Children of Us [SV] [PG]

jättebra!! MEER!

Inte? Trodde jag
Men nu kommer en minst lika spännande fortsättning.
---
Kapitel 5.
A smal light in the darkest times...
4 december 1993

Alexis vaknade yrvaket, hon hade ont och insåg att hon var blöt. Hon tittade sig omkring och såg att hon fortfarande var i hemligheternas kammare. Hon satte sig sakta upp och såg sin spegelbild i vattnet. Hon hoppade till då hon såg ett stort rivsår på kinden och blod både på kinden och på skjortan. Hon ruskade på huvudet och några tårar ran. Hon mindes ingenting från när hon kommit ner i hemligheternas kammare och rösten talat till henne. Men vem var rösten? Hon kunde inte komma ihåg den men hon visste att något var fel och att rösten inte var bra för henne. Hon tvättade av ansiktet lite och insåg att hon nog måste skynada sig upp. Hon visste inte alls vad klockan var men hon kände att hennes mage kurrade. Hon hoppades det var strax innan frukosten stängde så hon kunde få äta något. Alexis reste på sig gäspade och det sved i kinden av ansiktets rörelser. Hon drog fram sin trollstav och viftade lätt med den och hon var torr och fri från blod. Vad hade hänt under natten? Hon hatade att hon inte visste. Hon hatade rösten för att den lurade henne, men ändå ville hon träffa den igen, hon ville veta vem den var.

Mandy sprang omkring i slottet helt uppjagad. Hon kunde inte finna Alexis någonstans.
"ALEXIS, ALEXIS VAR ÄR DU?" ropade Mandy högt när hon sprang omkring. Plötsligt hörde hon två skrattande röster en bit bort och nog kände hon igen dem alltid. Hon gick ditåt och fan sig själv möta Draco och Adrian öga mot öga.
"Har ni sätt Alexis?" frågade Mandy försiktigt.
"Neeeee, och varför skulle vi bry oss om henne" snäste Adrian surt. Även då han förstod vart hon var och kunde tänka sig varför hon var borta.
"Synd att det inte var du Brocklehurst" sa Draco malligt och snäsande.
"Vadå vad menar du med det Malfoy?" sa Mandy fundersamt.
"Haha, det vet väl du" sa han och vände ryggen till.
"Kom Adrian, VI GÅR..." sa han och de gick. Mandy blev fundersam och sur. Hon fortsatte att springa för att leta. Hon kom ner till andra våningen men ingen syn av Alexis. Hon började springa och ropade;
"ALEXIS, ALEXIS VART ÄR DU?" lite ledsen. Hon kollade åt sidan för att kolla efter Alexis. Plötsligt krokar hon in i någon som utbrister;
"Se upp Brocklehurst nästa gång kanske du blir en pannkaka". Hon tittar upp och ser George Weasleys fräkniga ansikte le mot henne genom det röda håret. Hon tittar generat ner i golvet och mumlar, "förlåt".
"Ja så sant som du sa bror pannkakor är inte att leka med" hördes Fred Weasleys roade stämma.
"Ja Fred, Mamma har alltid sagt att man inte ska leka med maten". Mandy kunde inte hålla leendet från läpparna. Hon tittade upp på Weasley tvillingarna,
"Hmm, ni har inte sätt Miss Dolder?" undrade hon lågt. Tvillingarna såg på varandra och kliade sig exakt likadant i huvudet, nickade och sa i en röst, "Nej, men hon kommer precis ut från flickornas toalett". Mandy vänder sig om och får syn på Alexis hon skyndar sig till sin vän.
Alexis tog Mandy i sin famn när hennes vän kom fram. Nog behövde hon en kram efter den skakande nattens äventyr. Mandy såg på sin vän,
"Men var har du varit och vad har du gjort på kinden?" sa Mandy smått strängt och uppfostrande. Alexis såg ner i golvet,
"Kunde inte sova så jag tog en promenad, tror jag somnade på toa och hade såret när jag vaknade upp" halv ljög Alexis. Hon hoppades Mandy skulle godta förklaringen.
"Jaha okej, men varför väckte du mig bara inte?" undrade då Mandy. Alexis skulle precis svara när en röst bröt den korta tystnaden,
"Uräkta små flickor men vi män med ansvar måste kila nu, lille brorsan behöver lite uppmuntran" sa Fred och granskade Alexis smått. Alexis tittade hajande upp och möte Freds blick för en kort sekund innan hon tittade ner i golvet igen. Mandy tog till orda och undrade,
"Okej, Har det hänt något eller?". Fred och Geroge kollade på varandra nickande,
"Ja det kan man säga" sa Fred.
"Ja fast det beror ju på hur man se det" sa George. Mandy och Alexis tittade på Weasley tvillingarna med förvånade ögon.
"Asså, har ni inte hört, det är ju värsta skandalen" utbrister George och Fred nickade ivrigt medhållande.
"Hermione Granger har blivit förstenad..."

omg! :O Meeer! ♥

Jag instämmer. Pannkakor är definitivt inget att leka med.
Lovley. (Ja, kapitlet, inte att pannkakor inte är att leka med, alltså.)

Waka waka it's time for Hogwarts... eller nåt. :o
Mer. ♥

MEEER! Hur ska man orka vänta till nästa kapitel? o.o

Ja, det kan man ju fundera på.

---

Kapitel 6
Fallen angel on a broom
10 december 1993

Alexis gick ensam ner till Quidditch stadion, hon hade dröjt efter lite i biblioteket för en uppsats åt Professor McGonagall i förvandlingskonst. Himlen var mörk och snö låg tät ändå skulle den senare lagda matchen mellan Ravenclaw och Gryffindor spelas. Andra matchen för säsongen när det gällde Ravenclaw. Alla elevhemmen mötte varandra en gång och sen räknas poängen ihop och den som har mest poäng vinner quidditch pokalen. Hon gick i den knakade snön och matchen var redan i full gång hon kunde höra gyffindoraren Lee Jordan kommentera matchen. Hon gick smått och dagdrömde vilket hon gjort oftare nu den senaste veckan en vad hon kanske gjort på hela sitt liv. Hon hade återvänt till hemligheternas kammare några gånger, eller ja nästan varje kväll. Och varje kväll hade den där rösten talat till henne, sagt åt henne att lyssna och plötsligt mins hon inte vad hon gjort resten av natten. Det oroade henne samtidigt som hon tyckte det var spännande och hon drevs av nyfikenhet på vem rösten tillhörde. Allt i slottet var annorlunda nu, många levde i skräck och lärarna började fixa strängare regler, alla var tvungna att vara i sina sällskapsrum klockan sex varje kväll och dem följdes ofta av lärare till lektionerna. Nu var det inte bara Hermione Granger som blivigt förstenad. Två gryffindor killar som gick andra året hade blivit förstenad en av dem hete Colin Creevey. Penelope Clearwater som var en Ravenclawelev och förste prefekt som gick sjunde året, hade nu blivit förstenad. Alla var mugglarfödda och alla varit ute sent på kvällen. Alexis gick in på stadion och in bland sina vänner.
”Heej Mandy” sa hon och log
”Hej, Alexis, matchen har precis börjat, Gryffindor leder med 30-00”

Matchen var bra och tajt men såklart skulle gryffindor vinna, dem hade ju Harry Potter som sökare i laget. Alexis gick åter ensam då hon lämnade stadion, ville gå tidigare än de andra för att hon inte ville se klart matchen. Alla skulle ändå prata om den efteråt och det var ingen chans att Ravenclaw skulle vinna. Hon gick ut i den kalla snön igen och himlen blänkte svart. Plötsligt i tystnaden hörde hon några skrattande röster omkring henne. Hon kände sig uttittade och snart var hon omringad av ett dussin mörkklädda killar. Hon kände hur hennes puls ökade och hon var nästan rädd,
”Vad vill ni? Låt mig vara!” nästa skrek hon åt dem nervöst. Killarna bara skattade åt henne och gick alla runt i cirkeln och kom närmare. Alexis började få panik och tittade runt på alla, hon trodde hon kunde känna igen två, en som sin egen lillebror och den andre hennes kusin. Hon var faktiskt rädd men försökte att inte visa det, Alla som omringade henne tog fram sina trollstavar i samma ögonblick hon tänkt stäcka sig efter sin egen. Sedan blev att svart och Alexis föll till marken, killarna skyndade sig snabbt där ifrån och lämnade Alexis kvar i snön.

Alexis vaknade upp i famnen på en orolig Fred Weasley på en kvast. Alexis var trött och knappt medveten, tur var väl det annars hade hon nog fått panik. Fred hade sätt henne i snön helt avsvimmad och tagit på sig sitt ansvar som hittare att föra henne till sjukhusflygeln. Fred upptäckte att hon vaknat upp hon hörde honom säga,
”Sitt still annars kommer du ramla av, jag tar dig till sjukhusflygeln”. Sen blev allt svart igen och Alexis svimmade igen. Fred hade med säker kvast fört henne till sjukhusflygeln.

Flera timmar tog det innan Alexis vaknade upp bädden i sjukhusflygeln. Hon tittade sig omkring och blev genast omfamnad av en orolig Mandy.
”Vad hände? Och varför tog den där Weasley med dig hit?”. Alexis var för trött att svara och hon mindes knappt heller vad som hänt.
”Du, jag måste gå klockan tickar du vet” sa Mandy och tog adjö innan hon gick, Alexis nickade bara trött till svar. Någon timme förflöt och hon trodde nästan hon skulle kunna somna igen när någon kom in i sjukhusflygeln. Hon kunde knappt tro sina ögon när hon såg Fred Weasley uppenbara sig helt ensam framför henne. Hon såg honom killa sig i bakhuvudet och sa lite skämt samt,
”Så hur mår miss Dolder nu då? Du verkade faktiskt vara rätt illa förut, vad hade hänt egentligen?”. Alexis log lätt mot Weasley.
”Kalla mig Alexis snälla” sa hon lättsamt.
”Fred var namnet” sa Fred och stäckte fram handen för att hälsa. Alexis skrattade lätt men tog hans hand och skakade den.

Weehee! Det är snart jul! 8D
Sssssssuper *Parselspråk*

Jättebraaaa meeer

Braaa! Mera :3