Skam

Men awww!! Du är ju minst lika enastående själv, darling!!! ^
Jessica är ju inte så snäll här, som du ser... Hihi. Värre blir det.!! Tusen tack ♥


Tack fina du, så glad jag blir! ♥ TACK för att du vill läsa, och att du berikar mitt liv med dina kommentarer ♥ ^
Tack för att du finns, jag menar det och jag tror du verkligen förstår hur mycket. Du har alltid funnits vid min sida, peppat och fångat upp mig. Det är jag så tacksam för ♥


Du är den fantastiska här, min kära Avis ♥ Samtidigt blir jag så himla glad och överväldigad, över att du faktiskt tycker att min ff_n är bra. Kommer aldrig glömma när jag loggade in och såg kommentaren du postat på DM. Det var ju det som fick mig att vilja skriva igen, jag är oändligt tacksam, det vet du.

Att få göra detta med dig och Trezzan är för mig så magiskt. Jag blir rörd och glad bara av att tänka på det, wow!! En helt annan dimension på mitt skrivande, det står jag inför nu, och det är skrämmande men ändå häftigt. Önskar så att du funnits med mig redan 2013

Tack för dina fina ord, som gör mig varm inombords ♥
Jag längtar också efter en återförening, och som du säger, snart....

Jag hoppas vi kan prata mer snart, PRATA. Jag vill höra din röst!
TACK FÖR ALLT ♥


UÄÄÄÄH mina tummar tog sluuuut! Nåväl, du ska få en direkt imorgon, även fast att du la upp en bild på Snappe som fick mig illamående. Vad tycks om det nya smeknamnet jag kommut på? Avis älskar det! Inte Snape däremot, fast han älskar ju å andra sidan inte mycket.

Visst är Avis otrolig! Hon, om någon, kan verkligen vara finurlig.... Jag tycker själv att det är så spännande! Måste googla jag med bara för det.

Blaise är bara din hjärtat! Du får ha honom, heeelt för dig själv, underbart va?

Tyvärr tror jag inte våra pojkvänner drar jämt i slutändan. Vi får se hur det går!

Tack, tack och TACK igen ♥

Längtar efter att få veta mer! Som alltid, du är fantastisk Nadia! Förstår inte hur du orkar med allt du tar an dig. Kommer alltid att vara här och stötta dig. ♥

Instämmer med Trezzan i ovanstående. Och precis som 96hpevanescence googlade jag det mystiska namnet, varvid jag blev lite förtjust över de första träffarna. Irma Pince tror jag dock fortfarande håller till i biblioteket, gamaktigt vakande över sina kära böcker, medan Metrimona är på rektorns kontor.

Längtar galet mycket efter nästa kapitel och vad Elli känner och tänker just nu.

Hahaha omg? Varför snöade jag in mig och trodde hon var nya bibliotikarien?



Oh well, tack för förtydligandet

Jag finner inga ord för er!
Ni är så underbara, fantastiska, ja allt man kan vara! Här kommer nästa kapitel, kortare än vad jag önskat, men mer kommer snart! Jag och Draco avgudar er

Kapitel 11
Straffkomendering

Harry sträckte på sig. Tältsängen som Hermione trollat fram till dem kvällen innan levde inte upp till hans förväntningar. Efter att ha vänt och vridit på sig ytterligare tio minuter insåg Harry att han inte skulle kunna somna om. Med en irriterad suck, tillräckligt hög för att få hans koffert att ge ifrån sig ett irriterat surrande, men tillräckligt låg för att inte väcka upp Ron och Hermione som båda två sov djupt på den andra tältsängen reste sig Harry upp och gick ut ur tältet. Månljuset bländade honom nästan och han blev tvungen att skugga ansiktet med handen för att kunna se ordentligt. De befann sig långt bort i väst, exakt vart var det bara Hermione som visste. Sedan explosionen och överfallet hemma hos Rons föräldrar hade de hållit sig långt borta från civilisationen. Harry hade redan tröttnat på att hålla sig gömd. Han hade alltid avskytt att gömma sig, det fick honom att känna sig som en liten kanin, ett byte som ständigt fick vara på sin vakt för att inte fångas. Men Hermione var säker på sin sak och Ron, som plötsligt blivit väldigt angelägen att hålla med henne i varje beslut hon fattade, höll givetvis med.
Det susande mjuka ljudet av vingar fick Harry att vända sig om, och Shanti landade mjukt på hans vänstra axel. Ett leende spreds sig i hans ansikte och han smekte varsamt den vita fjäderdräkten.
”Du är inte arg på mig längre, eller hur?”, mumlade Harry. ”Du har förstått varför vi inte kan svara på Ellis brev.”
Fågeln hoade mjukt till svar och noppade kärvänligt honom i örat. Ett stygn i bröstet påminde Harry om hans egna uggla Hedwig. Hedwig som hade gjort allt för att skydda honom, och som fått offra sitt liv tack vare det… ”Aj!” tjöt Harry och slog bort fågeln. ”Inte så hårt!” Shanti hoade roat och gick till attack mot Harrys öra igen, den här gången inte fullt lika hårdhänt.
”Ugglor är fantastiska djur, är det inte?”
Hermione slöt upp på hans sida. Hennes kinder var rosiga av den kyliga nattluften och ögonen glittrade. Harry kunde ana varför men sa ingenting.
”Hon hittar oss. Alltid”, la Hermione till med eftertryck och log mot Shanti. Sedan såg hon orolig ut. ”Åh Harry. Jag hoppas att hon är okej. ”
”Hon är på Hogwarts, så trygg som man kan va. ” Harrys ironi hördes tydligt och Hermione ruskade sorgset på huvudet. Hon bet sig i läppen och stirrade ut i mörkret. Ett gäng Böjsvansar visslade varnande åt dem från ett högt, tjockstammat träd och en uggla hoade sorgset ut i natten.
”Hon klarar sig”, memorerade Hermione, mer till sig själv än till Harry.
”Hon är tryggare där än med oss.”
Harry nickade, trots att han kände sig tveksam. Det var någonting, utöver de aggressiva Böjsvansarna och insikten att Voldemort var dem hack i häl, som oroade honom.


Nevilles hjärta bankade så högt att en flock med Feer förskräckt flög upp från den rosenbuske som de lagt sig i för natten. Seamus svor vid vartannat steg han tog, och Dean gick på med läpparna hårt hopknipna. Han hade inte yttrat ett enda ord sen vi lämnade skolan. Mr Filch höjde handen och stoppade oss på led bakom honom. Han vände sig om och ansiktet lyste upp i skenet från facklan han bar på, mer galet och skadeglatt än det någonsin varit tidigare.
”Rektorn har gett en order”, sa han och grinet blev ännu bredare. ”Severus Snape hälsar att ni slipper avdrag för Gryffindor om ni lyckas ta er tillbaka helskinnade innan gryningen. Om ni kommer tillbaka, vill säga…” Han gav upp ett högt ekande skratt innan han fortsatte: ”Och förresten, bäst att ni skyndar er. De är inte så förtjusta i att vänta, dem där Dementorerna…” Med det som slutkläm snurrade han runt och slängde facklan i ett vattendrag. Den slocknade och gläntan försänktes i mörker. Filch var försvunnen. Neville och Seamus gav upp ett illvrål och jag och Dean försökte tysta dem. Paniken härjade i mitt bröst och tankarna avlöste varandra.
”Lugn!” vrålade jag och Dean i kör. ”Håll klaffen!”
”Mammaaaaaa!” tjöt Seaumus och gjorde en ansats att springa sin väg.
”Nej, gå ingenstans!” väste Dean och höll fast honom medan jag kämpade med Nevilles sprattlande kropp. ”Om vi drabbas av panik så blir det bara värre!”
”Det kan väl inte finnas några Dementorer här va, visst?” pep Seaumus. ”Inga Dementorer?”
”Nej, inga Dementorer”, sa jag, betydligt mer självsäkert än vad jag kände mig.
” Inte ens Snape skulle placera ut sådana i Förbjudna skogen…”
Neville lugnade sig lite och kramade min hand hårt. Jag kramade den tillbaka.
”Vi måste fortsätta”, Dean försökte låta lugn men misslyckades. ”Vi måste tillbaka till skolan.”
”Där sa du något. ” Jag viftade med trollspöt och en strimma ljus flög ut från spetsen. ”Vi kom från det här hållet.”, Jag pekade bakom mig. ”Så jag antar att om vi bara vänder håll och försöker gå tillbaka samma väg som vi kom...”
”Sätt fart.” Dean höjde sin trollstav och beordrade dem andra två att göra detsamma. Nevilles sköt bara ut en skur av skära gnistor, så vi placerade honom mellan mig och Seaumus, och började sedan i en betydligt snabbare takt än vad som hade fört oss hit, gå åt det håll som vi antog skulle leda oss tillbaka till slottet.

*Böjsvansar - kvistliknande varelser som ofta vaktar träd vars material kan användas till trollstavar.
* Feer - Vänliga, färgsprakande varelser.

Fantastiskt kapitel!

Jag sitter i valet och kvalet mellan att kommentera direkt eller kommentera långt... vill så gärna skriva något om det här så fort som möjligt! Detta ger mig sådan glädje, att följa detta i tiden och inspireras i det jag själv skriver.

Du vet att jag tycker dina beskrivningar är otroliga och det är så lätt att ta dem för givna. Du kan allt det där med texten melodi. Du är en berättare; du har ett driv att vilja berätta en historia. Jag känner igen mig i dig, vet hur det där drivet känns. Det finns med hela livet.

Bara första stycket - hur mycket du får in på få rader. Om karaktärerna. Hermiones och Rons relation och Harrys ovilja att hålla sig gömd.

Det här att de inte kan svara på Ellis brev - det måste väl ha med hennes, och deras, säkerhet att göra? På något sätt. Håller på att långsamt ta mig igenom sjunde boken igen för att minnas hur det faktiskt var. Stackars Elli - trion har försvunnit, Mirre har försvunnit och det värsta av allt: Draco har försvunnit... och Harry har en intuitiv känsla av att Elli inte är speciellt säker på Hogwarts heller.

Vilket bekräftas i kapitlets andra del. Blir ju galet nyfiken på hur Snappe tänker kring deras straffkommendering i skogen. Officiellt är det ju han som skickar ut dem där, och det är inte första gången Elli luras ut till denna farliga plats... Även då var Snappe inblandad. Och vi vet ju att hans agenda inte kan vara så ond som den verkar. Så hur tänker han? Jag vet någon som definitivt kommer att ha åsikter om den här straffkommenderingen, precis som hon hade det i Prinsen efter dramat i förbjudna skogen...

Åh, Elli, hon är lugnet själv när alla killarna är hispiga. En klippa, som jag alltid har sagt.

Hade gärna velat ge en bättre kommentar än så här... du vet ju hur jag avgudar ditt skrivande. Ville i alla fall lämna något spår, och längtar otroligt efter nästa kapitel! ♥

Å Tack snälla Ginny!


Åh, kan inte vänta förren jag får läsa dina kapitel, och prata med dig igen! Kanske imorgon? Hör av dig!! För jag har såååå mycket jag vill dela med dig.... Jag har skrivit två nya kapitel, som jag så gärna vill ge dig!!

Tack snälla, rara underbara du. Du är så... underbar! På alla sätt ioch vis.

Elli är så lik dig!!! Dig och Mirre, jag älskar det! Din röst.... Ja du vet ju vad jag tycker om den. Den får mig att rysa, men inte av obehag. Ett sådant lugn som den för med sig....

Dina kommentarer är alltid bäst för mig, oavsett längd eller vad du skriver. Bara ATT du skriver.

Och ja, vi har mycket att diskutera när det gäller Snappe, för du vet... Jag vet inte ens själv. Det ska bli spännande att ta reda på.... Hoppas du kommer gilla kapitlet, finslipar lite nu och slänger upp det idag om någon hinner kommentera, eller imorgon när Kellie sover. ^

Tack för alla ord, tack för att du peppar mig, tack för att du finns ♥

Jag längtar mer än någonsin, både efter nya kapitel och att få prata med dig. Vilka tider fungerar bäst? För mig är det kvällar och helger, när som helst. Släng iväg en liten messenger (älskar när det plingar) till mig någon kväll när Kellie har somnat, så ringer jag! Älskar din röst också

Det blir så spännande nu att se vad som händer med straffkommenderingen. Skriver ju själv om den så kommer att bli extremt inspirerad!

OMFG jag trodde det var ett nytt kapitel!

MEN JAG LÄNGTAR OCH VÄNTAR TROGET HÄR BABY. ♥