen lutade mot väggen och tittar på dem. Jag är glad att allting med Albus är bra igen. Men att hon ska gifta sig, att hon försvinner ännu längre bort ifrån mig, det gör ont i mig. Jag känner hur jag gråter igen. En tår rinner ner för min kind. Jag tittar på klockan. Kvart i ett. Grattis på bröllopsdagen Sarah.

Jättebra kapitel!

Åh åh åh åh åh åh FEELS
Bröllop lilltjejen bageri skola framtid James Sarah Albus Lily Rose Scorp MJ gaah det händer så mycket jag kan inte ens ta in det helt men iaf JAG ÄLSKAR DET
Åh du skriver helt gudomligt och jag fattar inte hur du kan skriva så otroligt fin och bra och BÄST GAAAH FEEELS ♥