Kolsvart mörker

Superbra

Jag läser såklart! Älskar namnen, de är så... konstiga känns som fel ord, kanske ovanliga är bättre? Fina är de i alla fall. Att kapitlet var kort gör ingenting. Det var ju väldigt bra skrivet och spännande på slutet. Undrar vad som har hänt. Längtar till nästa ♥

Tack så mycket för era kommentarer! Gör mig riktigt glad

Kapitel tjugoett:

Hennes hand hade varit sval. Kall och svettig på samma gång, hur vet jag inte.
Björn håller om Olihajle, stryker henne över ryggen.
“Allt kommer gå bra. De sa det själva.” tröstar Björn, hans ögon är rödsprängda... Olihajle nickar. Hennes svarta ögon är fyllda med oro. Inte skräck, men nästan. Alicia sitter bredvid mig. Hon skakar intensivt. Hennes blåa ögon är vidöppna och fyllda med tårar.
“Hon kommer bli okej, eller hur?” viskar Alicia och möter min blick. Jag harklar mig.
“Livia klarar sig jag lov....” min röst tonar ut. Livia hade såklart sett blek ut, men hennes ögon hade strålat av energi och kämparglöd, men var det tillräckligt?
“Hon kanske såg skakig ut, men hon är stabil.” jag väljer mina ord noga, vill inte få Alicia att bli skrämd. Alicia ler mot mig.
“Ja, Livia har en sån kämparglöd. Hennes leende gör ens dag. Hon är så underbar på alla sätt.” Alicias leende försvinner när en sjuksköterska kommer ut från Livias rum.
“Ni kan komma in nu.” säger sjuksköterskan och Alicia flyger upp från hennes stol. Hon griper hårt tag om min handled och drar mig upp från stolen. Hon drar mig in i Livias rum, eller drar och drar.. Jag följer ju med frivilligt.

Livias bruna ögon möter min blick. Hon ler svagt.
“Elijah.. Du kom..” viskar hon med ett svagt leende. Hennes bruna ögon utstrålar fortfarande energi, nej inte energi. Men något nära. Olihajle tittar på henne. Hennes tårar rinner nerför hennes kinder.
“Gråt inte mamma.. Jag klarar mig..” viskar Livia svagt och ler, “Men jag behöver vila och inte springa..” Olihajle kramar hårt om Livia. Alicia sätter sig på en stol bredvid sängen med ansiktet i händerna. Livia vänder sig mot Alicia.
“Är allt okej Alicia?” frågar Livia. Alicia nickar.
“Ja. Allt är bra.” svarar Alicia och ställer sig upp, pussar Livia på kinden och sen pannan. Det svider till i hjärtat.
“Jag behöver få lite frisk luft. Följer någon med? Mamma? Pappa?” Alicia kollar mot Björn. Björn skakar på huvudet.
“Nej, men du kan väl ta och köra bilen till närmaste affär, Elijah kan följa med.” svarar Björn och kramar om Livia. Alicia tar min hand, rycker åt sig bilnycklarna Björn håller i och går ut.

Alicia öppnar bildörren och startar motorn. Jag sätter på mig bilsätet och kollar mot Alicia. Hon smäller igen dörren och kör iväg, bort från sjukhuset.
“Jag orkar inte mer! Elijah nu kör vi bort från denna himla staden!” Alicias ocean blåa ögon skriker av ilska. Jag kollar skrämt på när fartmätaren närmar sig hundra.
“VÄNTA ALICIA!”

(end of chapter)

ja, där får ni en cliffhanger, eller något som jag antar liknar en cliffhanger..

//JJC

Sååå bra!!!

Livias bruna ögon möter min blick. Hon ler svagt.
“Elijah.. Du kom..” viskar hon med ett svagt leende. Hennes bruna ögon utstrålar fortfarande energi, nej inte energi. Men något nära.

Du skriver så bra! Man kan se allt framför sig, hur Livias starka livsgnista är med henne även då hon är svårt sjuk, och hur den lyser fram ur hennes ögon.

Mycket bra beskrivet även med Alicia, hennes ilska och viljan att fly från den svåra situationen. Man kan förstå hur hon känner och slutet är verkligen en cliffhanger. Hur ska det gå?

Asså OMG! Du skriver så bra. Kan verkligen se framför mig, Livias starka livsgnista i ögonen även om hon är svårt sjuk. Hoppas bara hon överlever nu. Hon måste överleva, annars blir jag arg på dig D:

Mycket bra beskrivet med Alicia också. Hennes ilska och viljan att fly från den svåra situationen ... Förstår hur hon känner i slutet eftersom jag själv känner så ibland, och det är verkligen en cliffhanger. Jag bara måste få reda på hur det går!

Pride Potter Neeej, döda mig inte! D:

Kapitel tjugotvå:

“Herregud! Är du okej?” viskar en len röst. Jag öppnar ögonen och allt är blurrigt. Smärtan i huvudet går i vågor och jag behöver bita ihop.
“Jag tror det..” viskar jag tunt. Det blurriga blir klart och jag ser en tjej innan allt blir svart igen.

Det svider till i ögonen när ljuset bländar mig i ögonen. Tjejen som jag såg förut sitter bredvid mig. Rummet ser ut precis som Livias gjorde. En smärta i ryggraden ilar till när jag sätter mig upp. Jag grymtar till av smärta.
“f*n..” muttrar jag. Jag vänder på huvudet och möter tjejens blick.
“Är du okej? Jag krockade visst med dig på vägen och …” tjejen tystnar och kollar bort in i den vita väggen. Är hon arg för att jag och Alicia krockade med henne? Hon hade ju kört helt normalt, det var Alicia som inte hade haft uppmärksamheten på vägen.. Rummet är så tyst att ljudet av mina andetag känns klumpiga.
“Allt gick i slowmotion.. Jag.. Jag försökte men.. Bilen slirade till..” ett ljud som man skulle kunna beskriva som ett skratt lämnade tjejens mun. Men snabbt gick det över i gråt och tjejen begravde hennes ansikte i mitt knä.
“snälla förlåt mig!” tjejen slutar snyfta och rätar på sig i stolen bredvid min säng. Hennes honungsbruna ögon är rödsprängda och hennes röda axellånga hår med gula slingor är helt rufsigt. En doktor och en sjuksköterska kommer in i rummet.
“Livandra du kan gå om du vill.” säger doktorn. Tjejen, eller Livandra skakar på huvudet.
“Nej! Jag är… Det är mitt.. Det är mitt ansvar att ta hand om honom!” säger Livandra. Vad pratar hon om?
“Jag körde den bilen! Jag krockade med min bil in i hans! Och på grund av det.. så..” Livandra skakar trött på huvudet.
“Vad hände?” frågar jag. Livandra kollar på mig med ögon stora som tekoppar.
“D-du minns inte?” viskar Livandra och tar tag om min hand och kramar om den. Hon sväljer och kollar på Doktorn och sjuksköterskan.
“Ska jag berätta för honom pappa?” frågar hon. Doktorn nickar och Livandra tar ett djupt andetag. Hon tittar mig rakt i ögonen med hennes varma bruna ögon och med en röst lika len som silke viskar hon.
“Du vet den där tjejen i bilen? Alice?” hon biter sig i läppen. Stämningen i rummet är så spänd att det känns som att om den skulle spräckas skulle något explodera.
“Alicia? Vad är det med henne?” när jag tänker efter så är hon inte här i rummet, vart är hon? Blev hon farligt skadad? Tanken slår mig plötsligt. Det är inte Livandras eller Alicias fel att vi krockade. Det är mitt.. Jag fick Alicia att titta bort från vägen…
“Hon dog tre minuter efter krocken. Hon.. hon fick en glasbit genom.. genom ögat som nådde hjärnan och… Hon förblödde.. Jag är så ledsen..” viskar Livandra. Jag känner hur något blött rinner nerför mina kinder.
“Det.. du ljuger.. det är en lögn..” viskar jag. Livandra skakar på huvudet.
“Förlåt Elijah.. Men jag lovar att det inte är en lögn.. Bara sanningen du inte vill höra..” viskar hon. Hon ställer sig upp och kramar hårt om mig.
“nej, nej, nej, nej, nej…” förtvivlat kvider jag att det inte kan vara sant. Men doktorn räcker mig ett papper med massa siffror och ord jag inte förstår. Men längst ner i hörnet kan jag tydligt läsa vad det står, Avled av förblödning.

För att få behålla något kärt måste man ge något kärt.

(end of chapter)

Pride Potter Du fick som du ville, Livia dog inte. Men man måste betala priset…

förlåt mig om Alicia var en karaktär ni gillade. Men aja där hade ni kapitel 22, skrivit och gjort.

//JJC

Åh vad hemskt ... men väldigt bra skrivet. Det byggs liksom upp ... man får inte veta direkt.

Slutraden tolkar jag som att Livia kanske istället får överleva. ♥

Men ååååh Varför måste du döda Alicia Men Livia dog inte i alla fall, tur. Hoppas hon får leva i alla fall. Kanske har något med slutraden att göra? Det var btw väldigt fint ... "För att behålla något kärt måste man betala med något kärt". Något du kom på själv eller hittat på internet eller nåt?

Hoppas Livia överlever och längtar till nästa kapitel ♥

Hemskt men bra .