Den onämnda magiska trekampen (SV)

Hej allesammans!
tack för alla era kommentarer: det betyder oerhört mycket att veta vilka lojala och hängivna läsare jag har! ni betyder verkligen jättemycket för mig! ♥

Nu tycker jag att vi lägger detta bakom oss och fokuserar på de kapitel vi har framför oss: 3 kapitel: 2 från marodörernas tid och ett från där vi började) + En epilog som ett bra slut på det hela, låter det bra? :3

Detta kapitel har redan blivit läst av mwlin och hon har även hjälpt mig komma på en titel till kapitlet: Predatel fast i kyrilliska bokstäver (bulgariska alfabetet)
Predatel betyder förrädare och det passar rätt bra till detta kapitel...

BTW, hehe blev lite fler som dog än vad jag tidigare sagt skulle ske...

vet inte om jag har något mer att säga så: glöm inte kommentera vad ni tyckte, andra åsikter rörande den onämnda magiska trekampen, vad ni tror kommer hända och fråga om ni undrar något :3

Puss och kram! ♥


Kapitel 97 предател (Sirius perspektiv)


Det kändes som tiden hade stannat och jag satt och knappade otåligt med fingrarna på armstödet och väntade på att förkämparna skulle komma ut igen.

Remus som satt bredvid mig såg ut att vilja spy, James som satt på den högra sidan om mig satt och samtalade tyst med Lily, Peter satt bredvid Lily och såg väldigt obekväm ut, dels för att han kommit en timme försent och för att de övriga runt omkring oss var från Durmstrang.

Framför oss satt de övriga av familjen Krum, Abigail och hennes syster Adrienne.

Pasha reste sig upp med jämna mellanrum och gick runt i cirklar medan någon sa till honom att sätta sig ner.

- Pasha, sitt ner! Säger Kristina denna gång.

- Varför tar det så lång tid? Frågar Pasha irriterat och sätter sig bredvid Vitaly och Abigail.

- Oroa dig inte; Gabryella är duktig, du har tränat henne väl, säger Abigail och klappar honom på handen.

- Tänk om det inte var tillräckligt bra? Muttrar han för sig själv och jag lägger huvudet i mina händer.

Jag hade ställt mig själv samma fråga: Varför tog det så lång tid? Då och då hade det hörts skrik från banan och man hade hört gälla skrik från alla förkämpar, Gabryellas hade varit det andra.
- Pasha för i helvete sätt dig! Säger Ritané och jag lyfter upp ansiktet endast för att jag inte orkade med mina tankar.

Då uppstår ett starkt sken från mittpunkten i arenan och alla förkämpar dyker upp i en fasansfull syn: Louis kropp var vinklad i omänskliga vinklar, Wilhelm var halv ihjälbränd och Gabryella låg alldeles för stilla.

Jag reser mig upp för att springa till henne, men blir stoppad av en av Gabryellas vakter.

- Nej, säger han bestämt och jag försöker slita mig ur hans grepp.

- Om alla kan lugnt sätta sig ner för att inte skapa hysteri! Ekar Dumbledores röst, men det hjälper inte.

- Pasha! Skriker Abigail när Pasha klämmer sig förbi folkmassan och springer fram till Gabryella.

Han sätter sig ner på knä och vänder om henne så hon ligger på rygg. Hennes ögon är uppspärrade och tomma.

- Nej! Vrålar Pasha och hela min värld rasar; det var bara skrik från riktig smärta som kunde skapa det slags skrik.

I det ögonblicket förlorade jag allt jag hade att leva för och jag faller ner på knä.
Gabryella fick inte vara död.

Jag känner hur mina vänner slår armarna om mig när jag faller ner på knä och ser på hur folk rusar omkring, familjemedlemmar sörja och hur Mr. Krum, Ritané, Galina, Vitaly och Abigail skyndar sig fram till Gabryella och Pasha.

Framför mig var Kristina, Katarzyna, Itha, Stefan och Hristo kvar. Alla lika förstörda utan Hristo som slöt ögonen och tog ett djupt andetag.

- Det är över, efter allt vi gått igenom så är det nu över, viskar jag.
- Sirius, gråter Lily fram.

Jag önskar jag kunde gråta för att känna något; men jag kände absolut inget. Jag kände inte ens om jag var vid liv eller inte.

- Död, ropar någon när den undersökt Louis och alla beauxbatons elever faller i gråt.

- Död, ropar någon som undersökt Wilhelm.

- Död? Ropar någon frågande till Pasha.

Han sträcker fram en skakig hand mot hennes hals för att ta pulsen då Vitaly stoppar honom och jag såg att han viskade att han skulle göra det i stället.

Jag ser på Vitalys ansiktsuttryck som ändras snabbt från förstörd till förvånad.

- Hon har puls! Hon har Puls! Vrålar Vitaly och alla ser sig runt omkring i chock och jag kan inte tro på det.

- Vi har en överlevare här! Skriker någon och jag känner hur lättnaden sprider sig i hela kroppen.

- Detta kan inte vara sant, säger Hristo och vandrar ut till de andra.
- Hon kan inte vara vid liv! Vrålar han ilsket och alla ser chockat på honom.
- Vad talar du om? Frågar Ritané och reser sig upp.
- Hon kan inte vara vid liv för det gjorde vi klart och tydligt med att hon inte skulle vara, svarar Hristo argt.
- Vi? Frågar Pasha och sätter sig så Gabryella är skyddad bakom hans kropp.
- Du missade visst några möten, svarar Hristo med ett leende innan han vänder sig om mot oss.
- Nu! Vrålar han och flera förhäxningar skjuts ut mot Krums.

Runt omkring uppstår panik och folk skriker och duckar för att undvika att själva bli träffade.

- Enchant Sendri, vrålar Hristo då Pasha måste förflytta sig för att fortsätta försvara Gabryella och ett mörkrött sken sprider sig över hela arenan och Hristo skrattar hysteriskt då Gabryellas kropp flyger upp i luften och ett högt skrik kommer ut ur henne. Hela Gabryellas kropp lyser och flera ljusa ljussken flyger runt henne tills hon faller hårt ner på marken.

Ljusskenen fortsätter flyga runt henne innan de landar vi Pasha och Ritanés fötter och den ena ljusskenet förvandlas till en ung kvinna som såg ut som en äldre Gabryella och var en aning kortare än henne. När den andra tar form hörs skrik runt omkring: Ljusskenet var Aurora.Ur Gabryellas kropp försvinner mer och mer ljus.

- Soline? Frågar Mr. Krum förbryllat och den unga kvinnan vänder sig om med ett bekymrat ansiktsuttryck.
- Vi måste rädda henne, Georgiev, säger hon.
- Det är försent, skrattar Hristo.
- Vad har du gjort med henne? vrålar Pasha och rikta sin stav mot honom.
- Dömt henne till döden enligt det bulgariska ministeriets regler, svarar han med ett leende som snabbt slocknar när han vänder blicken på Gabryella som nu öppnat ögonen och satt sig upp. Hon ser sig skräckslaget runt omkring och hennes ögon har gått från klarblå till en gråare nyans, hon är betydligt blekare och ser allmänt livlösare ut.
- Hon kommer inte dödas så länge jag lever, säger Mr. Krum bestämt och Gabryella ser frågande på Pasha.
- Angående det- Avada Kedavra, säger Hristo och Mr. Krums kropp faller ner på marken.
- Nej! skriker var och en av Krum syskonen och alla i publiken drabbas av ännu mer panik.
- Hristo! sluta, ber Galina och tar tag i sin sons arm.
- Ledsen att göra dig besviken, mor, säger han och innan någon hinner reagera ligger även Galina livlös på marken.

Hristo ser på Krum syskonen och Soline som pratar med en gråtande Gabryella. Hristo börjar gå närmare och jag tar upp min stav; inget skulle skada Gabryella.
- Pojk, sitt stilla! ryter vakten som håller i mig och rycker staven från mig.
- Varför gör ni inget? Varför gör ingen något? vrålar jag.
- Regeln, muttrar han.
- Vadå för jävla regel? frågar Remus.
- Durmstrangregeln; inte ingripa i en familjeduell, inte ens rektorer eller ministerier, svarar vakten.
- Folk dör! säger Lily med kinderna blöta av tårar.
- Sitt stilla och var tysta och ni kanske överlever när Hristo är klar! säger vakten argt.
- Va'? vrålar vi i mun.
- Inte ens Pasha kan gå emot Hristo, speciellt inte när han är i försvagat tillstånd, svarar vakten och vänder blicken in till arenan.
- Ni anar inte hur jag väntat på detta ögonblick, skrattar Hristo och står framför Pasha.
- Hristo, snälla, ber Ritané tårögd.
- Rita, jag kanske kan bespara dig för att du ber så snällt, säger Hristo och vänder sig mot Pasha igen.
- Men dig Pasha, Dig har jag väntat och längtat på att se död, säger han och fortsätter:
- Tänk på det så här: När du är död blir du inte saknad, ingen kommer minnas dig som något annat än en av Gabryella Krums livvakter och alkoholisten som dog för en otacksam flicka, säger han och cirkulerar syskonen.
- Du kommer ändå bli arresterad som förrädare och för mord på söta lilla Aurora! säger han och Gabryella vänder sig om för att se på Pasha som inte rört en enda min.
- Det är inte sant! skriker Aurora.
- Och Gabryella! flickan som dödade sina motståndare i trekampen och väckte de döda till liv. Oroa dig inte, du blir inte heller saknad för den enda anledningen du hittade vänner och kärlek är på grund av ditt namn, skrattar Hristo och Gabryella spänner käkarna.
- Det är inte sant! vrålar jag och får en hårdsmäll av vakten.
- Jag tar dig sen! vrålar Hristo och Gabryella tar ett steg mot honom, men hålls tillbaks av Pasha.
- Nå, vem ska vi börja med? frågar Hristo.
- Dig, skriker Kristina och Itha skakar på huvudet och Stefan drar Katarzyna bakom sig.
- Kristina, är du villig att offra dig för någon av dina kusiner kanske? frågar Hristo och lägger huvudet på sned.
- Vad har hon gjort dig? skriker Gabryella.
- Inget, jag finner henne bara irriterande, svarar Hristo och skjuter iväg förbannelsen mot Kristina, men den träffar henne aldrig. Aurora hade flugit iväg för att skydda henne och den enda effekten hade varit en starkvåg som slagit medvetande ur halva läktaren.
- Bra gjort Aurora, skrattar Hristo och klappar händerna.
- Vill du veta vem som egentligen skickade det förgiftade vinet? frågar han och Aurora blänger på honom.
- Jag, men med hjälp såklart, samma medhjälpare som jag har haft de senaste dagarna, skrattar Hristo och vänder sig sedan om mot Pasha, Gabryella, Ritané, Vitaly och Soline.

Han ser på dem några sekunder innan han skickar iväg en förbannelse mot Pasha som faller ner på marken och ger ifrån sig ett högt vrål och håller för sin vänstra arm. Handleden däremot låg framför honom; avhuggen. Även publiken och de övriga familjemedlemmarna hade gett ifrån sig förfärade skrik.

Pasha faller snabbt ner på marken: likblek och helt stilla. Gabryella faller ner på knä framför sin bror och faller snabbt i gråt.

- Pasha Krum, mina damer och herrar! skriker Hristo belåtet och hjärtskärande skrik hörs från Abigail.
- Se så, skrattar Hristo och ler med hela ansiktet.
- Din jävel, förrädare! skriker Gabryella och Hristo vänder sig om.
- Förlåt, skrattar Hristo och innan hinner göra något händer något oväntat.
- Avada Kedavra! vrålar Ritané och Pasha som nu öppnat ögonen.

Ett förvånat ansiktsyttryck är det sista Hristo gör innan han faller livlöst ner på marken. Vitaly, Ritané, Soline och Aurora skyndar sig framtill Pasha innan en ny attack mot arenans mittpunkt inträffar och nu ingriper även trolldomsministeriet och rektorerna in så attackerna upphör och en tystnad sprids över hela arenan.

Botare skyndar sig fram för att hjälpa Pashas skadade arm i väntan på det bulgariska ministeriet som skulle avgöra ödet för alla inblandade och jag kände en enorm lättnad för Gabryella hade en gång tidigare klarat sig ur sina problem tack vare dem.
trots att läget var under kontroll var det strikt förbjudet för att närma sig arenan och de som var där inne var tvungna att stanna. Inklusive spökena som nu blivit fler. Nu var det även Mr. Krum som var där. Han och Soline pratade tyst mellan varandra och om det hade blivit något bra denna kvällen var det Familjen Krums återförening.

När det bulgariska ministeriet anlänt reser sig alla upp och Pasha lägger sin högra hand på Gabryellas blir allt mer nervös.
- Då är vi här för att meddela domarna på följande: Gabryella Marienda Kruma, Pasha Georgiev Krum,Peneva Ritané Kruma och Vitaly Vladimir Krum, säger talesmannen för ministeriet.
- Ursäkta? utbrister Vitaly.
- Mr. Vitaly Krum fri från alla anklagelser, säger talesmannen utan att bry sig om hans ingripande.
- Ms. Peneva Kruma, frisläppt för alla anklagelser, fortsättet talesmannen.
- Mr. Pasha Krum, dömd till ett straff som sätts om ett par veckor, säger talesmannen.
- Va'? skriker utbrister alla Krum syskonen förutom Pasha som ser upp mot läktarna.
- Ms. Gabryella Kruma, säger talesmannen ignorerande och mitt hjärta bultar.
- Dömd till döden, säger han och viker ihop sitt pergamentstycke.
- På grund av vad? vrålar Pasha argt.
- Missbruk av sitt kunnande av Sendricum förbannelsen, svarar talesmannen.
- Ni rör inte min syster, hotar Pasha.
Vakter från ministeriet närmar sig dem och backar med Gabryella. Jag känner paniken och frustrationen växa inom mig och jag hade aldrig känt mig hjälplösare. De skulle ta henne och mörda henne.

- Fly, säger Pasha högt nog för att alla skulle höra.
- Vad? frågar Gabryella och ser skräckslaget på honom.
- Fly, upprepar Pasha innan han faller ner på knä i ett nytt plågat vrål.
- Pasha! skriker Gabryella och gör en ansats att hjälpa honom.
- Gabryella fly! nu! vrålar han och tårar rinner ner för Gabryellas kinder när hon ser på honom snabbt och vänder blicken mot oss och möter mina ögon.

Sedan förvandlas hon till sin animagus och innan jag vet ordet av det är hon borta.

Jag visste inte att Hristo var så elak jag önskar att han fortförande levde så att jag kunde komma in i berättelsen och slå till honom. Super bra. Skriv mer

Faaaaaaaaaaaaaaaan Helvetes Hristo!

Alltså gud människa försöker du ta död på mig! Hur underbart spännande kan ett kapitel vara, hur kan du göra så?! Jag har suttit och bara skrikit för det är så underbart och hemskt!

Alltså det är tur för Hristo att han är död för annars hade jag förmodligen hoppat in i din historia och torterat honom tills han bokstavligen bad om att få dö, bäh har alltid bara tänkt på honom som en tråkmåns som bara är just tråkig men alltså gud! Okej jag kan inte skriva något vettigt just nu men,

Och alltså Sirius reaktion, jag bara satt och rös och det kändes verkligen som om jag var han, du vet verkligen hur man svettsar ihop karaktärerna med läsaren vilket gör berättelsen så himla mycket bättre!

Ahhh jag är typ död! Alltså jag kan lova dig att jag aldrig läst något så bra som din berättelse, inga böcker verkar lika bra nu längre, jag lovar mamma håller på att bli galen på mig eftersom att jag bara vill läsa din fanfic hela tiden. Varje gång vi går till bibblan kan jag inte låta bli att klaga över att din fanfic inte är någon bok, men blir så trött i ögonen av att läsa på surfplattan hela tiden...

Men du vet hur mycket talang du har eller hur?
Du skriver så jäkla bra att det inte går att beskriva, din fanfic är så underbar att jag alltid blir glad när jag läser den!

Alltså gud jag kan aldrig sluta skriva hur mycket talang du har! Alla karaktärer är bara så perfekta! De har alltid något man kan relatera till vilket gör allt så mycket mera levande, deras reaktioner är underbara och deras dialoger, du har något som gör att du kan skriva långa dialoger utan att man tröttnar och utan att det blir konstigt. Det är inte många som kan det och att kunna det gör att boken blir mycket mer lik verkligheten!

Och gud så mycket jag saknar Aurora, jag vill bara att hon ska komma tillbaka och vara gullig! Du lyckades så bra med henne, att hon var kär i Remus var så himla gulligt och hela hon var bara en karaktär man bara kunde älska!

Men gud vad nyfiken man blir på vad som hände där inne, när alla kom ut så var det verkligen som om jag var där.

Och jag måste väll bara säga hur mycket jag älskade att Lily och James pratade i början, tror mitt Jily beroende börjar gå lite överstyr nu! Liksom jag blir helt till mig för minsta lilla detalj om dem, men det är väll också för att du är duktig på att bygga upp deras relation lite i taget! Det är så himla awsome! Jag kan liksom se dem framför mig och aahhhh! Men jag tror nog redan du fattat hur mycket jag älskar Jily

Men jag blir ju riktigt orolig för Gabryella nu, jag tror jag får ta och skriva ett brev till de där ministret och förklara lite saker för dem! Och Pasha var så gullig och storebrosig när han ställde upp för henne, deras relation har kanske sina brister men man kan verkligen se skillnaden nu och då!
Och så har vi slutet, kan jag säga att mitt hjärta brast när Gabryella möter Sirius blick innan hon flyr! Tur att hon har sin animagurus nu, och Sirius alltså guuuud stackare! Och allt är bara så sorligt!

Men du har så mycket talang att det inte finns och att läsa den här fanfictionen är nog något av det bästa jag bestämt mig för att göra! Tack för att du gjort världen så mycket bättre och gjort mitt sommarlov mindre tråkigt!

Nu fick jag i alla fall till en vettig kommentar! Yey! Och jag avslutar väll som Lele Skriv mer!

"BTW, hehe blev lite fler som dog än vad jag tidigare sagt skulle ske... "

Hate u

Feels all over, kommenterar senare när (om) jg förstått VAD SOM F*CKING HÄNDE

Omgomgomgomgomgomg
vad i helvete hände precis?!!!
JÄVLA HRISTO!
SÅN JÄVLA TUR ATT DU DOG!!!

asfdgjgmanandnsnööahs, hur kan man börja med att beskriva din talang?! du lyckas alltid få till rätt känsla och ditt skrivande påverkar dina läsare mer än vad det borde och jag vet inte vad jag ska skriva gör jag är fortfarande i chock....

Satt typ och skrekgrät i panik under hela kapitlet och jag kunde inte förstå mina känslor.

Sen så måste jag säga att Jag älskar Pasha mer och mer för seriöst han offrade sig verkligen för Gabryella och att läsa båda deras reaktioner när de trodde någon av dem var död typ krossade mitt hjärta.

Okej allt krossade mitt hjärta speciellt slutet då Gavryella ser in i Sirius ögon innan hon flyr...
TACK KATTA! TACK FÖR ATT DU KROSSAT MItt hjärta i tusen delar!

och iiiih Aurora är tillbaka och Soline! vi ska äntligen få lära känna Soline!
(don't you dare go of and mordet her ghost or something...)

aja älskade detta trots att det var hemskt och hjärtkrossande!
Kram!♥

Hej allesammans och glad midsommar! :3
hoppas ni haft en bra dag och om inte hoppas detta kapitel hjälper ;3

eftersom detta tangentbord jag skriver med är helt fucked up så tänker jag inte skriva ett långt och förvirrande inlägg utan ger er kapitlet (nästan) direkt!

glöm inte kommentera er åsikt eller gilla inlägget om ni känner för det och glöm inte fråga om ni undrar något.

KRAM! ♥

Kapitel 98 Den onämnda magiska trekampen (Remus perspektiv)

När Gabryella flytt platsen och Pasha förts iväg tillsammans med Ritané, Vitaly, Kristina, Katarzyna, Itha och Stefan bryter helvetet löst. Protester från alla håll mot det bulgariska ministeriets beslut och agerande, men de tog till med våld för att få sin "Rättvisa" igenom.

Plötsligt känner jag en hand på min axel och när jag vänder mig om står en främmande man där. Han är mörkögd och mörkhårig och bär
Durmstrangs-emblemet på bröstet.

- Följ mig, säger han med en starkbrytning och drar med sig mig, Sirius, James, Lily och Peter.
- Vem är ni? frågar Lily skrämt.
- Ritanés vän, oroa er inte, säger han och ser sig oroligt omkring när ett nytt högt skrik hörs; Abigails.

Jag hinner se innan mannen drar med oss hur någon för bort Abigail som stretar emot och hennes syster försöker på alla sätt hjälpa sin syster. Jag kunde tydligt se att det bulgariska ministeriet inte skulle låta någon komma undan och jag blev snabbt tacksam för att föras iväg innan någon av dem gjorde det.

Mannen som eskorterade oss gick med raska steg mot slottet och vi fick springa efter honom. Han ledde oss upp för trapporna och även fast vi var långt från arenan hördes det skrik och explosioner.

- Vad är det som händer där borta? frågar jag oroligt.
- Det bulgariska ministeriet är annorlunda jämfört med ert. De bryr sig inte ifall någon skadas; Bara att någon straffas, svarar han och stannar när vi står utanför portarna till Dumbledores kontor.
- Fawkes, säger mannen och porten öppnas.
- Jag lämnar er här. Ni är säkra, säger mannen när han följt oss upp och är på väg att lämna oss i kontoret.
- Vänta! vad heter ni? frågar Lily.
- Branimir Todrov, svarar han oförstående och lämnar oss ensamma.

Vi står tysta i ett par sekunder innan vi sätter oss ner på några av de stolar som stod framför Dumbledores skrivbord. De var säkerligen till början där för att vinnaren av trekampen skulle få sitta medan rektorerna gratulerade personen.

Jag sluter ögonen och försöker få allt som hänt att sjunka in och jag inser att jag aldrig kommer göra det. Jag kommer aldrig kunna förstå hur en människa kunde vara kapabel till att slakta sina familjemedlemmar och hur ministeriet kunde döma två oskyldiga människor för något någon annan gjort. Jag skulle aldrig få ur bilderna från mitt huvud av att se Pashas reaktion av tron av Gabryellas död, Mr. Krum och Galina döda, Se Gabryella vrida sig i smärtor, Pashas amputation och Gabryellas flykt.
- Sirius? frågar Lily förvånat när Sirius reser sig från sin stol och går fram till fönstret. Efter en stunds tystnad börjar han tala.

- Hon såg in i mina ögon med en blick av inget annat än rädsla innan hon var tvungen att fly, säger han med darrig röst.
- Hon skulle aldrig lämnat dig om hon inte var tvungen, säger James och jag hör Lilys tysta gråt som ett högt eko.
- Och nu gjorde hon det, viskar Sirius och James reser sig upp och lägger armen om honom.

Jag önskade jag hade styrkan att resa mig upp och gå fram till honom, men jag var paralyserad och kände mig helt tom. Jag hade inte insett förrens nu att hon var verkligen borta. Gabryella var borta.

Sakta känner jag hur en tår rinner ner för min kind, men jag torkar snabbt bort den när jag hör röster som närmar sig och porten öppnas av Dumbledore med Mcgonagall och Madame Maxime.
- Gudskelov att ni är i säkerhet, säger Mcgonagall när de kommer framtill oss.
- Vad är det som pågår egentligen? snyftar Lily och jag lägger armen om henne.
- De griper alla som kan ha vetenskapen om vart Ms. Krum kan ha flytt, svarar Dumbledore sorgset.
- Ingen vet vart hon är! Det var aldrig planerat med en flykt, muttrar Sirius och sätter sig bredvid Lily.
- Monsieur Black, vi tror detsamma, men säg det till det bylgariska ministeriet o' ny blir gripen precis som systrarna Bailey, säger Madame Maxime.
- Gärna, svarar Sirius argt och reser sig upp för att gå, men stoppas av James som drar ner honom.
- I ärlighetens namn så har jag med stor sorg att säga att jag inte vet vad som kommer hända här efter, men så fort Karkaroff och Familjen frigetts kan vi få mer information, men i nuläget vet inte ens jag mer än ni gör, säger Dumbledore missnöjt och vi visste alla att om inte ens Dumbledore visste var det illa.

Efter att lärarna samtalat en stund smälls dörren upp och återigen stod Branimir där, men nu även med Vitaly, Ritané och Karkaroff. Synen av dem var förfärlig. De hade tydliga spår i ansiktet av misshandel och det rann fortfarande blod från Ritanés läpp.

- Jösses, viskar Mcgonagall när de sätter sig ner.
- Tack Mr. Todrov, säger Dumbledore och Branimir nickar och sätter sig på huk vid Ritané.
- Okej? frågar han och Ritané nickar och han lämnar rummet.
- Något nytt från vår syster? viskar Ritané och tar Vitalys hand.
- Tyvärr, svarar Dumbledore och Ritané brister ut i gråt.
- Vår bror? frågar Vitaly och Dumbledore skakar sorgset på huvudet.
- Jag har förlorat allt - min fästman, min syster, min bror, min far, troligtvis resten av min kvarstående familj, snyftar hon och Vitaly lägger armarna om henne.
- Det ordnar sig, viskar han och jag sluter ögonen för att stänga ute synen från dem och i hopp och om att slippa höra det förtvivlade gråt Ritané gav ifrån sig.

Natten gick sakta och vi fick lämna Dumbledores kontor vid tre tiden för att få vila ut, men det var ingen tvekan om att detta skulle bli en sömnlös natt fylld av frågor. Vi gick in i vår sovsal och Lily fick följa med oss för jag visste att hon inte skulle klara av att gå in till sitt och Gabryellas sovrum efter allt.
- Du kan ta min säng, erbjuder James och Lily ler tacksamt och plågat mot honom innan hon sakta sätter sig med kinderna blöta av tårar.
- Fan ta detta, säger Sirius argt när alla satt sig och gör en ansats mot dörren.
- Sitt ner, du kommer bli arresterad ifall du går ut! ryter James.
- Du kan inte förvänta dig att jag ska sitta här och rulla tummarna medan min fästmö är där ute och riskerat att bli dödad vilken sekund som helst! svarar Sirius och det tar inte lång tid förens hans ord sjunker in i hans huvud och han faller ihop framför dörren.

Han sitter med armarna på huvudet och knäna högt uppdragna. Han skakar på huvudet medan han mumlar; " Detta händer inte, detta händer inte" och det är ingen tvekan om att han grät precis som vi övriga i rummet.

Synen av Sirius och hans ord gör det omöjligt för även mig att hålla tillbaka tårarna. Vi hade alla förlorat Gabryella; den person som fanns för oss och förstod. Om hon inte hitta någon säker plats skulle hon bli en av dem som dog ung.
fyra timmars väntan kändes som en evighet tills någon knackar på dörren och vi hör Mcgonagalls röst utanför. Pulsen ökar och jag ber för goda nyheter, men känner på mig det motsatta.

- Information kommer ges i stora salen om tio minuter, säger hon sorgset och jag vet att det inte är ett bra tecken.
Vi lämnar sovsalen och går med tunga steg mot stora salen och slår oss ner vid de övriga Gryffindor -eleverna som ser med blandade känslor på oss. Mest rädda för att säga något opassande skulle jag tro.

Jag ser mig omkring och ser Ritané, Branimir, Vitaly, Adrienne och Abigail som kommer mot oss. Abigail hamnar bredvid mig och jag ser på henne medan hennes syster hjälper henne sätta sig ner. Hon hade troligtvis gråtit i flera timmar och ingen kunde klandra henne. Hennes ögon är rödsprängda, kinderna var blöta och hon darrade och hennes hår ändrade färg flera gånger tills hon började stirra ner i sina darrande händer.

En hög harkling hörs och alla vänder sina blickar mot Dumbledore som stod vid ett podié längst fram i salen med en sorgsen och arg blick. Han ser sig runt omkring i salen innan han tar ett djupt andetag och börjar tala.
- Denna kvällen har vi alla fått beskåda något av de hemskaste som hänt under dessa år jag levt och något jag önskade innerligt att ni skulle fått undvika det skedda. För mycket död har skett och agerandet för det som hänt lades i det bulgariska ministeriets händer som nu meddelar de följande reglerna och domar om vi alla måste leva efter denna kväll, säger han och fortsätter;
- Ms. Krum kommer vara efterlyst i hela världen med hittelön på 800 000 000 galleoner, de övriga gripna som inte frisläppts domar kommer överläggas under de kommande veckor med vissa undantag för Mr. Pasha Krum, säger Dumbledore och tar en kort paus och ser bort mot Ritané och Vitaly.
Jag hör hur Abigail håller andan och ser hur Ritané och Vitaly är redo att fly från salen vilken sekund som helst i rädslan för vad de nu skulle få höra.
- Döms till döden, säger Dumbledore och jag suckar; detta var en fortsättning på blodbadet.

Ritanés skrik ekar i salen och hon, Vitaly och Branimir skyndar sig snabbt ut ur salen. Abigail faller i hysteriskt gråt medan Adrienne försöker lugna sin syster och hennes skrik. Lily lutar sig gråtande mot James som försiktigt klappar henne på ryggen och Sirius biter ihop sina käkar och stirrar ut i luften.
- Trots denna katastrofala kväll kommer allt med denna trekampen vara strängt förbjuden att prata om med undantag för de följande domar och Ms. Krumas fall. Hädanefter kommer trekampen för evigt vara känd som Den onämnda magiska trekampen, avslutar Dumbledore.

Jag sluter mina ögon när han säger det sista och bönfaller till högre makter att låta mig vakna ur denna mardröm.

Jag finner inga ord.. eller jo, HELT OTROLIGT JÄVLA BRA
ajshsgsgjakshh vad du skriver duktigt, åååååhhh

Bakanfjlq bskslnqnflq GAAAH
Omg ligger typ här och gråter seriöst, kapitlet var så spännande o hemskt o så mkt hände gaah kan inte fatta att jg lust läste allt det där
Åh Sirius jg DÖÖR så sorgligt fanfanfan VARFÖR?!
Öhh vad jg hatar det där bulgariska ministeriet, de kan gå o ta sig
Ritané xC
PASHA NOOO OMG DET DÄR HÄNDER INTE OMG NEEEJ DÖÖÖÖÖ INTE

"Jag sluter mina ögon när han säger det sista och bönfaller till högre makter att låta mig vakna ur denna mardröm."

Jag gråter på riktigt
kram //fredrika

(PS du skriver som vanligt förbluffande bra och helt fantastiskt, längtar efter mer)

OMG KATTA VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?!
HUR KAN DU SÅ ENKELT BARA LÄGGA EN DÖDSDOM PÅ DEN UNDERBARASTE JÄVLEN JAG LÄST OM?!
JAG KUNDE ACCEPTERA NÅGORLUNDA ATT DU SPLITTRADE SIBRYELLA, DU DÖDADE AURORA OCH TVINGAR GABRYELLA FLY, MEN ATT DU DÖDAR PASHA?! det var droppen!


detta kapitel tvingade fram så oerhört många känslor och jag kunde inte sluta gråta. Du beskrev verkligen allt så perfekt och man förstod verkligen tomrummet Gabryella lämnar bakom sig och guuud trots att jag känner starkt medlidande för marodörerna och Lily så måste jag säga att Ritané är typ den starkaste personen någonsin!
hon har seriöst förlorat så gått som hela sin familj för Vitaly har inte varit i familjen på flera år och handöaoarjvmqåxjdöqäf JAG ORKAR INTE LEVA LÄNGRE TYP FÖR JAG GRÅTER SÅ MKT!!

och Abigail! ABIGAIL FÖRLORAR SIN LIVSKÄRLEK OCH ATT LÄSA HENNES REAKTION KROSSADE MITT HJÄRTA LIKA MYCKET (om inte mer nästan) SOM Att läsa Sirius.


SKRIV MER OCH DET ÄR BÄST FÖR DIG ATT NÅGON TAR UT SIN HÄMND PÅ DET BULGARISKA MINISTERIET!

Kram trots att jag är förbannad för att du dödar Pasha.♥

Nu när jag äntligen var klar med mina små spoilers så får jag väl börja som vanligt:
Hej allesammans!
Nu är det så att kapitel 99 (wow, 99 kapitel 0_0) är uppdelat i tre delar och för att göra det så enkelt som möjligt och för att det inte ska vara så jobbigt om allt kommer på en och samma gång för det händer riktigt mycket under dessa delar så därför tänker jag lägga ut del för del så i dag kommer del 1, troligtvis kommer del 2 i morgon och eventuellt del 3 också.

och precis som vanligt: Kommentera era åsikter och tankar, gilla inlägget om ni tycker det är värt en av era tummar och fråga om ni undrar något.

MILJONER KRAMAR TILL ER OCH HOPPAS NI GILLAR KAPITLET!

Kapitel 99 För tillfället (1: Sirius perspektiv, 2: Gabryellas perspektiv, 3: Sirius perspektiv igen)

De följande dagarna gick segt och var olidliga. Ingen hade hört något om Gabryella och fler hade blivit arresterade, nu även Vitaly vilket ledde till rykten om att ministeriet planerade att leta upp varenda Krum för att på något sätt få tag på Gabryella. Så klart var det bara rykten för Ritané var inte gripen, vad det sas i alla fall. Hon hade hållit sig undan skymd enda sedan tillkännagivandet av Pashas avrättning som skulle äga rum senare denna dag.
- Sirius, du måste äta, säger Lily och jag vänder mig om och ser in i hennes gröna ögon som nu hade mörka ringar under sig.
- Jag är inte hungrig, svarar jag och lutar mitt huvud mot min handflata.
- Ät ändå, säger James bestämt.
- Nej tack, muttrar jag.
- Gabryella hade inte velat att du hade svält dig, säger Remus.
- För det första så kan ingen av er veta vad hon hade velat och inte velat och för det andra sluta prata om henne som om hon vore död, säger jag trött.
- Förlåt, svarar Remus, James och Lily i mun och jag suckar och fortsätter se mig omkring i stora salen.

Det bulgariska ministeriet hade inte bara arresterat människor och dömt de oskyldiga; utan de hade även förlängt tiden vi elever och personal var tvungna att stanna kvar under ett par veckor, medan de hade patruller som letade efter Gabryella.

- Titta, där är hon, hördes viskningar runt om i rummet och jag vände min blick med högt hopp om att det skulle vara Gabryella, men istället kom Ritané in.

Hennes mörka hår var i en lång fläta och hennes ögon var trötta precis som hennes hållning. Ritané undvek alla blickar och när hon rakryggat gick och satte sig vid de övriga Durmstrangeleverna.

- Stackaren ser hemsk ut, hör jag Kelsey säga och jag himlar med ögonen åt hennes idioti.
- Hur snygg skulle du vara om du sett din familj bli mördad och veta att din bror kommer bli mördad om sisådär fem minuter? Frågar jag argt och alla runt omkring ser ner i bordet.
- Förlåt, säger Kelsey och jag vänder blicken från henne.
- Lugna dig Sirius, säger Lily lågmält.
- Det är bättre att säga det högt. Folk blir mördade helt utan anledning, säger Abigail som sitter bredvid mig och jag vänder mig om och ser på henne.

Hennes hår ligger trassligt över hennes kinder och hon ser inte ut att ha sovit sedan händelsen ägde rum. Hennes uniform är skrynklig som om hon haft på sig den i flera dagar och hon håller hårt tag om ett brett skinnarmband med samma märke som Gabryellas halsband haft.

- Abigail har rätt, instämmer jag och våra blickar möts och folk börjar lämna bordet.
- Tack, viskar hon nästan ohörbart.
- Så lite så, svarar jag och lutar mig mot min handflata återigen och sneglar på Abigail så diskret jag kan.

Hon ser ner på armbandet och öppnar upp märket som innehöll en klocka. Ner för hennes kinder rann tårar och hon slog ihop märket och torkade bort tårarna som bara blev fler och fler innan hon vänder blicken mot mig och jag ser in i hennes tårfyllda ögon.

- Jag är ledsen för att du inte hann säga adjö till henne, säger hon och snörvlar till.
- Jag är ledsen för vad du förlorade den kvällen med, säger jag och hon kramar om armbandet hårdare.
- Men jag hann säga adjö i alla fall. När de arresterade mig och Adrienne hann jag se honom en sista gång och vi hann säga allt som blivit osagt innan han fördes iväg, säger hon och nya tårar börjar rinna.
- Det kommer komma en dag du får se honom igen. Det är i alla fall det jag intalar mig själv med Gaby, säger jag.
- Jag skulle vilja dö nu precis som han gjorde för tre minuter sedan, men jag gav honom löftet att ’’ inte göra något dumt’’. Ibland behandlade han mig som ett litet barn, säger hon med ett litet förkrossat skratt och ser sedan ner på armbandet.
- Fan för dig Pasha, viskar hon och torkar bort tårarna.

Efter ett tag bestämde vi oss för att gå och Abigail gick ifrån oss för att vara i fred. Hela vägen till uppehållsrummet kunde jag inte sluta fundera på vart Gabryella kunde vara och om hon var oskadd. Det var det viktigaste- att hon var oskadd.

Eventuellt hade någon sagt lösenordet eller att den tjocka damen kände någon slags sympati för oss för vi gick tysta in i uppehållsrummet som var fyllt av människor. Jag såg hur mina vänner såg frågande på mig om jag ville stanna här nere eller gå upp till sovsalen och jag började gå upp för trapporna med dem i hälarna.

Jag såg bort mot dörren som ledde in till Gabryellas och Lilys rum och det högg till inom mig när jag tänkte på att Gabryellas saker inte längre var där inne. Ritané och Vitaly hade låtit oss ta vad vi ville av hennes saker och tog resten och förde i väg det så ingen kunnat stjäla det och försökt sälja.

Även fast det inte fanns några tecken på att hon varit där förutom hennes säng så fanns minnet kvar och jag började skynda mig mot ingången.

- Sirius? Frågar James och de följer efter mig.
- En sista gång, säger jag maniskt och kommer fram till dörren och slår upp dörren.

När jag kommer in möts jag av en syn jag aldrig kommer glömma och allt stannar till och världen slutar existera. Rummet var så gott som tomt från alla Gabryellas ägodelar och Lilys låg prydligt på hennes säng. Det enda som fanns kvar av Gabryella var hon.

Hon stod mitt i rummet och såg på mig med en orolig blick. Hon hade på sig en svart klänning och en lång svart cape. Hennes hår var en aning mörkare och hennes ögon hade en gråare nyans.
- Gabryella, mumlar jag och skyndar mig fram mot henne och slår armarna om henne och andas in doften av henne.
- Du mår bra, du mår bra, mumlar hon och kramar om mig hårt.
- Nu så, svarar jag och hör hur dörren snabbt stängs.
- Gabryella? Utbrister Lily chockat och jag släpper motvilligt taget om Gabryella för att hon ska få hälsa på de andra.
- Vem hjälpte er från trekampen? Frågar hon när hon kramat om alla och återkommit till min sida.
- Branimir Todorov, svarar Remus och Gabryella ler.
- Har ni blivit förhörda? Frågar hon oroligt efter några sekunders tystnad.
- Nej, svarar jag och håller hårdare om henne.
- Mina syskon? Frågar hon oroligt.
- Ja, svarar Lily dystert och Gabryella suckar.
- Mår de bra annars då? Frågar hon och alla ser ner i på golvet.
- Sirius? Viskar hon och jag möter hennes ögon.
- Vart är mina syskon? Frågar hon förskräckt.
- Ritané mår bra, men Vitaly har arresterats, svarar jag och kysser hennes panna.
- Pasha? Viskar hon.
- Han avrättades tidigare i dag, svarar jag och hon sluter ögonen.
- Det är mitt fel, viskar hon.
- Nej, det är det inte, säger jag och hon skakar på huvudet.
- Jag skulle inte flytt, jag skulle inte flytt! Säger hon argt.
- Du gjorde inget fel. Du gjorde det Pasha sa att du skulle göra, säger Remus och Gabryella nickar.

Vi sätter oss ner och Gabryella lutar huvudet mot min axel och kramar hårt om min hand. Vi frågar flera gånger om vad som hade hänt inne i trekampen och jag kunde inte förstå hur hon klarade av allt som hänt. Louis hade dött i hennes armar, hon hade nästan drunknat, blivit attackerad av Wilhelm, klarat av en drake och sedan kommit ut och mötts av död.

- Hur mår du efter vad som hände efter trekampen? Frågar James försiktigt.
- Vilket av det? Frågar Gabryella.
- Din far, säger Lily försiktigt.
- Angående det- det är några som vill träffa er, säger Gabryella och ler lite och ser bort mot fönstret.

Ett starkt ljussken kommer in och jag trodde att det bara var en av solens strålar, men inser snabbt att det var något helt annat. Det första skenet som landar är Aurora. Hon ler stort mot oss och vänder sig om och möts av Mrs. Och Mr. Krums ankomst. Synen av detta gjorde att Peter svimmade och jag ville som vanligt kasta en förbannelse över hans opassande beteende.
- Hej, hälsar Aurora glatt när vi alla ser chockat på henne och de andra.
- Så detta är alltså Sirius, Remus, Lily och James, säger Mrs. Krum med en lätt fransk brytning.
- Pojken som ligger avsvimmad på marken är Peter, säger Aurora och ser en aning dömande på Peter.
- Aurora och min far känner ni, men detta är min mor, Soline Kruma, säger Gabryella och ler.
- Hur är detta ens möjligt? Frågar Remus nyfiket.
- Bli träffad av en förbannelse- och allt blir möjligt, svarar Gabryella med ett litet skratt.
- Jag antar att du är Sirius, säger Soline och närmar sig mig med ett leende.
- Ja, svarar jag och Gabryella kramar om min hand.
- Han ser mycket bättre ut än vad jag fått det beskrivet som, säger Soline med ett stort leende.
- Det är inte jag som är förälskad i honom, svarar Aurora och blinkar med ena ögat mot mig.
- Det var den andre eller hur var det? Frågar Soline och Aurora blänger ilsket på sin mor och ingen kan låta bli att skratta åt hennes reaktion.
- Jag skulle gärna skakat hand med dig Sirius, men min dotter har inte riktigt fått greppet om hur hennes nyfunna gåva fungerar, förklarar Soline och går vidare för att hälsa på de andra.

När Soline pratat med oss alla och de fått höra nyheterna om sina familjemedlemmar och Pashas död reagerade de inte på det sätt som jag förväntade mig utan var helt lugna.

- Vad kommer hända med Pasha nu? Frågar Gabryella sina föräldrar.
- En del själar tar längre tid helt enkelt; Du kommer veta vad du ska göra sedan när ögonblicket kommer, svarar Mr. Krum och lägger armen runt Solines midja när hon han fått syn på hennes bekymrade min,medan resten av oss var som en gruppfrågetecken.
- Han kommer så småningom, precis som vi alla, säger Aurora bestämt.
- Din syster har rätt, säger Soline och ler mot Gabryella.
- Det är dags nu, raring, säger Mr. Krum.
- Redan? Viskar Gabryella.
- Ja, svarar Soline och fortsätter.
- Det har varit en ära att få träffa er, men nu måste vi lämna, säger hon och jag ser skeptiskt på Gabryella.
- Det har varit en ära att träffa er, Mrs., säger Lily artigt.
- Lycka till med vad ni gör i fortsättningen av ert liv och håll ögonen på varandra, speciellt honom, säger Mr. Krum och ser ner på Peter innan han och Mrs. Krum flyger iväg genom fönstret.
- Det har varit trevligt att se er igen och jag är så tacksam för att ni fanns för Gabryella efter min död, säger Aurora och går runt omkring oss och rör vid våra kinder så gott som ett spöke kan, men stannar upp vid Remus.
- Tack för engelska lektionerna, svarar hon och flyger upp en bit för att nå vid hans kind och ger honom en lätt kyss innan hon följer efter sina föräldrar.

Jag vänder mig om och ser på Gabryella som ser upp på mig och rör vid min kind som hon gjort tidigare och jag ser smärtan i hennes ögon.

- Lämna mig inte, viskar jag hjälplöst och kysser henne i något som kändes som en evighet som tog slut för snabbt.
- Lova mig att du klarar dig, säger hon och kramar om mig.
- Klart jag klarar mig, säger jag, men känner hur jag dör inombords för varje sekund.
- Jag älskar dig så mycket och det är enda anledningen till jag lämnar dig, säger Gabryella tårögt.
- Jag älskar dig mer än något annat, säger jag och kämpar med mina egna tårar.
- Jag älskar er också, så mycket, säger hon och släpper taget om mig och går fram till de andra.

Lily är den första som kommer fram till Gabryella och bryter ihop totalt. Hennes kropp darrar i takt till hennes tårflöde och jag hör nu hur Gabryella gråter med henne.

- Du var min första vän här och jag visste alltid att säga adjö till dig skulle vara ett av de svåraste jag måste göra, säger Gabryella.
- Jag älskar dig Gabryella, gråter Lily.
- Lova att avsluta mitt arbete här, säger Gabryella och Lily skrattar plågat och nickar.
- Och så har vi James, säger Gabryella och kramar om James.
- Tack för allt Gabryella, säger James med tjock röst.
- Mitt nöje, och tack själv. För alla skratt, för nöjet att tortera Lily tillsammans på julbalen, för loven, för Quidditchmatchen och som sagt, allt, säger Gabryella och kramar om honom en sista gång innan hon ser på Remus.
- Jag förlåter dig aldrig för det här, säger Remus när han tårögt kramar om Gabryella.
- Du hittar nog någon lösning som du hittar på allt annat, min bäste vän, skrattgråter Gabryella.
- Gå innan jag hindrar dig, säger Remus.
- Sakna mig inte för mycket nu, varulv, skrattar Gabryella och torkar bort sina tårar och kramar om honom en sista gång innan hon vänder sig mot mig igen.
- Gör det som gör dig lycklig och låt inte mitt öde bilda ditt liv, säger hon och kramar om mig.
- Det är lättare sagt än gjort, säger jag och tar tag i hennes ansikte och kysser henne igen.
- I min minnesbok som ni tog finns ett brev till var och en av er, men jag vill inte att ni läser dem förrens ni är på tåget på väg härifrån, säger hon och fortsätter:
- Jag älskar dig, var lycklig. För min skull och detta är inte för alltid- Bara för tillfället, säger hon och släpper min hand och går mot fönstret.
- Var lyckliga, säger hon och öppnar det och flyger iväg.

När hon är borta faller jag ihop på marken och kan inte längre kontrollera mina tårar som forsar ner för mina kinder. Detta var inte rättvist. Livet var inte rättvist och jag visste att varje dag utan Gabryella skulle bli ett levande helvete.




<--- Gabryellas outfit, men tänk er en mycket längre cape :3