Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

Janet ville aldrig behöva lämna hans trygga famn igen, även om tankarna och sorgen trängde sig på. Hon kunde inte hålla undan dem längre men hon kände sig ändå trygg hos honom att släppa fram det. Hon snyftade ofrivilligt till mot hans bröst, hade svårt att hålla tårarna fullt i styr - de hade sett fram emot det här så mycket, båda två... Nu var det förstört, än en gång hade han förstört för henne. Skulle hon nånsin kunna bli fri ifrån honom?

Jasper såg på de två, de två som han älskade mest av allt. Hans lilla familj, den han alltid velat ha.
"Jag vet... Men vi måste göra något. Jag får hitta på en ursäkt för att skicka iväg honom på något annat, eller nåt. Att ha honom, Axil och Janet i samma stad känns inte som något vinnande koncept." Sade han uppriktigt, dels verkade ju inte Ysaac sky några medel för att komma åt Janet. Men han litade inte heller på hur illa ett bråk mellan karlarna kunde bli nästa gång. Han suckade lågt, önskade att det fanns mer han kunde göra för paret. Kunde knappt tänka sig den sorgen de måste känna nu. Han lade armen om Florence, såg på den lilla sonen.
"Kan tänka mig det." Sade han lågt.

"Det kommer bli bra, även om det inte känns så nu så kommer det bli det." Viskade han lågt medan han pussade hennes huvud flera gånger om. Behövde försäkra sig själv och henne om det trots det kändes så långt bort. Rörde upp handen från hennes rygg till hennes hår och höll den där försökte hålla tillbaka tårarna men skulle nog inte klara det länge till. Inte när det skulle sjunka in vad som hänt. Visste inte något annat han kunde göra än finnas där för henne och önska all sorts smärta mot mannen som utsatte henne. Men han kunde inte berätta det för henne, inte nu, hur han i sin ilska och sorg hade gått mot en attack.

"Tror det skulle vara bäst för alla om han kom härifrån.. känns inte som vi två har så mycket tid." Skakade lite på huvudet och kände hur det rös till genom kroppen. Vilken smärta som det måste ha kommit med.
"Jag tror att det också var en otroligt riktad attack, mot barnet. Att han inte kunde gå direkt på henne." Viskade hon lågt, det var knappast mycket skador som läkaren verkade finna utöver det om barnet. Florence drog sig närmare Jasper, huvudet lätt vilande mot hans bröstkorg och barnet som hon höll emot dem två.
"Vet inte vad man skulle göra om något hände Caleb, varken när vi väntade honom eller nu. Kan inte förställa mig den smärtan." Hon kände tårarna stilla rinna ned för hennes kinder. Kanske var hormonerna fortfarande urspel. Såg upp till Jasper för ge honom en liten kyss.
"Älskar er så mycket." Mumlade hon tyst, skräcken något skulle hända dem nu kändes som dem bara växte sig större.

"Hur?" Viskade Janet mellan tårarna, just nu kändes det som en omöjlig tanke att allt skulle bli bra igen. Hur skulle de kunna må bra igen efter detta? Efter att ha förlorat något så stort, men ändå så litet? Hennes inre kändes bara som ett enda virrvarr av sorg och ilska. Inte bara sorg över själva förlusten av barnet, även om det var det största, utan på ett vis också en sorg över det liv dem hade förlorat. Livet som föräldrar tillsammans. Nu fanns det väl inget som sade att det inte kunde bli så i framtiden, men men det liv de hade planerat inom den närmsta framtiden hade blivit raserat.

"Nej, definitivt inte... Han behöver bort härifrån, det är då något som är säkert." Ingen skulle väl kunna känna sig helt lugn eller trygg när han höll sig kvar här, och allra helst skulle de få undan honom från att besöka staden igen men det skulle vara något betydligt svårare att få till. Det fick bli ett senare problem, nu var fokuset på att få bort honom över huvud taget.
"Du har nog en poäng där." Det kändes nästan ännu värre - visst var det illa oavsett, men att verkligen rikta in sig på barnet? Fanns det inga känslor i den mannen? Jasper suckade lågt och såg på den lilla sonen, som var så perfekt där i Florences famn. De två som han älskade mest av allt.
"Nej, jag kan knappt tänka mig något värre än att något skulle hända er." INstämde han lågt, besvarade hennes kyss innan han varsamt strök undan en tår ifrån hennes kind och drog in henne - och Caleb med det - i en omfamning.
"Älskar er med." viskade han tillbaka.

''Vi har varandra, och kommer aldrig lämna dig.'' Svarade han lågt, kändes inte som han övertygade sig själv men samtidigt var det mesta han kunde göra. Om han var så förkrossad och inte såg glädjen så var hans smärta nog så mycket enklare än den hon hade.
''Vi får väl också försöka bygga upp vårt liv i en annan takt.'' Mumlade han vidare,försökte finna någon tröst i sina ord men allting kändes så tomt. Ändå var han överlycklig över att hon fortfarande fanns kvar där. Det var inte direkt som de två hade gått lätt på varandra när han träffade på Ysaac så vad han kunde göra till henne var en extremt skrämmande tanke.Skulle han återvända?

''Jag kan bege mig till biblioteket och kolla kanske? För jag vet verkligen inte vad jag kan göra. Har ingen makt i denna situation.'' Suckade lågt och såg upp mot sin man, han hade nog ändå störst makt där. Men nog behövde det rådet och alla dem ändå få en rimlig förklaring för det beslutet. De behövde knappast ett nytt uppror för en ganska uppskattad handelsman blev utkickad.
Florence slöt sina ögon när hon omfamnades av hans famn. Att hon fortfarande saknade hans närhet trots det hade gått ett tag sedan dem var ifrån varandra. Det var kanske oron som fanns i hennes kropp. Som att det var något annat som skulle hända, något ont. Något mer smärtsamt än det som hade skett.

"Jag vet." Orden var inte mycket mer än en viskning från Janets håll, men det kändes på något vis som det var det hon fick ur sig. Det var det hon hade styrkan till. Han hade rätt, men det var svårt att se det just nu. Nu när allt bara kändes förfärligt. Hur skulle man ens kunna det i en sån här situation? Hon ville försöka hitta något positivt i det hela, men det kändes definitivt som ett förlorat fall. Vad för gott kunde ens komma ut från en sån hemsk händelse?

Jasper nickade lite, det fanns ju inte överdrivet mycket som kunde göras i en sån här situation. Han var väl den som hade makt att göra något åt saken, inget tvivel om det - men den stora frågan var väl egentligen bara hur han skulle det göra det bäst, för att få så bra konsekvenser som möjligt. Det skulle gå att bli av med Ysaac, på ett sätt eller ett annat. Det handlade snarare om hur de skulle göra smällen mindre när resten av adeln fick reda på mer.
"Det skadar ju absolut inte." Instämde han, och om inte annat så kanske det också erbjöd en stunds distraktion för henne ifrån vad som hade hänt vilket säkert inte var något negativt.

Kändes verkligen som ingenting var bra och inget han kunde göra för att få henne att må bättre. Bara vänta ut det kändes inte riktigt bra heller. Att dem också troligen skulle få hyra något tillsammans nu kändes så onödigt, men kanske var det precis det de behövde.
''Finns det något jag kan göra eller vill du bara vi ligger här i tystnad?'' Frågade han lågt efter legat i tystnad en stund och dragit in henne mer i sin famn. Trodde inte det gick mer egentligen men ändå ville han minska den smärtan och sorgen, kanske till och med ensamheten genom att komma allt närmare henne.

Florence drog armen bättre om honom för hålla honom något närmare sig själv. Hur förfärlig han också måste kännas men samtidigt fanns det ingen av dem som kunde veta vad som skulle hända. Speciellt inte att mannen skulle återvända. Varför var han redan tillbaka? Jasper hade givit honom i princip allting utom Janet, för att få honom att försvinna. Hon strök handen över hans kind ner mot hans haka.
''Säg till om det finns någonting jag kan göra. Och du.. var försiktig, vem vet vad han mer är kapabel till.'' Viskade hon lågt, pussade hans kind.

Missfallet hade tagit hårt på Janet, det gick inte en dag utan att hon kände en sorg över barnet dem hade förlorat. Hon hade hållit sig något undan därefter - hon hade velat återgå till de vanliga rutinerna igen egentligen så snart som möjligt för att känna någon form av lugn i normaliteten i det. Men hon hade uppriktigt sagt inte orkat. Misshandeln och missfallet hade tagit på henne rent fysiskt också, men även om de bitarna nu lugnat sig så tog den psykiska smärtan otroligt mycket ork. Gjorde det svårt att vissa dagar ens ta sig upp ur sängen på morgonen, men nu hade hon så sakteliga försökt återgå till det vanliga alltmer igen - även om hon långt ifrån kände sig som sitt vanliga jag igen.

Det hade äntligen närmat sig Calebs dop, en dag som Jasper hade sett fram emot. Inte av någon egentlig anledning mer än att det kändes som ett fint sätt att fira sonens födelse inför riket på något sätt. Han som en dag dessutom skulle ta över för Jasper, när den dagen väl kom - förhoppningsvis många år framåt. Det var som en sorts nystart efter Florences fars styre, att allt stabiliserat sig lite mer och var på rätt väg. Visst hade väl även deras bröllop varit en sådan händelse, men det hade funnits många tvivlare då.

Det var en viktig tid framöver, när dem borde vara fullt fokus på dopet. Alla vakter som skulle se till så att det var iordning till prinsens dop. Precis som det hade varit med bröllopet, dock var det på en helt annan skala och nivå men det var viktigt oavsett. Speciellt för dem att se att kungaparet mådde bra och så. Hur mycket Axil försökte ta in all info och sådant var det svårt att lägga fullt fokus på det, speciellt när han inte var på topp men framförallt för att se Janet varje dag. Fanns inte mycket han kunde göra. Hade bett om mindre saker att hålla koll på så något mindre var det allt.

Att fira ett barns födsel kändes så otroligt fel med det som nyss hade men samtidigt kunde dem inte strunta i det. Inte när det hade sån otrolig vikt för hela riket, att de frodades och allt sådant. Ville finnas där för sin vän också. Men nog blev det allt så att hon tyvärr hade lagt för mycket tid på ordningställa maten, detaljer och sådant. Tyckte knappast hon hade haft tid att umgås med Jasper ens.

Jasper hade varit iväg efter frukosten för att se till det sista som skulle iordningställas inför själva dopet, vilket i sig inte hade varit särskilt mycket utan mest små detaljer eller småsaker här och där att gre i. Nu skulle dock det mesta vara iordning och klart, så han hade istället börjat leta upp Florence istället innan det skulle vara dags att byta om och lite sånt inför att det faktiskt var dags. Av någon anledning kändes det nästan lite pirrigt, trots att det egentligen inte var något som helst att vara nervös över. Jo, det skulle väl förväntas av honom att han höll ett tal, men det var inget som han egentligen kände någon större nervositet över.

Florence stod i kammaren, som dem snart skulle flytta deras lilla son till. Ville verkligen inte att han skulle ha ett eget rum. Inte än. Knappt så hon ville lämna sin son i vanliga fall, visst hade dem otroligt många duktiga som skulle ta hand om honom men det var ändå hennes son. Hon borde göra allting för honom, inte ha sina plikter att vara fin och inte ha något med honom att göra. Det var ju ett mirakel. Informerade en av dem som arbetade att det såg väldigt bra ut och inrett. Lät dem fortsätta hålla på för gå till deras kammare. La ner Caleb i sin krubba och hälsade på sin kammarjungfru, hade minskat tiden Janet arbetade för lägga mer fokus på deras relation och umgås som en vän. Men fanns flera gånger hon önskade att hon var där hela tiden. Kvinnan som klädde henne var ganska gammaldags. Hur korsetten drogs åt för försöka få henne att se likadan som innan graviditeten. Tackade återigen när hon fick på klänningen. Kunde inte säga nej, hon var en duktig kvinna och var ändå hennes mamma som valde klänning. Så om det var det som krävdes så fick det duga. Florence kastade en blick mot fönstret. Kändes som Jasper borde komma snart, att hon inte sett honom på länge.