En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Kapitel 102
Sarah
Jag bär inte ringen. Den ligger i sin ask och asken, den har jag lagt långt ner i kofferten. Allt för att jag inte vill att folk ska tro att jag är en tjej som bara blir tillsammans med killar sådär. De ska inte få tro att mitt förhållande med James inte betydde någonting. För det gjorde det. Det betydde allt. Så därför vill jag inte att någon ska veta om det än. Jag är inte redo. Jag drar borsten genom mitt hår. Det svarta håret är glansigt och nytvättat. Men det hänger livlöst på mina axlar. Jag suckar. Trött och irriterat plockar jag fram en tofs och flätar hela håret i en fläta som får hänga ner över ryggen. Rose knyter sina skor intill mig.
- Du har inte pratat särskilt mycket om ditt jullov Sarah. Var det inte bra? frågar hon och tittar upp på mig.
- Det var som förra året. De vuxna drack för mycket och vi åt kyckling, säger jag.
Det var en lögn. Ja, det här lovet var inte alls som förra året.
- Hände det verkligen ingenting? säger Rose förvånat.
Jag låtsas fundera. Egentligen pågår det ett stort bråk i mitt huvud. Ska jag berätta? Ska jag neka och prata om något annat?
- Mormor bjöd hem en väninna och hennes barnbarn, säger jag och rycker på axlarna.
Rose ser besviken ut men hon nickar.
- Hur var ditt lov? frågar jag.
Hon tittar snabbt ner på sina skor, som är knutna.
- James kom hem, säger Rose efter en stund.
Jag nickar sakta. Jag vågar inte fråga ifall han kom själv. Istället plockar jag upp min fickspegel och granskar mitt ansikte.
- Han och Albus pratar inte, säger hon.
- Det verkar som att Albus fortfarande har problem med mig och James. Vilket är konstigt eftersom det inte längre finns något mig och James, säger jag och stänger spegeln.
Rose suckar. Hon vill säga någonting men gör det inte. Vi plockar ihop våra väskor med böcker och går ner i sällskapsrummet. Plötsligt stannar Rose. Hon letar igenom sina väska och suckar irriterat.
- Vad är det? frågar jag.
- Mitt läppglans. Det är borta, svarar hon.
- Jag har ett uppe i kofferten som jag kan låna. Du får gå upp och hämta det om du vill, säger jag.
Rose spricker upp i ett leende och vänder upp igen. Jag tittar mig omkring. Det är bara jag i sällskapsrummet. Jag går fram. Stryker med handen över soffryggen. Det har nästan gått ett helt år sedan jag satt här och var ledsen över att Albus glömt bort alla hjärtans dag. Samma kväll som jag nästan kysste James för första gången. Jag vrider på huvudet. Tittar på en bit bort ifrån soffan. Det var där vi stod när det nästan hände igen. Jag känner hur tårarna nästan börjar rinna. Jag lutar mig mot soffryggen. Så mycket som hänt. För ett år sedan var jag tillsammans med en kille. Nu har jag hunnit göra slut och förlova mig med två andra killar. Jag suckar och lutar mig mot soffan. En tår rinner ner för kinden. Jag torkar snabbt bort den. Rose kommer ner. Hon ler inte. Hennes ansikte är bara blankt.
- Hittade du läppglanset? frågar jag.
Rose tittar på mig.
- Du har en diamantring i din koffert. Varför har du en diamantring i din koffert? frågar hon.
Jag hänger av mig min väska och låter den falla till golvet med en smäll. Jag tittar på Rose.
- Det är min förlovningsring, säger jag.
Hon drar efter andan. Håller en hand för munnen och skakar på huvudet. Precis som om hon inte vill tro att det är sant.
- Den här väninnan till mormor, hennes barnbarn Pierre, han måste gifta sig innan sin nästa födelsedag om han vill ärva sina föräldrars pengar. Så på nyårsafton så friade han till mig och jag sa ja, säger jag.
Rose tittar på mig.
- Men... James, säger hon med stora ögon.
- Det är på grund av James jag gör det här! Det gör ont i mitt bröst efter vad han gjorde mot mig. Det går inte en sekund utan att jag saknar honom men han var otrogen! James krossade mitt hjärta. Att gifta mig med Pierre är mitt sätt att se till så att jag aldrig mer behöver få mitt hjärta krossat! säger jag och känner hur jag börjar gråta.
- Tänkte du berätta för mig? frågar Rose.
Hennes röst darrar och jag förstår att även hon är nära gråten.
- Självklart! Men jag ville ge det lite tid först. Hur tror du alla reagerar när de får veta att jag är förlovad med en helt okänd kille? Det är inte länge sedan som jag och James gjorde slut. De kommer tro att jag bara lekte med James, precis som han lekte med mig, säger jag.
- Men du älskar ju inte den här Pierre! Hur ska du kunna leva resten av ditt liv med någon som du inte älskar? frågar Rose.
- Jag antar att jag får lära mig att älska honom. Det är ingen idé att försöka prata mig ur det här. Jag har bestämt mig och jag hoppas verkligen att du vill stå där framme med mig, säger jag.
Hon tittar frågande på mig.
- Menar du?
Jag nickar.
- Rose, vill du bli min brudtärna? undrar jag.
Nu börjar Rose gråta. Hon nickar och vi kramas. Vi snyftar och skrattar.
- Det var verkligen en fin ring, säger Rose efter en stund.
Jag skrattar och nickar.
- En väldigt fin ring, säger jag och torkar ett par tårar.
Vi plockar upp våra väskor och skyndar sedan iväg till lektionen som vi är sena till.

James
Jag har helt tappat tiden. Det var ljust när jag kom hit men nu, nu är det mörkt utanför fönstren. Folk har kommit och gått. Men jag har inte lagt märke till dem. Allt jag har sett är det lilla glaset som har fyllts på och tömts framför mig.
- En till, säger jag och skjuver fram glaset mot bartendern.
Det är en ung pojke. Han hänger trasan över sin axel och fyller sedan mitt glas med whiskey. Han tittar på mig med medlidande ögon.
- Titta inte på mig sådär. Du vet inte vad jag har gått igenom, fräser jag.
- Jag frågade aldrig sir, säger han.
- Sir? Jag är fan lika gammal som dig, muttrar jag.
Jag kan se att han inte tror mina ord. Jag lyfter blicken och tittar i den spegelblanka ytan bakom baren. Det är inte någon ung kille som tittar tillbaka på mig. Den här personens orakade ansikte och ovårdade hår får honom att se ut som han är över tjugofem. De tjocka påsarna under ögonen berättar att han inte har sovit bra på flera dagar. Jag lyfter glaset och sveper innehållet.
- En till.
Bartendern skakar på huvudet.
- Tyvärr. Du har fått i dig tillräckligt, säger han och tar glaset ifrån mig.
- En till! skriker jag och slår med min knutna näve i baren.
Bartendern rycker till. Precis som alla andra i rummet. Jag tittar mig omkring. De tittar på mig. Rädda ögon. Jag vänder mig mot bartendern igen.
- En till, säger jag lägre.
- Det räcker nu James, säger någon bakom mig.
Jag vrider på huvudet. Där står Teddy. Han tittar på bartendern.
- Tack för att du ringde, säger Teddy och ger honom pengar.
Bartendern nickar och går iväg för att servera ett par andra gäster. Teddy lägger armen runt min axel.
- Kom igen James. Det är dags att åka hem, säger han.
Jag suckar men följer med. Mina steg är stapplande, så jag måste stödja mig mot Teddy för att kunna gå. Han hjälper mig ut till sin bil, som han har parkerat utanför puben. Teddy öppnar dörren och hjälper mig in. Sen går han runt och sätter sig i förarsätet.
- Jag vill inte åka hem Teddy, suckar jag.
- Du ska inte hem heller. Du ska sova hos mig och Victorie i natt. Jag vill inte att dina föräldrar ska få se dig förrän du har sovit ruset av dig och duschat, säger han.
Jag lutar mig bakåt.
- Hon ska gifta sig Teddy. Hon är förlovad, säger jag och blundar.
- Det måste vara jobbigt för dig, säger Teddy.
Jag nickar. Efter en stund stannar vi. Teddy lämnar bilen och hjälper mig ut. Vi står framför ett stort lägenhetshus. Han hjälper mig upp för trappor och in i en av lägenheterna. Victorie möter oss i hallen.
- Hej James, säger hon.
Jag lyfter min hand och vinkar. Teddy leder mig in i ett litet rum och sätter mig ner på sängen. Sen hjälper han mig av med skorna och jag lägger mig ner. Det tar inte mer än ett par sekunder innan jag har somnat.

Teddy stänger dörren och går över till sitt eget sovrum. Victorie sitter på sin sida av sängen och smörjer in sina händer.
- Han sover, säger Teddy och tar av sig tröja och byxor.
- Ginny ringde förut. Jag berättade att du var och hämtade honom, igen, suckar Victorie.
Han tittar på sin fru.
- Säg inte så där. Han mår inte bra, säger Teddy och lägger sig under täcket.
- Det är nionde gången i rad som han sover i vårt gästrum Teddy. Det sorgliga är att han själv inte kommer ihåg att han har gjort det, säger Victorie.
Teddy suckar.
- Han berättade återigen att Sarah ska gifta sig, säger han.
- Jag vet att du tycker synd om honom, det gör vi alla. Men det här har pågått i fyra veckor snart, säger Victorie.
- Det måste finnas någonting som kan få honom tillbaka på rätt väg, säger Teddy och suckar.
Victorie nickar. Hon kysser sin man och sedan släcker de lampan.

Mitt huvud värker. Jag kan knappt hålla uppe ögonen.
- James, säger Teddy.
Hans ord ekar i mitt huvud.
- Skrik inte sådär, muttrar jag.
Teddy skakar på mig. Men jag vägrar att lämna sängen. Det är varmt här under täcket. I alla fall tills han drar bort det.
- Upp med dig, säger Teddy.
Jag vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Det är fortfarande mörkt.
- Varför ska jag upp nu?
- Du ska hjälpa mig och George i affären idag, säger han.
Jag suckar. Teddy säger åt mig att gå och duscha och lämnar sedan rummet. Jag ligger kvar ett par minuter innan jag trotsar alla celler i min kropp och reser mig upp. Jag tar mig till badrummet och ställer mig i duschen. Vattnet är isande kallt och jag skriker till. Förbaskade Teddy och Victorie. Jag tvättar mitt hår. Schampot löddrar och jag kan nästan se hur smutsen rinner ner i avloppet. Jag har visst inte tvättat håret på länge. Jag tar ett badlakan och virar runt höften. När jag lämnar duschen ser jag hur Teddy eller Victorie har lagt fram en rakhyvel och raklödder. Jag tittar mig i spegeln. Ögonen är rödsprängda och trötta. Ansiktet är ovårdat och jag passar verkligen inte i skägg. Teddy står nere vid bilen och väntar på mig när jag tio minuter senare kommer ner i fräscha kläder och ett par solglasögon som jag hittade.
- Snygga solglasögon. De är Victories, säger Teddy och sätter sig i bilen.
Jag fnyser och sätter mig i bilen. Han kör. Vi sitter tysta.
- Jag menade allvar. Det där är Victories. Hon kommer slå ihjäl dig om hon vet att du tagit dem, säger han efter en stund.
Jag suckar och tar av mig dem. Tittar på honom. Visar mina ögon. Teddy grimaserar.
- Åt andra sidan så kan jag köpa nya till henne. Ta på dig dem igen, säger han.
Jag nickar. Vi parkerar utanför den läckande kitteln.
- Varför reste vi inte med flampulver? frågar jag.
Teddy rycker på axlarna.
- Jag gillar att köra bil, säger han och börjar gå.
Jag himlar med ögonen och följer efter honom.

AWESOME som alltid

Fint!
Tycker så synd om James, men det var lite roligt det där med Victories glasögon...
Önskar Sarah skulle lyssna på Rose och inte gifta sig bara för att slippa älska och få sitt hjärta krossat!

Teddy is up to something! :o

underbart kapitel!

Awesome! Jag älskar det som vanligt!

Det är inte så att jag börjar bli less eller liknande det bara det att James och Sarah nästan får mitt hjärta att brista... </3
Hoppas de blir tillsammans snart!

Loooove it

Kapitel 103
Scorpius
Snön singlande fint ner runt omkring mig när jag gick längst vägen till Hogsmeade. Det är en väldigt fin dag för att vara i slutet av januari. Snön ligger på och gnistrar i solskenet. Jag har solen mot min rygg och jag kan känna hur jag har blivit svettig i nacken under min halsduk. I Hogsmeade är det fullt av folk som är ute. De hälsar glatt på varandra och ljudet av dörrklockor som klingat när dörrar till affärer öppnas och stängs hörs hela tiden. Det är många elever ifrån skolan som har hittat hit nu när det äntligen blivit helg. De flesta håller till inne på Godisbaronen eller inne på Zonkos. Jag går in på Zonkos. Hälsar på biträdet bakom disken och går sedan in i en dörr längst bort i butiken. Bakom dörren finns det en trappa som går upp till övervåningen. Här på övervåningen finns det en lägenhet och det är i den här lägenheten som MJ bor i. Nästan precis vid trappans slut kommer dörren och jag knackar. Steg hörs och dörren öppnas. En liten och äldre dam öppnar.
- God morgon Mrs Huxley, säger jag.
- God morgon Mr Malfoy. Kom in, säger hon och släpper in mig i den lilla hallen.
Mrs Barbara Huxley är en barnmorska som min pappa anställde för att ta hand om MJ. Hon är som sagt liten och lockigt grått hår och är alltid klädd i en grå klädnad med långa ärmar och krage samt ett vitt förkläde.
- Hur mår hon idag? frågar jag och hänger av min mina ytterkläder.
Mrs Huxley ger ifrån sig en fnysning.
- Hur ska jag kunna veta det när hon vägrar prata med mig? Inte åt hon någon frukost heller, säger hon hysteriskt.
Jag lägger en lugnande hand på hennes axel.
- Jag ska prata med henne, säger jag.
Hon ler.
- Jag sätter på en kanna te, säger Barbara och försvinner bort mot köket.
Jag går längst ner av hallen och öppnar dörren. MJ sitter upp i sängen. Hon har armarna i kors över brösten och tittar bara rakt in i väggen. Gardinerna är fördragna och det luktar instängt i rummet.
- Hej. Hur mår mina två favoritpersoner? frågar jag och pussar hennes tinning och ger den stora magen en smekning.
- Han har hållit mig vaken hela natten. Jag har ont i ryggen och jag tror att mina vader har svullnat, säger MJ.
Hennes röst är torr och sträv som sandpapper.
- Har du varit ute någonting idag? Det är en jättefin dag, säger jag och drar bort gardinerna samt öppnar fönstret.
Den friska luften svävar in och fyller rummet med nytt syre. MJ skakar på huvudet och tittar in i väggen igen.
- Kom igen, du kan inte sitta inne hela tiden, säger jag och lutar mig mot fönsterbrädan.
- Det vet jag väl, säger hon.
Jag suckar. MJ tittar på mig. Blicken är isande kall.
- Vill du byta plats med mig kanske? Det är ditt barn också. Jag känner mig stor som en val och du klagar på att jag sitter inne en såhär fin dag, säger hon.
Jag tänker inte käfta emot henne. Det är samma sak varje gång. Samma dåliga humör. Första gången de hände, jag blev helt ställd. Det var inte den MJ som jag blev kär i. Visst har hon alltid haft en attityd men det här jag fick se, det var något helt annat. Skillnad från då och nu, den här gången är jag förberedd.
- Jag förstår att du känner dig ensam. Nytt land. Ett helt främmande ställe och du känner ingen. Men jag tror att jag kan ändra på det, säger jag och sätter mig vid sängkanten och lutar mig mot sänggaveln.
MJ svarar inte men jag kan se att hon lyssnar.
- Jag tänker be Rose komma hit och hålla dig sällskap ibland, säger jag.
Nu tittar hon på mig. Med stora ögon som både är förvånade och arga.
- Rose? Din gamla flickvän Rose? Menar du på allvar att du tänker låta mig umgås med ditt ex. Varför inte ta Sarah istället, vore inte det lite mer... jag vet inte...normalt? frågar MJ.
- Du har rätt. Det vore mer normalt. Men jag kommer inte riktigt överens med Sarah just nu. Det är hela den här grejen med hennes förlovning. Och hon är inte riktigt gillande till vår situation. Men jag tror verkligen att du behöver någon jämngammal att prata med och du kommer tycka om Rose, säger jag och kryper fram och lägger mig intill henne.
Jag kysser magen och tittar upp på henne. MJ suckar.
- Visst. Du kan väl fråga henne, muttrar hon.
Jag ler och sträcker på mig så jag kan nå hennes läppar. Vi kysser varandra. Jag kan känna hur hon sakta slappnar av. Jag stryker henne över kinden och lägger mig sen intill henne igen. MJ lägger sina händer på sin mage.
- Jag har börjat tänka på lite namn, berättar hon.
- Jaså? säger jag.
MJ nickar.
- Överst på listan just nu är Finn, säger hon.
Finn Malfoy. Jag rynkar på näsan. MJ märker det.
- Nehe. Leo? undrar hon.
Jag skakar på huvudet.
- Arthur?
Återigen skakar jag på huvudet. MJ suckar.
- Kom på ett namn du då, säger hon.
Jag tänker efter. Tittar på magen.
- Tristan, säger jag efter en stund.
MJ ser ut att smaka på namnet. Sen nickar hon sakta.
- Tristan Malfoy, säger MJ högt. Jag gillar det.
Jag nickar. Hon stryker med sina händer på magen.
- Hej Tristan, säger hon.
Han ger ifrån sig en spark och vi skrattar.
- Han verkar gilla det, säger jag och lägger min hand på Mjs.
Hon ler. Sen sitter vi där och känner hur vår son sparkar mot våra händer.

Albus
Jag står på vakt och väntar. Snart kommer hon ut. Och jag är redo. Jag är redo. Ljudet av porträttet som öppnas når mig. Jag trycker mig mot väggen. Hon pratar med någon men sen börjar hon gå. Jag rundar hörnet och ställer mig i hennes väg. Sarah rycker till.
- Albus! Du skrämde mig, säger hon och harklar sig.
- Jag hörde att du har förlovat dig, säger jag.
- Du har inget med det att göra Albus, säger Sarah och går förbi mig.
Men jag följer efter henne.
- Gjorde inte du slut med James nyss? Jag menar, jag om någon borde komma ihåg det eftersom du var otrogen mot mig med honom, säger jag.
Sarah stannar upp och vänder sig om.
- Vart vill du komma med det här Albus? frågar hon.
Jag rycker på axlarna.
- Jag försöker bara hänga med i ditt kärleksliv. Det är inte många som hinner med så många olika killar på ett år som du har gjort. Det är nästan värt ett pris, säger jag.
Sarah lyfter sin hand för att ge mig en örfil men jag tar tag i den innan hon hinner nudda mig. Jag släpper snabbt taget om den.
- Du var inte såhär eldig när vi var tillsammans, fnyser jag.
- Mycket hände när jag gav efter till din bror, kontrar Sarah.
Hennes ord psårar mig men jag visar det inte.
- Och det där förhållandet gick väldigt bra. För det är väl dig han kysser på tidningsomslaget? Nej, vänta. Det är det ju inte, säger jag.
Sarah vänder sig om och går. Jag tar tag i hennes handled för att hindra henne från att gå.
- Vi är inte färdiga än, säger jag.
Hon rycker och drar men mitt grep om henne är fast.
- Jag vet inte vad det är du vill Albus. Så kan du snälla komma till saken och sedan gå så att jag slipper se dig, säger Sarah.
Jag rycker på axlarna.
- Jag vill bara att du ska veta att ditt beteende inte bara reflekterar dig utan även andra runt omkring dig. Hur tror du folk tänker när de får höra om din förlovning? De kommer tycka att du är en player och då kommer de skratta åt oss som du varit tillsammans med eftersom vi bara är en i mängden för dig, säger jag.
Sarah lyfter handen igen. Den här gången är hon för snabb och träffar min kind. Det är en hård smäll som ekar i rummet.
- Kom aldrig och säg att du är en i mängden för mig. Jag älskade dig Albus! Du var det bästa som hänt mig och jag kommer aldrig riktigt förlåta mig själv för att jag inte avslutade saker och ting mellan oss innan jag blev tillsammans med James. Men jag älskade dig. Det lovar jag. Vi fungerade helt enkelt inte med varandra. Men kom aldrig och säg att du är en i mängden enligt mig, skriker hon.
Sen går hon iväg. Jag står ensam kvar. Tavlorna runt omkring mig tittar och viskar om mig. Deras blickar följer varenda rörelse. Jag står ensam kvar. Det känns som om jag har blivit tömd på luft. Det snurrar och jag tar ett stapplande steg mot väggen. Jag suckar och sätter mig ner på golvet. Kinden värker fortfarande. Jag är säker på att den är röd och öm. Vad har hänt med mig? Det här är inte jag. Flashbacks ifrån de senaste månaderna kommer tillbaka till mig. De dyker upp som bilder framför mina ögon. Hur kylig jag var mot min bror under tiden jag var sjuk. När jag skrek på Sarah när jag kom tillbaka till Hogwarts. Alla kommentarer om Sarah och James som jag sagt till mina vänner. Bråket som jag och James hade på jullovet. Det är inte jag. Men vad är då jag? Jag kommer knappt ihåg hur jag var innan olyckan. Nu är det tabletter och samtal med psykolog via brev. Och jag bråkar med alla. Alla som betyder någonting för mig. Jag suckar. Jag har officiellt nått botten. Frågan är hur ska jag ta mig upp härifrån?

Åhh gillade Albus perspektiv bäst! Gillar inte MJ riktigt men awesome annars!!

Vem undrar inte hur man ska ta sig upp igen. Mår precis lika dåligt som Albus just nu och kan verkligen förstå hur han mår. ♥

MJ däremot haha håller med CeCe, jag shippar Scorose så... HEHE. ;D

Men ändå lite kul att MJ är tillbaka. :p