Den onämnda magiska trekampen (SV)

oj såg att jag inte svarat på din fråga men jag gillar långa mer, men det är bra när du delar på riktigt långa kapitel så egentligen spelar det inte så stor roll ♥

Skriver du imorgon? jag längtar äfter mer du skriver så himöa bra

Jag ska försöka skriva klart det i dag så att jag förhoppningsvis kan lägga ut det i dag och epilogen i morgon, men vi får se om jag hinner annars kommer båda delarna i morgon eller på söndag, beroende på om jag ska till min mamma där allt finns på hennes dator :3

i'm not ready for the end D;
*kommenterar så Katta kan lägga ut*

01-08-2012 18:42- 09-08-2014 17:51, 738 dagar sedan skrev jag en mall som senare skulle bli till den första fanfictionen jag skrivit och något av de saker jag är som stoltast över.

100 kapitel är nu skrivna och klockan 17:51 i dag skrev jag dem sista orden med tårfyllda ögon och blandade känslor.

Innan ni börjar läsa vill jag tacka er alla som läst hela den onämnda magiska trekampen- ert stöd betyder så mycket för mig så att ord inte kan förklara hur mycket det har hjälpt mig och helt ärligt om inte det varit för er hade jag aldrig börjat skriva och vem vet kanske inte ens varit vid liv eftersom skrivandet hjälpt mig genom några av de allra värsta dagarna i mitt liv.

Så tack för ni stått ut med mig och jag hoppas ni gillat mitt skrivande och nu tänker jag skriva för sista gången i denna tråden:

kommentera er åsikt, fråga om ni undrar något och gilla om ni tycker inlägget förtjänar det.

Hoppas ni gillar det!

Kram!♥

här kommer de avslutande delarna på den onämnda magiska trekampen.

Kapitel 100 Det lyckliga slutet alla väntat på (Gabryellas perspektiv)

Sirius avslutade berättelsen om vår tid på Hogwarts och efterlämnade en underlig känsla. Att få höra om vår tid efter så länge gjorde mig både glad och sorgsen.

- Vad hände med alla? frågar Albus nyfiket och bland alla väcks samma nyfikna känsla.
- Vem av dem? frågar jag lugnt.
- Abigail, säger den lilla Potter-flickan uppspelt.
- Hon fortsatte studera på Hogwarts och flyttade senare till Bulgarien till Pasha, svarar jag med ett leende.
- Vad hände med honom? frågar Harry.
- Han höll sig gömd i Krum Gard, som ligger under en förtrollning som gör den gömd för alla som kan vara till något slags hot mot personen inuti. Även om han var frikänd så var många misstänksamma mot honom och flera trodde han skulle hämnas åt mig. Senare flyttade Abigail in och de gick tre döttrar; Valeria, Gabriela och Trinity, svarar jag och känner hur ett stort leende växer fram.
- Ritané? frågade ett av de rödhåriga små barnen jag inte kunde namnen på.
- Hon fick två barn, en dotter och adoptivsonen Viktor Krum, som hon uppfostrade med hjälp av Branimir som såg Viktor som sin egen, svarar jag.
- Viktor Krum, Quidditchspelaren? frågar Hermione förvånat.
- Ja, svarar jag.
- Jag kom aldrig på något bra sätt att berätta det, säger Sirius retsamt och Hermione himlar med ögonen.
- Vad hände med Adrienne, Abigails syster? frågar Återigen ett av de rödhåriga barnen.
- Hon gifte sig med en man. Xenophilius Lovegood och fick dottern Luna Lovegood, berättar Remus.
- Vad hände med Melissa, Sandy och Kelsey? frågar den yngre James.
- Melissa gick ut ett år innan vi andra eftersom flera föräldrar inte tillät sina barn komma tillbaka och fick därmed göra sina FUTT-prov under sommaren. Melissa fick några barn efter att ha gått ut på Hogwarts, bland annat Angelina, svarar den äldre James och ser bort mot Angelina som ser förvånat på mig som om jag ska bekräfta det.
- Sandy gick ut samtidigt som Melissa. Efter ett par år gifte hon sig och började skriva läroböcker som Cassandra Vablatsky, berättar Lily.
- Kelsey gick ut sitt sista år med oss och vi hade stor nytta av henne under det sista året, svarar Remus och jag biter mig i läppen vid minnet för att inte släppa ut ett skratt.

Vi berättade mer om vad som hade hänt med folk som nämnts och fyllde i de sista luckorna. Till största del lät jag Remus, Lily och James fylla in det sista medan jag var i mina egna tankar. Jag såg på min syster som bekymrar såg på när de pratade och jag tecknade lite åt henne. Mina ärmar på min klänning gled ner och jag såg på min tatuering med bokstäverna: S R J L.

- Varför lät du oss själva tatuera in det? jag har då aldrig sett hemskare handstil, säger Sirius tyst till mig och jag ser upp så våra ögon möts.
- Det ger en viss charm, svarar jag enkelt.
- Det säger du bara för att kunna fortsätta leva med det, svarar han och stryker undan en hårslinga från mitt ansikte.
- Självklart gör jag det, kära du, svarar jag och ler mot honom.
- Vissa saker förändras aldrig, hör jag Lily säga och jag vänder mig om och ser allas blickar fästa mot mig och Sirius.
- Förutom att James åstadkommer att få Evans på fall, svarar Sirius och blinkar med ögat.
- Hon heter Potter, när ska du lära dig detta? svarar James och låtsas vara djupt förolämpad.
- Spelar ingen roll! Hon kommer alltid vara Evans i Sirius ögon, säger jag.
- Självfallet, med det är fortfarande ett mysterium vad som fick Lily exakt att ändra åsikt om James, svarar Sirius.
- Han lärde sig en hel del under det sjätte året och sjunde, säger Lily och ser på James med endast kärlek.
- Hur lyckades ni två fortfarande hålla kontakten efter att Gabryella flytt? frågar Ginny och vänder fokusen mot mig och Sirius.
- Det var rätt komplicerat ett tag eftersom Gabryella var världsbäst på kurragömma, men vi lyckades komma på ett system, svarar Sirius och lägger armen om min midja.
- Eller så letade du inte tillräckligt noggrant! säger jag ironiskt.
- Mycket möjligt, men som jag minns det sjunde året blev jag mordhotad med jämna mellanrum, förgiftad och lämnad igen, säger Sirius och ser menande på mig, James, Remus och Lily.
- Du förtjänade det för det mesta, svarar Remus med ett leende.
- Vad hände under det sjunde året egentligen? frågar Harry med höjda ögonbryn.

Vi ler mot varandra och leendet snittar av sig på alla i rummet tills jag avslutar en del av vår berättelse och ger denna del ett lyckligt slut.
- Det är en helt annan berättelse som kunde börja med hjälp av ett skepp som tog mig och mina syskon till ett annat land och förändrade flera liv, säger jag och tar ett hårt grepp om Sirius hand och möter hans ögon med ett leende.


Epilog (Pashas perspektiv)

Jag gick genom de mörka korridorerna i det som en gång varit det ståtliga Krum Gard, öppet för alla, men som nu var en mörk och kall flyktplats. Det var som om jag kunde höra röster som varit här och se spökformer av mig själv och mina syskon som barn springa runt och jaga varandra.

- Fånga mig Pasha! Hörde jag Gabryella skratta med sin sexåriga röst.
- Spring Gaby! Skrattar Ritané och förvandlar sig till sin björn animagus.
- Jag är en fågel! Jag är en fågel! Skrattar Gabryella och förvandlar sig till sin animagus.

Jag fortsatte gå och ignorerade rösterna från det förflutna. Istället stängde jag dörr efter dörr utan att se in i något av rummen. När jag nådde till Gabryellas dörr kände jag en stark vilja att öppna dörren, men visste att om jag gjorde det skulle jag förlora min styrka och istället stängde jag den och fortsatte gå.

Jag gick in i den stora matsalen och satte mig vid det dukade bordet. I kväll skulle inte familjen sitta runt bordet utan stolarna och tallrikarna skulle stå tomma tills ett lager damm fyllde dem. Jag tog upp en av de guldfärgade bordsknivarna och skar ett sår i min stump av där min vänstra hand skulle suttit. Blodet rann ner för knivens blad och för min arm och jag lyfte kniven mot mina läppar och kände den metalliska smaken.

- Pasha! Utbrister en välbekant röst och jag hör hur Abigails fotsteg kommer närmare och närmare.
- Vad gör du här, Abigail? Frågar jag utmattat.
- Ser efter dig, svarar hon bestämt och trycker en av de sammetsservetterna mot mitt sår.
- Jag behöver inte uppassning, svarar jag irriterat.
- Tror du jag kommit hit för att passa upp dig? Jag är för att du inte ska begå något misstag, säger Abigail argt.
- Ingen behöver mig här en då, suckar jag och känner hur hennes handflata träffar mitt ansikte och jag ser upp förvånat på henne.
- Jag behöver dig Pasha. Gabryella behöver dig, Ritané behöver dig, Vitaly behöver dig, säger Abigail argt.
- Du förtjänar någon bättre, Ritané behöver inte tvingas leva med mig efter allt, samma med Vitaly och Gabryella, säger jag och min röst bryts.
- Jag svek henne och nu är hon så gott som död, säger jag sammanbitet.
- Du svek henne inte; du gjorde ditt bästa för att rädda henne och hon lever. Hon kommer leva. Gabryella är smart och kommer klara sig, säger Abigail, men jag kan inte tro på henne.
- Och Rita och Vitaly klandrar inte dig och efter allt som hänt måste ni hålla ihop, det är det Georgiev, Soline, Galina, Gabryella och Aurora skulle velat, säger hon och tar en kort paus och fortsätter:
- Du är den enda jag vill och någonsin kommer vilja ha så om du vill bli av med mig får du komma med något bättre än att ’’jag förtjänar bättre’’, säger hon och jag ler smått och ser upp mot hennes ansikte.
- Har du någon aning om vad du ger dig in på? Frågar jag och ser upp mot henne.
- Ja, och jag hoppas att jag kommer vara en acceptabel flickvän, svarar hon med ett leende och tar min hand.



*mitt 1000 inlägg btw*

Jag. Älskar. Dig.

Åherre du är så otroligt ahGsyakashqhagsk jävla bra

asdfghjklöäsfkjlöjgvm
gråter av både srog och lycka! tack för allt katta, du är en fantastisk författare och det har varit en ära att följa ditt skrivande och få läsa det!

denna fanfiction har berört mig och öppnat upp mina ögon och man har skrattat, gråtit, skrikit, lett och varit rosrasande.

Du fick till ett perfekt slut. älskar hur din första och sista mening var så lika och gaaah...
ölskar dett och dig, okokok? bra.

ser framemot uppföljaren nu.--
när kommer den? :*♥
kramkram och idjaiwgnewkgnkWJ KAN INTE FATTA DET ÄR ÖVER OKEJ!
IUADNEKGM
SKA BARA GÅ OCH BRYTA IHOP I ETT HÖN

Okej! Nu gråter jag som en liten bebis!
När jag såg att du lagt upp sista kapitlet dog jag nästan! Och sedan grät jag hela kapitlet ut! Och wow! Fantastiskt och så sjukt underbart att jag inte finner ord. Jag kan inte tänka ordentligt just nu! Så bra och så underbart! Den bästa fanfictionen ever! Du kan inte förstå hur mycket den här fanfic en har betytt för mig. Jag säger bara det! Din fanfic betyder så sjukt mycket för mig och alla karaktärerna är mina vänner!

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst med hur mycket din fanfiction betyder och hur mycket talang du har! Du äger och dina ord bildar underbara kapitel som man inte kan annat än älska! Karaktärerna har verkligen hjälp mig, jag lovar varje gång jag känner mig ledsen behöver JAG inte mycket mer än tänka på Gaby, Sirius, Lily, James och de andra innan jag mår mycket bättre. Tack. Är egentligen allt jag kan säga.
Tack.
Tack för allt.

OCH UPPFÖLJARE! YEY! YEY! YEY! GUD VAD DU ÄR UNDERBARTAWSOME! ÄR SÅ SJUKT LYCKLIG NÄR JAG LÄSER DET! OCH JAG VET ATT DEN KOMMER BLI UNDERBARTAWSOME!

Så tack för den här fanfictionen och tack för den som kommer! Och sjunde året betyder än underbar sak. Jag tror nog du kan gissa vad jag tänker på! Jily!

Hejdå! Och superdupermegaenorma kramar från mig!
PS. Grattis till 1000 inlägg! Snyggt temat!

mwlin: Tack så mycket för alla dina kommentarer du skrivit här dem har betytt och betyder väldigt mycket för mig, underbara du ♥

Sourire: Tack så jättemycket för dina kommentarer :3

Jag är oerhört glad att den onämnda magiska trekampen har berört dig och dina kommentarer har fått mig skratta och nästan gråta, så vi är lika på den fronten

älskar dig med och uppföljaren kommer jag lägga ut *trumvirvel* IDAG!
puss ♥

lily, luna: aww, tack så jättemycket!
blir obeskrivligt glad av att veta att min fanfiction kan ha inverkan på liv och att karaktärerna kan betyda lika mycket för någon som de betyder för mig.

Jag har skrivit ett kapitel i uppföljaren hittills och jag tror att du kommer nog gilla det

Puss och kram och tack för alla dina kommentarer- dem har och betyder väldigt mycket för mig ♥

Uppföljaren kommer idag bara så ni vet ;3

Uppföljaren- Den onämnda magiska trekampen- Om du älskar mig- låt mig gå

Yay ska läsa nu ♥