Den onämnda magiska trekampen (SV)

tyvärr, har avslutning den tolfte och min syster tar studenten den 13 och alla mina släktingar kommer vara här :'(
VARFÖR SKA STOCKHOLM OCH VENEDIG VARA SÅ LÅNGT FRÅN MIG?! ♥

btw, vi kan inte citera detta mer för då får nog Fredrika spel på oss och alla andra läsare som tror det händer lite uppdatering xD...

^flyttar konversationen till meddelanden^

OMG KOMMENTERAR ♥♥♥♥

ÅH NYTT KAPITEL SNART, GO FOR IT NUUUUUU

Hej mina läsare och ickeläsare!
nu efter att ha rättat mitt kapitel som till största del var helt felstavat (vet inte hur jag kan vara godkänd i svenska) så ska ni få kapitel 94 som faktiskt varit rätt jävla kul att skriva för den har med en av mina första tankar angående fanfictionen: Gabryellas feberdröm xD

riktigt glad att jag lyckades få med den för trodde inte att jag skulle få in den innan denna var färdig skriven, men jag hade fel!

Jag tänkte bara berätta en snabb och lite rolig grej för er som har med en viss karaktär att göra (två faktiskt, men tänker inte avslöja den andra ännu)

Karaktären Aurora är faktiskt inspirerad av Törnrosa: namnet, dog av en förbannelse och de ¨sov¨båda under ett visst antal 100 något
(lite förvirrande spoiler heheheh)

btw, den som listar ut meningen med det som är i fet stil kommer få en belöning av mig senare ;3 (snäll författare som mutar er, men aja)

^anledningen till att jag kom ihåg att skriva detta var för att jag såg Maleficent i dag som för övrigt var väldigt bra^

Nu ska jag inte uppehålla er mer och ni ska i stället få läsa kapitel 94: inga adjön.

hoppas ni gillar det och glöm inte skriva er åsikt!

KRAM!♥

Kapitel 94 Inga adjön (Gabryellas perspektiv)

Att vara tillbaka i Hogwarts var både en välsignelse och en förbannelse. Vi hade varit här i ett par veckor och jag hade inte växlat ett enda ord med Ritané sedan vi kommit tillbaks.

- Gabryella, säger Sirius och jag vänder mig mot honom. Han ser helt förstörd ut.
- Vad är det? Frågar jag oroligt.
- I morgon, säger han och jag vet vad han menar; den sista och avgörande uppgiften.
- Jag vet, svarar jag med ett tungt andetag.
- Lämna inte mig, säger han med ostadig röst.
- Sirius, svarar jag och känner hur min röst bryts och tårarna kommer när som helst.
- Jag menar det. Om det kommer till en situation då du måste välja mellan att riskera ditt liv eller att vinna trekampen; välj livet, säger han och ser in i mina ögon.
- Du vet vad som händer om jag inte vinner, säger jag och känner hur en tår rinner ner.
- Ja, du tvingas gå på Durmstrang, svarar han och tar min hand.
- Jag älskar dig Sirius, men om jag måste riskera livet för att vinna kommer jag göra det, säger jag och fler och fler tårar börjar rinna ner för mina kinder.
- Snälla Gabryella, viskar han.
- Jag lovar att göra allt för att överleva. Jag kommer göra det, säger jag.
- Du kan inte lova att du kommer klara dig, säger Sirius.
- Nej, men jag kan lova att göra allt för att försöka, säger jag ynkligt.
- Jag behöver dig, säger Sirius och jag börjar gråta ordentligt och han håller om mig.
- Jag älskar dig, Sirius Black, viskar jag.
- Jag älskar dig med, Gabryella Krum, viskar han och smeker med handen över min rygg.
- Vi kommer klara oss, säger jag och torkar bort mina tårar.
- Det är bäst för dig för jag tänker inte åka på någon begravning, skrattar Sirius och jag kan inte låta bli att skratta.
- låt oss göra kvällen så viktig och minnesvärd som möjligt, säger jag och ett snett leende täcker Sirius ansikte när en säng uppenbarar sig.
- Okej, skrattar han och jag kan inte göra något annat än detsamma.

Efter ett par timmar gick vi tillbaks till uppehållsrummet som var som vanligt smockfullt och runt omkring diskuterades morgondagen, förutom vi två av sofforna som ockuperats av James, Lily, Remus, Abigail och Peter.

- God afton mina vänner och Evans, hälsar Sirius när vi sätter oss vid ena kanten av soffan.
- God afton Tramptass, svarar James och Remus.
- Vad gör ni? frågar jag och ser hur alla, till och med James, sitter med en bok.
- Läser, svarar Remus.
- Nähä, jag trodde ni sköt hjortar, svarar jag.
- Hörru! Utbrister James och jag slänger i väg en slängkyss och får en irriterad blick av Lily.
- Vet ni vad jag har tänkt på? Säger jag glatt.
- Jag hoppas det har med den tredje uppgiften att göra, svarar Abigail.
- Nej, den fjärde; att få James och Lily att bli tillsammans, svarar jag.
- Det lär bli den svåraste uppgift du kommer någonsin få lösa, älskling, skrattar Sirius.
- Har inte ni ett bröllop att planera eller något? Frågar Lily irriterat.
- Vi njuter av en lång förlovning; du borde prova det, svarar Sirius och jag börjar skratta.
- Kan vi gå någon annanstans? mer privat? Frågar Abigail besvärat och jag ser mig omkring att alla blickar är riktade mot oss.
- Självklart Abi, svarar jag och reser mig upp för att gå till sovrummet med alla i hälarna.

Väl inne i rummet sprider vi oss runt vid min säng och vid Lilys. Vi börjar tala om alla minnen vi har fått tillsammans det senaste året.

- Innan trekampen så hade Evans aldrig hört talas som dig, berättar James och Lily himlar med ögonen.
- Och Sirius hade inte haft ett förhållande som hållit i mer än två dar, säger Remus.
- Och Remus var mindre taskig, säger Sirius och alla skrattar.
- Jag hade inga vänner på Hogwarts innan trekampen, säger Abigail och ler lite.
- Jag undvek allt som hade med marodörerna att göra; men du förstörde mitt system, säger Lily och marodörerna skrattar.
- Jag var bara allmänt miserabel innan trekampen, säger jag med ett leende.
- Nej då! Något bra måste du väl ha haft? Skrattar Sirius och minnet av det enda bra jag hade haft innan kom som tusen piskslag.
- Aurora, svarar jag bistert och alla tystnar.
- Jag vill inte vara ¨den¨, men jag tänker vara det ändå; ingen hade någonsin haft en förälskelse på mig innan trekampen, säger Remus och jag börjar skratta när jag tänker på Auroras hopplösa förälskelse på Remus.
- Jo, svarar Abigail och alla ser förvånat på henne och börjar diskutera det hon just medgett.

Jag hamnade i mina egna tankar. Allt jag vunnit: vänner, fästman, bättre relation med Pasha, mer mod, men allt hade haft sitt pris: jag hade förlorat min syster, min svaga relation med Ritané och ovetenskapen om ett brustet hjärta.
Alla känslor kom för plötsligt och övergick till rädslan inför morgon dagen.

- Ursäkta mig ett tag, säger jag snabbt och skyndar min in på toaletten.

Väl inne på toan faller jag ihop på golvet som jag gjort efter Auroras död och hinner precis till toastolen då jag spyr.

- Gaby? Hör jag Sirius säga utanför den låsta dörren.
- Jag mår bra, kom inte in! Ropar jag.
- Är du säker? Frågar han oroligt.
- Jadå! Svarar jag och spyr en gång till innan jag utmattat faller ner på det kalla golvet.
- Flytta på dig Sirius, hör jag Pasha säga och bankar på dörren.
- Gå iväg, ropar jag.
- Gabryella öppna dörren, befaller Pasha.
- Nej, ropar jag tillbaks.
- Vi vill bara prata, hör jag Ritané säga och jag känner hur ilskan gror inom mig.
- Hur många är ni? frågar jag.
- Bortsett från dina vänner och fästman; två, svarar Ritané.
- Prata med varandra då! Ropar jag irriterat.
- Gabryella backa från dörren, säger Pasha och jag suckar.
- Bombarda, hör jag och dörren exploderar.
- Du vet att Alohomora fungerar lika bra, säger jag när han stormar in.
- Ja, men inte lika underhållande, svarar Pasha och drar upp mig.
- Hur mår du Gabryella? Frågar Ritané oroligt.
- Bra tills du kom, muttrar jag.
- Du ser förjävlig ut, säger Pasha en aning road.
- Håll käften Pasha, suckar jag.
- Gå och lägg dig, säger han bestämt.
- Säg inte att ni kom hit för att bädda ner mig, suckar jag irriterat.
- Nej, för att kolla att du är redo inför morgon dagen; så sov, svarar Pasha.
- NI borde gå, Gabryella behöver vila, säger Ritané till de andra.
- Lyssna inte på henne, suckar jag.
- Håll käften Gabryella; gör som Ritané sa, säger Pasha och de andra nickar.
- Vi ses i morgon, säger Sirius och kysser mig på pannan.
- Älskar dig, säger jag.
- Så förbannat sött då; jag får ju nästan diabetes, säger Pasha ironiskt.
- Gå och drick Pasha eller något, säger jag ironiskt.
- Som ers höghet behagar, svarar han med ett stort leende innan han och de andra går i väg och lämnar mig och Lily.

Jag tvättar av mig sminket, byter om och lägger mig i sängen. När jag hör hur Lily somnat efter ett par timmar ligger jag fortfarande och funderar på vad som kommer hända i morgon.

Jag kanske vinner, jag kanske dör, jag kanske inte vinner, men överlever- vad som helst kunde hända.

Jag visste vad alla egentligen förväntade sig; att jag skulle vara rädd och nervös, men det var jag inte- inte nu i alla fall. Just nu var jag bara förbannad. Jag var tvungen att tävla i en tävling jag inte egentligen ville för vad? Evig ära? Snarare för att förbättra Durmstrangs ryckte.

- Aurora, var är du när jag behöver dig? Suckar jag och känner hur jag långsamt sjunker in i sömn.

Jag vet inte vad som hände, men plötsligt var jag inte längre på Hogwarts. Jag var hemma ute på trädgården, men jag var inte riktigt jag.

Jag hade rågblonda lockar som gick ner till midjan, en lång ljusblå klänning och jag gick inte runt statyer utan i ett hav av vitablommor.

- Gabrijela! Hör jag en röst skrika bakom mig och jag känner hur någon kramar om min midja.
- Aurora? Viskar jag chockat.
- Ja, svarar hon glatt: hon hade inte förändrats något förutom att även hon bar en ljusblå klänning och hade lösa mörkbruna lockar och var osminkad.
- Vad gör du här? Skrattar jag.
- Jag bor här, svarar hon och ler.
- Kom! Mamma väntar på oss! Säger hon och drar med mig genom blommorna och vinden leker med mitt hår.

Vi kommer fram till ett väldukat bord med mat och en kort kvinna med rödblonda lockar står framför oss.

- Mamma? Frågar jag.
- Gabrijela och Aurora, var har ni varit? Frågar min mor när vi når fram till henne.
- Vi var vid blommorna! Svarar Aurora.
- Ni vet att ni inte får vara vid blommorna innan vi får gäster, skrattar min mor och kramar om oss båda och jag andas in doften av henne.
- När kommer dem? Frågar Aurora uppspelt.
- Vilka? Frågar jag nyfiket.
- Vimsiga Ella, Pasha och Abigail, svarar mamma.
- Den nya Mrs. Kruma måste välkomnas, säger min far som kommer framtill oss med ett stort leende och lägger om armen om min mor.
- Dessutom måste vi fira dem fina betygen Rita fått, svarar min mor och kysser min fars kind.
- Ja, så fina betyg flickan har. Bästa eleven på Beauxbatons! Säger far stolt.
- Beauxbatons? Frågar jag förstående.
- Ja, hjärtat, svarar mor.
- Har du varit vid blommorna igen, Gabrijela? Skrattar far.
- Ja, skrattar Aurora och kramar om mig.

Trots att jag borde vara lycklig vid tanken av att vara med hela min familj kunde jag inte förstå vad som hände.
Detta var inte på riktigt.

- Gabrijela! Skriker Aurora plötsligt när ett hav av de vita blommorna kommer mot oss och suger ner oss i marken.

Jag faller i en evighet innan jag landar hårt på marken i ett rött rum.

Mitt hår var mörkt, jag hade på mig en lång röd klänning som var alldeles för stor precis som möblerna och allt annat.

- Hallå? Ropar jag ut i det tomma.
- Någon här? Frågar jag och reser mig upp och går runt i rummet.

För varje steg jag tar växer jag och till slut kan jag inte längre stå rakryggad i rummet.

- Gabryella! Ropar någon nerifrån.
- Gabryella! Ropar en annan och när jag tittar ner ser jag hur Hristo håller upp ett huvud: Remus huvud.
- Vi har presenter! Skrattar Galina som var den första rösten och häller ut en säck med huvuden som tillhörde: James, Lily, Sirius, Peter, Abigail, Pasha, Ritané, Far, Mor, Aurora och Hagrid.
- Monster! Skriker jag chockat och förtvivlat innan jag faller ihop på marken.

Runt omkring mig hör jag bara skratt och allt snurrar.

- Vakna, vakna, vakna, skriker jag och känner hur något kommer mot mig och när jag ser upp står Sirius där.
Jag känner hopp och lugnad i ett par sekunder innan det händer.

- Dö, säger han och jag skriker.

Jag skriker när jag vaknar och känner hur jag kallsvettats och tårarna rinner ner för mina kinder.

- Gaby! Säger Lily oroligt och springer fram till mig.
- Jag mår bra, säger jag och darrar.
- Vi går till sjukhusflygeln! Säger Lily bestämt.
- Nej, det var bara en mardröm. Jag får alltid det innan en stor dag, säger jag och ler för att verka trovärdig.
- Är du säker? Frågar Lily oroligt.
- Ja, sov nu, svarar jag utmattat och lägger mig ner när Lily gått till sin säng igen.

Till slut somnade vi båda och när jag vaknade kände jag hur hela jag darrade. Jag visste vad det var för dag som var kommen.
2 juni 1976; den sista och avgörande delen i den magiska trekampen var här.

SÅ OTROLIGT BRA, du är grym kvinna!

Åh när hon drömde kändes det faktiskt som en skräckfilm, det med Sirius iallafall.. haha
ååå hoppas det går bra för henne! Eller ja bra vet vi ju att det inte går.. men bortsett från förhäxningen så.. LYCKA TILL GABY :*
men det du skrev om Aurora: Törnrosa sovde ju i 100 år, då kanske Aurora sov i 100 dagar eller i 100 månader eller nåt sånt.. eller ja hon sover ju inte men du fattar.. haha jag är lite flum så om det är heelt fel så skyller jag på att jag är trött

Vad dum Sirius är. Han är ju typ den dummaste karaktären just nu. Skriv mer iallafall.

Detta var nog ett av dem roligaste och obehagligaste kapitel du skrivit!

favoritspelarna var: Helt klart sängen! Sirius you dirty little... xD
sen så det hjortjakten! älskar Gabryellas humor!!

sen "prata med varandra då" var askul och min absoluta favorit var nog " Så förbannat sött då; jag får ju nästan diabetes"
HAHHAHAHAHA kunde inte sluta skratta åt det xD

sen drömmen var fett obehaglig och jag blev tårögd när Aurora var med igen! Saknar henne!
och ganska coolt att se hur annorlundare Gabys liv skulle ha varit om Soline aldrig dött :3

och OMG nu är alltså sista uppgiften här!
jag är seriöst rädd och uppspelt på samma gång! ♥♥♥

Hej mina vänner och ovänner!
är klar med första delen av kapitel 95 och såg ingen anledning till att vänta med att lägga ut det så hoppas ni gillar det mer än jag...
personligen tycker jag det är ganska tråkigt, men i dag är en ganska jobbig dag för mig så ni får mer än gärna skriva något som får mig må bättre cx

OBS! denna delen är skrivet med ett tangentbord som lever sitt egna liv så det kan finnas ord som inte är färdigskrivna som jag inte märkt av så förstår ni inte något kopiera stycket så får jag förklara mig xD

Förövrigt: glöm inte kommentera er åsikt, gilla inlägget om ni känner för det och ja...

btw, hur känner ni inför Ritané? gillar ni henne? och nu.. Vad tycker ni om Vitaly?

ska inte uppehålla er mer nu.
Kram!





Kapitel 95 En sista dag (Halva Ritanés perspektiv och halva Gabryellas perspektiv)

2 Juni 1976; dagen då jag kunde förlora min enda kvarlevande syster. Vad skulle jag göra om hon dog? Hur skulle min familj kunna leva vidare med det? Det skulle ta knäcken på min far och även min bror; trots att han aldrig skulle medge det.
- Vilken tid kommer parasiterna? frågar Pasha och jag himlar med ögonen.

Vi stod inne i stora salen tillsammans med de övriga förkämparna som väntade på sina familjers ankomst. Förkämparna och deras anhöriga fick en dag att tillbringa ifall det skulle vara den sista dagen de hade tillsammans, men alla förkämpar; Gabryella, var inte intresserade av detta.

- Kalla dem inte för det, säger jag allvarligt.
- Vilken tid kommer våra släktingar och ingifta släktingar? frågar han igen.
- Runt två, svarar jag och ser på klockan: de kunde komma vilken sekund som helst.
- Vad är det lilla odjuret då? muttrar Pasha för sig själv och jag ler.
- Jag tycker det är gulligt av dig att fortfarande kalla Gabryella för det, säger jag och kan inte låta bli att skratta inombords åt smeknamnet Pasha haft på Gabryella enda sedan hon föddes.
- Jag tror du har missuppfattat ordet gullig, Rita, svarar han och rätar på sig när de första släktingarna kommer; Farbror Stefan, Faster Itha, Kristina och Katarzyna.
- Så detta är alltså Hogwarts! säger farbror och ser sig omkring.
- Ja, vackert på sitt sätt, svarar jag och kramar om min faster.
- Var är den lilla kämpen då? frågar Katarzyna ointresserat.
- Det är något vi frågar oss varje dag, svarar Pasha.

Då kommer Gabryella små springande mot oss. Hennes mörka hår är rufsigt som vanligt och hon ser alldeles nyvaken ut. Sminket är kladdigt och hon har varken korsett eller underkjol till sin klänning.

- Tidsoptimist, suckar Pasha när hon kommit fram till oss och hälsar på gästerna.
- Lilla kusin, hur ser du ut? skrattar Kristina när hon kramar om Gabryella.
- Håll tyst, Kris, svarar Gabryella ironiskt.
- Är du nervös, Gaby? frågar faster vänligt.
- Nej, faktiskt inte, svarar Gabryella glatt.
- Underbart, vi har en solklar vinnare, säger farbror nöjt och lägger armen om henne.
- Var har du fästmannen då? frågar Katarzyna nyfiket.
- Han har lektioner i dag. Det är bara förkämparna som får ledigt, svarar Gabryella.

Vi småpratar med varandra och jag ser hur Gabryella undviker ögonkontakt med mig; hon var fortfarande bitter över vad sm hände när vi var hemma, men jag klandrade henne inte. Vad hon än hade sett hade det påverkat henne och hon hade hållit sig i närheten av Pasha så fort någon i familjen varit i närheten av henne. Just nu stod hon tätt intill Pasha och jag kunde tydligt se att hon var nervös inför Fars ankomst.

Jag var själv en aning nervös. Det var inte bara Gabryella som förändrats, utan även Hristo. Han hade blivit kallare och mer tankspridd. Jag hoppades det bara var en fas eller nerver inför vårt kommande bröllop.

- Oroa dig inte, hör jag pasha säga och när jag ser upp så kommer far, Galina och Hristo mot oss.

När de kommer fram omfamnar jag Hristo och känner ett lugn som sprider sig när jag var i hans famn. Det var som om tiden stannade och allt som hände i världen var bara jag och Hristo. Inget annat existerade.

- Min vackra Rita, viskar Hristo och kysser mig.
- För evigt din, svarar jag och släpper sedan honom för en kort tid för att omfamna far och Galina.
- Peneva, du har magrat! utbrister Galina.
- Oroa dig inte Galina, det är bara korsetten, försäkrar jag henne om och hon ler mot mig.
- Det hoppas jag, Peneva, svarar hon och klappar mig på kinden.

Peneva. Jag skulle aldrig förlåta mina föräldrar för att ha döpt mitt förnamn till det; dels för att det var ett efternamn och för att det lät som ett namn för en gammal kvinna. Jag hade fått det till mitt förnamn för att en kroatiskkvinna som hette Rita Gabrijela Peneva hade räddat min mors liv när hon var havande med mig och hon bestämde sig för att om hon fick en dotter skulle den heta Peneva Ritané Kruma och en annan skulle heta Gabrijela Kruma. Hon hade fått sin vilja igenom, men det hade resulterat med namnbyten och mellannamn blev tilltalsnamn.

- Gabryella, hur ser du ut egentligen, flicka lilla? säger Galina och får en mördande blick av Gabryella.
- Låter ni henne se ut så här vanligtvis? frågar far en aning irriterat.
- Nej, försäkrar jag snabbt.
- Vi låter henne se exakt ut som hon vill, svarar Pasha argt och jag biter mig i läppen. Kunde de inte bara vara sams för en dag.
- Stör mitt utseende dig, far? frågar Gabryella irriterat.
- En aning, svarar Far.
- Förlåt, låt mig få bättra det, svarar hon argt och börjar ändra sitt utseende till något hon visste skulle väcka känslor bland alla: en exakt kopia av mor.
- Nöjd? frågar hon och Far biter ihop käkarna.
- Rita, Kris, Zyna, hjälp Gabryella gör sig i ordning, säger Pasha, men avbryter sig snabb när ett leende växer över ansiktet när han ser mot ingången till stora salen.

In kommer en ung man med lång mörkbrunt hår, stora bruna ögon och en aning solbränd. Han är lång och vältränad och synen av oss sprider ett bittert leende.Vem som helst inom familjen Krum. Det var sonen som blev bortskickad; Vitaly Krum.

- Du ljög inte Pasha; ingen har förändrats sedan vi var barn, säger han när han når fram till oss.
- Bara växt till sig lite, svarar Pasha och far ser frågande på honom.
- Ja, svarar Vitaly nöjt och granskar mig och Gabryella från topp till tå.
- Se inte så skräckslagen ut, Rita, säger Vitaly till mig och ger mig en kram som jag besvarar.
- Men Gabryella hur lite fler anledningar till att se skräckslagen ut, säger han och släpper mig för att krama Gabryella.
- Fortfarande bleka som lik, säger Vitaly och ser sig omkring och hans blick fastnar på far.
- Vad gör du här, Vitaly? frågar han.
- Jag tar mig rätten att få önska min syster lycka till och i värsta fall ta farväl. Tack för inbjudan till mors begravning och Auroras, säger Vitaly ironiskt.
- Det är endast för familjen, precis som detta möte, svarar far.
- Jag är fortfarande en del av familjen; blodsband, svarar Vitaly bittert.
- Du har önskat henne lycka till och kan nu säga adjö, säger far bestämt.
- Nej, säger Gabryella och alla ser på henne.
- Nej? fråga far oförstående.
- Vitaly får stanna. jag anser honom som en del av min familj, säger Gabryella.
- Du känner inte honom, Gabryella, säger Hristo och jag biter mig i läppen.
- Han är min bror, inte du, han skulle inte göra mig illa, svarar Gabryella och Hriso slår till henne.
- Hristo! skriker jag och innan Hristo hinner räta på sig slår Pasha till honom hårt nog för att han ska falla ner på marken.

Jag sätter mig ner på marken för att hjälpa honom stoppa blödningen han fått från näsan. Han slår snabbt undan min hand och reser sig argt upp. Jag ser hur Gabryella och Pasha ser äcklat på mig som om jag var ett monster som hjälpte honom. Jag ser hur Gabryella blöder lätt från läppen och torkar av sig blodet på klänningsärmen.

- Håll honom borta från mig, säger Gabryella argt och pekar på Hristo.
- Mer än gärna, svarar Pasha.
- Du ljög aldrig om hans idioti, Pasha, säger Vitaly.
- Håll käften Ynk, fräser Hristo och jag tar tag i hans arm innan han gör något korkat igen.
- Jag är i alla fall inte lika ynklig som du, svarar Vitaly med ett leende.
- Nog med detta! Gabryella gå och gör dig i ordning, ryter far och Gabryella blänger kort innan hon går några steg innan hon stannar.
- Vitaly stannar, Itha, Kris, Zyna, Rita, ni får hjälpa mig om ni vill, säger Gabryella och jag följer förvånat med henne upp till hennes rum, men orolig för vad de kvar stannande kommer göra under vår frånvaro.

Super bra. Men kommer Gabryella att dö. Längtar efter mer.

Otroligt jävla bra, som vanligt!
Usch vad jag hatar Hristo, snälla låt han dö..

Åh va spännande!