Rent blod

Här kommer del 10! Från och med detta kapitel blir det liiite blodigare men inte så farligt.

Del 10- En korridor på sjätte våningen

Dom följande dagarna sågs vi oftare än vanligt. Draco verkade gladare än vanligt, och lyste upp när han fick syn på mig. Men efter några dagar förändrades han. Han försökte vara normal när han var med mig, men jag förstod snabbt att något var fel. Det kändes ungefär som innan vi blev ett par, som när jag gick till honom för att prata av mig och kände mig så mycket gladare när jag gick. Fast nu var det tvärtom, och han kysste av sig istället för att prata. Ibland blev jag nästan irriterad på honom, för att det var så intensivt. Så fort vi blev ensamma i någon korridor tryckte han upp mig mot väggen. Det var nästan som om han ville göra det så många gånger som möjligt innan… Innan vad? Något var fel i alla fall.

Draco

“Du vet vad som måste göras” var det enda som stod i brevet från Narcissa den morgonen. Trots att jag inte gillade uppdraget vi fått av Vår Herre var vi såklart tvungna att fullfölja det. Även om det inkluderade Lucent Sheldon.

- Draco, vad är det med dig? Sa hon.
När förstaårseleverna som av någon idiotisk anledning invaderade korridoren på sjätte våningen försvunnit hade hon stoppat mig innan jag hann kyssa henne.
- Vad? Sa hon igen.
- Jag älskar dig så mycket bara, sa jag, trots att det lät falskt.
- Visst, tack, men det är inte bara det. Snälla berätta för mig. Du vet att du kan lita på mig.
Inte den här gången.
- Jag lovar.
Det spelar ingen roll.
- Jag älskar dig
Jag älskar dig också.
- Jag älskar dig också, sa jag.
Jag fick plötsligt en känsla av att allt snart skulle ta slut. För fort. Och allt på grund av mig. Varför var jag så feg?
Om du trotsar Mörkrets herre dör du.
Jag kan dö för henne.
Hon dör också.
Men håll käften!
Jag ville bara halshugga rösten som talade i mitt huvud. På mugglarsätt, riktigt plågsamt. Och det är riktigt illa för att vara jag.
- När tänker du sluta gömma dig? sa hon.
Jag ryckte till när jag blev väckt ur mina tankar.
- Vad menar du?
- Vi kan inte gömma oss i korridorer för alltid.
- Jag blir utraderad ur min släkt också, mumlade jag och såg ner i marken.
Hon gav mig bara en kort nick och gick därifrån.
Jag lutade mig mot väggen och sjönk ner i sittande ställning. Håret föll ner för ögonen och jag gömde ansiktet i händerna när jag kände dom första tårarna komma. Jag ville inte göra det här!
Du måste.
Ja. Jag har inget val.


Ledsen för kort del, men jag var tvungen att sluta där Det kommer en till del ikväll( i natt)!

Ändring' det kommer ingen mer del i natt(sorry ♥) för jag hittade en jättebra Drarry fanfic och var tvungen att läsa hela så jag hann inte skriva.

Superfantastiskt!!!!!

Ny läsare! Awsome!!! Känn dig bevakad!

Del 11 kommer att vara skriven ur Narcissa Malfoys perspektiv, och utspelar sig några dagar tidigare än föregående kapitel, här kommer den!

Del 11- Malfoy Manor

När Narcissa Malfoy långsamt gick omkring i sitt hus känner hon stolthet över vad hon åstadkommit. Hon hade ett stort, fint hus och en bra son, hon tjänade lydigt sin herre och gjorde som andra sa åt henne. Ändå kände hon sig orolig. Mest för Dracos skull, men för sig själv också. Hon kände på sig att något skulle hända, om det var bra eller dåligt visste hon inte. Antagligen det senare alternativet. Hon fick svar på detta när Lucius en stund senare ropade ner henne till matsalen. Hon halvsprang ner för trapporna och höll på att springa in i väggen när hon fick syn på självaste mörkrets Herre som hade slagit sig ner vid hennes middagsbord. Han såg frånvarande ut genom fönstret och snurrade trollstaven mellan tummen och pekfingret. Det var något obehagligt över honom som fick Narcissa att känna sig illa till mods, men hon satte sig ändå på en stol bredvid Lucius.
- Välkommen, sa Mörkrets Herre med släpig röst.
Skulle han välkomna henne till sitt eget hem?
Hon brydde sig inte om att svara utan böjde lätt på nacken istället. Mörkrets Herre tog till orda igen.
- Jag är här för att upplysa er om ett uppdrag ni kommer att utföra snart. Inom några veckor faktiskt.
När igen svarade fortsatte han att prata.
- Det gäller en elev på Hogwarts. Hon kommer snart att utgöra ett stort hot mot oss och vi måste ta hand om henne innan hennes hat växer sig alltför starkt. Några dödsätare- det vill säga ni- kommer att ta sig in på Hogwarts och döda henne. Låt det helst gå rent och snyggt till, inget blodbad. Jag förväntar mig att eran son kommer att ge er hjälp inifrån och så ordnar ni det själva. Det är inget svårt uppdrag, men det finns en hake. Jag har ögon inne på Hogwarts som har talat om för mig att er son har… Ett förhållande med den nämnda flickan.
Hans ögon smalnade och Lucius drog tyst efter andan. Själv blev Narcissa inte alls förvånad. I dom senaste breven hade Draco använt en lätt ton och varit nästan oroväckande trevlig.
- Det kommer alltså göra det svårt för honom att döda henne, men jag sätter honom på prov. Tala inte om för honom vad som ska ske, bara delar av det. Det blir bäst så.
När han talat klart reste han sig och Lucius följde med honom till hallen. På vägen ut gav Lucius Narcissa en Detta- kommer- att- bli- svårt - men- vi- måste- måste- göra- det- för- att- rädda- vår- son- blick.
Narcissa tittade bort och ut genom fönstret. Där skymtade hon ängen bakom Malfoy Manor, där Draco och flickan spelat quidditch som barn. Det högg till i hjärtat på henne, men hon skakade snabbt av sig känslan. Draco var tvungen att göra uppofringar, precis som alla andra.

Så, vad händer nu tror ni? Kommer Draco att göra det? Hoppas att ni gillade den här delen, förlåt för att den blev lite kortare men jag var tvungen att avsluta där för att inte avslöja för mycket ♥

JÄttebra! ♥

Superbra!

Gillade att man fick en inblick i vad som hände på Malfoy Manor.

Lywon Black Vill du läsa kanske?

Jättebra skrivet, läser ofc!❤️

Här kommer del 12! Hoppas att ni gillar det trots att det inte händer så mycket!

Del 12- Hagrid

Jag hade hållit mig undan från allt och alla i flera dagar. Jag orkade baar inte prata med någon, inte ens med mig själv i mina tankar. Allt jag kom fram till var ändå:
1. Jag hatar att gå på Hogwarts.
2. Anledningen är antagligen att jag inte har några vänner.
3. Jag är tillsammans med Draco Malfoy.
4. Han har blivit konstig.
5. Jag vet inte vad jag ska göra.
Vi hade precis haft lektion i spådomskonst och professor Trelawney hade som vanligt svamlat om mörka makter och om att se ljuset och massor av annan skit. Jag lade till ännu en sak på min lista:
6. Jag längtar tills jag slipper ha spådomskonst mer.
Vi hade haft lektionen tillsammans med Slytherin, men det gjorde mig inte så mycket eftersom att jag inte kände några Slytherinare. Förutom ett visst blondt exemplar som tyvärr gick i årskursen över mig.
Jag följde strömmen nerför trapporna mot fängelsehålorna där vi skulle ha vår nästa lektion. När vi stod utanför rummet och skulle precis gå in kom jag ihåg att jag glömt min bok uppe i tornet där vi hade Spådomskonst. Jag suckade och vände om för att rusa upp för trapporna igen. När jag rörde mig snabbt märkte jag att det blev kallare ju högre upp jag kom. Jag klättrade uppför stegen till salen och fick syn på Professor Trelawney. Hon smälte bra ihop med rummet, där tygstycken i olika nyanser av rött och rosa hängde kors och tvärs. Hon hade på sig en klädnad i samma färger och dom konstiga glasögonen som fick hennes ögon att se gigantiska ut.
- Jag ska bara hämta min bok, sa jag ursäktande och sökte igenom rummet med blicken.
Hon reagerade inte när jag talade, utan stirrade bara rakt framåt. Jag ryggade tillbaka när jag förstod att hon var i en syn. Hon öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen. Hon stirrade fortfarande in i väggen och vaggade fram och tillbaka.
- Du! Utbrast hon plötsligt.
Jag hoppade till och tog stöd mot en fåtölj.
- Vad… Vad menar du? sa jag undrande.
- Du! Du har ett farligt förhållande. Dom är ute efter dig. Han… Dödar dig!
När hon uttalat de sista orden rullade hennes ögon bakåt och hon föll ner till golvet. Jag kunde inte röra mig. Efter att ha hört vad hon sa kunde jag lägga till ännu en sak på min lista:
7. Vad det än är som är skumt med Draco, är det inte bra.
Jag tog boken som jag hittat i ett hörn och klättrade ner för stegen igen. Det kändes som om jag skulle tuppa av på grund av luften inne i klassrummet och jag hyperventilerade när jag kände golvet under mina fötter igen. Jag började rusa nerför trapporna igen, men vände plötsligt helt om och sprang mot sjukhusflygeln.
- Trelawney, flåsade jag. Hon svimmade. Jag måste gå!
Madam Pomfrey nickade förstående och styrde stegen mot tornet jag nyss kommit ifrån. Jag sprang vidare ner mot fängelsehålorna, men stannade i entréhallen. Gryffindor låg sist i elevhemstävlingen. Jag kände bara inte för att ha lektion, så jag struntade helt enkelt i det. Jag gick ut genom den tunga porten och blev direkt medveten om att jag inte hade några varma kläder på mig. Jag bet ihop hårt för att inte börja hacka tänder, och började pulsa fram mot Hagrids stuga. Jag vet inte varför, men jag ville bar dit. Hagrid kunde på något sätt alltid hjälpa till, och när han inte kunde det lugnade han med sin närvaro. Jag bankade hårt på dörren med knytnäven. Hagrid öppnade och lyste upp direkt.
- Nejmen hej Luce!
Jag log mot honom
- Kan jag komma in en stund?
- Det är klart! Men varför har du fått ledigt en sån här perfekt lektionstimme?
Jag kände hur jag rodnade, och när jag inte svarade började han skratta.
- Jag ska inte skvallra. Kom in du, sa hon och föste in mig i stugan.
Den var liten och hemtrevlig och jag kände mig genast lugnare när jag satte mig vid bordet.
- Jaha, vad har du på hjärtat idag? Vill du ha lite te?
- Ja, tack sa jag och tog tacksamt emot den varma koppen. Det är svårt att förklara…
- Försök, sa han och log stort mot mig.
Och jag berättade allt. Allt som hänt sen jag började på Hogwarts, om hur jag träffat Malfoy, hittat och förlorat vänner, mått bra dåligt ända fram till vad som hänt för några minuter sen efter spådomskonstlektionen.
När jag pratat klar satt han tyst länge.
- Det var mycket att ta in, sa han fundersamt.
- Så vad ska jag göra?
- Du ska lyssna på Sibylla. Men också på ditt hjärta, sa han efter en stund.
- Vad menar du?
- Älskar du Malfoy? sa han som om man frågade folk sånt varje dag.
Jag väntade en stund innan jag svarade.
- Jag vet ärligt talat inte längre, sa jag tveksamt.
- Men det vet jag att du gör, sa Hagrid.
- Va?
- Om du inte älskade honom skulle du inte ens sitta här. Då skulle han inte vara värd att kämpa för.
När han sa det lät det så självklart att jag nästan blev chockad över hur enkelt det var. Varför hade jag aldrig tänkt detta förut? Plötsligt kändes det som om alla problem i hela världen var lösta. Jag reste mig häftigt och kände mig gladare än jag gjort på evigheter.
- Tack så otroligt mycket! Sa jag.
- Det var så lite, svarade hagrid och log mot mig.
Jag sprang ut genom dörren och smällde igen den efter mig. Jag stannade och lutade mig mot dörren medan jag radade upp dom tre sista sakerna i mitt huvud.
8. Hagrid är bra.
9. Vad det än var Trelawney svamlade om borde jag kanske tänka över det.
10. Jag älskar Draco.

__________________________________________________________________________
Så, vad tyckte ni om denna del? ♥

AWESOME!