Dracos enda önskan

Okej, då kanske det är något med min dator eller något. Det förstör inte så mycket faktiskt, jag kan ha överdrivit lite mycket. Hehe ...

Kapitel 18 Diademet

När den förlamande skammen släppte reste sig Draco tvärt upp och stormade ut ur Stora Salen. Han hörde att resterande elever mumlade frågande med varandra om vad dom precis hört och Draco flydde bort från dom. Stegen styrde honom mot Vid-Behov-Rummet, för han visste att det var enda platsen på skolan han kunde vara ensam.

Draco kunde inte förstå hur hans pappa kunde göra sådär mot honom. Han kunde inte förstå var all avsky kom ifrån som fick Lucius att vilja göra sådär. Draco tyckte själv han gjorde allt för att bli omtyckt av sin far, han vattenkammade sig, han klädde sig i strukna skjortor, han blev en av dödsätarna; och ändå fanns det inget mer än hat i Lucius ögon när han såg på sin son.

Dörren uppenbarade sig framför Draco och han steg in. Borttrollningsskåpet stod där det alltid stått och för att distrahera sig började Draco fiffla med det igen. Han var avundsjuk på fåglarna han skickade fram och tillbaka. Att dom kunde försvinna bort från Hogwarts på minuten, även om dom flesta av dom dog på kuppen. Kanske var det just det som Draco var avundsjuk på.

Han meckade bara med skåpet i någon kvart innan han inte klarade av att fokusera på det längre. Han började gå omkring i det oändligt stora rummet och såg sig omkring. Några kvastar stod lutade mot en hög med grejor, några pixiegnomer flög vilset runt över huvudet på Draco. Och så där, på högsta punkten i hela Vid-Behov-Rummet, såg han det där glänsande föremålet igen. Det där i silver och blått.

Draco tog en av kvastarna och satte sig på den. Smidigt och lätt flög han uppåt mot föremålet och landade bredvid det. Han plockade upp det och granskade det han höll i sina händer. En silvrig örn med en stor, blå oval sten och två lite mindre. Det måste varit någon form av huvudbonad. Draco satte sig på kvasten och åkte ner till golvet igen, gick fram till en spegel och satte diademet på sitt huvud. Hans blonda, nästan vita hår passade perfekt till det blåa på diademet men han kunde inte låta bli att tänka att det var som gjort för Luna. Samma färg på stenarna som på hennes ögon, och det faktum att huvudbonaden garanterat tillhört någon som gått i Ravenclaw.

Draco berömde sin spegelbild en sista gång innan han flög upp på den stora högen med grejer och lämnade diademet på exakt samma plats igen. Orört.



Framåt eftermiddagen vågade Draco sig ur från Vid-Behov-Rummet. Korridoren utanför var tom och han vågade sig mot Slytherins uppehållsrum. Inte långt därifrån stötte han på Ginny. Han visste att hon var en av hundra som hört illvrålet imorse och om han inte kunnat kontrollera det hade han rodnat.

Hon såg inte så hård och ilsken ut som hon gjort morgonen innan. Då när hon stått i vägen mellan Draco och hans älskade Luna. Snarare såg hon lite mjuk och förstående ut. Som en ursäkt i hennes ögon. Förlåt att jag stod i vägen för er, jag fattade inte att det var så allvarligt, att du var så kär i henne, att du blivit en mjuk jäkel som berättat om henne för din mamma.

”Malfoy.” sa hon.
 Draco fnyste åt henne som svar och fortsatte gå. Han gick ett, två, tre steg, innan han tvärt stannade och sneglade över axeln.

”Är hon okej?” frågade han Ginny, som stod kvar.

”Ja. Det.. Hon kommer bli det i alla fall. Du behöver inte oroa dig.” svarade hon.

Draco nickade kort och fortsatte gå. Tänkte att han levde ett liv som inte gick att leva utan oro.

♥

Kaptitel 19 Quidditch

Draco blev sitt vanliga jag igen. Eller, han försökte i alla fall. Gick med huvudet högt, snäste åt dom få som vågade säga något om Luna till honom. Han var noga med att aldrig se åt Lunas håll i Stora Salen eller i korridorer med mycket folk, så att elever inte skulle prata mer än vad dom redan gjorde. Han och Ginny låtsades inte om som att dom setts i den mörka korridoren den där eftermiddagen och bytt ord som, ja, nästan som vänner. Allt blev som vanligt. Eller vad man ska säga. Vänsterarmen sved nästan hela tiden och Draco visste att tiden började bli knapp. Han fick inga fler brev av sina föräldrar, vilket både gladde och oroade honom. Det var skönt att inte bli utskämd mer, men det var svårt att skaka bort tanken på att något kanske hade hänt dom.

I Stora Salen en kväll satt Draco kvar extra länge efter middagen. Borden tömdes sakta och snart var det nästan tomt. Några få sällskap som satt och pratade tyst med varandra här och var. Och ensam kvar satt Draco vid Slytherin-bordet. Bara då vågade han titta bort mot Ravenclaw-bordet och där satt Luna. Drömmande drömlik som alltid. Hon såg tillbaka på Draco. Diskret lyfte han sin vänsterhand, i en försiktig liten vinkning.

Luna vinkade inte tillbaka och Draco tog ner sin hand igen. Han reste sig upp och lämnade Stora salen, gick hem till Slytherins källare. I allrummet satt alla hans vänner. Han tryckte sig ner mellan Blaise och Pansy och framåt småtimmarna lät han sin vänstra hand flätas samman med Pansys och glömma bort den ignorerade vinkningen. Allt var som vanligt igen.


Luna var det bästa som hänt Draco i hela hans liv men eftersom hon inte ville ha med honom att göra längre fick han lov att släppa henne och allt vad det innebar. Till en början var det svårt, men efter en månad vande han sig vid att bara gå förbi henne i korridorerna och se bort från henne i Stora salen. Han slutade tänka på henne när han skulle sova och hon var inte det första han tänkte på när han vaknade längre. Det kunde gå dagar utan att han skänkte henne en tanke. Dock, när han väl gjorde det, så värmdes hans kropp upp sådär som bara Luna kunde värma upp honom, för att påminna om att hon var just det; det bästa som hänt Draco i hela hans liv.

Han tänkte på henne med flit den eftermiddagen han försökte sig på att förgifta Dumbledore ännu en gång. Han tänkte på hennes mjuka läppar när han förgiftade drycken. Tänkte på hennes lena hår när han kastade Imperius över Rosmerta.

Nyheterna om att Ron Weasley blivit förgiftad spred sig som en löpeld genom skolan den kvällen.


Dagen efter var Draco påväg till Vid-Behov-Rummet. Skolan var tom för det var Quidditch-match och därför skulle han passa på att finslipa Borttrollningsskåpet. Han sprang in i Harry Potter. Draco stannade upp och skrattade lite åt hur bedrövlig Potter alltid såg ut. Aldrig som att han slappnade av, bara var på jakt hela tiden.

”Vart är du påväg, Malfoy?” krävde Harry att få veta.

”Ja, men det berättar jag nu på en gång eftersom vi är så himla bra vänner.” sa Draco. ”Ska du inte skynda dig till matchen? Dom väntar nog på dig, Den-Utvalde-Kaptenen, Pojken-Som-Gjorde-Mål, eller vad dom kallar dig nu för tiden.”

Draco fortsatte gå och kände hur Potters blick brände i ryggen. Han insåg att han förmodligen skulle bli förföljd av den nyfikne Potter och valde därför att styra stegen som vem som helst skulle gjort den lördagen; ner till Quidditch-planen. Och det var inte förrän han satte sig ner vid Pansy och Blaise när matchen redan börjat han hörde rösten han längtat efter så länge nu.

”..och det var i förra matchen Ginny Weasley flög in i honom. Jag tror att det var med vilje, det såg så ut i alla fall.”

Draco såg mot kommentatorsbåset och där satt Luna framför mikrofonen. Perfekt malplacerad.

”Jag gillar Ginny, hon är väldigt trevlig.” sa Luna, i brist på annat att säga.

Draco kunde inte annat än att hålla med egentligen. När Pansys hand sökte sig till Dracos låtsades han klia sig i håret för att slippa hålla henne. Luna försökte sig på att uttala en spelares efternamn och McGonagall fick ropa vad han hette. Alla skrattade. Men kanske, för första gången, med
Luna, och inte åt henne.

”Nu bråkar Harry Potter med sin vaktare. Jag tror inte det kommer hjälpa honom att hitta kvicken, men det kan ju också vara en smart strategi. Det kan jag inte uttala mig om.” sa Luna förvirrat.

Draco skrattade rätt ut samtidigt som han hörde Potter svära någonstans uppe i himlen. Någon gjorde mål. Luna märkte inte. Draco märkte inte heller, han bara tittade på Luna och hörde hennes röst eka över planen och kände sig lugn i hela kroppen.

När Potters skalle spräcktes brydde sig han inte ens om att hånskratta. Han bara såg Luna försiktigt lämna kommentatorsbåset, otroligt medveten om att hon aldrig skulle få göra om det där igen.


***
Har skrivit färdigt denna fanfiction nu så kommer komma ett kapitel om dagen fram tills den är slut!

Det är så intressant att få se sjätte året från det här perspektivet och med det här shipet. Du gör det så bra ♥

Det här citatet är så starkt:

Han var avundsjuk på fåglarna han skickade fram och tillbaka. Att dom kunde försvinna bort från Hogwarts på minuten, även om dom flesta av dom dog på kuppen. Kanske var det just det som Draco var avundsjuk på.

Och sen alla smådetaljer, som att det är just vänsterarmen han agerar med (vinkar och senare håller Pansys hand).

Lunas drömmande personlighet är så fint beskriven, med så mycket förälskelse från Dracos perspektiv. Hoppas de blir sams igen!

Gillar verkligen denna; roligt att den är färdigskriven och ska uppdateras regelbundet.

Tack Avis Fortunae för att du fortfarande läser trots mina långa uppehåll. Även om jag inte är bra på att kommentera läser jag din som ju också utspelar sig i 6 året, och tro mig att jag noterade hur du placerade Draco och Luna bredvid varandra..!

Kapitel 20 Närhet
Han visste att han inte borde gjort det. Men när han såg Luna röra sig ner för trapporna från båset reste sig Draco från sitt sällskap och lämnade också läktaren. På kullen påväg tillbaka till slottet sprang han ikapp henne. När han sa hej stannade hon och var inte glad i att se honom.

”Det här var min livs roligaste match jag någonsin tittat på och då menar jag inte för att Potter spräckte skallen.” sa han. 


”Du skulle ju inte prata mer med mig.” sa Luna.


”Nej. Jag vet. Men.. ingen får mig att skratta så som du. Jag ville bara att du skulle veta det.”

Luna blinkade med sina stora ögon men sa inget mer.


”Hoppas du förstod att alla andra som skrattade gjorde det med dig och inte åt dig. Du var en helt fantastisk kommentator.” 


Luna sa fortfarande ingenting och Draco började ångra att han sprungit efter. Han skruvade på sig. Skulle börja forma ett hej då när Luna sa;


”Jag beklagar att din pappa utsatte dig för det där illvrålet. Det måste ha varit svårt för dig. Mitt liv blev minsann väldigt annorlunda efter att hela Stora salen fick höra att självaste Draco Malfoy kärat ner sig i Looney Lovegood.”

”Till det bättre eller sämre?” frågade Draco nervöst.

”Lite varierat.” sa Luna. ”Förmodligen mest till det bättre. Annars hade jag nog inte fått kommentera idag. Men när jag frågade om jag fick så vågade ju ingen säga nej, då hade dom kanske fått farliga Malfoy efter sig.”


Hon drog lite på mungiporna. Draco smälte nästan för hon var så vacker. Han sa det till henne samtidigt som han sträckte fram en hand, drog en hårslinga bakom öronen på henne. Handen fastnade på hennes kind och värmen från henne spred sig upp, genom hela kroppen, och värmde till och med den kallaste punkten på kroppen. 


”Jag såg en sak som var som gjort för dig i Vid-Behov-Rummet. Ett diadem. Med en örn och stenar som hängde ner såhär i pannan.” nästan viskade han. 


Han drog med två fingrar på hennes panna för att visa hur stenarna föll och Luna tog tag i hans hand. Hon ville egentligen putta bort honom men hon blev bara ståendes. Dracos två fingrar på hennes panna, hennes lilla hand i ett tag runt hans beniga handled. Det var hans bra arm. Den som inte var förpestad av Mörkrets märke. 


”Kan du följa med dit så kan jag visa det för dig.” sa han lågt, viskandes.


”Du vet att jag inte kan det.” sa Luna och tryckte in Dracos hand i hans bröstkorg. ”Jag är glad att jag fick dig att skratta idag.”


Hon gick ifrån honom. Skrattet kändes långt borta igen.


När påsklovet kom skrev Draco ett brev hem och berättade att han behövde bli kvar på Hogwarts över lovet. Han skrev på kodspråk att han behövde fixa färdigt skåpet. Han skrev inte att han inte ville se sin fars äckliga, jävla dödsätar-nuna någonsin mer igen.

Såklart jag läser! Har alltid gillat Druna och du skildrar dem så bra. Vad kul att du läser min också och noterade att de får sitta bredvid varandra i latinklassrummet. Det kändes helt rätt

Så mycket känslor i det här kapitlet! Och det verkar ju inte helt kört för dem?

Detta är så roligt formulerat:

”Det här var min livs roligaste match jag någonsin tittat på och då menar jag inte för att Potter spräckte skallen.” sa han.

(stackars Harry)

Åh ingen får Draco att skratta som Luna! Och det var på grund av honom hon fick kommentera!

Diademet måste ju vara Ravenclaws? Det känns som om något mer kommer att hända med det! Ser fram emot fortsättningen.

Kapitel 21 Sectumsempra


Ingenting betydde något för Draco längre. En måndag i maj, två månader sen sist han pratat med Luna, satt han och läste en betydelselös dagstidning, läste nåt som inte var sant om Voldemort, nåt som säkert var sant om Dumbledore, nåt om Rita Skeeters senaste skvaller. Inget som betydde något. Inget betydde någonting längre. Skåpet fungerade numera felfritt och det var bara en tidsfråga tills allas liv skulle vändas upp och ner. Tills Draco skulle börja leva sitt liv på flykt och bli en sådan som människor flydde ifrån.

Han grät flera gånger om dagen nu för tiden. Ångesten kändes som ett monster som åt upp honom inifrån. Rädslan låg som ett tyngdtäcke på hans axlar. Han mådde så dåligt, hade aldrig mått sämre och ville inget mer än att fly långt långt bort. Bort från allt och alla. Bort från Dumbledore och hans dödsdom, bort från Hogwarts och Harry Potter, bort från Luna och livets värsta hjärtkross. Hon såg inte åt hans håll. Hon såg inte att han led utan henne.

Han slog ihop tidningen och reste sig upp för att göra sina vänner sällskap i Stora salen. När han som vanligt gjorde entré senare än alla andra in i matsalen såg han ryggen på Katie Bell, och Harry Potter mittemot henne som stod och frågade ut henne. Draco visste inte om Katie mindes att det var han som förhäxat henne. Smugit efter henne. Kastat förtrollningen på henne. Om hon visste skulle allt vara över. Då skulle alla veta och Voldemort skulle döda honom.


Hjärtslagen hördes upp i ögonen när han sprang från Stora salen, mot Moaning Myrtles toalett. Tårarna började rinna redan innan han var framme. Rädslan och ångesten fick honom att vilja kräkas, att vilja skrika. Det fanns inget som kunde hjälpa honom. Han skulle dö. Voldemort skulle döda honom. Tortera honom. Döda honom. Han hade lovat att han skulle göra det här för sin Herre och han hade misslyckats. Han förtjänade döden. Han gjorde verkligen det. Men han var så rädd.

Draco tog krampaktigt tag om varsin sida av ett handfat och lutade sig över handfatet. Tårarna droppade ner i avloppet.

Han tittade upp i den trasiga spegeln för att möta sin gråtande blick, men fick istället syn på Harry Potter vid sin axel. Draco drog upp sin trollstav.

Den förbannade jävla snokaren skulle ha snokat för sista gången nu! Det fick vara slut med det! Draco ropade den första trollformel han kom på, men missade och råkade skjuta sönder ett rör. Harry Potter gjorde samma misstag. Draco hoppade fram från bakom ett bås för att kasta en andra trollformel när Harry Potter skrek en Draco aldrig hört innan;

”Sectumsempra!”

Sen. Var det bara smärta. Han kunde se blodet som forsade så som hans tårar gjort innan. Han kunde se hur den vita skjortan blev röd. Han hörde hur trollstaven föll i golvet. Någonstans i fjärran hörde han Harry Potter skrika förskräckt. Och han kände en otrolig smärta i bröstkorgen, ner mot buken. Han fick ont i bakhuvudet när han föll ihop på golvet och slog i det. Han låg i kramper på det blöta golvet. Kunde inte hjälpa att gråta av smärtan. Ett tyst skrik från hans läppar.

Draco visste inte om det var dödshallucinationer när han plötsligt såg henne där. Dom stora, blå ögonen var oroliga, fyllda med skräck. Hennes händer hård knutna över bröstet. När hon närmade sig och tog hans hand visste han att hon var där på riktigt. Hon satte sig på knä i det blodiga och blöta vattnet och kramade om hans hand. Draco såg upp på Lunas ansikte. I fjärran skrek Potter på hjälp.

”Du hade verkligen varit fin i diademet.” fick Draco fram.

”Ravenclaws diadem.” sa Luna.

”Ja. Ditt.” sa Draco, innan smärtan gjorde att han tappade medvetandet.

När han vaknade igen halvt satt han upp i Snapes famn. Luna stod lutad mot en av båsen med Potter förtvivlad bredvid sig.

”Du kommer få ärr.” sa Snape. ”Men om Lovegood tar med dig till sjukhusflygeln på momangen kanske Pomfrey kan minska ärrbildningen.”

Stöttandes mot Luna haltade Draco, blodig och blöt, hela vägen upp till sjukhusflygeln. Människor omkring flämtade till vid åsynen av dom. Draco kände sig hel bredvid Luna fastän han egentligen aldrig förr hade varit så bokstavligt trasig.


Luna lämnade inte Dracos sida. Han hade fått en rejäl smäll i bakhuvudet och var tvungen att spendera några dagar och nätter i sjukhusflygeln. Luna satt med honom från dess att sjukhusflygeln öppnade för besök på tidig morgon tills att den stängde, sen kväll. På nätterna låtsades hon gå i sömnen för att bryta sig in och kunna sitta på sin pinnstol och sova bredvid Draco. Varje gång Madam Pomfrey närmade sig Dracos vänstra handled fick Luna distrahera henne. Ooo, är det en.. Är detta en.. Ja, vad hon än kunde hitta på för att inte Draco skulle bli avslöjad. 


Han visste inte vad han hade gjort för att förtjäna hennes hjälp och han var henne evigt tacksam. När han efter några timmars sömn och dagars vila orkade hålla ögonen öppna tittade han på henne oavbrutet. Blaise besökte honom också ibland. Då låtsades Luna stå vid balkongen och titta ut genom fönstret. Som att Blaise inte fattade vad hon egentligen gjorde där. 


”Jag ska döda Potter när jag ser honom.” sa Blaise när Draco visade ärren han fått på bröstkorgen efter Potters förhäxning.


”Jag med.” sa Draco, och sneglade bort mot Luna.
 Hon reagerade inte på vad pojkarna pratade om.


”Hon har inte lämnat min sida en enda gång.” sa Draco lågt. ”Dag som natt sitter hon på den där pinnstolen och ser till så ingen råkar se min vänsterarm.” 


”Visa henne inte dom otäcka ärren och skräm bort henne då bara.” skojade Blaise.


Sista natten i sjukhusflygeln när Draco nästan somnat vaknade han till igen av att Luna klumpigt kröp ner i sängen bredvid Draco. Han lade armarna om henne. Drog henne så nära intill sig han kunde. Hennes hand letade sig under sjukhus-tröjan Madam Pomfrey tvingat på honom. Han kände hur hon kände på ärren. Upp och ner. Höger och vänster. Det var konstigt. Luna verkade plötsligt så närvarande. Inte drömmande och egen. Hon kändes så precis där. Draco fick gåshud av hennes närkontakt. Han rös upp i nacken.

”Imorgon blir allt som vanligt igen.” viskade hon, mer som en fråga än som ett påstående.


Draco tänkte på sitt uppdrag. Att han behövde återgå till det nu.


”Ja. Det blir det.”


Luna lyfte på huvudet från Dracos axel. Hon lutade sin panna mot hans. 


”Det är såhär vi minns varandra.” sa hon. ”Det är såhär vi minns oss.” 


Draco nickade. Kanske visste hon vad han behövde göra. Det verkade som det. Något visste hon i alla fall.
 Han kysste henne. Såhär skulle han minnas henne.

***
Helt rätt, Ravenclaws diadem! ♥

Åh vilket superbra kapitel!!!! Hur allt beskrivs från Dracos perspektiv, mycket verkligt och levande, och sedan hur Luna finns vid hans sida. Så härligt typiskt Luna att låtsas gå i sömnen, sitta där på pinnstolen, och dessutom lyckas distrahera Pomfrey från att se vänsterarmen!

Men åh, det är så sorgligt för dem!!!

”Det är såhär vi minns varandra.” sa hon. ”Det är såhär vi minns oss.” 


Draco nickade. Kanske visste hon vad han behövde göra. Det verkade som det. Något visste hon i alla fall.
 Han kysste henne. Såhär skulle han minnas henne.

Vad kommer att hända nu när hann blir tvungen att återgå till uppdraget? Min story är ju inne i ungefär samma skede i sjätte året och det finns ingen återvändo längre... ser fram emot nästa uppdatering!

Kapitel 22 Astronomitornet


Natten i sjukhusflygeln blev något oförglömligt som Draco försökte så hårt att inte tänka på, för då visste han att han inte länge skulle kunna hålla fingrarna i styr från Luna. När han tänkte på henne så nära honom som han varit fick han ett pirr i magen som distraherade honom från det han behövde göra. Han hade märkt hennes hals med ett litet, knappt synbart sugmärke. Som bara han kunde se om han tittade riktigt noga över borden i Stora salen. När det sakta började blekna bort kändes det som att Luna och Dracos historia också började göra det. Och på något sätt kändes det okej. Han visste att han var farlig för henne och han tyckte det var bra att dom hade avstånd till varandra. För hennes skull.

En elev som vaknat upp i sjukhusflygeln på morgonen och sett Draco och Luna ihop hade spridit det till hela skolan. Draco blev utfrågad av sina vänner igen. Ingen förstod vad han såg i Luna, ingen förutom Blaise. Han hade undrat varför det inte blivit mer mellan Draco och Luna. Och Draco hade svarat som det var, för hennes säkerhet.

I juni var det dags. Han klädde sig i vit skjorta, svart kavaj; det såg ut som att han skulle på begravning. Och på sätt och vis..

Han var så rädd och ångerfull att han inte ens kunde gråta. Han gick bara, mekaniskt liksom, runt på slottet. Mot Astronomitornet. Han visste att hans kompanjoner redan befann sig inne på slottet. Mörkrets märke syntes i himlen och det sved på armen. Uppe i tornet stod Dumbledore, som att han väntat på Draco. Dom såg på varandra. Draco höll sin trollstav riktad mot rektorn, med en skakig hand och blekt ansikte. 


”Du är ingen mördare, Mr. Malfoy.” sa Dumbledore lätt.


”Du har ingen aning om vad jag är kapabel till.” svarade Draco fastän Dumbledore hade rätt.


”Jo då. Du har förhäxat Katie Bell, förgiftat Ronald Weasley. Jag vet precis. Men du kommer inte kunna döda mig. Då hade du gjort det för längesen.” 


Dracos hand skakade mer än någonsin. Han kämpade mot tårarna.


"Jag måste göra det.” fick han ur sig. ”Om jag inte gör det kommer han döda mig.. Hela min familj.”


Draco bröt ögonkontakten med Dumbledore och tittade ut mot Mörkrets märke på himlen.


”Om jag inte dödar dig kommer han döda mig.” upprepade han, kanske mest för sig själv. 


Uppspringandes för trapporna kom plötsligt resten av Dracos sällskap, dom han smugglat in genom Bortförtrollningsskåpet. Dom hånskrattade åt situationen, åt Dumbledore. Dom sa att han såg sjuk ut, redan nära döden. Närmre än vad han själv kanske trodde. Dom hetsade Draco att göra det. Att det var en ära. Att om inte han gjorde det skulle dom själva. Och Draco försökte verkligen, han försökte forma orden med munnen men klarade inte ens av att rikta trollstaven. Han höll på att kräkas. Att börja gråta. Han bara stod på skakiga ben och trodde att han när som helst skulle falla ihop. Han kunde inte göra det.


Och så kom Snape in. Utan känsla i rösten talade han dödstrollformeln med trollstaven riktad mot Dumbledore. Det gröna ljuset bländade Draco och han tappade andan. Han hann inte reagera innan Snape drog honom i armen, bort från Astronomitornet. Han sa något men Draco förstod inte vad. Han såg hur Harry slängde av sig osynlighetsmanteln och försökte kasta en trollformel på Draco eller på Snape men som Snape slog bort utan större problem.


Draco och hans sällskap sprang ut från slottet, över gräsplanen. Harry var efter dom. Försökte sig på att kasta Cruciatus-förbannelsen bakifrån. Snape beordrade Draco att springa vidare utan honom. Draco sprang. Hagrids stuga brann och han stod och skrek om sin jycke. Draco sprang mot skogen. Han kastade en blick bort mot slottet och kunde svära på att han såg Lunas besvikna ögon genom ett av fönsterna. Förlåt, sa han nog högt. Förlåt mig snälla, skrek han nog. Han fortsatte springa.

Draco var hemma igen. Han kollapsade i sin mammas famn. Ångrade sitt klädval med kavajen för han svettades. Slingrade sig ur den. Narcissa viskade lugnande ord men inget kunde lugna ner honom. Han hade inte klarat uppdraget och han visste att straffet var döden. Han visste att han skulle dö, Narcissa skulle dö, Lucius skulle dö. Han visste att han svikit alla, inklusive sig själv. 


”Jag kunde inte göra det.” hulkade han fram. ”Jag kunde inte. Förlåt.” 


”Jag vet, hjärtat.” sa Narcissa och strök sin son över huvudet. ”Jag vet.”


”Snape gjorde det åt mig. Men alla såg. Alla såg att jag inte kunde. Han kommer döda oss."


”Det är ingen fara.” försäkrade Narcissa, men hon var skakig på rösten.

När Draco slöt ögonen mådde han illa. Han tänkte på Dumbledores döda kropp och på Lunas besvikna ögon. Nej, kanske är det ingen fara. Han ville kanske inte leva mer.