En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Ja vad händer nu?
JAG FULLKOMLIGT ÄLSKAR ALLT, SKRIV MER SÅ ÄR DU EN ÄNGEL :* ♥

Den här fanfictionen är så himla bra! Den har verkligen alla känlor, olika personer och en stör mångfald! Älskar den!

Åh, jag älskar det♥ Jag tror att MJ och Rose kmr bli bra vänner och Sarah och James måste bli tms igen!!

Har inte kommenterat på så länge, men ju mer man läser, ju mer vill man ha.
LOVE IT!

Gud vad bra!!

Kapitel 107
Två månader senare
Sarah
Allting börjar falla på plats. Min klänning är klar. Rose klänning är klar. Alla inbjudningar skickades för en månad sedan och tårtan är beställd. Dessutom har jag börjar bära min ring. Alla vet ju om det nu sedan Scorpius skrek ut det inför flera elever i biblioteket. Och precis som det brukar på Hogwarts så vet precis alla om det inom loppet av två röda sekunder. Så nu har jag inget att dölja. Tack vare min kära kusin. Men jag gav igen. Jag berättade inför samma elever att han skulle bli pappa. Någonting som han inte heller hade berättat för någon. Så jag antar att vi är kvitt. Inte för att vi har pratat sedan dess. Men vi är kvitt. Folk har dessutom inte tid att prata om varken mitt eller Scorpius kärleksliv. De flesta har antingen fullt upp med att plugga till G.E.T eller F.U.T.T eller så har de hittat några nya att prata om. Som den där killen i trean som fick veta att det stod i hans teblad att han skulle dö. Ursprungligen så sa tebladen att han skulle akta sig för att gå under saker och ting, så det är lite komiskt ur en historia ändras från mun till mun. Och jag tycker att det är roligt så länge det inte handlar om mig. Vilket skvallret ungefär har gjort sedan jag började här på Hogwarts. I alla fall, allting är klart inför bröllopet. Bara två månader kvar. Sen står jag där framme vid altaret. Klädd i en vit klänning och med ryggen vänd mot mitt gamla, trassliga kärleksliv. Framför mig har jag ett liv med någon som älskar mig. Eller ja, kommer att älska mig. Vi har inte riktigt kommit så långt i vår relation. Men han skickade blommor och choklad på Alla hjärtans dag. Han skickade även ett brev där det stod att han aldrig skulle glömma bort att skämma bort mig. Oavsett om det är Alla hjärtans dag eller inte så ska jag alltid bli behandlad som en prinsessa. Det gjorde mig mer säker på att det här är ett bra beslut. Men innan jag kan bli fru, så måste jag klara av slutproven. De riktigt jobbiga slutproven. Rose och jag sitter uppe sent varenda kväll för att se till så att vi kan de svårare trollformlerna samt vad den där komplicerade drycken innehåller. På så vis är det skönt att alla bröllopsbekymmer är borta. Nu kan jag verkligen bara dyka upp och säga ja. Idag är det lördag. Första lördagen i april. Utanför fönstren så är det soligt. Gräset är grönt och snön har varit försvunnen sedan i början av mars. Egentligen så vill Rose att jag ska följa med ut och campa igen. Det är dags att se vitkråkan igen men i år stannar jag kvar i slottet. Rose, Lily, Albus och Hugo får gå ut för sig själva. Dessutom kan jag behöva lite tid för mig själv. Tänka, be eller vad man nu gör när man är för sig själv. Jag kan nästan inte komma på när jag har varit helt för mig själv. Under tiden mamma var sjuk så hade jag alltid mina vänner runt mig. Och här på Hogwarts så har jag alltid umgåtts med Rose, Scorp eller Albus. Jag umgicks även väldigt intensivt med James. Men jag har inte umgåtts med mig själv på väldigt länge. Jag knäar framför min koffert för att leta efter någonting att ha på mig istället för pyjamasen. Under alla vinterkläder hittar jag en lätt t-shirt som jag plockar upp. Jag håller den nära mig. Känner hur den doftar. Jag känner igen den där doften. Den luktar som James. Jag andas in den söta doften. Känner hur alla de minnen jag låst in sakta trycker sig ut men i sista sekund så släpper jag taget om tröjan och minnen åker tillbaka in igen. Jag fortsätter att leta efter någonting att ha på mig. Nere på koffertens botten stöter min hand mot något hårt. Något hårt och fyrkantigt. Jag greppar tag i saken och får upp en ask. Jag öppnar asken och ser att där ligger det silvriga armbandet som James gav mig som tack för att ha hjälp honom med Millie. Jag hade helt glömt bort det där armbandet. Med ett finger stryker jag över det enkla silverarmbandet. Trots enkelheten så är det en av de vackraste smycken jag har sett. Min hand skakar när jag lyfter upp det. Han var kär i mig när han gav mig det här. Jag var kär i honom också. Men ingen av oss visste om det just då. Det var inte förrän mycket senare som sanningen kom ut och gjorde allting till den komplicerade situation som jag lever i nu. Armbandet skiner i solstrålarna som smiter in genom fönstret. Jag tar ett djupt andetag och lägger tillbaka armbandet i asken och lägger sedan tillbaka asken på koffertens botten. Sen stänger jag kofferten och lutar ryggen mot den. Jag trycker mina ben mot min överkropp och lutar hakan mot knäna. Att vara för mig själv och tänka var kanske inte någon bra idé. Särskilt inte när jag vet vad mina tankar kan bestå av.

James
Snett mittemot affären så står det en tom lokal. Jag har kommit på mig själv flera gånger med att bara stå och stirra på lokalen genom att titta ut genom fönstret. Det har inte varit någon där vad jag har sett. Fönstren är klädda av uppspikade brädor. Lokalens utsida är slitet och även den gamla skylten är täckt av brädor. Jag står här med sopborsten i min hand och bara tittar på den. Teddy kommer och lägger en hand på min axel. Jag rycker till.
- Jag trodde att du skulle städa, säger han och skrattar.
- Vad är det för lokal? frågar jag.
Han tittar ut genom fönstret och rycker på axlarna. Tittar sig över axeln.
- Affären öppnar inte än. Vill du gå över och kolla? frågar han.
Jag släpper genast taget om sopborsten och den faller till golvet. Vi lämnar butiken och går den korta promenaden över gatan. Teddy försöker titta in i fönstren genom en glipa mellan två brädor.
- Det går inte att se in, säger han.
Jag känner på handtaget. Det är upplåst. Jag trycker ner handtaget men dörren öppnas inte. Jag backar lite och trycker sedan till med all min styrka. Dörren går upp och jag snubblar in över tröskeln.
- Bra idé, säger Teddy och kliver förbi mig.
Jag fnyser och stänger dörren efter mig. Det är mörkt. Endast svaga solstrålar som klämt sig igenom klipporna i fönstren ger lokalen lite ljus. Teddy plockar upp sin trollstav.
- Lumos, säger han och trollstaven tänds.
Jag gör det samma och genast fylls rummet av mer ljus. Vi tittar oss omkring. Det är en ganska liten lokal. Golvet är gammalt och det finns även ett par hål lite varstans. På visa delar av väggen har tapeterna lossnat och ramlar till golvet. Teddy går fram till vad som ser ut att vara en glasdisk. Det är ett tjock lager av svart damma på glasskivan. Det finns till och med en kassaapparat.
- Det har varit en butik, säger jag.
Han nickar och vänder sig upp. Bakom honom finns det en tygdraperi. Teddy drar draperiet åt sidan, vilket resulterar i att han får det över sig. Jag biter mig i läppen för att inte skratta när han försöker få av sig det. Han nyser av allt damm.
- Dumma draperi, muttrar Teddy och låter draperiet falla till golvet.
Han fortsätter att gå. Jag tittar mig omkring. Kan se att det har suttit tavlor på väggarna. Precis som i Sarahs gamla lägenhet i Frankrike så finns de fyrkantiga konturerna kvar på väggarna här.
- James! ropar Teddy.
Jag går snabbt efter honom. Han står ett par steg framför draperiet.
- Det var ingen butik. Det var ett bageri, säger han och riktar ljuset mot en stor ugn.
Jag låter mitt ljus vandra över rummet. Det finns ett kylskåp och stora ytor. Även en dörr som jag chansar på att det leder till ett skafferi. Teddy öppnar luckan till en av skåpen. Kavlar, bakformar och olika mått ramlar ut med ett oljud.
- Du har rätt. Det har varit ett bageri, säger jag.
Han muttrar och sparkar på ett par av formarna.
- Ja, men nu är det inget mer än en övergiven, gammal lokal, säger han.
- Om man fixar upp det så tror jag att det kan bli bra, säger jag. Lite färg och spackel.
Teddy öppnar ännu ett skåp och får den här gången luckan i handen. Han tittar på som om jag vore knäpp.
- Lite färg och spackel? Man skulle behöva spackel stor som en drake för att kunna fixa det här vraket, säger Teddy.
- Äsch, det ska nog gå, säger jag.
Han tittar på mig. Ger ifrån sig ett lite skratt.
- Det låter som om du funderar på att fixa upp det, säger Teddy.
Jag blinkar.
- Kanske. Vore det en dum idé tror du?
- Eh, ja. James, du kan inte driva ett bageri, säger han.
- Varför inte? Du har själv sagt att det jag har bakat är något av de godaste du har ätit, säger jag.
Teddy suckar.
- Ja, jo, jag har sagt det men titta på det här stället! Det kommer krävas en massa tid, säger han.
- Det är ju inte precis så att jag har något annat för mig. Jag uppskattar verkligen att du gav mig jobb på affären. Men att jobba på lager och sopa en butik är inte någonting som jag vill göra resten av mitt liv. Jag tror verkligen att det här kan bli någonting bra. Jag tror verkligen det, säger jag.
Teddy kliar sig i huvudet.
- Alltså jag vet inte riktigt James. Är du säker? frågar han och tittar sig omkring. Det kommer ta tid.
- Tid är någonting som jag har massor av. Det är inte precis så att jag har några andra framtidsplaner, säger jag.
Han suckar. Jag kan se att han tänker efter. Teddy går runt i rummet ett tag. Sparkar på skåpen, tittar upp i taket. Sen stannar han upp och tittar på mig.
- Lova mig att du pratar med Harry och Ginny innan du bestämmer dig. De kommer flå mig levande ifall de får veta att jag visste att du gått och köpt en trasig lokal utan att prata med dem först, säger Teddy.
Jag ler.
- Självklart, säger jag.
Han ger också ifrån sig ett leende.
- Bagare alltså. Det var knappast ett yrke som jag trodde att du skulle ta på dig, säger Teddy.
Jag tittar mig omkring. Det här ska bli mitt bagare. Om jag så ska svettas blod så ska jag göra det här till det bästa bageriet i hela trollkarlsvärlden.

Dör som vanligt när jag läser det, och det går inte att beskriva hur jag riktigt känner.
Åh hoppas så att det blir Sames, bröllopet har ju inte varit än
Men James då, bageri?! Hoppas det kan bli en lösning på Sames...
Även fast Albus inte var med i detta kapitel så måste jag återigen säga hur mycket jag gillar honom gaah, du har gjort honom så fin, tack ^^
Skriv mer snart för jag älskar det ♥

hahah James som bagare!? Inte direkt något man väntade sig men som Freddelito sa hoppas att det ger en lösning på Sames cuz they are so freaking cute together!

Kan vi inte få läsa något ur Sarahs fästman vad han nu heters perspektiv? Skulle vara kul att få veta om vad han tycker om hela den här -gifta sig med nån han inte känner- saken

Hehe asbra kapitel som vanligt!!

Kapitel 108
Scorpius
Till min förvåning så kommer Rose och MJ riktigt bra överens. Rose är där nästan lika ofta som jag. Om inte oftare. Nästan varje gång som jag kommer till lägenheten så hör jag hur hon sitter och skrattar tillsammans med Rose. Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka Rose. Det var längesedan jag sett MJ må så här bra. Och nu när lille Tristan kan komma när som helst så är det underbart att hon är på bra humör.
- Vill du ha någonting att dricka? frågar jag och sträcker mig efter vattenkaraffen.
- Nej tack, säger MJ och smeker den gigantiska magen med sin hand.
- Rose, vill du ha? frågar jag.
Hon lyfter blicken ifrån magen och skakar på huvudet. Men sen återgår hennes blick till magen. Jag häller upp ett glas vatten åt mig själv.
- Har du pratat något mer med Hailey? Är du säker på att ni inte kan lösa det? frågar MJ.
- Jag tror inte att vi kommer bli tillsammans igen. Efter att vi gick igenom ett uppbrott som bestod av en massa tårar, brustna hjärtan och krossade drömmar så finns det nog inte någon chans för oss. Dessutom vill vi inte samma sak. Det skulle vara idiotiskt att bli tillsammans när man vet att man ändå någonstans måste göra slut igen, säger Rose.
MJ nickar.
- Jag är ledsen för din skull, säger hon.
- Äsch, var inte det. Du har fullt upp med att förbereda inför lillkillens ankomst. Känner du någonting än? frågar Rose.
MJ skakar på huvudet.
- Ingenting. Det dröjer nog ett par dag till, säger hon.
- Men han får gärna komma ut när som helst. Hans pappa vill så gärna träffa honom, säger jag och ger magen en puss.
Snart är han här. Allting är klart. Intill sängen står det en korgvagga och mot ena väggen står det ett skötbord. Det knackar på dörren och Barbara sticker in huvudet. Hon har ett bekymrat utryck i ansikte.
- Mrs Malfoy är här, säger hon.
Jag rycker till. Mamma har aldrig kommit hit. Hon har aldrig ens tagit upp MJ och Tristan som samtalsämne de gånger vi skrivit brev till varandra.
- Okej, låt henne komma in, säger jag.
Barbara nickar och öppnar dörren. Mamma stiger in med huvudet högt. Hennes mörka hår är som vanligt uppsatt i en knut och hon är klädd i en smaragdgrön klänning med en svart kappa över.
- Scorpius, säger hon.
- Mamma, säger jag.
Sen blir vi tysta. Mamma tittar på Rose. Hennes stela läppar ger ifrån sig ett litet leende.
- Trevligt att se dig igen Rose, säger hon.
- Detsamma Mrs Malfoy, säger Rose och ställer sig upp.
- Skulle du ursäkta oss för en stund? frågar mamma.
Hon nickar och lämnar snabbt rummet. Jag tittar på mamma.
- Vad gör gör du här mamma? frågar jag.
Hon tar ett djupt andetag. Hennes ögon är hårda och jag kan se hur jobbigt det är för henne att vara här.
- Du är bara sjutton år Scorpius. Du kan inte bli pappa. Därför har din pappa och jag kommit fram till att så fort barnet har föds så tar MJ med sig det hem till sin familj. Hon får en viss summa pengar på barnets födelsedag varje år som underhåll fram till att barnet är sjutton år gammalt. Men detta villkor att hon och barnet inte ska ha någon som helst kontakt med dig eller trollkarlsvärlden, säger mamma.
Jag står bara där med öppen mun. Jag hör ord men jag kan inte tro dem. Står hon verkligen och säger att hon vill att MJ ska ta med sig Tristan till Hawaii och hålla sig borta ifrån mig?
- Glöm det. Jag tänker inte skicka iväg mitt barn, säger jag.
- Scorpius, säger MJ men jag lyssnar inte på henne.
- Snälla Scorpius, hur ska ni kunna försörja ett barn? MJ är i en helt främmande värld och du har ingen som helst aning om vad du vill göra i framtiden. Låter det som en bra värld att ha ett barn i? frågar mamma.
- Scorpius, säger MJ igen men jag håller upp en hand för att tystna henne.
Jag kan inte lyssna just nu. Allt jag är hur mycket skitsnack min mamma pratar.
- Det här är ditt barnbarn vi pratar om. Det här kan bli ditt enda barnbarn! Bryr du dig inte det minsta om det? frågar jag.
Mamma fnyser.
- Det finns andra tjejer Scorpius. När du är mogen nog att ta hand om ett barn så finns det en massa tjejer som kan bli en underbar fru att bilda familj med, säger hon.
Jag har aldrig sett henne såhär. Det här är inte min mamma. Det här är ett monster.
- Gå ut! Gå härifrån! Jag vill aldrig mer se dig. Jag vill inte ha någonting med dig att göra, säger jag.
Hon spärrar upp ögonen.
- Scorpius! skriker MJ.
Både mamma och jag tittar på henne. Hennes ögon är uppspärrade.
- Vattnet har gått, säger hon hest.
Jag tror att jag ska svimma.
- Det är dags. Han kommer nu, säger MJ. Tristan kommer.

Albus
När jag var liten och någon frågade vad jag skulle vilja göra när jag blev stor så svarade jag quidditchsprofs. Det var alltid samma svar. Oavsett ålder och vem det var som frågade så svarade jag quidditchproffs. Om någon frågar mig idag vad jag tänker göra när skolan har slutat så vet jag inte vad jag kommer svara. Det kommer i alla fall inte bli quidditchproffs. Blivande yrken är ett stort samtalsämne just nu. Det verkar vara det enda mina vänner pratar om.
- Jag tror att jag skulle trivas på departementet för magiska olyckor och katastrofer. Se till så att mugglare inte hittar vår värld. Jag tycker att det låter spännande, säger Lucas.
- Magiska olyckor och katastrofer? Fan, jag vill jobba på mysterieavdelningen. Jag vill bli en av de onämnbara, säger Ivan.
Vi ger alla ifrån oss varsin suck. Ivan ska alltid vara värst.
- Jag trodde att din pappa redan fixat jobb åt dig på Trolldomsministret. Fast inte på mysterieavdelningen utan på departementet för magiska transporter. Jag menar, du jobbade väl där i somras? frågar Jasper och armbågar Ivan retligt i sidan.
Ivan ger honom ett surt ögonkast men säger inte emot. Sen tittar de på mig.
- Nå, hur lyder dina planer? Blir det proffs? Eller varför inte Magiska sport och spelministeriet? Det skulle nog passa dig perfekt, säger Lucas.
Jag tittar ner i min bägare.
- Jag tror inte att jag vill jobba med någonting som har med quidditch att göra, säger jag sakta.
De drar efter andan.
- Va? Men du flyger ju igen, säger Ivan.
- Jag vet men jag känner inte samma för quidditch längre. Det är inte samma känsla. Förut flög jag för att vara bäst. Nu flyger jag för att jag kan och för att det är kul, säger jag och tittar upp.
Alla tre tittar förvånat på mig. Jag suckar. Vart är Scorpius när jag behöver honom? Han har inte synts till på hela dagen. Han kanske spenderar natten hos MJ. Tristan ska ju snart komma så det kanske är bäst ifall han är där.
- Men vad funderar du på då? frågar Lucas.
Jag rycker på axlarna. De nickar sakta och börjar kolla sig över axlarna.
- Vart är Scorpius egentligen? undrar Jasper.
De kom tyst överens om att vi skulle byta samtalsämnen och det tackar jag dem för. Just då går Professor Snigelhorn förbi.
- Ursäkta, professorn, men vart är Scorpius? frågar Ivan.
Professorn tittar på oss.
- Mr Malfoy skickade en uggla om att han och Ms Weasley övernattar i Hogsmeade. Han ska tydligen bli pappa, säger Snigelhorn och går vidare.
Mina vänner och jag tittar på varandra. Barnen är på väg.
- Wow, säger Lucas.
Jag nickar instämmande.
- Ja, men då vet vi alla fall vad Scorpius kommer vara när vi har slutat skolan, säger Jasper.
- Han kommer vara en pappa, säger Ivan.

Awesome! Jag längtar redan efter nästa kapitel

Men... Hm... James bageri är förvisso inte ett konditori men tänk om det är där de ska baka tårtan, och han kanske kommer med tårtan till bröllopet och sedan så stoppar han det hela eller så? O.o Jag menar, det måste ju bli Sames igen, Pierre är ju ingen för Sarah... Det skulle aldrig hålla hur mycket han än skämde bort henne...

Vår Scorpius ska bli pappa x3 helt otroligt :3

Superbra skrivet!