Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge [SV] PG-13 [DRARRY]

UNDERBART! ♥
Helt freaking åzum!
*ny läsare* *bevakar* ♥

Kanske lite annorlunda kapitel. Jag hoppas att ni gillar det!

Kapitel VIII – Hjälp ska alltid ges på Hogwarts, till de som frågar om den

I Stora Salen var ljudnivån hög. Alla elevhemsborden var fyllda till bredden och Harry hade problem med att hitta en ledig plats att sitta på. Det var lunchtid och alla elever hade skyndat sig för att få mat innan lektionerna fortsatte.

Det hade gått snart en vecka sedan Harry pratat med Draco, och det sista han sagt var ”Prata inte med mig igen! Okej?”. Oktobervädret hade anlänt till Hogwarts och det var få dagar man faktiskt såg solen. Det var vanligt att eleverna vaknade på morgonen av regnet som smattrade mot rutorna eller ett aggressivt åskoväder som härjade bland molnen.

Idag var inget undantag och taket i Stora Salen var fyllt av mörka moln. Under veckan som gått hade Harry försökt hålla sig åt sidan. Det var självklart något som hans kamrater hade märkt av, men alla verkade se åt sidan för att slippa få ett snäsigt svar om de frågade.
Humöret hade inte varit Harrys bästa vän under veckan. Han hade snäst åt alla som frågade hur han mådde eller om något var fel. Samtidigt kände han en irritation att folk undvek honom, hela situationen kändes väldigt hopplös.

Att Professor McGonagall hade börjat tjata om att få se ett första utkast på deras uppsatser gjorde inte saken bättre. Han och Draco var bara i början och att lämna in det de hittills fått fram skulle inte göra någon imponerad eller stolt.

I slutet av bordet såg Harry en ledig plats och slog sig ner. Han kollade sig runt snabbt och såg ingen han kände, vilket både var tur och tråkigt.

Han slängde upp två kotletter och lite potatismos på tallriken och började äta. Han tittade runt i salen och över borden. Vid Ravenclawbordet såg han Lunas blonda hår sticka upp mellan två betydligt längre personer. Han såg även hur hon viftade runt med ett exemplar av Hört & Sett.

Vid Huffelpuffbordet såg han Justin Finch-Fletchley och Ernie MacMillan sitta i ett parti schack och Ernie hade Susan Bones tätt intill sig. Harry himlade med ögonen och tänkte på alla gånger man såg Ernie och Susan i korridorerna, tätt intill varandra. De påminde honom starkt om Ron och Lavender under deras sjätte år.

Hans ögon vandrade iväg mot Slytherinbordet. Pansy Parkinson satt i vad som verkade vara en livlig diskussion med Blaise Zabini. Goyle glufsade i sig en stor bit kotlett och bredvid honom.

Som vanligt vid synen av Draco Malfoy gjorde hans hjärta en bakåtvolt och Harry såg chockad ut. Han visste mycket väl att Draco skulle sitta just där, men blev alltid lika förvånad. Han vände som vanligt bort blicken direkt och stirrade mot lärarbordet.
Hela veckan hade proceduren varit densamma. Han hade tittat på Draco och snabbt vänt bort blicken. Hoppades han att han någon gång skulle titta tillbaka? Hursomhelst satt varje gång Draco med en sammanbiten min och åt sin mat.

Hans ögon började vandra över lärarbordet. Professor Sinistra satt och diskuterade med Professor Snigelhorn. Professor Vektor satt djupt försjunken i en bok och Professor McGonagall skrev ner anteckningar på ett pergament framför henne.

För ovanlighetens skull pratade inte Pernelle Flamel, rektorn, med sin make som satt bredvid henne. Hon satt istället med händerna knäppta och tittade rakt på Harry. Hennes långa blonda hår ramade in hennes vackra ansikte med hennes ansiktsuttryck såg allvarligt ut. Harry rodnade och tittade bort. Han slängde sin väska över axeln och började gå ut ur salen.

-

”Och sen rör ni runt i cirka tio minuter medsols, men lägg till ett varv motsols var sjuttonde varv”, avslutade Professor Snigelhorn sin genomgång av ett växtgift som skulle försätta de flesta plantor i några timmars sömn, perfekt mot plantor som kan tänkas anfalla, eller för att studera anatomin hos dem.

Klockan var tre på eftermiddagen och det var deras sista lektion, en dubbeltimme i Trolldryckskonst. Harry och resten av klassen började packa upp sina tillbehör och ingredienser när det var dags att börja. Han delade bord med Hermione, Ron, Dean och Seamus och de alla var i full färd att plocka upp sina ingredienser. Dean höll upp en burk med fladdermaskslem och sade ”Jag vill inte ens veta vad detta är.”
Precis när Harry tände eld under sin kittel och började väntan på att vattnet skulle koka när dörren till klassrummet öppnades. Hela rummet fylldes av en frisk fläkt och Pernelle stod i en knallröd vacker klädnad och tittade leendes in i rummet. Efter några sekunder vände hon sig mot Professor Snigelhorn.

”Horace, ursäkta att jag stör. Men jag behöver låna Mr. Potter resten av lektionen”, sade hon och log igen. Flera blickar vände sig mot Harry som såg förvånad ut. Professor Snigelhorn tittade på Harry och sedan tillbaka på Pernelle.

”Självklart”, sade han och vände sig åter mot Harry. ”Mr Potter, jag kommer att skicka med dig en läxa som du får göra istället.” Han viftade med sin trollstav och en fjäderpenna började skriva ner instruktioner på ett pergament bredvid honom. Efter några sekunder rullade det ihop sig och ett sidenband knöt sig i en elegant rosett runt rullen. Den susade sedan lätt iväg mot Harry och lade sig framför honom på bordet.

En mycket förvirrad Harry tog pergamentet och stoppade ner det i en av fickorna på klädnaden.

”Låt mig hjälpa” hörde han Pernelles ljusa stämma bakom sig. Han såg hur hon drog fram sin snövita trollstav och gjorde en svepande rörelse mot bordet. På fem sekunder hade Harrys alla ingredienser och allt material packat ner sig i väskan som nu stod prydligt på bordet.
”Det där måste du lära mig”, utbrast Ron med öppen mun och rodnade när Pernelle log mot honom. Harry plockade upp sin väska och började gå efter Pernelle som redan var på väg genom rummet.

De gick under tystnad genom de många korridorerna på Hogwarts på den för Harry välbekanta vägen mot rektorn kontor. För att förklara tystnad, betydde det att Harry var tyst, och Pernelle nynnade på en mycket vacker melodi och det såg ut som att hon dansade fram genom korridoren.

De nådde fram till stenstatyn som vaktade ingången till kontoret. Pernelle stannade framför statyn och sade ”Orkidé” och stenstatyn började visa en spiraltrappa som ledde upp till dörren.

När de steg in genom dörren gick Pernelle några steg och stannade i mitten av rummet. Harry kände igen rummet väl, då han varit där många gånger. Precis som när Dumbledore varit rektor var bokhyllorna fyllda med böcker, bordet fyllda med konstiga föremål. Den enda skillnaden var att rummet såg ljusare och renare. Pernelle verkade även ha sett till att det var fler växter i rummet, då små vinrankor med små, vackra vita blommor växte upp längs pelarna.

Harry ställde sig bredvid Pernelle som stod i mitten av rummet och tittade upp mot rektorns stol. Precis bakom hängde det stora porträttet av Albus Dumbledore.

”Han var en stor man, men det vet väl du om någon”, sa Pernelle och tittade på Harry. Han nickade och tittade igen på porträttet. Han kände en klump halsen då han såg den välbekanta mannen sitta på sin stol och sova.

Pernelle gick upp till skrivbordet och satte sig på stolen som stod bakom. Hon erbjöd Harry att sätta sig och han gick fram och satte sig på andra sidan.

”Det är inte lätt, när det händer får det en verkligen att omvärdera vem man är.”, sade hon och tittade direkt på Harry. Han satt bara tyst, tittade ner i golvet och förstod precis vad hon pratade om.

”Men att känna ånger, skuld eller ilska över något du inte kan kontrollera. Det gör dig inget gott.”, fortsatte hon. ”Du kanske är förvirrad, men det är något som du lätt kan komma över”.

”Det är inte så lätt som du tror.”, fick Harry fram och tittade fortfarande ner i golvet.
”Rädslan för mörkret grundar sig i rädslan för det okända Harry. Man är bara rädd för att man inte vet vad som finns där, och vad som kommer om man tar reda på det.”

”Jag vet vad som finns där, och det är något jag inte vill ha!”, sade han och tittade på Pernelle. Hon hade ett lugnt ansiktsuttryck och observerade honom noga.

”När man har öppnat lådan tar man antingen ut innehållet eller stänger den igen, du har gjort varken eller Harry. ”, sade Pernelle och reste sig. Hon drog ut en låda ur skrivbordet och tömde ut den helt på skrivbordet. ”Du kan antingen välja att ta reda på vad lådan innehåller, för att sedan bestämma om du tycker om det eller inte”, fortsatte hon och tog sedan fram sin trollstav. Hon viftade med den och sakerna flög tillbaka in i lådan. ”Eller så kan du bara stänga den, men förklara för dig själv och innehållet varför du inte vill veta vad som finns där.”, fortsatte hon och sköt i lådan i bordet igen.

Harry satt tyst och stirrade på bordet där innehållet i lådan tidigare legat.

”Men vad ska dem andra tycka.”, viskade han och kände tårar bildas i ögonen.

”En vän en någon som älskar dig trots dina val, inte på grund av dem.”, sade hon och log. ”Om du gillar innehållet i lådan och väljer att behålla det, så kommer säkerligen din omgivning att acceptera det som gör dig glad.”

Harrys hjärna bombarderade honom med bilder och tankar. ”Och om innehållet inte gillar mig?”, sade han, trots att han förstod vilken dålig formulering det var.

”Alla resor är en risk, det är upp till dig om du känner att risken är värd att ta.”, sade Pernelle och gick runt skrivbordet. Hon gav Harry en kram och tillade ”För god tur.” och vände honom mot dörren.

”Utanför den dörren finns två vägar, på den ena finns det okända, och på den andra finns det säkra. Du måste själv välja vilken väg som är värd att ta.”, sade hon och gav honom en lätt knuff så han började gå mot dörren.

”Kom ihåg Harry, du kan alltid prata med mig.”, sade honom och han vände sig om för att se på henne. Hon stod vid skrivbordet med händerna knäppta. Huvudet var lite på sned och hennes blonda hår hängde ner över axlarna och leendet på hennes läppar var stort.
Han vände sig om, gick ut genom dörren, tog ett stort andetag och stängde den.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Som sagt, lite annorlunda kapitel. Vad tycker ni om Pernelle Flamel?

Hoppas som sagt ni gillade kapitlet, all konstruktiv kritik är hjärtligt välkommen!

Det var bra, men lite udda att rektorn har ett sånt snack med en elev kanske.
Annars var det bara att i sista stycket har du skrivit "sade honom". Det ska inte vara "sa hon till honom" kanske?

Nåja, keep going, längtar till nästa del!

Gillagilla ;D Bevakar

Bra!

Jag gillar tanken att människor söker annorlunda relationer och jag har gjort en liten personanalys på paret Flamel innan jag började skriva. Jag har där skrivit att hon är en person som gärna hjälper folk i deras problem, och hon är lite allvetande.

I vår vanliga världen så skulle ett sånt samtal vara udda, men Pernelle vill att sina elever ska må bra, Harry var inte den första som fick prata med Pernelle, och absolut inte den sista heller

Pernelle ska vara med mer i fortsättningen, då ska ni få lära er mer om henne!

Nu är det såhär, RetroDanceFreak denna ff ÄGER!

mer

Super bra!