The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på henne och nickade sedan. När hon tagit fram klänningen såg hon på henne. Hon hade inget annant val än att bära dem. Annars skulle Ivan säkert bli besviken om inte arg.
Försiktigt stängde hon dörren och såg på Olivia innan hon började ta av sig sin klänning med ryggen mot henne och nu kunde man se ett märke vid hennes skulderblad. Det var en vacker symbol som såg mycket gammal ut.
"Skulle du kunna hjälpa mig med snörningen." Frågade hon och såg över axeln.

"Den verkar passa dig fint.", sa Olivia med ett leende när hon såg Alice ta på sig klänningen.
Olivia var snabbt fram att hjälpa Alice när hon frågade om det. Men när hon ställt sig bakom Alice stannade hon i en rörelse, med snörningen i sina händer. Hon flämtade vid åsynen. "Vad är det där?", frågade hon med en antydan av rädsla i rösten. Något sådant hade hon aldrig sett tidigare. "Har du en förbannelse över dig? Är du en..", hon vågade inte avsluta meningen.
Olivia hade hela sitt liv levt ett simpelt ett. Hon hade bara tjänat. Hennes värld var liten. Historier om en annan värld och hur grym och otäck den kunde vara hade skrämt henne. Hon hade hört talas om spöken och gastar. Men det som skrämde henne, kanske mest, var häxor. De spred hemskheter och ondska. Det var iallafall så Olivia förstått dem som. Det bådade inget gott om Alice var en av dem.

"Du har rätt, den passar så bra." Hon drog med händerna över tyget och stelande till. Hon trodde märket hade blivit förstört när hon blivit skadad. Sakta såg hon över axeln.
"Åh det.. Nej det är ingen förbannelse." Mer ville hon inte säga och vände sig om.
"Lita på mig om det jag säger okej?" Hon log svagt och såg sedan ner.
"Varför är han så intresserad? Den där Rion?"

Olivia hjälpte henne med snörningen och backade ett steg när Alice vände om. Hon tittade på henne med en skärrad blick, men nickade när hon hörde hennes ord. Det kändes bättre att lita på Alice än att tro någon spökhistoria.
Det blev bättre när hon frågade om Rion. Olivia log lättat då och gick för att rätta till de vikta kläderna i hennes hylla så att de låg prydligt och snyggt till.
"Rion? Honom ser jag här ibland. I slottet alltså." Hon skrattade. "Han har också rött hår. Som du menar jag." Olivia gick fram till Alice igen. "Det är så vackert." Hon rörde vid en hårslinga. "Det sägs att Rion är en prins. Men han har aldrig tagit sig titeln bara. Jag vet inte om det är sant.", började hon. "Men han är väldigt olik greven, om det är det du menar." Hon såg fundersam ut. "Har han gjort dig något?"

"Han har mer rödare hår. Mitt är mer åt det oranga med lite brunt i." Hon såg på henne med ett leende och såg mot dörren.
"Han gör lite närmanden. Säger saker som Ivan kanske inte uppskattar. Jag har sett en blick han gav Rion." Hon hajade till sedan.
"En prins? Från vilket land tror du?"

"Du har rätt." Olivia log igen.
Hon funderade när hon beskrev Rions beteenden. "Han kanske är förtjust i dig?", fnittrade hon. Olivia hade ingen aning faktiskt varför Rion höll på som han gjorde. Men hon visste att de fanns flera i tjänstefolket som tyckte om honom för hans sprudlande beteende. Han verkade vara en charmör.
"Säkert något land jag inte varit i. Vi har rest mycket. Men jag har aldrig märkt att någon tagit emot honom som prins." Olivia ryckte på axlarna. "Du kanske ska fråga honom?" Hon skrattade då. Hon visste ju att det var olämpligt att fråga någon av grevens sällskap en sådan opassande fråga.
"Kom nu, hjälp mig med tvätten. Det hinner du innan du ska iväg." Olivia började gå mot dörren.

"Förtjust? Varför skulle han vara förtjust i mig?" Frågade hon och skakade sedan på huvudet. Detta var inte bra och hon lade armarna om sig.
"Jag kan hjälpa dig. Det är bättre. Jag vill helst bara vara kvar här." Sa hon och såg upp.
"Men något drar mig mot mästaren." Hon såg sedan ner.
"Han köpte trots allt mig." Sa hon nu med gråten i halsen. Hon vred bort huvudet när en tår rann ner för hennes kind

Olivia började gå ut från rummet då hon plötsligt lade märke till att Alice verkade ledsen. Hon stannade upp och vände sig mot henne. "Det är en stor omställning för dig, det här. Men jag kan försäkra dig om att du är på rätt ställe. Greven är för det mesta snäll mot oss." Hon log snett. "Det kunde ha varit värre.", suckade hon och skakade på huvudet. "Såja, torka tårarna nu. Hjälp mig med tvätten så får du tänka på något annat ett tag?" Hon tog hennes hand och ledde henne ut ur rummet.

Hon nickade och gick vid hennes sida och såg sig om.
"Den där Edgar då? Vem är han?" Sa hon och såg på de andra.
"Han är så... kall." Hon kände sig iakttagen.
Hon såg sedan mot Olivia och såg sedan mot sin midja.
"Klänningen är vacker."

"Han är den som jobbar närmast Iv-, jag menar greven.", förklarade Olivia. "Han är inte som oss andra. Du kommer märka det ju fler gånger du träffar honom. Han har ett eget rum på entréplan. Det är för att han ska vara närmare greven, sägs det. Men jag vet inte säkert." Hon pausade och klev in i tvättrummet där en korg med blöta plagg fanns och linor att hänga det blöta på. Hon plockade upp ett plagg och hängde det över en av linorna. "Edgar har jobbat längst tid med greven. De känner varandra väl.", sa hon ansträngt då hon fick kämpa med ett par hängselbyxor som var tunga på grund av vätskan.
"Vad kul att du gillar klänningen. Var bara försiktigt. Det är min enda fina klänning jag äger.", sa hon vänligt och ögnade Alice igen. Hon passade bra i den. "Du måste ta med dig din egen mat. Greven kommer inte att ge dig något där att äta. Ta bröd och kött från köket och packa det i en väska."