En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Åh ja hela den här glädjen får gärna stanna ♥ nu ska det bara bli sames igen, och Rose får väl hitta nån också (albus är min)
Är helt fylld av awsome FEEELS så om jag ska försöka skriva en kommentar kmr den blir väääldigt skum, men du vet att jag älskar allt du skriver, kram ♥

luna, lily mollmamarsvin 2 kanske vill läsa

Gryyymt♥ du skriver helt sjuukt bra!!

Underbart! du vet att du alltid skriver bra och att jag alltid läser. kram

När kommer nästa kapitel? Jag lääängtar!

Måste jag kommentera för att få ett nytt kapitel? (;

Jag önskar mig ett nytt kapitel i julklapp

Kapitel 110
James
Jag har sagt upp lägenheten i Frankrike. Samma kväll som jag bestämde mig för att starta ett bageri skickade jag ett brev till hyresvärden och sa att jag inte längre var intresserad av att hyra. Det finns inte längre någon anledning för mig att vara där. Nu, ett par dagar sedan, fick jag ett brev tillbaka. I brevet låg mitt hyreskontrakt. Det var sönderrivet. Jag har nu inte längre något eget ställe. Inte än i alla fall. Men precis som Teddy så var mina föräldrar skeptiska till min idé. Pappa suckade bara. Skakade på huvudet och suckade. Mamma log och nickade. Men jag kunde se att hon inte gillade det.
- James, låter inte det här lite bekant? Jag menar, du verkade lika entusiastisk över det här sångjobbet. Men det där gick ju som sagt inte bra, sa pappa.
Jag blev genast nedstämd över att bli påmind om min tid i Frankrike. Mamma märkte detta och sträckte sig över bordet och klappade mig på handen.
- Men om du verkligen tror att det här är en bra idé så stöttar vi dig, sa hon.
Egentligen behövde jag inte deras godkännande. Jag är myndig och kan köpa vilken egendom jag vill. Och den egendom jag vill ha är det gamla bageriets. För två timmar sedan skrev jag på köpekontraktet. För en timme sedan satte jag första hammarslaget i golvet. Det här ska bli mitt ställe. Bara mitt ställe. Teddy kommer in. Han kliar sig i nacken och tittar sig omkring. Hans blick flackar mellan högen av trasiga golvbrädor och på den ojämna grunden som jag står på. Jag står där, svettig och smutsig, men med ett brett leende på läpparna.
- Det här kommer bli bra Teddy. Det här kommer bli så bra, säger jag och tittar mig omkring.
Teddy varken säger emot eller instämmer. Han tittar bara på mig.
- Du tror inte att du har tagit vatten över huvudet James? frågar Teddy.
Jag ger honom en sur blick.
- Du låter precis som pappa. Och det är ingen komplimang, muttrar jag och fortsätter bända upp brädorna.
Han suckar.
- Om du nu måste göra det där så kan du väl göra det med hjälp av magi? Dina händer är ju såriga. De blöder ju nästan! säger Teddy.
Jag lyssnar inte på honom utan väntar på att han ska gå iväg. Men i ögonvrån kan jag se hur han står kvar. Nästan som fast spikad.
- James, säger han.
Jag lyssnar fortfarande inte.
- James! säger Teddy.
Den här gången mycket hårdare och jag vänder mig om. Han har någonting i sin blick.
- Vi är bara oroliga för dig. Jag såg vad det här med Sarah gjorde med dig. Det är därför vi är oroliga för dig, säger han.
Jag suckar. Sätter mig ner. Teddy kommer och sätter sig ner bredvid mig.
- Jag saknar henne Teddy. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Det är lite därför jag ger mig in på det här. För att få någonting annat att tänka på, säger jag.
- Vore det så dumt att inte tänka på henne? Jag menar, du älskar ju henne fortfarande. Och vem vet, ni kanske blir tillsammans igen, säger han.
Jag suckar igen. Drar fingrarna genom håret.
- Hon ska gifta sig om två månader. Jag tvekar på att vi kommer bli tillsammans igen, säger jag.
Teddy suckar och klappar mig på ryggen.
- Jag tycker att du inte slutar tänka på henne. Ha hopp James. Jag är säker på att det kommer ett tillfälle då du kan få henne tillbaka och då tycker jag att du ska ta den chansen, säger han och ställer sig upp.
Teddy väntar på att jag ska säga något, vilket jag inte gör, så han lämnar lokalen.
Jag sitter kvar. Tittar mig omkring. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kan jag verkligen klara av detta? Dörren öppnas igen, och jag tror först att det är Teddy som kommer tillbaka. Men när jag vrider på huvudet, så står inte Teddy där. Det är Juliette. Men hon ser inte ut som Juliette. Hon har inte på sig några dyra märkeskläder. Bara ett par jeans, en sliten vårjacka och ett par mörka solglasögon, som hon tar av sig. Jag har inte sett henne sedan jag slängde ut henne ifrån min lägenhet. Full och ledsen var jag. Men jag menade när jag sa att jag aldrig mer ville se henne.
- Vad gör du här? frågar jag och ställer mig upp.
- Jag gick till din lägenhet. Det bor någon annan där. En barnfamilj, säger hon.
- Jaha, vad trevligt, muttrar jag.
Juliette suckar.
- Jag har lagt av, säger hon.
Jag tittar på henne med stora ögon.
- Det var därför jag gick till din lägenhet. För att berätta att jag har lagt av, säger hon.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
- Vad gör du i London? frågar jag.
Juliette stoppar händerna i bakfickorna.
- Jag är här för att göra en intervju med Häxornas värld. Där kommer jag berätta allting. Du var inte den första James. Lucille har gjort såhär genom hela min karriär. Men ingen har blivit så sårad som du blev. Det du sa till mig den dagen, det kom till mig för ett par dagar sedan. Lucille pratade om att vi var tvungna att sätta mig i en ny skandal. Jag kom ihåg när du berättade hur jag förstörde ditt liv och jag vill inte göra om det igen. Så jag ställde mig upp och gick ut, säger hon.
Återigen blir jag mållös. Juliette tittar sig omkring.
- Vad ska det bli här? frågar hon.
Jag blinkar. Måste komma tillbaka.
- Öh, ett bageri, säger jag.
Juliette ler.
- Det låter som någonting för dig, säger hon.
Jag nickar. Juliette tar på sig solglasögonen igen.
- Jag måste gå, säger hon. Vi ses James.
Jag nickar. Juliette lämnar butiken och försvinner ut på gatan. Det är som om hon aldrig ens var här inne. Drömde jag? Hände det verkligen? Detta betyder att allt kommer bli bra igen. Och kanske, kanske betyder detta att den där chansen som Teddy pratade om kommer att komma.

Scorpius
Jag kan sitta och titta på henne hur länge som helst. Hålla henne i min famn. Lukta på henne. Ser hur de små, gråa ögonen försöka fokusera på en punkt. Hon är det vackraste som jag har sett. Och hon är min. Hon är min dotter. Jag trodde hela tiden att jag skulle få en son. Men jag fick en dotter. Och det spelar ingen roll för mig. Huvudsaken är att hon äntligen är här. Jag kan inte få nog av henne. Under tiden som hon ligger i sin vagga och sover så sitter jag bredvid i gungstolen och pluggar. Men pluggandet går inte särskilt bra eftersom jag ständigt tittar till henne för att se så att hon andas. Även om nätterna så kan jag vakna och smyga fram till vaggan för att lyssna på de otroligt lågmälda och försiktiga andetagen. Hon är en vecka. Och jag måste tillbaka till skolan imorgon. Jag har inte råd att förlora mer tid. Men hon kommer inte vara ensam. Barbara är här. Och självklart MJ. Men MJ har knappt rört sin dotter. Allt hon gör är att ligga i sängen. Tittar inte ens åt lilltjejens håll när hon börjar gråta. Enligt Barbara och mamma så lider MJ av förlossningsdepression. Detta är väldigt vanligt ifall man varit deprimerad under graviditeten eller tidigare i livet. Jag hoppas bara att hon blir frisk snart så att vår dotter kan få sin mamma. Och så att hon kan få ett namn. Jag vill fortfarande inte bestämma ett namn utan MJ. Det är någonting som vi ska göra ihop. Så jag tänker vänta tills MJ mår bättre. Barbara säger att det brukar gå över ett ett tag. Tills dess så får jag vara där för min dotter helt ensam. Vilket blir svårt när jag har skolan. Då är det tur att jag inte är riktigt helt ensam. Jag har mamma. Mamma kommer hit så fort mormor ger henne tillåtelse att smita ifrån bröllopsförberedelserna. Ibland smiter mamma iväg utan att mormor vet om det. Trots mammas första tanke om sitt barnbarn så har hennes hjärta verkligen smält. Jag får nästan dra loss lilltjejen från hennes famn. Det är som med Rose. Rose har också blivit förtjust i henne. Och jag kan se att känslorna är besvarande. Lillan lyser upp så fort Rose kliver in i rummet. Rose kommer hit så ofta hon kan. Hon hjälper till att mata, eftersom MJ inte ammar, hon hjälper till att byta blöja och hon gör det alltid med ett leende på läpparna. Sarah är också här ibland. Men det är inte lika ofta eftersom hon har både skolan och bröllopet att tänka på. Jag kan inte riktigt förstå att min kusin ska gifta sig. Hon ska gifta sig och jag har en dotter. När blev vi så stora? Det känns som om det var igår som vi sprang runt och lekte kull eller såg vem som vågade klättra högst i ett av de stora tråden bakom mormors herrgård. Det slutade alltid med att Sarah vann. Moster Daphne skämtade alltid om att Sarahs pappa måste ha varit en riktig tävlingsmänniska eftersom Sarah avskydde att förlora, och det kom inte ifrån Daphnes gener. Jag kommer nog aldrig riktigt förstå hur Sarah kände sig under vår uppväxt. Hon såg hur jag hade en pappa men inte hon. Hennes mamma visste inte ens vem han var. Det knackar försiktigt på dörren. Jag lyfter min blick. Det är Barbara som kommer in.
- Det är nog bäst om du tar dig tillbaka till skolan nu. Det är sent och jag tror att ett oväder är på väg in, säger hon.
Jag nickar och tittar ner på min dotter igen. Det är alldeles mörkt i rummet. Endast en lampa intill mig är tänd.
- Hon är så vacker Barbara. Jag kan inte riktigt förstå att hon är min, säger jag lågt och smeker sakta hennes kind.
Barbara nickar och tittar ner på den lilla.
- Hon har dina ögon. Men hon har sin mammas mörka hår, säger hon och tittar bort mot sängen.
MJ ligger under täcket och sover sedan flera timmar tillbaka. Jag suckar.
- Hon kommer bli bättre snart. Tålamod Scorpius. Det är något du måste ha mycket av nu när du blivit pappa. Tålamod och pengar, säger Barbara.
Jag ler och lyfter ner lilltjejen i sin vagga. Jag ger henne en mjuk puss på pannan och kramar sedan om Barbara.
- Jag ska ta hand om henne. Du behöver inte vara orolig, säger hon och klappar mig på ryggen.
Jag nickar och börjar gå mot dörren. Ständigt vrider jag på huvudet och tittar bort mot vaggan. Hur ska jag kunna klara mig utan henne? Jag kommer inte klara mig. Efter många om och men lyckas jag ta mig ut ifrån lägenheten. Men jag saknar henne redan. Jag saknar henne redan så mycket.

Underbart!!!!

Underbart du skriver som en gud