Vandalen på ridskolan (Berättelse)
Forum > Kreativitet > Vandalen på ridskolan (Berättelse)
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Awesome!
11 nov, 2017 19:46 |
LunaLovegood123
Elev |
Amazing. So much shipping
11 nov, 2017 19:48 |
catradora
Elev |
11 nov, 2017 21:04 |
Mintygirl89
Elev |
Roligt att ni gillade kapitlet! Jag känner mig snäll idag, så ni får ett kapitel nu på morgonen. Det blir lite annorlunda, men det berättar jag på slutet av avsnittet. Hoppas ni gillar det.
________________________________________________________________ Kapitel 14 När Amy vaknade ringde hennes mobil och hon såg att det var hennes mamma. ”Hej mamma”, sa hon försiktigt när hon svarade. ”Hej gumman”, sa Amber vänligt. ”Jag tänkte att jag skulle köpa hem lite pizza eller hamburgare till middag så vi kan äta på en gång och jag undrar vad du vill ha för sort.” Åh nej! Om jag inte äter av pizzan, så kommer mamma att fundera vad som är fel och då kan jag inte hjälpa Lionel! tänkte Amy. ”Gumman? Hör du mig?” Amber lät ängslig. ”Ja, jag tar en pizza med räkor”, muttrade Amy. ”Jag ger telefonen till Melanie så du får veta vad hon vill ha.” ”Det låter bra”, sa Amber glatt. När Amy hade räckt telefonen till Melanie, svor hon tyst för sig själv. Hur skulle det nu gå? Tänk om deras mamma hade planerat en mysig hemmakväll och då skulle hon inte kunna smita iväg. ”Åh, Melanie!” utbrast Amy förfärat när hennes syster var klar. ”Vad ska jag göra nu?! Planen kommer att gå åt skogen!” ”Lugna dig!” sa Melanie strängt. ”Du ska hålla dig till planen och jag ska försöka lura iväg henne innan nio. Bara för att hon inte har tänkt laga maten ikväll får du inte deppa ihop!” Plötsligt hördes steg på trappen och i nästa sekund kom Amber in med tre pizzakartonger. ”Hej på er”, sa hon andlöst. ”Om ni kan vara snälla och plocka fram glas, bestick och läsk så kan vi börja äta.” Amy satte sig tungt ner och började skära i sin mat medan nervositeten spred sig. ”Jo, mamma”, sa Melanie försiktigt, ”varför har du köpt hem mat just den här gången?” ”Några av mina arbetskompisar ska komma ikväll”, svarade Amber vänligt, ”och då vill jag inte ha så mycket diska. De kommer klockan nio.” Amy satte sin läsk i halsen och hostade. ”Nio?!” sa hon mellan hostningarna. ”Ja.” Amber såg förvånad ut. ”Därför vill jag hinna städa i köket och vardagsrummet innan jag tar ett bad.” Hon såg genast misstänksam ut. ”Du har väl inte tänkt åka till dina vänner ikväll? Vi kom ju överens om att du får hålla dig hemma den här helgen efter det som hände förra gången!” ”Oroa dig inte mamma”, sa Amy. ”Jag bara undrar. Melanie och jag kan se filmer på datorn medan de är här.” Amber log lättat. ”Så bra att ni kan hålla er sysselsatta, för de kommer att stanna till tio ungefär”, sa hon innan hon fortsatte äta. Därefter gick hon för att dammsuga i vardagsrummet. ”Det gick bättre än väntat!” viskade Melanie ivrigt. ”Så fort mamma går in i badrummet, packar jag ner mat och vatten och kommer in till rummet sen.” ”Jag skyndar mig att bädda sängen”, sa Amy och gick till sitt rum. Hon lade alla extrakuddar i sängen och såg till att bollen låg vid huvudändan innan hon öppnade fönstret på glänt. ”Tur att vi inte sover på andra våningen”, muttrade hon. ”Då skulle vi bli tvungna att binda ihop några lakan och då hade mamma stoppat mig!” Så fort hon var klar plockade hon fram en bok för att lugna sig men hon gav upp eftersom hon var ivrig på att få komma iväg. Hon kastade en blick på sin mobil och fick se att klockan var kvart över fem. Skulle inte deras mamma hoppa in i badet snart? Melanie dök plötsligt upp i dörren. ”Äntligen gick mamma in för att bada!” sa hon och höll upp en påse. ”Så fort jag hörde vattnet rinna packade jag ner ett par vattenflaskor, några äpplen och lite bröd.” ”Du är bäst syrran!” sa Amy glatt och tog emot påsen. ”Då behöver bara mammas vänner komma, så kan jag sticka.” ”Jag ska kolla när de är upptagna och sen ger jag dig tecken”, erbjöd sig Melanie innan hon smet iväg. Det dröjde ytterligare en lång stund innan Ambers kompisar äntligen anlände. Deras prat och skratt fyllde huset och Amy hoppades att de skulle fortsätta på det sättet. ”Okej, kusten är klar”, viskade Melanie när hon hade stängt dörren till sovrummet. ”De har stängt in sig i vardagsrummet så de kommer inte att upptäcka dig. Men gå bakom huset för säkerhets skull.” ”Bra!” Amy drog på sig sina skor och tog maten hon hade fått. Därefter hoppade hon ut genom fönstret och landade mjukt. Jag får krypa till baksidan av huset, tänkte hon. ”Vänta Amy!” sa Melanie. ”Du glömde sovsäcken och mobilen!” Plötsligt kände Amy hur hon först fick sovsäcken och sedan telefonen i huvudet. ”Aj!” Hon bad en tyst bön att Amber inte skulle höra henne. ”Amy! Hur gick det?” frågade Melanie förskräckt. ”Vad tror du?!” muttrade Amy och gned sig irriterat i huvudet. ”Nästa gång får du hjälpa mig kolla så jag har allt med mig.” ”Förlåt mig”, sa Melanie. ”Skynda dig nu så du hinner.” Amy tog sina grejer och ålade sig fram så fort hon kunde. När hon äntligen tog sig över staketet, sprang hon mot stallet medan vinden blåste i håret. Melanie kikade utanför trädgården och sedan på baksidan av huset innan hon drog en djup suck av lättnad när hon inte kunde se sin syster. ”Lycka till Amy”, mumlade hon för sig själv innan hon gick till köket för att göra en kopp choklad. När hon var klar tog hon sig till sovrummet och plockade upp en bok men knappt hade hon slagit sig ner förrän hennes mamma kom in i rummet. ”Åh, mamma”, sa Melanie i ett försök att låta naturlig. ”Har ni trevligt?” ”Jag vill bara se om allt är som det ska. Du och Amy verkade så annorlunda nu under middagen”, sa Amber och satte sig på sängkanten. ”Allt… allt är som det ska”, mumlade Melanie undvikande. ”Vi… vi är bara oroliga för Arthur och Chip. Amy fick till och med ont i huvudet så vi struntar i datorn.” Hon bet sig i läppen och hoppades att Amber inte skulle gå fram mot Amys säng. ”Ja, då förstår jag.” Hennes mamma log vänligt. ”Säg bara till om det är något.” Hon reste sig och gick ut. Melanie kände sig kallsvettig och hoppades att Amber inte skulle komma in igen. ”Tur att vi hittade garn som påminde om Amys hårfärg”, mumlade hon och betraktade det falska huvudet. ”Hoppas bara Amy hinner hem innan det blir dagsljus.” Melanie öppnade sin bok och sjönk ner mot kuddarna. Vad hon inte märkte var att någon stod på deras gård och svor tyst över att Amy hade hunnit iväg. ______________________________________________________________ Ja, som ni märkte, fick ni läsa ur Melanies synvinkel då det var hennes plan. Men nu är frågan vem som stod utanför fönstret. Skapa gärna teorier! Jo en sak till. Ni får skriva om ni upptäcker några misstag! Jag har upptäckt några slarvfel och har fått ändra. (När vi möter mrs Dubois första gången, har hon gröna ögon, men i ett kapitel fick hon bruna ögon.) Om ni upptäcker ett liknande felsteg, eller om jag har stavat fel eller använder för många citationstecken, får ni gärna skriva ner det. Var inte blyga för att komma med kritik utan berätta, det är bara bra om ni gör mig uppmärksam. Markera gärna med färger så jag vet vad som blir fel. Grönt= som det ska vara. Rött= det som ser tokigt ut. Har ni läst första inlägget, så ser ni hur ni ska framföra kritiken så att det blir bra. Så tänk på att ni får komma med tips om förbättring. Visst är jag glad att ni gillar storyn, men var inte rädda för att framföra era åsikter om ni upptäcker slarvfel. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 12 nov, 2017 10:47 |
LunaLovegood123
Elev |
Jättebra. Intressant att få läsa ur Melanies perspektiv. Undrar vem personen på gården är.
12 nov, 2017 10:52 |
Mintygirl89
Elev |
Skrivet av LunaLovegood123: Jättebra. Intressant att få läsa ur Melanies perspektiv. Undrar vem personen på gården är. Roligt att du gillade att läsa ur Melanie perspektiv! Jo, jag tänkte att det var hennes idé, och då är det inte mer än rätt att hon får en del av kakan! Ja, det är bara att undra! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 12 nov, 2017 10:56 |
Borttagen
|
Ny läsare!! Jättebra
12 nov, 2017 11:31 |
catradora
Elev |
12 nov, 2017 15:46 |
Borttagen
|
Super!
14 nov, 2017 19:11 |
Mintygirl89
Elev |
Jag känner mig snäll idag och har dessutom fått tillbaka skrivgnistan, så ni får ett kapitel idag istället. Hoppas ni gillar kapitlet.
_________________________________________________________________ Kapitel 15 Amy kände sig andfådd när hon närmade sig stallet. ”Nästa gång tar jag cykeln”, muttrade hon för sig själv. ”Fast det är klart, det hade varit för avslöjande.” Lionel kom springande mot henne med ett stort leende. ”Vad bra att du kommer”, sa han. ”Jag har gjort i ordning en plats i Apples box.” ”Det låter toppen”, sa Amy. ”Melanie skickade med lite äpplen, bröd och ett par vattenflaskor som vi kan dela på.” ”Din syster tänker då på allt”, skrattade Lionel. De följdes åt och Amy vecklade ut sin sovsäck för att sedan krypa ner i den. Lionel drog fram en ficklampa innan han kröp ner i sin egen sovsäck. ”Hur lyckades du ta dig ut utan att din mamma märkte det?” frågade han. ”Hennes arbetskompisar är hemma hos oss just nu. Med lite tur kanske de stannar längre än till tio och då går mamma och lägger sig direkt”, svarade Amy lugnt. ”Vad sa du till dina föräldrar?” ”Ingenting för de ska vara borta hos några vänner och kommer inte hem förrän klockan två imorgon”, svarade Lionel. ”Så för mig gick det som en dans!” Han log retsamt och tillade: ”Jag behövde inte lägga ner en basketboll i sängen!” Amy daskade till honom på armen. ”Din retsticka!” sa hon innan hon började fnissa. ”Var glad att du inte fick en sovsäck och mobil i ditt huvud. Melanie slängde ner dem till mig och de hamnade i skallen.” Lionel skrockade muntert. ”Okej, jag ska sluta!” Han blev sedan allvarlig och sa: ”Vi måste hålla ögonen öppna om vi upptäcker något konstigt. Men om du skulle känna dig trött kan du säga till så håller jag koll. Och du får ge dig av innan solen går upp, så att din mamma inte märker något.” ”Visst.” Amy log över att Lionel var så omtänksam. När allt det här är över, ska jag berätta mina känslor för honom! Det hade gått ett par timmar men det var helt stilla i stallet med undantag av några flugor som surrade omkring. Amy tittade på sin mobil. Kvart över tolv. Tänk om vandalen inte kom? Då hade hon och Lionel suttit och vaktat helt onödan. Jag vill gärna veta vem som försöker skada mig och hästarna, tänkte Amy och tog ett bett från ett äpple. Det vore bra om vi fick tag i typen som överföll stackars mrs Dubois. Hon bestämde sig för att åka förbi den gamla damen med lite blommor och kanske en ask choklad för att muntra upp henne. ”Jo, Amy”, sa Lionel plötsligt. ”Jag har tänkt mycket på att vi går på samma skola och vi tycker båda om att rida, men egentligen känner vi varandra knappt. Jag vet inte så mycket om dig, annat än att du och Helen är bästa vänner. Så varför inte ta tillfället i akt och berätta lite om dig själv”, tillade han glatt. ”Ja, varför inte”, sa Amy. ”Då kan du göra likadant. Vad vill du veta?” ”Hur det kommer sig att du inte har nämnt din pappa”, sa Lionel försiktigt. ”Du har bara pratat om din mamma.” Amy bet sig i läppen för hon hade aldrig tänkt på sin pappa sen han flyttade för tre år sen. ”Min pappa var… lite speciell”, mumlade hon och stirrade på sina knän. ”Det blev en massa tjafs och bråk mellan honom och mamma när jag var tretton år. En lördagsmorgon stod hans väskor i hallen och utan att säga något, tog han sin bil och åkte.” ”Jag beklagar”, sa Lionel medlidsamt. ”Det spelar ingen roll.” Amy svalde hårt och fortsatte: ”Jag försökte kontakta honom några gånger men utan resultat. Ett halvår efter att han hade stuckit, skrev han ett brev till mamma där han berättade att han skulle flytta till Australien med sin nya flickvän! Jag lyckades få tag på hans telefonnummer och sa att han var en fegis som inte kunde säga det till oss öga mot öga. Sedan dess har vi inte hört något från honom och lika bra det. Han brydde sig knappt om Melanie och mig.” Det blev tyst ett par sekunder. ”Är det därför du och Melanie har ett så bra förhållande trots att hon är sju år yngre än dig?” undrade Lionel. ”Javisst”, sa Amy. ”Melanie är mogen för sin ålder och som du märkte är hon väldigt smart.” ”Ja, hon är även väldigt bestämd av sig.” Lionel log uppskattande. ”Själv har jag inga syskon.” Han såg avundsjuk ut. ”Jag ville gärna ha ett när jag var yngre, helst en lillebror, men mamma kunde inte få fler barn. Efter ganska många år blev jag van vid att vara enda barnet och sedan tyckte jag att det kändes skönt att få ha mina saker ifred. Jag har mina vänner och jag är nöjd.” Amy kunde inte låta bli att skratta. ”Det låter helt otroligt!” sa hon. ”Fast du har det bra med dina föräldrar.” ”Ja, det har jag”, sa Lionel lugnt. ”Jo”, började Amy försiktigt, ”Melanie såg dig den där fredagen innan Arthur blev stulen. Hon sa hej, men du verkade inte höra henne.” ”Jag hade musik i öronen när jag lastade in höet, så jag missade henne. Men jag lovar att jag ska gottgöra…” Lionel avbröt sig när det hördes steg utanför stallet. Amy kände hur hon fick kalla kårar längst ryggraden för hon tänkte att det kanske var samma person som knuffade ner höbalen mot henne. ”Vad ska vi göra?!” viskade hon panikslaget. ”Jag går ut och ser vem det är”, viskade Lionel tillbaka. ”Du väntar här. Om personen kommer hit och attackerar dig, får du slå till honom, eller henne i huvudet.” H an räckte Amy en spade innan han gick iväg med sin ficklampa i högsta hugg. Amy kramade sitt eget föremål hårt och såg sig omkring. Hon märkte att hennes hjärta slog onormalt fort samtidigt som en av hästarna började gnägga ängsligt. De känner på sig att någon är här! tänkte hon medan paniken steg inom henne. De vet att det är en elak person som stryker omkring för att skada dem! Hon höll andan för att lyssna ifall någon kom. Plötsligt syntes Lionel i dörröppningen. ”Det är miss Moyes”, sa han lugnande. ”Hon kunde inte sova, så hon tog bilen för att åka hit.” Amy drog en djup suck av lättnad och sänkte spaden. I nästa sekund kom miss Moyes in med en rynka mellan ögonbrynen. ”Jag tycker att ni båda tar en onödigt stor risk när ni är här så sent på natten!” sa hon strängt. ”Jag vet”, mumlade Amy och tittade på sina skor när hon kände miss Moyes bistra blick på sig. ”Vi ville bara se vem som förstör all utrustning och vem som anföll mrs Dubois.” ”Personen har dessutom försökt skada Amy med en höbal!” sa Lionel. ”Om inte jag hade kommit kunde hon dött.” Miss Moyes mjuknade. ”Nå, det är fint att ni vill få slut på dessa obehagliga händelser”, sa hon. ”Men det är en stor risk att vara här mitt i natten. Jag kan skjutsa er hem om ni vill.” ”Nej, det behövs inte”, sa Amy raskt, ”jag ska förbi… öh…” Lionel verkade förstå problemet för han sa: ”Jag lånade en bok av henne och hon ska förbi mig och hämta den, så jag följer henne hem sedan, jag lovar.” ”Ja, det stämmer!” Amy försökte låta naturlig. ”Ja då så”, sa miss Moyes. ”Då får ni kila iväg.” Amy och Lionel packade ihop sina sovsäckar innan de skyndade sig ut med kvicka steg för att sedan styra stegen hemåt. Den kalla nattluften blåste i håret och stjärnorna lyste klart. ”Tack för att du följer mig hem”, sa Amy. ”Det var tur att miss Moyes inte fick för sig att ringa mamma.” ”Med tanke på att din mamma har ett hett temperament kan vi inte riskera att hon får veta att du har trotsat henne”, sa Lionel vänligt. ”Och vi går bakom huset, så du inte blir sedd.” ”Men hur ska du klara dig?” undrade Amy oroligt. Innan hon hann tänka sig för tillade hon: ”Du kan kanske sova hos oss? Jag sätter mobilen vid sju så kan du smita innan mamma märker något! Hon brukar inte vakna den tiden då vi är lediga.” ”Det var snällt av dig men jag tror det blir besvärligt att släpa in en madrass i ert rum utan att Amber ser vad som händer”, sa Lionel. ”Oroa dig inte, jag tog med mig min egen nyckel så jag kan ta mig in.” ”Ja okej”, sa Amy. ”Huvudsaken är att du inte behöver frysa.” Hon såg att de var framme och sa god natt till Lionel innan hon ålade fram till fönstret som lyckligtvis stod öppet. Amy gömde skor, sovsäck, kuddar och bollen under sängen så att Amber inte skulle se dem. Därefter drog hon på sig sitt nattlinne och när hon lade sig ner somnade hon på en gång. __________________________________________________________ Ja, det blev ingen dramatisk händelse, men jag hoppas ni gillar avsnittet ändå. Undrar vad miss Moyes gjorde i stallet. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 16 nov, 2017 12:31 |
Du får inte svara på den här tråden.