En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Jag tror nog att Sahara02 vill läsa denna ff

Japp

Kapitel 105
James
Jag vet inte riktigt vad det är. Men när jag står där och packar upp lådor, eller bär undan lådor, så känner jag mig stark. Inte bara för att jag använder muskler jag inte använt på länge utan stark i huvudet. Solljuset är inte längre jobbigt. Jag får inte längre någon lust att vilja kasta mig ner från ett stup varje gång jag stiger ur sängen. Jag har hamnat på en bra väg. Allting är nog Teddys förtjänst. Han har gett mig ett jobb. Varje dag står jag och packar upp låda efter låda. Det är monotont. Det är inte alls spännande. Men jag trivs. Jag slipper få överraskningar som ger mig samma känsla som om någon skulle hälla en hink med kallt vatten över mig. Jag kan stå på lagret eller i affären efter och före öppettiderna och plocka fram varor. Det är skönt. George och Teddy kommer in.
- Är du säker på att du inte ska ha skjuts? frågar Teddy.
Jag nickar.
- Jag vill göra klart det här. Åk ni. Jag släcker och låser efter mig, säger jag.
De nickar gillande. Att få komma hem tidigare är någonting som ingen av dem har gjort på länge. I alla fall inte George. Affären är hans andra hem och har varit det sedan hans och farbror Fred startade affären efter att de lämnade Hogwarts mitt i deras sjunde år. Vi säger hej då och jag bär ut en låda till affären. Det är alldeles tyst. Nästan lite läskigt. Jag och en massa konstiga skämtartiklar i ett rum med skum belysning. Men det är skönt. Jag tycker om tystnaden. Klockan över dörren plingar till.
- Ursäkta men vi har stängt, säger jag och vänder mig om.
Det känns som att jag ska tappa balansen och ramla baklänges. Jag tappar greppet om lådan jag håller i handen och gummikycklingar sprider ut sig runt omkring mig. Millie står framför mig. Hon ser lika förvånad ut som jag gör.
- Jag såg att det lyste, säger Millie sakta.
Jag blinkar.
- Vi har stängt, säger jag och börjar plocka upp kycklingarna igen.
Men hon lämnar inte butiken. Står bara kvar.
- Hur har du det? frågar Millie.
- Bra. Hur mår Keith? frågar jag och vänder ryggen till.
- James, börjar hon.
Jag avbryter henne genom att vända mig om.
- Vet du vad Millie, jag kanske hade känslor för Sarah och jag kanske inte behandlade dig riktigt rätt i vissa stunder men jag fattar inte hur du kunde gå och bli tillsammans med min bästa vän utan att berätta det för mig. Jag fick läsa om det i tidningen. Tidningen Millie! skriker jag.
Millie tittar ner i marken. Jag kan se att hon gråter. Fan, jag fick henne att gråta. Hon tittar upp på mig. Tårarna rinner ner för hennes rosiga kinder.
- Hur tror du jag kände då? Under hela tiden vi var tillsammans så längtade du efter någon annan. När vi gjorde slut så var jag jätteledsen. Keith såg mig en dag när jag mådde som sämst och vi pratade. Ju mer vi pratade desto mer kom jag över dig och till slut kände jag någonting för Keith. Jag känner precis samma för Keith som du känner för Sarah, säger Millie.
Jag fnyser.
- Då har ni ett väldigt hemskt förhållande, muttrar jag.
- Vad menar du? frågar hon.
Jag tittar på henne.
- Sarah är förlovad. Hon ska gifta sig när skolan har slutat. Vi gjorde slut för ett par månader sedan och nu har hon en annan, säger jag.
- Varför gjorde ni slut? Jag trodde att ni var jättekära, säger hon.
Millie måste har bott under en sten som inte har hört eller läst om mitt misstag.
- Jag blev lurad. Utnyttjad. Och det råkade hamna på ett tidningsomslag, vilket gjorde att Sarah såg detta och dumpade mig, säger jag.
Hon verkar inte veta vad hon ska säga. Blicken flackar.
- Men jag kanske borde börja livnära mig på att göra slut med tjejer. De verkar ju som att de träffar sin stora kärlek efter att vi gjort slut, säger jag.
Millie suckar. Hon går fram ett par steg. Tittar på mig med armarna i kors. Jag får känslan av att hon läser mina tankar.
- Jag är säker på att hon fortfarande älskar dig, säger Millie efter en stund.
Jag ger ifrån mig en fnysning. Älskar.
- Det är snarare så att jag älskar henne. Det har jag alltid gjort, säger jag.
Millie grimaserar.
- Förlåt. Jag tänkte mig inte för, säger jag och drar handen genom håret.
Hon skakar på huvudet.
- Det är okej. Men jag måste nog gå nu, så jag får nog komma tillbaka en annan gång. Keith undrar säkert vart jag är, säger Millie.
Jag nickar. Hon vinkar och lämnar sedan affären. Jag fortsätter inte med mitt arbete. Jag står som fast frusen i golvet en stund innan jag släcker lampan och åker hem.

Scorpius
Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom. Den där lille som växer och väntar på att få se dagens ljus. Om två månader är han här. Min son. Jag kan fortfarande inte förstå att jag ska bli pappa till en liten kille. Jag undrar hur han ser ut. Han kanske får mitt blonda hår och MJs bruna ögon. Eller också får han hennes bruna hår och mina gråa ögon. Men jag vet att oavsett hur han ser ut så kommer han vara den sötaste sonen i hela världen. Men trots att jag ska bli pappa om åtta veckor så har jag inte tid att förberedda mig. F.U.T.T närmar sig och jag måste verkligen plugga. Jag inser redan nu att G.E.T inte var riktigt så jobbiga som man kände under femte året. Nu ska allting testas. Om man inte klarar F.U.T.T så är det kört. Då kommer man verkligen ingenstans här i världen. Eller ja, det kanske man gör på något vis men om jag ska kunna försörja en familj redan vid 18 års ålder så måste jag ha ett bra jobb. Och ett bra växer inte på träd. Det får man utav att plugga. Plugga stenhårt och klarar F.U.T.T. Jag sitter vid ett bord i biblioteket. Runt omkring mig ligger böcker och pergament utspridda. Albus sitter vid bordet intill. Även han pluggar. Stackarn, han måste plugga nästan dubbel så hårt som jag eftersom han missade en del i början av året. Jag kan se hur svettas uppe vid hårfästet. Hans blick är fokuserad och jag vet att han inte skulle höra mig ifall jag sa någonting. Det är nästan som om han vore mitt uppe i en quidditchmatch. Albus kommer nog aldrig tävla i Quidditch. I alla fall inte på professionell nivå. Han spelade tillsammans med sina kusiner på jullovet, det berättade han. Men jag tror inte han skulle klara av att tävla. Jag vet inte säkert. Jag har inte vågat fråga honom. Han har varit väldigt...borta de senaste dagarna. Inte riktigt närvarande. Jag börjar bli lite orolig. Tänk om han börjar bli sjuk igen? Tänk om tabletterna inte fungerar? Det gör mig orolig. Om han inte börjar bli som vanligt snart så känner jag mig tvungen att skriva ett brev till hans föräldrar eller slå till honom så att han blir sig själv igen. Ljudet av steg stör mina tankar. Jag lyfter min blick. Sarah kommer gående. Hon går rakt fram till mig med stora steg.
- Har du förlorat förståndet? frågar hon och lutar sig över bordet.
- Vad pratar du om? frågar jag.
Men jag vet. Tjejer pratar med varandra. Jag har undrat när Sarah skulle komma och prata med mig om det.
- Hur okänslig får man vara? Hade du slagit i huvudet innan du frågade Rose ifall hon vill sitta barnvakt åt din gravida sommarflört? frågar hon.
De elever som är i biblioteket drar sig åt vårt håll. Deras viskningar ekar bland alla böcker. Jag har försökt hålla det hemligt. Jag orkar inte att folk ska hålla på och prata om mig bakom min rygg. Sarah förstörde det.
- MJ mår inte bra. Hon känner sig ensam och när hon inte mår bra, då mår inte barnet bra. Jag struntade i min och Rose historia för en stund och tänkte på mitt ofödda barns hälsa. Var det fel utav mig? frågar jag och ställer mig upp.
Hon svarar inte på det. Hon har inget svar på det.
- Jag är inte helt dum. Jag visste att jag tog en risk när jag frågade Rose och hon hade inte behövt säga ja. Men det gjorde hon. Och det kommer jag alltid vara henne tacksam för. Det finns i alla fall någon som är glad för min skull, säger jag.
- Och vad ska de där betyda? fräser min kusin.
Jag himlar med ögonen.
- Lägg ner Sarah. Du har inte ens sagt grattis till mig. Jag ska bli pappa och du har inte ens pratat med MJ, säger jag.
- Du har inte pratat med mig heller. Och du har inte heller gratulerat mig till mitt bröllop! säger Sarah.
Återigen hörs viskningar från eleverna runt oss. Jag antar att Sarah inte heller har varit särskilt öppen med sitt kärleksliv. Hennes blick flackar lite.
- Det är för att du gifter dig av helt fel anledning! Jag vet att James sårade dig men att gifta dig med en främling kommer inte göra saken bättre! Speciellt inte när du fortfarande är kär i James, säger jag.
Sarah tittar på mig. Jag kan se att hon har tårar i de blå ögonen. Jag har rätt. Hon har inte kommit över James. Men hon vägrar erkänna det.
- Du har fel Scorpius. Jag tänker gifta mig med Pierre och det finns inget du kan göra åt saken! säger Sarah.
- Och jag tänker ha det här barnet med MJ och det finns inget du kan göra åt saken! säger jag och slår ut med armarna.
Sarah vänder ryggen till och går iväg. Jag tittar på eleverna runt oss. När de märker min hårda blick försvinner de väldigt snabbt. Jag sätter mig ner. Suckar tungt. Albus lyfter blicken.
- Är allt okej? frågar han.
Jag lyfter på ögonbrynen.
- Är allt okej? Du såg väl att jag precis bråkade med Sarah? undrar jag.
Albus tittar sig över axeln.
- Var Sarah här? När då? frågar han.
Jag knycklar ihop ett tomt pergament och kastar det på honom. Albus dukar undan och jag återgår skakandes på huvudet till min läxläsning.

Åhh AWESOME kapitel som alltid gillade att det var ur killarnas perspektiv!

Jag kan allvarligt talat inte beskriva din ff, det är bara så bäst och om jag försökte mer skulle det ändå behövas mer ord så du får nöja dig med att veta att jag älskar det och att det är BÄST. Skriv gärna snart, längtar såå!! ♥

Kapitel 106
Albus
Den här gången var det jag som bad honom komma hit. Den senaste tiden har jag känt mig vilsen. Som om jag vore tillbaka i den där dimman. Han sitter inne på tre kvastar och väntar på mig. Han ställer sig upp när han ser mig komma.
- Det var längesedan Albus, säger botare Wakefield.
Jag nickar och vi sätter oss ner igen. Rosmerta kommer fram med två bägare honungsöl, som hon ställer framför oss.
- Vad är det du vill prata med mig om? I ditt brev lät du väldigt...orolig, säger han.
Jag biter mig försiktigt i läppen.
- Jag tror att jag börjar bli dålig igen, säger jag tyst.
Trots att det är tomt inne på puben så viskar jag nästan. Min psykolog nickar.
- Tar du dina tabletter? frågar han.
Jag nickar.
- Har du fått några besök utav Peggy eller Trine? frågar Wakefield.
Jag skakar på huvudet. Han nickar. Men sen säger han inget mer. Jag väntar spänt på vad han ska säga.
- Kan du förklara varför du tror att du börjar bli sjuk igen?
Jag tar ett djupt andetag och vet inte riktigt vart jag ska börja.
- Jag känner mig vilsen. Inte som mig själv. Jag har inte varit mig själv på väldigt länge när jag tänker efter. Inte sedan olyckan, säger jag.
Wakefield nickar men säger ingenting.
- Jag har inte pratat med min bror på hur länge som helst. Senaste gången vi pratade så slutade det med att vi låg på golvet och brottades. Jag saknar honom. Men jag vet inte hur jag ska bli sams med honom igen. Han har det jobbigt men jag kan inte vara där för honom eftersom jag inte vet hur jag ska be om förlåtelse för mitt beteende de senaste månaderna. Jag har aldrig varit såhär arg i hela mitt liv. Det är inte jag som person. SÅ jag är rädd. Kommer jag någonsin bli normal igen? frågar jag.
Botare Wakefield rätar på sig. Han tar av sig sina glasögon och korsar sina ben.
- Jag tänker säga som det är Albus. Du kommer aldrig bli som du var innan olyckan. Det är inte möjligt. Olyckan och allt som har med den att göra kommer alltid finnas där. Men vad du kan göra är att lägga olyckan bakom dig. Du kan göra som fågel Fenix. Låt ditt förflutna brinna upp och res dig upp ur askan. Större och vackrare än du någonsin varit. Tänk inte på hur du ska bli den gamla Albus. Den gamla Albus är död. Du har nu chansen att bli vem du vill. Varför inte då bli en bättre version av den du var? undrar Wakefield.
Jag nickar sakta. Det gör ont i mig när han säger att den gamla Albus är död. Att jag aldrig kommer bli den killen som jag var innan olyckan.
- Men jag tänker inte tvinga dig till någonting. Ingen kan heller göra det. Om du vill vara den killen som du var innan olyckan så får du vara det. Men då ska du veta att det kommer vara smärtsamt. För det var den killen som var med om olyckan. Att gå tillbaka till den killen så kommer du aldrig bli lycklig. Du kommer sträva efter någonting som inte finns. Så mitt råd till dig, gå vidare. Sträva efter att bli en ny Albus. En Albus som inte behöver gå runt och vara ledsen. En Albus som vet att han har ärr men låter dem inte svälja honom, säger botare Wakefield.
- Tror du att jag kan det? frågar jag försiktigt.
Han ler ett snett leende.
- Genom att skriva till mig har du redan tagit det första steget. Och jag tror att genom att bli sams med de personer tar du ännu ett par steg mot att bli en bättre version av den du var, säger Wakefield.
Han reser sig upp. Klappar mig på axeln.
- Det var skönt att höra från dig igen Albus. Det är bara att skriva ifall du behöver prata, säger han och lämnar sedan puben.
Jag dricker upp min honungsöl och lämnar sedan tre kvastar. Snön ligger fortfarande kvar i Hogsmeade. Snart kommer den att försvinna. Det är inte långt kvar. Det har redan börjat bli lite varmare. Vinden biter inte längre i kinderna och tårna domnar inte längre bort.
- Albus! hör jag någon framför mig säga.
Det är Scorpius.
- Hej, vart är du på väg? frågar jag.
- Jag ska träffa MJ. Vill du följa med?
Jag tänker efter en stund men nickar sedan. Nervositet lägger sig över mig när vi går upp för trappan till lägenheten. Scorpius knackar inte på dörren utan går bara rakt in.
- Hallå? säger han.
En äldre dam kommer fram och möter oss. Hon kramar om Scorpius.
- Albus, det här är vår barnmorska Barbara Huxley. Barbara, det här är min bästa vän Albus, säger Scorpius.
Jag skakar Barbaras hand och hon ler glatt mot oss.
- MJ är inne i sitt sovrum, säger hon och försvinner sen.
Scorp går vant ner för korridoren och in i ett rum. Jag följer efter. På en säng ligger en tjej med mörkt hår och bruna ögon. Hennes mage är enorm.
- Hej, säger Scorpius och ger tjejen en kyss.
Hon sätter sig inte upp. Jag antar att hon inte kan på grund av magen. Hon tittar nyfiket på mig.
- Det här Albus som jag har pratat om. Albus, det här är MJ och vår son Tristan Malfoy, säger Scorpius och lägger en hand på magen.
Jag står bara där och tittar på magen. Han ska verkligen bli pappa. Och snart. Den där magen ser ut att explodera när som helst.
- Kom så får du känna på sparkarna, säger Scorpius.
Jag tar ett par försiktiga steg framåt. MJ har inte sagt någonting än. Hon tittar fortfarande bara på mig. Jag lägger min hand intill Scorpius. Där kan jag känna försiktiga sparkar. Jag tittar imponerat på min bästa vän. Scorpius ögon glittrar.
- Det där är min son, säger han.
Jag nickar. Och jag inser att om jag någon gång vill ha en son, då måste jag verkligen bli en bättre version av den som jag var.

Rose
Det är med tunga steg som jag går upp för trappan. Jag vet inte vad som väntar på mig andra sidan. Varför gick jag med på det? Har jag blivit helt galen? Jag undrar hur hon är. Jag undrar hur hon tänker. Suck. Varför har jag gett mig in på det här? Jag känner ju inte ens henne. Vad ska vi prata om? Det enda vi har gemensamt är Scorpius. Och jag antar att det är en liten öm tå. Nu står jag på det översta trappsteget. Dörren står framför mig. Jag knyter min hand och knackar på dörren. Mitt hjärta slår snabbt och hårt. På andra sidan kan jag höra steg och helt plötsligt öppnas dörren. En liten dam står och tittar leende på mig.
- Välkommen, säger hon och släpper in mig.
Jag ler.
- MJ är där inne, säger damen och pekar på en av dörrarna. Ta inte illa upp ifall hon är oförskämd. Hon är sådan mot alla.
Sen går hon iväg. Ja, det får mig verkligen att vilja gå in. Ett djupt andetag och sedan knackar jag på dörren. Inget svar. Jag knackar igen. Fortfarande inget svar. Så jag lägger en hand på handtaget och trycker ner den. Dörren glider upp och visar rummet för mig. Det första jag ser är sängen. En flicka, troligtvis MJ, ligger på sängen. Hon ligger bara där och stirrar upp i taket.
- Eh, hej, säger jag försiktigt.
MJ vrider på huvudet. Blicken hon ger mig att kall.
- Det är jag som är Rose, säger jag och stänger dörren efter mig.
- Jag förstår det, säger MJ och vrider bort blicken igen.
Jag nickar. Det här börjar ju väldigt bra. Vad säger jag nu? Vad gör jag?
- Hur mår du? frågar jag.
Ja, bra. Det fungerar. MJ tittar på mig igen. Fortfarande med en iskall blick.
- Jag är gravid inte dödssjuk, fräser hon.
- Okej, det fungerade inte. Jag känner hur mina ben skakar av nervositet. Jag klarar nästan inte av att stå upp. Det finns en stol intill sängen och jag sätter mig ner.
- Vad gör du här egentligen? frågar MJ.
- Eh, Scorpius vad mig hålla dig sällskap, säger jag.
Hon häver sig upp på armbågarna.
- Och du gick med på det? Är inte det lite sjukt med tanke på att du och Scorpius har varit tillsammans? frågar MJ.
Jo, det är sjukt. Det är riktigt sjukt.
- Det tycker jag inte. Vi är bra vänner jag och Scorpius, säger jag.
Hennes blick borrar in i mig. Jag kan känna hur jag helt plötsligt fryser. Stämningen är obekväm. Varför gick jag med på det?
- Är du säker på att ni bara är vänner? undrar MJ.
Jag ger ifrån mig ett litet skratt. Så många gånger som jag ställt mig den frågan. Kommer det bli någonting mellan oss igen? Finns det verkligen inga känslor kvar? Är vi mer än bara vänner?
- Jag tror att min flickvän inte skulle tycka särskilt mycket om mig ifall jag var mer än vänner med Scorpius, säger jag.
MJ blinkar. Jag antar att Scorpius inte berättat att jag numera har en flickvän.
- Flickvän. Jag visste inte att man fick ha det i er...värld, säger hon och hennes röst dör sakta ut.
Jag lutar mig bakåt i stolen.
- Vår värld är nästan precis som din. Skillnaden är att vi gärna går runt i långa klädnader och svingar en stav, säger jag.
Det drar lite i MJs mungipa och jag känner hur hoppet efter ett leende växer inom mig. Men leendet kommer aldrig. Hennes ansikte återvänder till att vara uttryckslöst. Sen säger vi inget mer. Vi sitter bara där. Plötsligt ger MJ ifrån sig ett kvidande. Hon hasar sig upp i sittande position och grimaserar. Vad gör jag?
- Vad är det? Ska jag ropa på hjälp? frågar jag och knäar intill hennes sida.
MJ skakar på huvudet.
- Det är bara Tristan som sparkar efter uppmärksamhet, säger hon och tar ett djupt andetag.
Tristan? Jag blinkar.
- Tristan? Är det en pojke? säger jag.
MJ nickar. Hon tittar på mig.
- Har inte Scorpius berättat det? frågar MJ.
Jag skakar på huvudet. Smärtan avtar och MJ slappnar av. Hon sitter fortfarande upp. Jag sitter kvar på knä intill henne. Jag tittar på magen. Det är alltså en liten pojke som håller till därinne. En Tristan. Jag förstår med en gång att det är Scorpius förslag. Det låter som hans val av namn.
- Nu sparkar han igen. Vill du känna? frågar MJ efter en stund.
Hon har sett min blick. Jag lyfter tveksamt en av mina händer och MJ för den till sin mage. Wow. Jag kan känna sparkarna mot min hand.
- Vad starkt han sparkar, säger jag.
MJ nickar förvånat.
- Han brukar bara sparka så starkt när det är Scorpius som känner, säger hon.
- Han vill väl bara berätta hur mycket han saknar sin pappa, säger jag.
MJ nickar sakta. Jag tar bort min hand och sätter mig på stolen igen. Vi sitter återigen tysta. Jag väntar på att hon ska säga något mer. För jag har inget att säga. Det är helt tomt i mitt huvud.
- Vill du ha barn Rose? frågar MJ plötsligt.
Jag tänker efter.
- Ja, svarar jag efter en stund. Ja, det vill jag.
Hon nickar och tystnaden lägger sig över rummet igen.

Efter att tillbringat ett par timmar hos MJ går jag tillbaka till slottet för att träffa Hailey. Hon möter mig med en varm kram. Hailey pratar men jag lyssnar bara på ena örat. Jag tänker på de sparkar som jag kände mot min hand. Att en liten människa kan få en att bli så förvirrad. Jag kan inte sluta tänka på de där sparkarna.
- Rose?
Jag lyfter blicken. Hailey tittar roat på mig.
- Vad tänker du på? frågar hon.
- Barn, säger jag.
Hailey rynkar på pannan.
- Jag har precis träffat MJ. Jag fick känna när Tristan sparkade. Det var så otroligt, säger jag. Jag kan knappt vänta tills jag får känna våra barn sparka så där.
Hon öppnar munnen för att säga någonting. Jag ger ifrån mig ett skratt.
- Inte för att vi ska skaffa barn så fort vi slutar skolan men så snart som möjligt.
Tänkt hur fantastiskt det vore att ha ett eller två barn som går före oss ner för altaret i kyrkan, kvittrar jag.
Hailey drar sina fingrar genom håret.
- Altaret? Rose, jag har ju sagt att jag inte vill gifta mig. Har du glömt det? frågar hon.
- Självklart inte. Men jag är säker på att du kommer ändra dig, säger jag och ryker på axlarna.
Hailey skakar på huvudet.
- Jag vill inte gifta mig Rose. Och jag kommer aldrig vilja det heller. Men att du vill det skrämmer mig lite, säger hon hysteriskt.
Jag går fram till henne. Lägger mina händer på hennes kinder.
- Ta det lugnt. Jag hör vad du säger. Man kan skaffa barn utan att gifta sig, säger jag och ler.
Ser in i hennes ögon. Hailey suckar och tar mina händer i sina.
- Rose, jag vill inte ha barn, säger hon tyst.
Jag drar till mig mina händer och backar ett par steg.
- Åh, säger jag.
Hon stoppar händerna i sina bakfickor.
- Där ser man, säger jag.
Hailey nickar. Sen står vi bara är och tittar på varandra.
- Så, vad händer nu? frågar hon.
Jag rycker på axlarna. Ja, vad händer nu?

Fantastiskt kapitel!!
Jag är säker på att det blir en flicka, en liten tristina kanske .

ÅH!! JAG HAR INTE VARIT INNE PÅ FLERA DAGAR (inte ordentligt i alla fall) OCH SEDAN KOLLAR JAG TRÅDEN OCH FÅR EN TIDIG JULKLAPP!!! TVÅ KAPITEL!! JAG ÄR ÖVERLYCKLIG!!

JÄTTEBRA KAPITEL JAG LÄNGTAR TILL NÄSTA OCH KAN KNAPPT VÄNTA!!

fint kapitel, du skriver verkligen jättebra!
Kan knappt vänta till fortsättningen!

Ja, Vad händer nu?