Lauras magiska liv

Tackar

jätte bra verkligen ♥

Tack

Awesome! Den är jättebra!

Tack, va gulliga ni är

jättebra! jag gillar den väldigt mycket! (Ger en Like It till dig therese91 !)

Tack, blir super glad nu

Snälla skriv mer! Måste verkligen får höra mer!

awesome meera

Tack kusin ♥ och alla andra här kommer ett nytt

Kapitel 10- Sorteringen
Vi stod på den kyliga och mörka stationen och såg det ormliknande tåget ringla iväg långt bort i horisonten.
Plötsligt hörde vi gnägganden och ett tusental gråa hästar uppenbarade sig.
Hästarna hade åtta ben och runor inristade på tänderna.
Jag stirrade förvånat på dem, vad mer skulle jag få se i denna märkliga värld?
– Det är avkommor från guden Tors häst, Sleipner, viskade Disa och vi klev in i en av vagnarna som hästarna drog.
Vi blev inte länge ensamma utan det kom in två killar i 13- årsåldern och satte sig på säterna mitt emot oss.
De hade båda ett blått märke med en svart ulv på, så jag antog att de tillhörde Lokes elevhem.
En av killarna vände sig om till Disa.
– Ska du inte presentera oss för din vän?, sa han med vass röst och jag rnkade på ögonbrynen, honom gillade jag inte.
Disa vände sig till mig och gav mig ett menande ögonkast mot dem.
– Det här är Vide och Vige Asksson, de är tvåäggstvillingar, sa hon förklarande till min förvånade min.
Jasså det här var den andra delen av de renblodiga släkterna, de såg inte alls trevliga ut.
Han som hette Vide var smal, blek och hade ett långsmalt ansikte och håret var kolsvart som räckte till axlarna.
Vige hans bror såg ut som sin bror men var kortare och hade smutsblont hår, och båda hade ett överlägset ansiktsuttryck.
– Jag heter Laura Pevensie, sa jag och sträckte fram handen, men killarna ryggade undan.
– Vi rör inte smuttskallar, sa de och såg nedlåtande på mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra jag gillade inte de där två killarna de minsta.
Som tur var stannade vagnen, jag hade inte ens märkt att den hade startat.
Killarna klev ur och jag och Disa klev efter.
– Bry dig inte om dem, de är som de är, sa Disa tröstande och jag såg gapande på det magnifika slott vars gård vi stod på.
Slottet var gigantiskt och dess tinnar och torn räckte ända upp till den midnattsblåa himmelen.
Slottet var byggd av någon sorts vit sten som skimrande och taket var av rent gyllengult guld.
Jag kände hur Disa drog med mig in genom de stora gyllene portarna och vi hamnade i en stor hall som det gick en trappa upp till de övre våningarna.
Eleverna strömmade in och satte sig vid olika elevhemsbord, vi följde efter dem men stannade där en skock förstaårselever stod och väntade på vad som skulle ske.
Vi skulle bli sorterade i elevhem, det visste jag men frågan var, hur? Och i vilket?
Jag stod nervöst och såg mig om, taket var av renaste silver och väggarna lika vita som på utsidan.
Fler och fler elever samlades i vår grupp och slutligen hörde vi sorlet tystnas och en man med korpsvart hår och klarblå genomträngande ögon ställde sig upp vid lärarbordet längst fram i salen.
– Välkommen till ännu ett år på Bifrost, innan vi börjar vår festmåltid vill jag att ni skall skänka några av era dyrbara minuter till våra nya elever.
Varsågod att stiga fram, sa han och pekade på en plats framför en pelare med ett klotliknande föremål i ögonhöjd, sa mannen som måste vara rektorn.
Vi såg alla lite nervös ut på varandra men vi steg alla fram, då upptäckte jag att klotet var ett öga, det måste vara odens öga, tänkte jag förvirrat och väntade på vad som skulle ske.
En öppning öppnades i pelaren under ögat och en uråldrig mansröst hördes skalla.


För mig har fallit på min lott,
att sortera elever i detta slott.
Loke, Tyr, Freja och Balder,
om deras existens finns många skalder.
De fyra tillsammans vid tidens rand,
uppförde detta slott vid denna strand.
De fick i uppgift av Oden den magnifike,
att starta en trollkarskola utan dess like.
Tiden var kommen, tiden var ända,
att tillbaka få magin och få den återvända.
Den nya guden inte mycket av magi tål,
han ville bränna alla magiker på bål.
Så skolan uppfördes till Odens ära,
och de fyra gudarna var åter nära.
De var och en ett elevhem fick festa,
utav de elever de fann dem bästa.

Loke ville ha dem som sig med list i livet tog,
slughet och girighet, var inget som sig dog.
Ulvens list och girighet,
det var det bästa Loke vet.
Freja ville ha dem med ett kärleksfullt sätt,
de kloka och rättrådiga som valde rätt.
Kattens klokhet är icke att förglömma,
dess kärleksfulla sätt när råttan sig gömma.
Tyr ville ha dem mod och djärvhet,
de som var pålitliga de vet.
Drakens vilja och lämparglöd,
de var under de regler han och löd.
Balder satte vänlighet först,
de flitiga och lojala satte han störst.
Hästens lojala sätt mot de vänner som finns,
Är det viktigaste Balder minns.

Så ställ er var och en framför mig,
och jag skall berätta var jag skall placera dig.

Och öppningen stängdes, och en skallande applåd hördes som snart tystnades ner.
Öppningen öppnades åter och samma röst som förr ropade.
– Disa Emblasson, Disa hoppade till och ställde sig framför pelaren och såg in i ögat.
Efter ett tag så hördes åter rösten.
– Tyr, Disa gick och satte sig vid det bordet där de grönklädda satt, ett grönt märke med en svart drake syntes strax på hennes bröst.
Och så fortsatte det elev efter elev ställde sig framför pelaren och såg in i ögat, och blev placerade i elevhemmen.
Jag blev mer och mer nervös tills jag hörde mitt namn.
– Laura Pevensie, jag gick sakta fram och ställde mig framför ögat och såg in i det.
Ögat var genomträngande och det kändes att ögat läste igenom hela mitt väsen.
Efter ett tag som kändes som evigheter hörde jag rösten åter.
– Tyr, jag suckade av lättnad av att jag överhuvudtaget blivit vald och gick bort och satte mig vid Disa.
Jag såg glatt på mitt märke som uppenbarade sig och sedan på den återstående sorteringen.
När den sista eleven hade sorterats in ställde sig åter rektorn upp, log mot oss alla.
– Hugg in, sa han och en massa mat uppenbarade sig på borden.